I fallstudien ”västra Helgasjön” tycks nästan hälften av skålgropslokalerna kunna knytas till fossil åkermark, en slutsats som styrks av Jönssons analys av förhållanden i hela länet. Om man inte räknar stenblock och förekomster utan låter varje RAÄ-nummer stå som en lokal, finns/fanns det i studieområdet ”västra Helgasjön” 6 lokaler med figurristningar och cirka 69 rena skålgropslokaler. 10 av dessa kan sägas ligga i gravmiljö, antingen som del av en grav eller i direkt anknytning till en grav. Men det är överhuvudtaget vanligt att skålgropslokaler ligger i landskap där även rösen och stensättningar finns. Minst 47 skålgropslokaler, det vill säga mer än hälften, ligger inom eller nära fossil åkermark (FMIS). Det är dock svårt att avgöra huruvida skålgroparna och röjningsröseområdena är samtida, eller om det ena kan ha gett anledning till det andra att uppstå. Om en skålgropslokal befinner sig i närheten av ett gravområde från äldre järnålder, tyder det på att skålgroparna är samtida med gravområdet, eller tyder det på att gravområdet anlades i närheten på grund av förfädernas lämning? Eller tvärtom? Samma enigma gäller fossil åkermark. Och om skålgropar hypotetiskt huvudsakligen dateras till bronsålder kan det tyckas märkligt att exempelvis röjningsrösen inom området RAÄ 176 på Kronobergsnäset, där en koncentration av skålgropslokaler kan urskiljas, har gett dateringar till äldre järnålder. Borde därför även en del av skålgropslokalerna inom området dateras till äldre järnålder, precis som Hauptman Wahlgren föreslår vara fallet för flera skålgropslokaler i Norrköpingstrakten? För tillfället förhåller jag mig avvaktande angående dateringsfrågan, eftersom en mer noggrann analys av varje lokal måste göras innan en sådan tolkning kan ges. Jag tror att mer kraft i kommande forskningsarbeten i länet bör läggas på dateringsfrågan av fossil åkermark i relation till skålgropslokaler, då det finns en risk att vissa röjningsröseområden och skålgropslokaler inte alls är samtida, en problematik som också gäller gravar och närliggande skålgropslokaler. I studieområdet ”Centralorten Ljungby” finns en lokal med figurristningar och 14 rena skålgropslokaler. Här finns av naturliga skäl inga spår kvar av förhistoriens röjningsröseområden. Några av lokalerna ligger nära dels Kungshögens röse, dels stensättningarna vid figurristnings/skålgropslokalen RAÄ 114, men såvitt jag förstår ligger ingen skålgrop på eller i någon av gravarna, även om RAÄ 114 som sagt ligger intill en av stensättningarna (FMIS). Trots att den ligger intill stensättningen anser jag inte att den nödvändigtvis kan knytas helt och hållet enbart till gravkontexten.
Kaliff är en av de forskare som tar upp det betydelsefulla sambandet mellan gravar, åkern, fruktbarhet och återfödelse. Han nämner även bland annat Charlotte Fabech vars forskning tyder på en rådande fruktbarhetskult under bronsåldern och fram till folkvandringstid (Kaliff 1997:75ff). En annan forskare som diskuterat åkerns betydelse under bronsåldern är Högrell. Högrells artikel ”Åkern och Evigheten” är intressant ur flera aspekter vid studier av jordbrukets möjliga betydelse för bronsålderns människor. Högrell utgår bland annat från en undersökning i Gårdsby socken i Kronobergs län när hon resonerar runt relationen mellan gravar och röjningsrösen, som ofta ligger i samma område och har lika ofta kunnat dateras till
att vara samtida (Högrell 2002:11). Hon ställer sig frågan varför röjningsrösena sällan ligger placerade intill gravarna. Undersökningen av ett närområde runt ett gravröse tycks tyda på att närliggande röjningsrösen helt enkelt plockats ner för att röjningsstenen skulle användas till att bygga upp gravröset istället (a.a:14f). Hon konstaterar sedan genom beräkningar av antal rösen i hennes studieområde, som kan förmodas ha byggts senast under äldre järnålder, att man knappt kan räkna med fler än ett byggt gravmonument för varje generation, och även om vissa har byggts på och återanvänts förblir det ett faktum att de flesta människorna från perioden är inte begravda i denna typ av gravmonument (a.a:19f). Högrell menar att åkermarken haft stor betydelse för människorna på grund av det hårda arbete de utförde, oavsett hur mycket eller lite föda som blev lön för mödan, och kanske utfördes också ritualer där rusdrycker som tillverkats av spannmål från åkern användes. Hon ser ett samband mellan en form av fruktbarhetskult, åkern, röjningsrösen och gravmonument, och skriver: ”Vidare
vill jag föreslå att de som får monument resta över sig haft sakral funktion och därmed god
kontakt med gudarna” (a.a:21).
I mina öron rimmar det delvis med den av uppsatsens utgångspunkter som baseras på Thedéens forskning, att de som begravts med rakknivsuppsättningar i vissa rösen kan ha varit dåtidens rituella specialister. Att ungdomar som just initierats till vuxenlivet måste ha spelat en viktig roll under bronsåldern anser jag framgår av Thedéens diskussion angående generationsrelationer. Även unga vuxna återfinns i centralgravar som man kanske skulle kunna tro tillägnats män i maktpositioner. Thedéen föreslår att dessa vuxna, ibland unga, kanske ansågs besitta mental eller fysisk styrka att bemöta det hon kallar för kaosmakterna (Thedéen 2004:162ff). Det är dock främst under yngre bronsålder som tonvikten börjar läggas på unga vuxna (a.a:195).
Goldhahn föreslår att stensättningarna i kombination med kvartsit som gravfynd och eldskador på hällen skulle kunna vara exempel på indikationer på att en expert ur smedens institution varit närvarande vid Örristningen (Goldhahn 2007:268f). Det låter inte som ett orimligt antagande. Huruvida hela Örristningen med alla dess fotsulor och skålgropar ska antas vara tillägnade stensättningarna från yngre bronsålder bör dock än så länge förbli osagt. Själv lutar jag åt att hålla med de som ser platsen som betydelsefull långt innan stensättningarna anlades där, vilket de kanske gjordes just därför. Widholm har ju kunnat dela in skålgropslokaler i Tjust i östra Småland i olika kategorier, varav den ena omfattar ett stort antal skålgropar vid rösen som vittnar om långvarigt bruk av platsen i samband med förfäderskult (Widholm 2001:191). Däremot tolkar han ett antal av 19 skålgropar, som hittats intill röset RAÄ 122 vid Gustavslund i Växjö, som förmodligen tillhörande gravritualen (Widholm 1998:90). Här går våra åsikter isär, jag menar att antalet är tillräckligt högt för att ha ingått i ritualer utöver själva gravläggningen, då skålgroparna dessutom placerats utanför röset och inte i, på eller under. Kaliff skriver till exempel: ”Graven har också en annan
funktion, som kommunikationsplats mellan de döda och levande, eller mellan gud och människa. Själva graven är också som symbol nära förknippad med födelse och omvandling och synen på graven som en plats för initiation och pånyttfödelse tycks vara djupt förankrad i
det mänskliga medvetandet” (Kaliff 1997:68). Inspirerad av bland annat Widholms och
Kaliffs forskning vill jag påstå att fotsulor och skålgropar kan ha knackats både innan och efter stensättningarnas anläggning vid Örristningen. Detta eftersom en grav kan symbolisera såväl förfäder som övergång från död till återfödelse och liv, vilket borde ha varit en utmärkt plats för passageritualer, särskilt om deltagaren sökte kontakt med sina förfäder genom stenens yta. Det gäller i så fall även exempelvis skålgropslokalen RAÄ 314, där flera förekomster ligger nära en stensättning, men inte direkt på eller i. Att fokus delvis har legat på begravda förfäder i studieområdet framgår av det faktum att flera hällkistor tycks ha antingen
återanvänts eller byggts på. Även Högrell konstaterar att gravar i länet kan vara svårdaterade, eftersom de ibland använts under vitt skilda tidsåldrar (Högrell 1997:15ff). Flertalet av Örristningens skålgropar är dessutom upp emot 5 centimeter djupa (Skoglund 2006:77), en faktor som möjligen skulle kunna tyda på återbruk. Bengtsson föreslår ju också att på vissa hällristningar kan en del skålgropar som är större och djupare än de andra ha knackats redan under neolitikum och därmed så att säga invigt lokalen ifråga (Bengtsson 2004:61ff). Några av Örristningens skålgropar ligger även placerade i sprickor (a.a:77), vilket påminner om Bengtssons förslag på kvinnlig symbolik (Bengtsson 1999:315ff).
Angående hällristningen RAÄ 114 i Ljungby, med sina fotsulemotiv, skålgropar och rännor, anser jag att också den passar in i det mönster jag beskrivit för Örristningen och RAÄ 314 i norra Växjö. Bara för att lokalerna ligger intill eller nära gravar betyder inte det att de enbart bör räknas till gravkontext och gravritualer. En begravning är också en typ av passageritual, men att någon eller några skålgropar eller andra motiv tillkom i samband med gravläggningen utesluter inte att exempelvis pubertetsritualer med skålgropsknackande som symboliserar fruktbarhet och återfödelse skedde både innan och efteråt vid platsen ifråga, precis som Widholm kan tänka sig se en förfäderskult vid vissa gravars närliggande skålgropsplatser (Widholm 2001:191), eller som till exempel Kaliff ser gravar som möjliga platser för olika former av passageritualer där de döda offras till och kommuniceras med (Kaliff 1997:75). Så länge skålgropar och andra eventuella figurristningar inte har placerats inuti, under eller möjligen ovanpå graven, kan inte andra scenarion uteslutas, även om många arkeologer finner ett sådant ställningstagande kontroversiellt. Att en stor del av dessa passageritualer handlade om pubertetsriter finner jag inte omöjligt.
Men klart är att gravar ofta återfinns i röjningsröseområden (Högrell 2002:11). Här finns alltså även skålgropslokaler. Bengtsson tar ju upp ölframställningens möjliga roll i samband med malstenar, hällristningar och gravläggningar, och Högrell nämner att det eventuella användandet av spannmål vid dryckesframställning kan vara en av flera orsaker till åkerns betydelse. Kanske ett av banden som knyter samman skålgropar och jordbruksmark är rusdrycken som tillverkades av åkerns spannmål och sedan nyttjades vid försök att nå ett alternativt medvetandetillstånd i samband med skålgropsknackande?
En av mina ansatser är att titta närmare på skålgropslokalers placering i landskapet, vilket bland annat innebär att notera närhet till exempelvis fossil åkermark eller vattendrag av olika typer, samt söka ledtrådar till dateringsfrågor. Dateringsfrågan är oerhört knepig, men det första som slår mig angående landskapet i fallstudien ”västra Helgasjön” är studieområdets rikedom på vatten, då jag medvetet låtit det omfatta ett flertal sjöar. Trots det ligger de flesta av skålgropslokalerna relativt långt från strandkanter (FMIS). Arkeologiska rapporter påpekar visserligen att det under förhistorisk tid ofta låg sankmarker mellan drumlinerna i Växjötrakten, men jag har inte under den här studien kunnat avgöra exakt var dessa låg. Därför kan jag bara utgå från vad som syns på FMIS kartor. På Kronobergsnäset i norra Växjö ligger endast en skålgropslokal vid något som tycks vara våtmark. I södra Växjö, Bergunda och Öjaby skiljer det minst ett femtiotal meter, oftare ett par hundratal meter, mellan vatten och det fåtal lokaler som något så när kan sägas ligga nära en sjö, bäck eller någon form av sankmark (FMIS). Nästa fråga är följaktligen varför skålgropslokaler i regel inte ligger nära vatten. Som jag antydde i slutet av kapitel 5 bör jag härnäst åter titta närmare på utvalda forskares åsikter om vattenelementets roll under bronsåldern.
9. VATTEN, FIGURRISTNINGAR OCH SKÅLGROPSLOKALER