I följande avsnitt har vi valt att presentera grannskapseffekter, segregation och social identitet under tre skilda rubriker. Till en början illustreras grannskapseffekter men syftet att klargöra hur det området du bor på eller kommer ifrån har betydelse för din framtid, därefter beskrivs segregation och marginaliserade områden som är av särskilt intresse med hänsyn till
grannskapseffekter. Slutligen presenteras social identitet med inslag av samtliga aspekter.
2.1 Grannskapseffekter
I dagens forskning är det vanligt att associera segregation med grannskapseffekter samtidigt som föreställningen av grannskapseffekters existens tas för given. Forskning om
grannskapseffekter utgår från antagandet om att en geografisk koncentration av både negativa och positiva aspekter har påverkan på människors livschanser (Lilja & Pemer, 2010).
Grannskapseffekter kan verka på distinkt olika sätt och behöver inte vara en konsekvens av segregation. Trots det mäter man effekten oftast på det sättet, grannskapseffekter undersöks exempelvis genom att man beräknar hur stor andel av en individs grannar som är
högutbildade och hur detta inverkar på individens livschanser (Brandén, 2018). Ett liknande resonemang förs om etnisk segregation och syftar till att grannskapseffekter överförs via interaktion mellan boende. En betraktning om att interaktion mellan boende överför normer om det “normala” och att en delad verklighetsuppfattning inverkar på medmänniskor.
Bergsten (2010) skriver med referens från Wilson, att det är social isolering och exkludering från samhället som bidrar till negativa grannskapseffekter samt att det är strukturella hinder som utgör grundproblematiken i segregerade områden. Alltså, problemet ligger inte i de normer, värderingar eller beteendet i vilket samhället anser vara avvikande, utan det faktum att området har strukturella begränsningar. Samtidigt menar andra forskare att
marginaliserade områden ger marginaliserade människor (Andersson, 1998), andra
ifrågasätter detta och menar att segregationsforskningen problematiserar och stigmatiserar både områdena och de människor som faktiskt bor där (1997). Likväl har forskning visat på att främst drabbade av segregerade miljöer är barn och unga vars livschanser påverkas
negativt (Wang, et al. 2020). Chetty & Hendren (2018) menar att barn formas av sina grannskap så pass att dem får effekt senare i livet. Deras forskning studerade 7 miljoner familjer som ska ha flyttat till högre socioekonomiskt standar i USA. Resultatet exponerade att barnens livsmöjligheter visade en ökning på 4% per år. Andersen (2019) visar samtidigt att unga som bor i resurssvaga områden där invandrarursprung och bristen på
socioekonomiska resurser är dominerande, tenderar även att ha stora skillnader i organisatoriskt deltagande.
2.2 Segregation
Med bakgrund till ojämlikhetens växande, har Landsorganisationen i Sverige studerat de växande klyftornas stora konsekvenser; för sammanhållningen i samhället och för den enskilda människans makt och möjligheter. För att avgöra om ett område är segregerat, krävs det att invånarna inte utgör ett tvärsnitt av befolkningen i stort och bor nära personer som liknar dem själva (Brandén, 2018). Umeå Kommun (2020) har i sin stadsrumsanalys- och beskrivning formulerat samtliga områdens grafik och statistik i vilket områden med antalet utlandsfödda som majoritet presenteras. Därmed beskrivs boendesegregationen oftast av ökad homogenitet, det vill säga med en etnisk dimension på så sätt att andelen utlandsfödda är störst i de utsatta förorterna (Lilja & Pemer, 2010).
När man istället talar om integration målas det ofta upp en bild av det stora samhället som norm och att integrering i regel, utgår från att vara en del av majoriteten. Samtidigt visar en del forskning att etniska minoriteter som bor i majoritetsdominerade stadsdelar och regioner är mest benägna att ändra sin etniska identitet (Mägi, van Ham, Leetmaa, Tammaru, 2020).
Andra forskare bevisar att etnisk koncentration som avskiljer sig från majoritetsbefolkningen, upprätthåller för en livsstil med avsaknad integrering med infödda majoritets populationen (Danzer & Yaman, 2013). Segregation och framför allt etnisk segregation är en utmaning för integrationsprocesser, inte endast för att de är mindre benägna att integreras i det ideala samhället, men också för framväxten av parallella samhällen. Detta innebär att etnisk segregation exponeras av “den synliga invandrargrupper” (Biterman & Franzén 2007), samtidigt som exkludering av majoritetsbefolkningen tar plats, något som talas om som “ny kulturell miljö” (Constans, Gataullina & Zemmermann, 2009). En miljö som förutsätter att etniska grupper samlas och lär sig värdlandets språk (Chiswick & Miller 2001), utvecklar
acceptans och solidaritet (Heckmann 2005) samt kommer till insikt om självuppfattning och identitet (Danzer & Yaman, 2013).
2.3 Social identitet
I och med segregationens ökning och befästning har även frågor om identitet och omgivning bekommit ny aktualitet (Lilja & Pemer, 2010). Vad är det som gör att människor uppfattar sin omgivning som meningsfull och identitetsskapande men samtidigt utsatt och marginaliserad?
Den teoriutveckling som skett i samband till dessa funderingar har visat på att relationen:
människa - omgivning, har en komplicerad dynamik som ligger till grund för människans sociala identitet (Hogg & Williams, 2000). Lilja & Pemer (2010) skriver i sin
forskningsöversikt att segregation forskningens utgångspunkt präglades av en deterministisk syn på sambandet mellan att bo i ett utsatt område och hamna i utanförskap. Det
deterministiska synsättet inkluderade för en uppfattning om människan som offer för sin omgivning och att grannskapseffekter reglerade all form av livsmöjligheter. Fokus har gått från det, att studera ett utifrånperspektiv till att inrikta sig vid faktiska upplevelser och erfarenheter. Fortsättningen är således att människor är aktiva men även kreativa i sitt handlande. Att anpassa sig till sin omgivning innebär även att omtolka och förändra den (Johansson & Lalander, 2018), vilket innebär att forskningen kommit en bit ifrån det tidigare synsättet.
Suttles (1972) beskriver stadsdelar som meningsfulla kollektiva representationer härledda av social interaktion. Det menas med att individer definierar sina stadsdelar utifrån
gemensamma upplevelser och uppfattningar. Vid positiv upplevelse som exempelvis säkerhet och trygghet är det mer troligt att etablera social identitet eller gruppmedlemskap än vid negativa upplevelser. År 1921 myntade William McDouGall sitt fenomen The Group Mind, som kom att bli det mest inflytelserika fenomenet för dåtidens socialpsykologi (Hogg &
Williams, 2000). Det är i samverkan mellan individer som individens identitet utvecklas och det sociala jaget skapas. Genom interaktion ges upphov till norminternalisering, det vill säga, den process i vilket vi påverkar- och påverkas av varandra (Sherif, 1936, Hogg & Williams, 2000). Det är på samma sätt interaktioner leder till kollektiva representationer och
gemensamma uppfattningar. Sociala interaktioner kan också minska etniska fördomar och förbättra attityder mellan grupper (Wagner et al. 2003).
Deindividuation är ett begrepp som av Le bon kan beskrivas som situationen där individer agerar i grupper och inte ser sig själva som individer. En motsägelse av det som beskrivs ovan och att “group mind” inte har en enda dimension. Med en syn på sig själv som en del av gruppen underlättar man för anti normativt beteende, det vill säga man utför handlingar i gruppens namn och känner då att ansvaret inte endast ligger hos en själv (Vilanova et al., 2017). Därav placeras social identitet av Vilanova et al. (2017) som en modell för
deindividuations effekter. I det här fallet känner personen sig inte unik i förhållande till andra, vilket orsakar en benägenhet att minska på inre begränsningar. Forskningsresultat inom deindividuation har identifierat behov av att ta hänsyn till gruppens stereotyper och fördomar.
Samtidigt har det bevisats att förståelse av deindividuation kan främja prosocialt beteende, förhindra social störning och utvecklingen av fördomar bland barn (Hogg & Williams, 2000).
Deindividuation kan också kopplas till Lilja & Pemer (2010) som skildrar Richard Sennetts sociologi om offentliga platser. I de offentliga rummen och på mötesplatser sker igenkänning av “den andre”. Enligt Sennett är det på dessa mötesplatser som vi lär oss hantera osäkerhet och komplexitet. Mötesplatser och gator ger även möjlighet till kunskap om social ojämlikhet samtidigt som det är en metod för interaktion.
Sammanfattningsvis visar forskning på att segregerade områden är präglade av två olika dimensioner. Med fokus på människors interaktion med varandra, inte som unika individer utan som medlemmar i sociala grupper, belyser Lilja (2002) etniskt segregerade områden, förorter och dess miljö som av utomstående beskrivs som problemfyllda men ur ett inifrånperspektiv som platsen för livet. En hembygd där dess invånare tillägnat sig sin omgivning. Segregerade områden har visat sig vara platser för identitet och förankring – och det är i det, som vår studie tar avstamp. Om segregerade områden omfattar utsatthet och separation av människor med olika tillhörigheter, hur skapas då social identitet i ett utsatt område och hur upprätthålls den i och med utomstående fördomar?