Utmaningar i arbetet

Det identifieras olika typer av utmaningar i arbetet. Det var utmaningar på organisatorisk, samhällelig nivå och individnivå samt även i kontakten med patienter och närstående.

Kuratorerna beskrev att det var en utmaning när organisationen och ledningen inte beaktar och ser kompetensen som en kurator innehar. En kurator uttryckte att det var svårt när hennes chefer var sjuksköterskor och läkare i grunden vilket gjorde att de inte förstod hennes

kompetens. Kuratorerna beskrev en gemensam bild kring att majoriteten av dem arbetade deltid och kände då att de inte kunde hjälpa alla patienter som var i behov av hjälp på grund av tidsbrist. Denna brist på förståelse för kuratorns kompetens gjorde att det inte anställdes

tillräckligt med kuratorer vilket ledde till att arbetsbelastningen för den enskilda kuratorn blev större.

Den största utmaningen är att räcka till. Den absolut största utmaningen just därför att det här är verksamheter som i hög grad är sjuksköterskedrivna och sjuksköterskestyrda. Och då menar jag liksom på organisationsnivå. Nästan alla chefer har sjuksköterskekompetens i grunden eller också, några har läkarkompetens i grunden. Men det finns nästan aldrig någon som, där dom förstår och kan riktigt vår kompetens. /.../ I grund och botten så är egentligen alla överens om att kuratorn fyller en ganska viktig funktion i den palliativa vården. Men ändå ser vi bara en på 80 procent eller 100 procent på liksom mellan 70 och 100 familjer. Och det räcker man inte till, det är ju så. Det blir till slut ett hårt sållande liksom, som ju gör att många familjer som skulle behöva hjälp får inte hjälp (IP3).

Kuratorerna berättar att de kunde känna en viss frustration och utmaning när samhällets resurser inte räcker till. Detta kan leda till en känsla av maktlöshet i och med att patienten och närstående inte får den hjälp som kuratorn anser att de behöver. De ansåg att de kunde se att det fanns ett behov hos patienten som de närstående eller andra aktörer som socialtjänst, försäkringskassan eller arbetsgivaren inte kunde hjälpa till med. De upplevde att det inte fanns tillräckligt med flexibilitet i olika samhälleliga instanser för att patienterna eller närstående skulle kunna få den hjälp som de behöver.

Det som är särskilt ledsamt är de som kanske inte har egen bostad utan hyr i andra hand och det finns små barn och man kanske kommer från ett annat land där man vet att den ena parten kommer att dö och det är knagglig svenska och man inte har någon kompetens eller

utbildningsnivå att falla tillbaka på. /.../ Som kommer att ha många andra belastande situationer att hantera i livet förutom att deras partner har avlidit, så dom inte heller har ett nätverk eller bristande kompetens kring Sveriges system och att de inte tar sig fram själva och att man då blir tvungen att släppa mycket av det när sorgen börjar komma och dom ska hålla på med bouppteckning och betala begravning som de inte har råd med, att det inte finns tillräckligt med stöd. /.../ Det är ju en slags belastning i arbetet, att man ser att vissa grupper kommer man inte kunna hjälpa, och det tycker jag är en brist politiskt. Att man inte avsätter resurser där de behövs (IP5).

Ett genomgående mönster hos informanterna var att de kände att de hade en för stor

arbetsbörda. Det fanns en känsla att det fanns mycket mer som kuratorn hade kunnat göra och att de ibland känner att de inte räcker till då de ensam har hand om 100 familjer vilket leder till en prioritering kring vem och hur många kuratorn kan hjälpa. Den höga

arbetsbelastningen påverkade även att det inte fanns möjlighet för kuratorerna att ha en mer rutinartad kontakt med patienter och närstående.

Det är en ganska stor verksamhet så här är det ju, ungefär 100 familjer som är inskrivna här och då finns det en kurator på heltid. Så det finns ganska mycket att göra här, vilket leder till att, man får sålla ganska rejält. Så att man är där man behövs som mest. Och så får man jobba mycket i att coacha teamet i att hantera ytterligare grejer liksom (IP3).

Kuratorerna beskrev hur de har fått lära upp sig själv eftersom det ofta inte fanns en annan kurator att diskutera med eftersom många arbetade ensamma. Det har också nyligen blivit ett legitimationsyrke vilket betyder att det inte finns mycket forskning kring verktyg och

metoder som fungerar inom palliativ vård.

Det är också en kompetens som är ganska mycket i utveckling, det har precis blivit ett legitimationsgrundande yrke liksom och det har ju medfört att det inte har funnits så mycket forskning på våra arbetsmetoder och våra verktyg och hur vi kan göra saker för de flesta kuratorer har ju fått lära sig själva genom åren. Man har fått plocka lite här och plocka lite där därför att psykologins verktyg funkar i viss mån men inte fullt ut och socionomens arbetssätt som handläggare eller så funkar inte alls i dom här verksamheterna (IP3).

Kuratorerna beskrev vidare att en utmaning kunde finnas i kontakten med patienter och närstående till exempel, när de närstående gjorde att kuratorerna inte kände att deras

kompetens beaktades. Detta kunde anses vara en utmaning eftersom kuratorerna själva gjorde en bedömning kring att ett behov fanns hos en patient och således har en lösning som kan göra situationen bättre, men att närstående och patienter då gör en annan tolkning av situationen än den bedömningen av vad som kuratorn anser behövs.

Det är utmaningar när man känner att man liksom, som en del av vårdgivar-team, så är det klart att det alltid är en utmaning när man känner att man med sin kunskap och sin erfarenhet liksom har tankar om hur man skulle kunna göra den här situationen lite bättre, men där patienter och närstående gör en helt annan värdering i sin situation (IP1).

Kuratorerna beskrev att det kunde vara svårt att avgöra när det “rätta tillfället” var för

kuratorerna att skapa en kontakt med patient eller närstående. Det var svårt att avgöra när det var lämpligt; om det var bättre att vänta tills patienten har gått bort och sedan hjälpa de närstående eller om man skulle skapa en kontakt innan när patienten fortfarande är vid liv.

På vårdavdelning kan utmaningen vara att patienten kommer in i ett väldigt sent skede, där den är knappt kontaktbar, den verkligen befinner sig i livets sista tid, och då har jag inte hunnit att etablera någon kontakt eller allians med varken patienten eller närstående och att då gå in i ett rum där man kanske sitter och vakar, för att... Det är otroligt känsligt och skört läge

man kommer in i. Det kan vara en utmaning att veta är det nu jag ska gå in till närstående eller ska jag faktiskt vänta tills patienten har dött (IP6).

En annan utmaning var att yrket hade en ovisshet över sig i den mån att det varierade mycket kring hur många patienter man möter: Känslorna hos patienterna kunde även variera och det går inte att veta vad personen de ska möta känner i förväg vilket ansågs av kuratorerna vara en utmaning. Det gällde då för kuratorerna att kunna ställa om och möta patienten efter dennes behov.

Den största utmaningen är nog just det där att det ser så olika ut, både flödet på trycket men också vad man möter där och då. /.../ Det kan finnas mycket ilska och frustration, för man vet ju inte alltid i förväg vad man kommer att möta när man möter den patienten, vad vill den ha av mig. Det kräver att man är ganska flexibel, i sin yrkesroll och som person till att ställa om och till att möta både anhöriga och patienter på deras nivå och deras behov (IP2).

Kuratorerna har inte heller kontakt med alla patienter som var inskrivna, utan att det var flera patienter som kom och gick. En kontakt kunde uppstå under en vårdtid genom att en patient eller en närstående enbart hade en fråga. Kontakten kunde även avslutas av att en patient gick bort eller inte längre hade behov av en samtalskontakt. Alla patienters och närståendes behov ser olika ut och därför hade inte heller alla patienter eller närstående ett behov av att träffa en kurator.

Kanske jag har kontakt med hälften, men då har vi inte alla samtidigt utan det är ju under en vårdtid så att säga som det kan dyka upp någon fråga kring… vid något tillfälle sen kan det dröja tre veckor innan jag får nästa uppdrag liksom som så. Sen är det ju en del som jag har väldigt tät kontakt med förstås (IP1).

Kuratorerna nämner att det vara en utmaning att arbeta med de patienter som var yngre samt personer som var i deras egen ålder och som de således kunde känna igen sig i. Kuratorerna beskrev att det kunde bli känslosammare när de arbetade med närstående som var väldigt ledsen eller med en patient som har barn.

Tack och lov jättefå yngre. Men visst det dyker upp mellan 20 och 30, men tack och lov är de inte så vanliga. De är få, men där blir det ganska mycket stöd till föräldrar, för att man kanske har flugit ut till livet precis och ska starta sitt liv och sen drabbas man av en allvarlig sjukdom och så går det illa och då kan det bli mycket, alltså att man flyttar hem igen till sina föräldrar /.../ Men dem där vi är mest engagerade och utifrån er frågeställning är det ju de

småbarnsföräldrarna som kommer som har barn som är cirka tre till fyra år upp till tio år, det

är en tuff målgrupp. Sen tycker jag att dom som är mellan 50 och 60 när man tänker, min egen ålder när man börjar bli lite äldre men man ska faktiskt inte behöver dö (IP4).