Analys

6.2.1 Analys utifrån rollteorin

Det finns olika förväntningar på en roll, enligt Angelöw et al (2015). Dessa förväntningar har använts för att analysera hur kuratorerna inom ASIH ser på sin roll som kurator. De

förväntningar som finns på en roll har blivit skapade, formade och internaliserade av samhället. De sociala rollerna kan ha olika slags skyldigheter och rättigheter som är sammankopplade med rollen som en kurator innehar. Angelöw et al (2015) beskriver generella och specifika rollförväntningar, de generella är där man själv kan utforma förväntningar på sitt rollbeteende och de specifika är rollförväntningar som styrs av regler och befattningsbeskrivningar.

De generella förväntningarna som kuratorer inom ASIH baseras på är de förväntningar som kuratorerna har på sig själva. Dessa generella förväntningar har skapats då kuratorerna har fått lära upp sig själva och då skapar sina egna förväntningar om vad en kurator inom ASIH ska göra. Enligt resultatet finns det inte mycket forskning kring vilka verktyg och metoder som fungerar inom palliativ vård vilket leder till att kuratorerna själva skapar och formar de förväntningar som finns på rollen när de själva tar fram metoder som fungerar enligt deras egen erfarenhet. Kuratorerna har mycket flexibilitet i arbetet och kan själva planera och prioritera vad som behövs göras vilket också knyter an till de förväntningar som de har på sig själva. Ett flexibelt arbete leder till att det är upp till kuratorerna att avgöra vilket behov som patienterna och de närstående har och vem som ska prioriteras.

Det framkom i resultatet att det var viktigt att ledningen såg värdet av att ha en kurator med det psykosociala perspektivet i teamet tillsammans med läkare, sjuksköterskor,

arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Det var vanligt med en deltidsanställning för kuratorer inom ASIH vilket ledde till att kuratorerna ofta hade en känsla av att de ville och skulle kunna göra mer än vad de gjorde. Patienterna och de närstående har en förväntning och förhoppning om att deras psykosociala behov ska tas hand om och att de psykosociala faktorerna var lika viktiga som de medicinska faktorerna (Baker, 2005; Kirk et al, 2004;

Laakkonen et al, 2004). Kuratorerna kunde se att det fanns ett stort behov av en kurator i teamet, men organisationen gör inte samma bedömning när de har en kurator till 100 familjer.

Det blir då en skillnad i kuratorns rollförväntningar där patienterna och kuratorn ser vikten av kuratorn i teamet, men att organisationen inte alltid gör det.

Kuratorerna arbetar i team med sjuksköterskor, läkare, dietister, undersköterskor och sjukgymnaster som samarbetar med varandra. Inom dessa team finns det då specifika

rollförväntningar som Angelöw et al (2015) tar upp. De specifika förväntningarna handlar om vad var och en i sin yrkesroll ska utföra och dess skyldigheter inom teamet och

organisationen. Enligt resultatet innehåller kuratorernas befattningsbeskrivning att hålla i stödjande samtal, ha efterlevandestöd och ta hand om patienterna samt de närståendes psykosociala behov. Sjuksköterskorna och läkarna utför istället andra arbetsuppgifter, till exempel ta blodprov samt ta hand om de övriga medicinska behov som patienten har.

Rollerna mellan övrig medicinsk personal samt kuratorns psykosociala roll skiljer sig således åt inom den palliativa vården. Kuratorerna hade inte någon tveksamhet kring vad deras arbetsuppgift var, arbetsuppgifterna kunde dock vara breda och vara beroende av det behov som patienten hade.

Kuratorerna inom ASIH lämnade “sig själv utanför” i samtalet. Att de klev in i sin roll och inte präglades av de värderingar eller åsikter man hade sedan innan, således blev kuratorerna som ett “vitt blad” och präglades då istället av patientens behov. Samtalet utformas och sker med en grund i det som tas upp i samtalet och som framförs av närstående eller patienten.

Kuratorns roll definieras då av den person som samtalet sker med och inte av hur kuratorn mår eller av dennes känslor, tankar och åsikter. Kuratorns arbetsuppgifter var beroende av det som patienter eller närstående var i behov av eller ansågs vara i behov av. Detta är ett

exempel på hur de generella förväntningarna som finns på en roll (Angelöw et al, 2015) och de metoder som kuratorn använder sig av för att hantera känslor, till exempel att lämna sig själv utanför rummet möts. Kuratorn använder sig av detta som en självbevarande strategi, men har samtidigt blivit som en generell förväntning då samtalet ska handla om patienten och de närstående och ska inte präglas av kuratorns åsikter, känslor och värderingar.

Resultatet visade att både livet och döden var ett stort fokus i kuratorns roll och det var oundvikligt att drabbas av olika sorger och kriser i livet. När dessa sorger och kriser uppstår kan vissa personer behöva tala om det och få stöttning i att hantera situationen. Kuratorerna inom den palliativa vården möter denna sorg och kris som både närstående och patienter drabbas av. Kuratorer inom ASIH ser kuratorsrollen som viktig och som behövlig inom sjukvården och att de har en känsla av att de gör nytta och skillnad med sin roll som kurator.

6.2.2 Analys utifrån det emotionella arbetet

Analysen har utgått från Hochschild (2012) teori om emotionellt arbete. Teorin har kopplats till kuratorerna som arbetar med ASIH och hur de hanterar det emotionella arbetet.

Hochschild beskriver tre förhållningssätt; det första förhållningssättet är att en professionell identifierar sig för mycket med sitt arbete och därmed riskerar utbrändhet. Det andra

förhållningssättet är att den professionella skiljer sig från sitt arbete och blir som en

skådespelare som spelar en roll. I det tredje förhållningssättet skiljer sig den professionella från yrkesrollen och lägger inte skuld på sig själv för detta men den professionella kan dock känna sig främmande inför sin yrkesroll (Hochschild, 2012).

Utifrån resultatet kan tolkningen dras att alla förhållningssätten stämmer mer eller mindre med resultatet. Utifrån det första förhållningssättet som Hochschild (2012) beskriver går det att se att kuratorerna som arbetar med ASIH de anser att det kan vara påfrestande att ha för många patienter på samma gång. Utöver detta arbetade även de flesta deltid vilket var en stressfaktor eftersom de kände att de behövde arbeta som en heltidstjänst inom ramen av deras deltidstjänst och att det kändes som att de hade hand om för många patienter.

Kuratorerna kunde känna att de inte räckte till eftersom de ville göra med än vad de kunde i sitt arbete.

Hochschilds (2012) andra förhållningssätt gick att utläsa i resultatet då kuratorerna frågades om de tog med sig sitt arbete hem. Resultatet visar att kuratorerna som arbetar med ASIH till viss del inte tog med sig sitt arbete och känslor hem men att de kunde se ett ansikte eller bli påmind om en patient i sin vardag. Kuratorerna spelade inte en roll i den mån att de inte var genuina eller skuldbelade sig själva förutom att de hade en känsla ibland att de inte räckte till.

Detta kan även överensstämma med förhållningssätt tre då ingen av kuratorerna uttrycker en skuldkänsla kring att de till viss del distanserade sig från sitt arbete.

Det tredje förhållningssättet som Hochschild (2012) beskriver var det vanligaste för

kuratorerna som arbetar med ASIH. Kurator kunde skilja sig från sin yrkesroll och även inte lägger skuld på sig för detta och lämnade sig själv utanför rummet när de gick in till en patient eller närstående. De lämnade sina egna värderingar, åsikter och känslor utanför och lade allt fokus på patienterna, trots det så var det ingen som kände sig främmande inför sin

yrkesroll. Tvärtom så var informanterna bekväma i sin yrkesroll och visade en trygghet inför den.

Hochschild (2012) beskriver även ytligt och djupt emotionellt agerande. Det ytliga

emotionella agerandet handlar om att en individ låtsas känna något som den egentligen inte känner. Ett djupt emotionellt agerande handlar om att en kurator lurar sig själv, och andra, om vad kuratorn egentligen känner. Resultatet i denna studie visar att kuratorer som arbetar med ASIH var ärliga med hur de känner både mot sig själva och till viss del mot patienten. Även om kuratorerna till viss del lämnade sig själv utanför samtalet och la allt fokus på patienten var de inte rädda för att visa vad de egentligen känner. Kuratorerna kunde vara ärliga om sina känslor inför sina kollegor och kunde prata om och visa både positiva och negativa känslor med dem.

Enligt resultatet kunde det var extra känsligt och jobbigt för kuratorerna när de arbetade med unga patienter, som det ”tack och lov” var få av. Det kunde vara extra känsligt när unga personer behandlades inom den palliativa vården eftersom det kändes som att unga personer är de som ska ha hela livet framför sig. Hochschild (2012) beskrev att det finns olika slags känsloregler i samhället som är bestämda utifrån den bakgrund, uppväxt samt den kultur som de befinner sig i. Känsloregeln som kan kopplas till detta exempel är att utifrån vår

samhällsbild så tolkas att en känsloregel kan vara att det är jobbigare när en ung person dör eftersom det går emot den bild som kuratorerna har om att unga personer ska ha livet framför sig.