Flera av intervjupersonerna menar att Bunkefloprojektet egentligen inte är något unikt utan det skulle kunna genomföras på vilken skola som helst. Vi tycker inte vi kan hålla med om detta då förutsättningarna i Bunkeflostrand enligt vår mening är väldigt goda. Skolan har bland annat två stora idrottshallar som de hyr in sig i och som ligger i anslutning till skolan.
Rektorn berättade också att politikerna i stadsdelen var väldigt positiva till projektet redan från början vilket vi tror har varit en stor fördel i genomförandet. På skolan fanns redan innan projektets start en väldigt drivande grupp som banade vägen för projektet. Tack vare denna grupp fanns redan en övervägande positiv inställning till daglig fysisk aktivitet, och motkrafterna fick aldrig någon riktig möjlighet att utvecklas.
En annan förutsättning som vi tror spelar en stor roll är att föreningarna i
Bunkeflostrand inte tar betalt för sin medverkan utan de ser det som en ”goodwill”. Vi tror inte att föreningar i alla stadsdelar har denna ekonomiska möjlighet att medverka gratis. Dessutom är grundaren för Bunkefloprojektet också ordförande i Bunkeflo If, vilken är den klubb som verkar ha varit mest aktiv.
För att en så här stor förändring ska kunna genomföras måste skolledningen vara
övertygad om projektets positiva effekter och därmed kunna inspirera och få med sig sin personal. I slutrapporten från Myndigheten för skolutveckling kan vi läsa att en rektor som driver och stödjer arbetet är av avgörande betydelse för projektet. Dessutom måste arbetet kopplas till skolutveckling som främjar elevernas kunskapsutveckling.
(Myndigheten för skolutveckling. Hämtat från
http://www.skolutveckling.se/publikationer/publ/main?manifest=publ&cmd=list. Publicerat 2005-09-01. Hämtat 2005-11-19.)
Detta styrker de tankar vi har om att skolledningen är avgörande för utgången av
bland annat är att knyta och underhålla kontakter med idrottsföreningar och
schemaläggning. Detta anser vi vara en resursfråga som inte är möjlig för alla skolor.
Enligt rektorn på Ängslättskolan har det inte uppstått några direkta problem i samband med uppstarten av Bunkefloprojektet. Det som dock har upplevts som ett litet problem har varit att barnen glömde att ta med gymnastikkläder till skolan och att ta med de blöta handdukarna hem. Lärarna ville då ha torkskåp och torklinor till klasserna, rektorn menar att det inte finns någon lärare idag som klagar på detta. Har barnen blivit mindre
glömska, eller har arbetssättet blivit mer befäst hos både lärare, elever och föräldrar? När vi pratade med en lärare berättade hon att hon hade upplevt den dagliga fysiska aktiviteten som mycket bra för barnen, men att det ibland kändes stressande för henne själv. Det var många tider att passa och just som barnen hade kommit igång att arbeta var det ofta dags att avbryta för att hinna till idrottshallen och byta om. Dessutom fick läraren använda en del av sin planeringstid till att vara med barnen då de bytte om. Vi håller med läraren om att den fysiska aktiviteten är mycket nyttig för barnen, men det får heller inte bli så att tiden före och efter idrotten upplevs som stressande och negativ. Risken finns ju då att lärarens inställning till rörelsestunden påverkas av yttre faktorer som till exempel tidsbrist. Rektorn menar att en av de främsta uppgifterna med Bunkefloprojektet är att bevara barnens naturliga rörelseglädje. Vi tror att det finns en risk att barnen tappar lusten till rörelse om de upplever allt för mycket stress kring situationen. Även idrottsläraren berättar att det inte bara är den fysiska delen av projektet som ska vara hälsofrämjande, den psykiska och sociala miljön ska också vara positiv.
Vidare anser vi att det inte är ett bra alternativ att läraren måste använda en del av sin planeringstid till att vara med barnen i omklädningsrummen. Eftersom lärarna redan har ont om planeringstid och alltid mycket som kommer emellan borde inte
schemaläggningen göra att de får ännu mindre tid till sin egen planering? En tänkbar lösning kunde vara att fler rörelsepass genomförs i klassrummet eller utomhus, då eleverna inte behöver byta om på dessa pass.
Rektorn säger vidare att de positiva effekterna har varit många, bland annat tror han att det är bra för en skola att ha ett gemensamt synsätt. Personalen enas kring något och
strävar mot samma mål. Vi är eniga med rektorn i detta, vi tror att det är grundläggande att personalen samarbetar och har klara, tydliga mål att arbeta mot för att trivas.
Den lärare som vi pratat med säger sig inte kunna se någon effekt av den ökade fysiska aktiviteten då hennes elever redan var mycket aktiva på sin fritid. Till skillnad från läraren säger sig fritidspedagogen kunna se stora positiva effekter av rörelsestunden. Vad kan det bero på att de två har olika syn på resultatet? Vi har under vårt arbete förstått att eleverna i Bunkeflostrand är mycket aktiva, deras föräldrar är involverade i många idrottsföreningar och det finns ett allmänt intresse för en hälsofrämjande livsstil i
området. Det hade varit intressant att se vad resultatet av ett liknande projekt hade blivit i en annan stadsdel där förutsättningarna ser annorlunda ut.
Något som vi har upplevt som mycket anmärkningsvärt är det faktum att skolorna i Bunkefloprojektet inte har en så väl genomtänkt matsedel. Rektorn medger att kosten är skolans svaga punkt, men att han hoppas på att den ska utvecklas till det bättre.
Idrottsläraren på Sundsbroskolan poängterar vikten av att eleverna får i sig tillräckligt med mat i förhållande till hur mycket de rör sig, och hon tycker att skolan har ett mycket fint salladsbord. Men även de mindre barnen måste ju få i sig mycket näring eftersom de också är mycket aktiva. Vi anser att om skolan har en hälsoprofil och jobbar för att öka det psykiska och fysiska välbefinnandet så borde en näringsrik kost vara en naturlig del av arbetet.
När vi frågade idrottsläraren om hon hade upplevt att elevernas självförtroende ökade i samband med fysisk aktivitet så fick vi svaret att hon inte kunde bedöma detta för att hon saknade något att jämföra med. Vi blev då lite konfunderade för vi är av den
uppfattningen att det borde gå att se ett mönster även om det saknas en kontrollgrupp. Om läraren tittar på elevens utveckling borde hon kunna jämföra med hur eleven har varit och hur den är nu.
Vi har tidigare tagit upp att det är många delar av projektet som ska vara hälsofrämjande för eleven, bland annat så har skolsköterskan ett så kallat hälsosamtal med alla elever i årskurs sex och nio. I dessa samtal kommer det då fram om en elev till exempel upplever
omklädningssituationen som obehaglig eller om någon blir mobbad. Genom att genomföra dessa samtal, och genom att ha ett mobbingförebyggande team så tycker skolan att de är väl förberedda för att ta hand om uppkomna situationer och för att
förhindra att de uppstår. Vi tycker att det är en bra insats med dessa hälsosamtal men vi är tveksamma till om det räcker att ha dem endast i åk sex och åk nio. Det kan ju uppstå många incidenter däremellan och hur får då lärarna kännedom om det?
Dessutom får personalen reda på om det är någon elev som inte har så många kompisar att umgås med på fritiden och då bildas en speciell grupp för dem. De träffas en gång var fjortonde dag och gör saker tillsammans. Idrottsläraren säger att eleverna är jättestolta över att vara med i denna grupp, men vi undrar om det verkligen är så. Vi tror att det lätt blir så att skolan lutar sig tillbaka och menar att de har gjort allt för att eleverna ska må bra. Vi tror att det finns risk att eleverna i en sådan här grupp får en etikett på sig och upplever ett större utanförskap, de kan få ännu svårare att fungera i en social samvaro med andra elever.
Vi har fått en bra bild över vad Bunkefloprojektet innebär, hur det har fungerat och hur det fungerar idag. Detta har framkommit både i litteraturgenomgången och i svaren vi fått vid våra intervjuer. Vår slutsats är att pedagogerna i Bunkeflostrand upplevt arbetet med Bunkefloprojektet lite olika beroende på vad de har haft för arbetsuppgifter. De har i huvudsak varit positiva men det har också funnits negativa aspekter som till exempel stress, styckat schema och det praktiska runt ombytet av kläder före och efter idrotten. En andra slutsats är att pedagogerna upplever att projektet har utvecklats till det bättre med tiden, både när det gäller personalens och barnens situation. Vår tredje slutsats är att pedagogerna inte kan bevisa några effekter de sett på barnen av den dagliga fysiska aktiviteten. De har däremot lite olika uppfattningar om hur de tycker sig ha sett effekter. En av pedagogerna kan inte se effekter då det inte finns något att jämföra med och de andra kan se tydliga effekter när de jämför med hur de tror att det skulle ha varit om rörelsestunden inte varit ett faktum.
En svårighet i samtalen under våra intervjuer har varit att få intervjupersonerna att hålla fokus på fysisk aktivitet kopplat till skolprestation. Istället har samtalen ofta glidit in på området hälsa i allmänhet.
Vi tycker att valet av metod varit bra. På grund av brist på tid och möjlighet för lärarna på Ängslättskolan så fick vi inte de intervjuer vi hade önskat. Vi hade velat intervjua fler lärare som har sett barnen mest i lärandesituationer. På grund av detta känner vi att det varit svårt att dra slutsatser om effekterna av den dagliga fysiska aktiviteten. Det kändes bra att genomföra en pilotstudie vid intervjun av Ingegerd Ericsson. Detta förstod vi när vi kom till intervjuerna med bandspelaren och det kändes då säkrare när vi gjort det en gång tidigare.
Vi tycker att våra frågor fungerade enligt ”tratt-tekniken” då frågorna var stora och öppna och gav intervjupersonerna möjlighet att svara fritt. Vi kunde då också ställa mindre följdfrågor och intervjuerna blev mer som ett samtal.
När vi startade arbetet var det svårt att få tag på relevant litteratur då allt var utlånat på biblioteken. Vi hittade då böcker från 1984 och 1992 som vi började läsa i trots att vi ansåg att de var väl gamla. När vi sedan läste senare litteratur av exempelvis Ericsson så fann vi att budskapen var i stort sett de samma. Därför har vi valt att använda oss av både ny och lite äldre litteratur. Boken från 1984 valde vi trots detta bort då vi ansåg att den var väl gammal.
Redan 1992 skriver Stenberg om en forskning där det diskuteras vad motoriska färdigheter har för betydelse för inlärning. Stenberg skriver att rörelseträning är
nödvändig för barn med inlärningsproblem och menar att denna träning ska genomföras av personal med kunskap om vilken träning som är adekvat (Stenberg, 1992). Även Ericsson skriver om vikten av att lärare borde ha både teoretisk och praktisk utbildning i att observera och stimulera barns motoriska utveckling (Ericsson, 2005).
Vi tycker att vi nått syftet med vårt arbete. Vi har fått kunskap om vad Bunkefloprojektet innebär, hur det har fungerat och hur det fungerar idag. Vi har fått en bra bild av hur pedagogerna har upplevt arbetet med Bunkefloprojektet. Pedagogerna har gett oss sin bild av hur skolprestation, koncentrationsförmåga och motorik har påverkats av den dagliga fysiska aktiviteten.
6.1 Nya funderingar
Nya frågor som väckts är om effekterna hade blivit tydligare i ett liknande projekt i en skola belägen i en stadsdel med sämre förutsättningar än vad Ängslättskolan och Sundsbroskolan har. Ett par av dem vi intervjuade sa att projektet skulle kunna ha genomförts på vilken skola som helst, det kanske stämmer men vilka effekter skulle det bli på barnen i en mer socialt och ekonomiskt utsatt stadsdel i Malmö? Vår uppfattning är att barnen i Bunkeflostrand har mer stöd hemifrån, både studiemässigt, ekonomiskt och annat som krävs för att skolsituationen ska bli så bra som möjligt än vad barn i utsatta områden har. Dessutom är föreningslivet starkt i Bunkeflostrand vilket gör att barnen redan är mycket aktiva. Skulle skillnaden av effekterna märkas tydligare i en skola där barnen inte är lika aktiva på sin fritid?