Detta avsnitt kommer diskutera de tre ovan nämnda teman som betingade studiens resultat.
De två första teman kommer att besvara frågeställning ett, för att sedan ge sig in på tema tre varav den ger svar på den andra frågeställningen.
6.1 Delaktighet skapar samhörighet i grannskap
Utifrån tema ett kan vi synliggöra vikten av att vara delaktig i sitt bostadsområde. Vi har även kunnat belysa de grannskapseffekter som präglat området men också det som omarbetats.
Strukturella hinder utgör en grundproblematik för utsatta grupper i samhället, vilket inte omfattar invånarnas normer och värderingar men resulterar ändå i att människor från utsatta områden får svårt att delta aktivt i visa delar av samhället (Bergsten, 2010). Detta drar oss tillbaka till det deterministiska perspektivet om människan som offer för sin omgivning (Lilja
& Pemer, 2010). En maktlöshet som enligt vårt resultat, endast kan kopplas till strukturella aspekter men kan genom aktivt deltagande och kreativitet omarbetas. Genom att aktivera sig i sitt bostadsområde möjliggör man för reformering, gemenskap och att likheter socialiseras.
Människor samlas för de likheter som för dem ihop och suddar ut olikheter till godo den
kollektiva helheten (Johansson & Lalander, 2018). Det är i de kollektiva sammanhangen på området som individen får möjlighet till att uppleva delaktighet och samhörighet samt skapa sig en social identitet till sitt grannskap.
Det är i samverkan mellan individer som den sociala identiteten utvecklas, på samma sätt ger interaktioner mellan individer upphov till att kollektiva representationer och gemensamma uppfattningar internaliseras (Sherif, 1936, Hogg & Williams, 2000). Den sociala identiteten blir en sammanställning av gemensamma gruppegenskaper och ett “group mind” som en enda enhet (Sherif, 1936). Vi kan på så sätt identifiera att delaktighetsarbete leder till omtolkning och förändring av tidigare strukturer och att negativa effekter läggs åt sidan och positiva grannskapseffekter tar plats. Boende på utsatta områden går från att vara offer för sin omgivning till att skapa sig en “ny kulturell miljö” (Constans, Gataullina & Zemmermann, 2009). En miljö som förutsätter att etniska grupper samlas och lär sig värdlandets språk (Chiswick & Miller 2001), utvecklar acceptans och solidaritet (Heckmann 2005) samt kommer till insikt om självuppfattning och identitet (Danzer & Yaman, 2013), något vårt resultat tydligt visar.
Organisering har i och med det som illustrerats, en djupare betydelse för den enskilda individen. Aktivt deltagande i sociala sammanhang är ett medel för meningsskapande (Lilja
& Pemer, 2010) på samma sätt som mötesplatser är en viktig funktion för skapandet av social identitet (Tajfel & Turner, 1979).Utifrån dessa fenomen kan vi även tolka hur respondenterna talar om området men också varandra. Delaktighet och samhörighet genomtränger den
sociala identiteten och det gemensamma tänkandet. Vi kan således synliggöra den sociala identiteten baserat på att de söker hjälp och hjälper varandra, samtidigt som utomstående erfarenhet upplevs främmande. Det faktum är att likheter infiltrerar och olikheter suddas ut är klargörande.
Utifrån tema ett kan vi komma fram till att skapandet av social identitet är ett resultat av aktivt deltagande och likheter människor emellan. Det är en process i vilket enskilda individer bildar en grupp enhet på basis av egenskaper som sammankopplar gruppen.
6.2 Samhörighet och interaktion ger ett tryggt grannskap
Med fokus på människors interaktion med varandra, inte som unika individer utan som
interaktion och kommunikationens betydelse. Människor som samtalar med varandra delar informationsutbyte, det gör att de enklare kan identifiera sig och skapa trygghet till varandra.
Den sociala interaktionen förutsätter insikt om medmänniskors tillvaro. Det innebär att kontakten mellan boende bidrar till utvecklandet av sociala representationer. Eftersom sociala representationer är ett gemensamt skapat fenomen, leder det till att endast de som delar samma vision förbinds till varandra, precis som Sherifs (1936) begrepp “group mind”
realiseras sociala riktlinjer på gruppnivå. Även trygghet kan skapas genom sociala
representationer (Johansson & Lalander, 2018), det vill säga att man tillsammans skapar det som uppfattas betryggande. Denna förutsättning ger individer verktyg att placera in möten och händelser i redan inlärda mönster, och det som är bekant är oftast det vi hyser störst trygghet till.
Ytterligare analys av vår studie är att mångkulturalismen identifieras som styrkan och tryggheten på bostadsområdena. Det mångkulturella området utgör folk från olika världsdelar, kulturer och språk som trots allt, finner varandra och området meningsfullt.
Lilja & Pemer (2010) beskriver offentliga platser och gator som speciellt intressanta när det gäller segregation och social åtskillnad, och vi kan påvisa för detsamma. Det är i de
offentliga- och sociala sammanhangen, det vill säga mötesplatser som boende möter varandra och skapa förståelse för omvärlden. Det är i dessa situationer som sociala kategorisering av människor och dess omgivningen tar plats, då vi likt andra tilldelas roller som vi identifierar oss med (Tajfel & Turner, 1979). Boende på området får i mötet med varandra möjlighet att lära sig om varandras kulturer, minska etniska fördomar och förbättra attityder (Wagner et al.
2003). Det är följaktligen i dessa processer som meningsfullhet och förankring resulterar i att social identitet skapas.
Tema två hjälper oss förstå hur social kategorisering gör en främmande värld mer bekant och hur ett specifikt område får en så stor betydelse. Det är genom igenkända sammanhang som vi finner trygghet och stärker vår sociala identitet och karaktär.
6.3 Utomstående fördomar förverkligas av boende
Utifrån vårt tredje tema skapar vi förståelse för hur social identitet relateras till utomstående fördomar. Vi kan urskilja att minoritetsgrupper anpassar sig till majoritetssamhället (Mägi, van Ham, Leetmaa, Tammaru, 2020) genom respondenternas upplevelse av att låtsas vara
“svensk” eller leva upp till “folk från Ersboda”. Ytterligare förståelse kan riktas till boende på utsatta områden som många gånger utsätts för social identitet- och etnicitets kris. Det är en ständig kamp av att kategorisera sig med de man hyser störst identifikation till och de man vill jämföra sig med (Tajfel & Turner, 1979). Detta resulterar ofta i en betydande uppdelning av det urbana rummet (Johansson & Hammarén 2010).
Upplösning av samhällets olika rum kan ibland leda till att individen förlorar sig själv och anonymiseras. Le Bon utvecklar detta fenomen till begreppet deindividuation (Vilanova et al.
2017) och menar att i ostrukturerade och anonyma situationer ger människor upp sin egen uppfattning och värderande av situationer. Därmed följer att vanliga kontrollmekanismer inte längre upprätthålls. Alltså innebär situationer där individer från utsatta områden möter omvärlden, bemöts dem av ostrukturerade uppfattningar om sig själva och sina värderingar. I och med det, tar en ny process av social kategorisering och identifiering skede i ett försök att göra en okänd miljö mer bekant (Johansson & Lalander, 2018). En upplös känsla av vem man är, “invandraren” eller “svensken”, den “exkluderade” eller den “inkluderade”, är olika dimensioner av upplevelser som differerar beroende på var man befinner sig. Det är i detta som Tajfel & Turner (1979) beskriver uppdelningen av “vi” och “dem” och in-group och out-group. Det utsatta området upplevs för de boende som en plats av delaktighet och trygghet för att sedan, utanför områdets gränser varken höra till eller uppleva samma sociala identitet dem utvecklat på området.
Johansson & Lalander (2018) skriver att kollektiv meningsskapande och sociala representationer resulterar i sociala identiteter, grupper och sociala band som förenar samhället. Ändå är det tydligt att det förekommer delade- och motstridiga representationer parallellt, som strider mot varandra. Kollektiva representationer blir inte längre en
sammanhållning av grupper och enighet som förenar samhället (Höijer, 2011), utan tvärtom, de splittrar.
Utomstående parter skapar stereotyper av de utsatta områdena men också dess människor.
Man tillskriver de egenskaper såsom kriminalitet och avskiljer dem från allmänheten och drar en slutsats om personlighetsdrag eller fysiska egenskaper för varje enskild person (Hogg &
Williams, 2000). Det är när vi sätter ord på våra skillnader som vi lättare kan identifiera oss
sociala representationer för människor samman också avskiljer människor, gör att vi kan se tydliga indikationer på att individens sociala identitet påverkas. Utomstående kategorisering och stereotyper effektuerar boende på området. Motstridiga idealbilder och identifiering på motsatt sida, som in-group och out-grupp påverkar hur man ser på sig själv och sin
omgivning (Tajfel & Turner, 1979).
Vi anpassar våra handlingar efter önskevärtbeteende, vilka vi vill tillhöra och efterlikna (Tajfel & Turner, 1979). På så sätt kan vi även förstå hur inkludering i en grupp kan leda till exkludering från en annan. Samtidigt som man stärker band inom området genom kulturalism och likheter mellan boende, exkluderas man från det homogena samhället i stort. När vi väljer att följa en gruppdynamik, väljer vi samtidigt bort ett antal grupper. Vi kan välja att bli
“svensken” samtidigt som vi kan välja kategorin, “folk från Ersboda”. Detta är en reglering som styrs av vilka vi vill identifiera oss med och vad vi vill upprätthålla. Respondenter beskriver att upplevelsen av “vi” och “dem”, är orsakat av “dem”, men faktumet är att det är lika framträdande i den egna gruppen även om reflektionen hos individerna inte sträckt sig så långt. Grupper attribuerar varandra negativa karaktärsdrag, något som många gånger sker omedvetet. Men med kunskap om hur individuella upplevelser är anslutet till sociala
representationer och stereotyper, samt hur nära sammankopplat det är till social identitet, ska man inte förvånas av motstridiga, felaktiga och förvrängda föreställningar. Fördomar har mer koppling till ens individuella upplevelser än grundad fakta och okunskap har alltid varit största orsaken till missuppfattningar.
Sammanfattningsvis illustrerar tema tre att områdebornas förankring och medverkan på området, etablerar social identitet och gruppmedlemskap. Delaktighet och samhörighet utgör oftast en positiv uppfattning medan utomstående, dessvärre negativa “sanning”, resulterar i en orolig uppfattning. Beroende på vilken “sanning” man tar del av skapar det kategorisering av både områden och dess människor. Med det sagt, skapar vi social identitet till de vi tillhör och upprätthåller den genom att skapa en gemensam verklighet och en sanning vi väljer att tro på.