ANALYS OCH TOLKNINGSFÖRSLAG: ”VÄSTRA HELGASJÖN”

Om sökandet efter den typ av rituella specialist som Thedéen föreslår har gett resultat i mitt utvalda studieområde går att diskutera. Bland de gravfynd som finns rapporterade och registrerade finns inga kompletta rakknivsuppsättningar. Men då uppstår frågan istället om bronsföremål var lika vanligt förekommande i Kronobergs län huvudtaget som i Södermanland, eller om en ensam rakkniv i Växjötrakten hade en liknande betydelse som en hel uppsättning i Thedéens studieområde. Skoglund gör en intressant jämförelse mellan Skånes och Växjötraktens tillgång på bronsföremål. Han diskuterar i en artikel hur ett öppnare landskap med tydligare betoning på jordbruk breder ut sig under yngre bronsålder, särskilt markant i Skåne, exempelvis Ystadsområdet. Så markant att det rimligtvis bör ha blivit ett överskott på spannmål, och ett av skälen till det skulle kunna vara utbyteshandeln med brons, en socialt betydelsefull faktor. Denna landskapstrend förefaller ha skett i en långsammare takt i Växjöområdet, och tecken på en liknande överskottsproduktion kan inte direkt uttydas. Dessutom, att döma av antal bronsfynd som hittats runt Växjö respektive Ystad, tolkar Skoglund det som att bronsföremål förmodligen inte varit en lika betydelsebärande faktor i Växjötrakten som i södra Skåne (Skoglund 1999:286f). Det vore intressant att vid ett senare tillfälle göra en liknande jämförelse mellan Växjötrakten och Södermanland.

I norra Växjö har såvitt jag vet en enda rakkniv hittats, i hällkistan vid Sjöudden, tillsammans med en kvartsitskrapa och keramik. En bronsnål fanns i hällkistan vid Börjhem, och i röset RAÄ 127 vid Hovshaga kyrkogård både en bronsnål, bronssyl och en koncentration av keramik. Om det legat specialister med heliga verktyg till olika passageritualer i dessa gravar kan tyvärr inte påvisas övertygande, lika lite som en bronsnål i en grav vid Stora Hammarens kulthusområde i Bergunda socken, eller en rakkniv i en grav två kilometer från Örristningen. Men i Öjaby socken noteras med intresse en hällkista där både två bronsdolkar och en bronspincett hittats, liksom fler gravar har visat sig innehålla bronspincetter, eller bronsdolkar, eller dubbelknappar i kombination med en eldsten. Trots det fattas återigen en komplett rakknivsuppsättning. Även röset RAÄ 18 i södra Växjö vid kvarteret Seglaren innehöll gravfynd som en rakkniv, andra typer av stenredskap, keramik och kvarts. En dylik uppräkning påminner kanske snarare om listan som indikerar närvaro av smedens institution. Tyvärr är gravfynden påträffade i olika kontexter inom gravutrymmet, och de kan inte höra ihop som tecken på ett samtida hantverksskrå. Än en gång, jag anser frågan berättigad om de rituella specialisterna i Kronobergs län nöjde sig med delar av den lista som Thedéen föreslår bör ha ingått i deras uppsättning? Eftersom de enstaka föremålen inte kan stödja hypotesen på egen hand, får jag så länge söka nästa listas exempel över indikationer på närvaro av en rituell specialist, då inom smedens institution.

Först som sist ska sägas att i regel brukar inte utgrävningar av boplatser i länet ge större fyndmängder, vare sig av stenmaterial eller keramik. När något större mängder av kvarts hittats tros fyndplatsen förmodligen vara mesolitisk (Skoglund 2006b:17). De spår som är möjliga att exemplifiera på en lista över eventuella tecken på närvaro av smedens institution blir dessutom delvis mycket allmängiltiga i sin karaktär, av naturliga och oundvikliga skäl. Att rada upp och bocka för exempel på den andra listan är inte svårt, problemet består i att avgöra huruvida fynden tillhör relevanta sammanhang. Den kvarts och keramik som hittats på Domfällevägen, i kvarteret Boplatsen och på boplatsområdena i södra Växjö är dels alltför små mängder, dels funnet i kontexter som förmodligen inte kan knytas till smedväsendet. Men

man bör ha i åminne att vid ett par av undersökningarna kunde inte av olika anledningar hela boplatsområdena grävas ut, och material som eventuellt hade kunnat förändra bilden gick förlorat. Två exempel i listan över spår som skulle kunna indikera närvaro av smedens institution är ju härdar och avskilda platser där form av aktivitet kan ha ägt rum. En intressant eventuell kremeringshärd kan finnas i kvarteret Universitetet i södra Växjö. Härdar som eventuellt tyder på kremering i samband med gravritual finns också till exempel vid graven RAÄ 122 i Gustavslund och vid röset RAÄ 127 på Hovshaga kyrkogård. Avskilda aktivitetsområden, som ligger nära större samtida boplatser, kan påvisas både i norra och södra Växjö. De komplexa fornlämningsområdena vid Räppe och Stora Hammaren i Bergunda socken är intressanta eftersom vissa kulthus kan ha varit platser där smedinstitutionens experter höll utbildande ritualer för adepter. Om dessa ritualer innebar skålgropsknackande är det tänkvärt att skålgropslokaler med relativt direkt anknytning till kulthusområdet endast finns vid Räppe. Båda områdena tycks dock ha varit centrum för någon form av rituella aktiviteter med tanke på närheten till goda kommunikationsvägar. Slutsatser som rör smedens institution, angående alla dessa aktivitets- och härdområden, blir dock bara spekulativa, bland annat på grund av avsaknaden av exempelvis ugnar och deglar. Vid en överblick av placering i landskapet går det att urskilja hur skålgropslokaler ibland har koncentrerats till vissa områden, inom vilka de ligger mer eller mindre tätt placerade, till exempel röjningsröseområdet RAÄ 176 på Kronobergsnäset, söder om Hovshaga kyrkogård, Vikaholm i södra Växjö, Nylanda och Helgö i Öjaby, eller vid Hylte Norrgård i Ör (se fig. 4 i bildbilaga). Ibland tycks ett område hysa en mer talrik och använd lokal som sedan i det omgivande landskapet ackompanjeras av flera mindre använda lokaler med färre skålgropar. Det händer också att enstaka lokaler med få skålgropar ligger för sig själva i landskapet, men mer påfallande är de enskilda lokalerna med ett stort antal skålgropar. Förutom Örristningen, som förefaller unik i länet i egenskap av blandlokal med ett mycket stort antal skålgropar och delvis gravkontext, är även exempelvis RAÄ 329 vid Samarkand i Växjö värd att notera med sina 60 skålgropar, liksom ett flertal med uppåt tjugo – trettio stycken. Dessutom är RAÄ 320 och RAÄ 314 exempel på lokaler med flera förekomster samlade i närheten av varandra. Viktigt att uppmärksamma är också att skålgropslokaler i regel inte ligger vid de större, reguljära boplatsområden som hittills hittats och undersökts (FMIS).

Vid analyser av skålgropars karaktär och placering på stenens yta kan vissa drag tänkas tyda på ett eventuellt samband mellan själva utförandet och ett alternativt medvetandetillstånd, eller bidra till hypotetiska tolkningar av trosföreställningar. Att en del skålgropar har knackats i sprickor har ju till exempel, som tidigare nämnts, tolkats som ett möjligt kvinnligt vulva- tecken av bland andra Bengtsson (Bengtsson 1999:315ff). Med tanke på kvartsens egenskaper, som bland andra Goldhahn tagit upp, kan man tänka sig att en knacksten av kvarts som slås mot en bergartsådra av kvarts skapar ljusfenomen, som i sin tur kan ha trotts vara ur stenen frisläppta krafter av något slag (Goldhahn 2007:199ff). Skålgropar som bildar mönster, exempelvis i parallella rader, kan också vara uttryck för en entoptisk upplevelse under ett alternativt medvetandetillstånd (se t.ex Sundstrom 2004:69, eller Grønnesby 1998:63, 66f, 77). Likaså kan utbuktningar i stenens yta ha upplevts som en betydelsefull del av visioner under tranceupplevelser (se t.ex Karlsson 2007:9, 20ff med där angivna referenser). Men den enda kvartsitliknande bergartsådra som lokaliserades under studien, vid RAÄ 320, ger inga dylika ledtrådar. För övrigt är resultatet onekligen av blandad kompott. Vid första anblicken tycks det inte alltid ha funnits någon tanke eller orsak bakom en skålgrops placering, åtminstone inte någon som vi idag kan urskilja. Å andra sidan har ett flertal skålgropar vid olika lokaler placerats i sprickor, längs utbuktningar och längs krönpartier. Värt att notera är att 13 av de 19 skålgroparna intill stensättningen RAÄ 122 vid

Gustavslund hade placerats runt en spricka på berghällen (Åhman 1994:10). Vid RAÄ 329 ligger de tydligt uppradade i mönster, bland annat längs en spricka, men även längs stenblockets lodräta sida, vilket onekligen tyder på ett uttrycksfullt val av placering. Dessutom har flera lokaler släta och lättillgängliga ytor som av någon anledning inte försetts med skålgropar, och vissa förekomster bör ha krävt en relativt obekväm sittande eller stående ställning för den som knackat.

En intresseväckande företeelse på stenens yta fångar dock ens uppmärksamhet och fantasi vid skålgropslokalen RAÄ 115 i Nylanda, som ligger omgiven av en stenpackning, och belägen inom ett röjningsröseområde alldeles intill ett gravfält. Det känns överhuvudtaget som en speciell plats. Första gången jag såg skålgropslokalen växte ett träd i skrevan mellan stenblocken, vilket gav associationer till myten om världsträdet som sträcker sig från underjorden, förbi människornas värld och in i himlens sfär. Av någon anledning brukade bronsålderns människor fylla vissa hällristningars skrevor med sten, ibland täckte de hela klippor med stenpackningar. Goldhahn berättar till exempel om en anläggning i Bohuslän i Tuve socken, en bergig klippa på ca 70 gånger 50 meter, som helt och hållet täckts av stenpackningar sedan dess skrevor och sprickor fyllts av bland annat både bearbetad och obearbetad flinta och kvarts, diverse redskap, keramik och lerkulor, samt till viss del brända ben (Goldhahn 2007:26ff). Varför ansåg dåtidens människor det nödvändigt att bädda in sten med sten? Varför bäddades skålgropslokalen vid Nylanda in med sten? Enligt Bengtsson har vissa stenpackningar vid hällristningar i Bohuslän daterats till äldre järnålder, och kan ha haft någon form av altarkaraktär för offergåvor (Bengtsson 2004:116ff). Byggde man ett offeraltare runt förfädernas skålgropslämning även vid Nylanda? Eller försökte man bädda in de krafter som kunde tänkas komma fram där stenblockets skreva öppnade upp mot underjorden, och offrade jordens sten till andarna som manats fram ur förfädernas skålgropslämningar under passageritualer? Knackades skålgropar här just för att skrevan som delat blocket itu gav möjlighet till lättare kontakt med krafter från underjorden för ungdomar på väg in i vuxenlivet? Hölls i så fall dessa ritualer av specialister som nu ligger begravda i hällkistor och rösen med bronspincettfynd och bronsdolkar?

Åtminstone en av skålgroparna har getts en extra djup botten, till synes med ett vasst föremål av något slag. Ville knackaren komma så djupt genom ytan som möjligt? Blev knackstenen efter ett tag vass i ena änden utan att knackaren upptäckte det under sitt alternativa medvetandetillstånd? Tyder den spetsiga botten på ett extra intensivt återbruk i ett försök att nå andevärlden? Är det ett vulva-tecken? Eller är inte det djupa hacket utfört under förhistorisk tid? Men i så fall har någon långt senare upprepat sitt hackande även vid RAÄ 293, uppskattningsvis någon mil därifrån fågelvägen. Dessutom är flera av skålgroparna mycket ojämna i kanterna. Det finns förstås en möjlighet att bottens hack är naturligt.

Angående just den äldre bronsålderns samhällsaspekter slås jag åter av ett särskilt förhållande efter fallstudiens genomgång av ”västra Helgasjön”. Campbell har i sin forskning jämfört mytologin hos jägar/samlarkulturer och mer bofasta odlande kulturer, bland annat hos indianska folk på den nordamerikanska prärien. Han har lyckats urskilja att bakom vissa av de likartade berättelserna, som kan handla om buffeljakt hos den ena gruppen och sädeskornet hos den andra, döljer sig egentligen samma berättelse som bara anpassats efter rådande förhållanden. Urberättelsens symbolik är densamma, återfödelse och fruktbarhet. I kapitel 3 beskrev jag delar av Campbells forskning (se där referenser), liksom en del andra forskares studier, som kommit att forma min bild av det sydskandinaviska bronsålderssamhällets uppbyggnad, en bild som vilat i bakgrunden men ändå färgat de beslut jag tagit angående uppsatsens perspektiv under skrivandets gång. Jag tog också exempelvis upp hur bland andra

Thedéen och Hauptman Wahlgren påpekar att den äldre bronsålderns boplatsområden inte tycks kunna beläggas arkeologiskt lika ofta som den yngre bronsålderns. De menar att den äldre bronsålderns befolkning kanske var mer omkringflyttande än forskarna hittills trott. Om man tittar på de större hittade och undersökta boplatser som nämnts i fallstudien tycks ovanstående förslag styrkas när det gäller Växjötrakten. På Kronobergsnäset i norra Växjö har kvarteret Boplatsen gett dateringar till främst yngre bronsålder – äldre järnålder. Man har visserligen påvisat odling i närområdet runt 1000 f.Kr., men också att boskapsskötsel bör ha varit av stor betydelse för de bosatta här. Vid Gustavslund har både en stensättning och omgivande odlingsmark daterats till mellersta bronsåldern, men inga egentliga boplatser har hittats. Egentligen tycks Domfällevägen vara en av få hittade boplatser från äldre bronsålder i området. I södra Växjö har kvarteret Seglaren bebotts sedan stenåldern, men dateringar av huskonstruktioner visar främst yngre bronsålder – äldre järnålder. Jag ställer mig frågan om inte framtida forskning runt äldre bronsålder skulle tjäna på fler analogier med så kallade jägar/samlarkulturer, istället för att gång på gång påvisa jordbrukets ankomst och därmed en antagen ökad bofasthet. Goldhahn och Skoglund är två av de forskare som tidigare tagit upp problematiken som medföljer paraplybegepp och generaliserande termer trots arkeologiskt material som ibland pekar i en annan riktning. Återigen vill jag understryka att näringsfång inte behöver påverka trosföreställningars inriktning i sitt fundament, och speciell försiktighet bör tillämpas när osäkerhet råder angående näringsfång och grad av bofasthet.