När Susanne Thedéen analyserar bronsålderns olika lämningar, som rösen, skärvstenshögar, depåer och hällristningar, konstaterar hon att de alla tycks ha en koppling till olika former av vatten, liksom de alla har en koppling till sten (Thedéen 2004:84). Hon menar dels att vattenelementet under bronsåldern möjligen hade en ursprungssymbolik vars mytologi framför allt skeppsmotivet berättade om (a.a:65ff), dels att olika former av vatten innebar olika föreställningar om andra världar. Skålgropar ser hon som förenande alla nämnda lämningstyper, då skålgropar och skålgropslokaler även i hennes studieområde Södermanland återfinns i betydligt varierade sammanhang (a.a:84). Med hänvisning till exempelvis Knut Helskogs forskning menar även Thedéen att det är främst hällristningar i liminala lägen, där sten och vatten möts, som symboliserar människors passager i livet (a.a:194).
Hauptman Wahlgren menar att berg, sten och hällens yta, i samspel med i omgivningen ofta närliggande våtmarker, kan som naturelement haft betydelse i människornas föreställningsvärld (Hauptman Wahlgren 2002:36f). Hon skriver: ”Kanske uppfattades vissa
landskapsrum eller företeelser i landskapet som transformativa och kunde användas som hjälpmedel för människor att inträda i olika delar av levnadsvärlden, eller stadier i livet. Hällristningsplatsernas läge i våtmarken, mellan det flödande vattnet och den fasta marken, kan vara medvetet valt eftersom det var där man ansåg att krafterna fanns, som man genom
ritualerna sökte alstra och förvärva” (a.a:37f). Med tanke på att många hällar är
vattenöversilade påpekar hon även hur vattnet både kan samlas i, och ändra riktning från, skålgropar på vågräta ytor (a.a:36f).
En av de forskare som uppmärksammar vattenelementets betydelse i hällbildssammanhang är Hans Bolin. Bolins analys rör mellersta Norrland. Han uppmärksammar att hällristningar i hans studieområde ofta kan relateras till forsande vattendrag, som ur ett shamanistiskt perspektiv kanske skulle symbolisera den kosmiska floden. Klippmålningar däremot ligger enligt Bolin snarare vid lugnare vatten (Bolin 1999:146ff). Han tolkar de förra bland annat som del av ett mytologiskt berättande, och de senare som att de möjligen ansågs vara en annan typ av ingångsport vid kontakt med den undre andevärlden. Shamanistiska ritualer som utfördes där hade olika syften och innebörd beroende på val av lokal (a.a:179f).
9.2 Vatten, praktik och knackningsteknik
I Pehr Hasselrots bok ”Hällbilder, Hotade Fornminnen” intervjuas Göran Andersson, amatörarkeolog och hällristningsfinnare. Andersson, som har kunskaper om stenhuggeri, visar med en knacksten av kvartsit hur fort det går att hugga ett cirkelkors på en fuktig stenyta.
”Som stenhuggare vet jag att det är så gott som hopplöst att få hål på torrt berg. Blöter jag det och det får suga åt sig går det mycket lätt att hugga väldigt fina linjer och ytor på hällen”,
säger han (Hasselrot 1984:63). Andersson berättar också att knackstenar brukar efter hand bli vassare och spetsigare i änden, och han tror inte som regel att mejslar användes vid utförandet av hällbilder. Vid ett experiment tillsammans med professor Emmanuel Anati från Italien stod det klart att det tog några minuter att göra en skålgrop med en knacksten, medan försöket att knacka en sten mot en annan mejselliknande sten knappt lämnade något spår på underlagets yta under samma tid. Underlagets bergart, eller om hällen var fuktad under experimentet eller inte, kan jag tyvärr inte klart utläsa i den för föreliggande uppsatsen mycket intressanta intervjun, men den tycks ha gjorts i Tossene socken i Bohuslän, om jag förstått rätt (a.a:62ff).
Carl-Axel Moberg är en av de forskare som föreslår att en del hällristningslokaler valts på grund av närhet till vatten för även praktiska skäl. Han skriver: ”Säkert har man ansett det
fördelaktigt att ha vatten till hands för att skölja bort stendammet och hålla ytan fuktig. Detta kan ha varit en bidragande orsak till att man valt hällar vid vattendrag eller hällar
översköljda av rännilar” (Fredsjö m.fl. 1969:10). År 1995 skulle detta också konstateras
under ett experiment vid Vitlycke museum i Bohuslän av Lasse Bengtsson och studenter från Göteborgs Universitet.
I arbetsrapporten ”Knacka hällristning med forntida teknik – ett arkeologiskt experiment” skriver studenterna Fredrik Mellquist, Karl Hellervik, Lisa Molander, Johan Dahnberg och Staffan von Arbin om hur de gjorde en kopia av den kända hällristningsfigur som kallas för ”Bågskytten i Fossum” (Mellquist m.fl 1995:2). Under experimentet kom studenterna underfund med att de föredrog att knacka med stenar av hård vulkanisk bergart, som till exempel en form av amfibolit, eller med stenar av diabas, framför stenar av exempelvis granit (a.a:4f). De påpekar också hur påfallande ljudet av knackningarna spred sig i landskapet, och att det kan ha spelat en betydande roll i vilka ritualer eller aktiviteter som än kopplades samman med själva knackandet av hällristningar (a.a:9). Arbetet visade sig vara arbetsamt för både kropp och huvud (a.a:3), och denna insikt som studenternas experiment påvisar är en betydelsefull aspekt för tolkningar av hällristnings- och skålgropsknackande. Viktigt att poängtera är att studenternas knackningsarbete på figuren pågick då och då under regn (a.a:4). De anser att tillgång till vatten är en klar fördel vid hällristningsskapande, då det kan användas till att skölja bort stenmjölet som bildas under knackningen. Dock var det en god idé att binda en liten del av stenmjölet med vatten i en form av gröt för att lättare ha kontroll över var det senaste slaget tagit och vart nästa slag bör siktas. Rännilar över hällen och närhet till vatten kan därför ha varit önskvärda under bronsåldern också, även om studenterna inte föredrog att knacka direkt i en rännil eller under regn då allt stenmjöl sköljdes bort. ”Vi tog
oftast vatten ur en spann, vilket givetvis kunde ha varit ett keramikkärl, men det gick också
bra att ta vatten ur det på en armslängds avstånd belägna diket”, skriver studenterna (a.a:7).
I experimentet ingick också att göra två skålgropar, och det visade sig att det gick fortare och lättare att göra en skålgrop med direkt knackteknik istället för att indirekt använda knacksten mot en mejsel. Det tog 36 minuter att göra en skålgrop med en knacksten, och på vått underlag (a.a:8).
I ”Hällristningar i Gränsbygd” hänvisar Bengtsson till ett experiment som jag antog var just studenternas ovanstående nämnda arbete, men det framgår inte av texten, jag kanske har missförstått den saken. Hur som helst skriver Bengtsson om tidigare experiment som har visat att ”det går dubbelt så fort att hugga in en ristning på en bergyta som översilas med vatten,
en normal skålgrop tar ca 20 minuter att framställa mot ca 45 minuter i torrt berg” (Hygen,
Bengtsson 1999:45). Bengtsson påpekar sedan hur exempelvis skeppsmotivet ibland kan ha placerats i och inkorporerats med en vattenrännil, men också hur vissa motiv har placerats vid sidan av och en bit ifrån befintliga rännilar över hällen. Därför menar han att det inte behöver vara vattnets praktiska betydelse som avgjort ett motivs placering, även om experiment har visat att det går fortare att knacka på en fuktad yta (a.a:45).
Om man i ett utvalt studieområde i södra Skandinavien tillämpar det perspektiv utifrån vilket Bolin närmat sig vattenelementets betydelse i hans eget studieområde, så öppnas ytterligare tolkningsmoment i processen. Att särskilja de båda kontexterna, lugnt eller strömmande vatten, blir i så fall av stor vikt för att komma närmare insikter om de förhistoriska trosföreställningarna. Det räcker alltså inte att enbart konstatera närheten till vatten. Men så
här långt förefaller det som att även om figurristningar vanligen kan knytas till vattenöversilning och/eller dåtida vattenkällor och våtmarker, tycks inte skålgropar följa samma mönster. Visst är det sannolikt att mytologiska och kosmologiska skillnader i de båda traditionerna delvis ger en förklaring till detta faktum, men tidigare experimentell forskning belyser ju hur det även kan finnas praktiska skäl. Något som talar emot tesen att skålgropslokaler skulle ha kunnat vara platser för bland annat initiationsritualer till vuxenvärlden är att skålgropslokaler inte alltid kan anses passa in i det mönster som bland andra Hauptman Wahlgren och Thedéen urskiljer i figurristningarnas förhållanden, det vill säga att liminala platser där land och vatten möts kan ha symboliserat människors passager i livet. Det ger anledning till ett kritiskt förhållningssätt som måste beaktas. Men i de fall då skålgropslokalerna är placerade nära gravar anser jag ändå att de liminala kriterierna uppfylls. Oavsett om en grav är placerad i ett landskapsrum som kan ses som ett gränsland eller inte, symboliserar ju dock graven i sig, som en plats mellan de levandes och de dödas värld, ett gränsland (se t.ex Kaliff 1997:68ff).
Som Bengtssons forskning visar kan alltså två konstateranden göras i en diskuterande sammanfattning – för det första tycks hällar med figurristningar och skålgropar ofta vara vattenöversilade eller ligga vid någon typ av våtmark/källa/vattendrag. För det andra tycks inte alls detta samband i lika hög grad kunna kopplas till rena skålgropslokaler. Att figurristningar ibland är vattenöversilande kan, som flera forskare menar, tyda på trosföreställningar om vattenelementet, men det kan också uppenbarligen, enligt de experiment som gjorts, ha underlättat arbetet rent praktiskt. Även Wrang skriver angående hällknackande: ”Slagstenen är med fördel skaftad och hällen våt” (Wrang 1988:74). Vitlyckeexperimentet måste ha varit ett av de tillfällen som visat att knackstenarna förmodligen inte alls i regel varit skaftade, men att hällknackandet blev enklare om hällen fuktades. Jag lutar åt att hålla med Vitlyckeexperimentets studenter och de forskare som menar att det kan vara därför som så många av bildhällarna i södra Skandinavien kan kategoriseras som vattenöversilade, nämligen för att dåtidens människor visserligen kan ha valt just dessa hällar av kosmologiska och mytologiska skäl, men även av praktiska. Då återstår frågan hur dåtidens människor valde att utföra arbetet på hällar som inte kan anses vara vattenöversilade, men ändå har klar anknytning till våtmark, källor eller andra vattendrag. Valdes platsen på grund av närhet till vatten för att man enkelt skulle kunna fukta hällarna, som studenterna förespråkade vara en underlättande teknik under knackningsarbetet? Eller valdes platsen för att den ansågs vara transformativ på grund av stenens läge mellan fast mark och våtmark, som bland andra Hauptman Wahlgren förespråkar? Eller av båda skälen? Det är en viktig fråga även för studier som i första hand behandlar skålgropar. Som det första konstaterandet visar, skålgropar förekommer ju också på figurristningshällar som antingen är vattenöversilade eller ligger vid våtmark/källa/vattendrag, och dessutom har ett fåtal rena skålgropslokaler också visat sig vara vattenöversilade eller ligga vid våtmark/källa/vattendrag. Men framför allt är det konstaterande nummer två som enligt mig bildar grund för en än viktigare fråga – varför har de flesta skålgropslokaler i regel inte placerats i anknytning till vatten om just vatten skulle underlätta huggandet betydligt? Studenternas experiment att knacka med forntida teknik, liksom Anderssons och Anatis experiment att knacka på olika vis, tyder på att skålgropar görs snabbare på en fuktad stenyta, och att om stenytan inte först varit fuktad kan det ta lite längre tid, ibland förenat med en relativt mer krävande arbetsinsats. Självklart finns flera svarsalternativ till den frågan. Det hade säkert inte varit särskilt svårt för dåtidens människor att bära med sig vatten till stenblocket där skålgropen skulle göras, kanske i ett keramikkärl som studenterna menade. Möjligen utfördes knackningarna efter regn, precis som experimentet vid Vitlycke museum, då var ju stenen redan blöt och dessutom rimmar det
med de teorier som förespråkar skålgropars fruktbarhetssymbolik. Men då bildades i så fall ingen gröt av stenmjölet som skulle underlätta att hitta träffpunkten för knackningen, och ingen vattensilning skulle hjälpa till med att skölja bort stenmjölet under knackningens gång, vilket gör att regnteorin haltar.
Hur som helst skulle jag, som redan tidigare klargjorts, vilja sluta mig till de forskare som menar att själva huggandets monotona och upprepande rörelse definierar skålgropsutförandets orsak, och att närhet till vatten ingalunda spelade någon roll vid val av plats. Detta eftersom det faktiskt ändå var meningen att skålgropen skulle knackas på en torr yta. Stenens yta fick inte fuktas. Det kanske skulle vara en smula mer arbetsamt att ta sig igenom ytan till stenens inre kraft eller förfädernas boning. Det kanske skulle ta lite längre tid. Ju mer monoton rörelse, ju mer styrka som fick läggas i slagen, ju längre tid det tog, ju mer fokus som krävdes på denna enda punkt för synsinnet, ju fler slag som ekade i hörseln likt ett mantra, desto större chans för ritualdeltagaren att invaggas i ett alternativt medvetandetillstånd där visioner och kontakt med andra världar söktes. Enbart knackning av en enda skålgrop har förstås inte denna effekt, såvida inte ett stort antal knackas på en gång, och det kan vara här som rännorna kommer in i bilden. Men troligare är i så fall att ritualen föregicks av till exempelvis fasta och sömnbrist, späkning eller annan fysisk utmattning. Jag tillhör dem som anser att drogtemat inte alls är nödvändigt att införliva i teorier om trance, då exempelvis indianska visionssökare vanligen nådde det stadiet på naturlig väg. Det eventuella bruket av alternativt medvetandetillstånd under ritualer är inte alls beroende av tillgång till alkohol och drogliknande medel. Dessutom, som bland andra Sundstrom påpekat, kan ett trancetillstånd uppnås genom ett intensivt stirrande på motivet under en lång tidssekvens. Dock ska understrykas att i och med jordbrukets ankomst fanns det ju ännu ett råmaterial till alkoholhaltiga drycker, som bland andra Lotta Högrell påpekar (Högrell 2002:21), en i sammanhanget intressant faktor som jag att döma av föregående kapitel lutar åt att ta ställning för. Angående skålgropar med djupa hack vid botten, som till exempel RAÄ 115 vid Nylanda, har jag inte svårt att föreställa mig följande scenario: någon kämpar för att komma igenom stenens yta med sin knacksten. Denne befinner sig i ett lättare alternativt medvetandetillstånd, kanske på grund av sömnbrist i kombination med någon form av berusande öl. Slagens träffpunkt på stenblockets yta är svår att se eftersom stenmjölet skymmer sikten, då inget vatten har förvandlat det till gröt. Dessa båda faktum bidrar till skålgropens ojämna kanter, och möjligen dess extra djupt hackade botten, eftersom vederbörande inte i sitt tillstånd upptäcker att knackstenen efter ett tag blir spetsigare i änden.
Den tredje frågan som fallstudierna ger upphov till är hur skålgroparnas samspel med andra figurmotiv ser ut i övriga länet. Örristningens många fotsulemotiv och myller av skålgropar, liksom fotsulemotiven och skålgroparna på blandlokalen i Ljungby, är platser där ett intressant mönster som kan vara betydelsefullt inför eventuella slutsatser framträder.