Professionella rollen

I en kanadensisk och australiensk kvalitativ studie av Kirk, Kirk och Kristjanson (2004) undersöktes patienter och närståendes upplevelser av informationsdelning inom den palliativa vården. Det genomfördes 72 semistrukturerade intervjuer med patienter och närstående där de beskrev deras upplevelser. Resultatet visade att processen för att dela information till

patienter och närstående är lika viktig som innehållet. Patienter som har fått en obotlig

sjukdom känner att deras behov av att prata om sjukdomen och sjukdomsprocessen inte alltid uppfylls. Det beskrivs att det finns en önskan från patienten om att läkare ska sätta sig ner med patienterna och lyssna på vad patienten har att säga (Kirk et al, 2004).

I en kvalitativ studie från Finland har Laakkonen, Pitkala och Strandberg (2004) undersökt hur äldre, dödligt sjuka patienter uppfattar och ser på livets slut och vad deras behov och

önskemål är när det kommer till vården. I studien beskrivs det att de äldre personer som får palliativ vård var nöjda med den fysiska vården, men att de upplevde att sjuksköterskorna var stressade och inte hade tid för att prata. Patienterna önskade att någon tog sig tid att prata med dem, men eftersom de själva såg att sjuksköterskorna var stressade bad de inte om det

eftersom de inte ville vara till besvär (Laakkonen et al, 2004).

Baker (2005) har skrivit en artikel som belyser den terapeutiska kunskapen som en socionom har. Baker har undersökt litteratur samt ett fall där de psykosociala behoven en patient kan behöva i livets slutskede uppmärksammas. Resultatet visar att en psykosocial aspekt inom palliativ vård är viktig och önskvärd från patienters håll, eftersom patienterna till exempel ville lösa familjekonflikter inför döden. Det framkommer i studien att det var för lite fokus på de psykosociala aspekterna som till exempel familjeproblem och tankar på döden inom den palliativa vården. Det var dock dessa olösta problem och övriga psykosociala aspekter som plågade patienterna mest. Således är det viktigt att inom hospice inte enbart fokusera på det fysiska som sker i kroppen utan fokus ska även ligga på det psykiska (Baker, 2005).

I en kvalitativ studie från England har Cullen (2013) undersökt hur socialarbetaren betraktas på ett sjukhus och om den ses eller bör ses som en person med ledarskap genom att intervjua yrkesverksamma inom den palliativa vården som arbetade med eller som socialarbetare.

Resultatet visade att socialarbetaren visade integritet, var respektfulla och holistiska både när den hanterade kollegor och patienter. Socialarbetaren använde sina kunskaper och insikter som de fick i kontakten med patienter för att påverka beslutsfattande om känsliga och

komplexa situationer i de multiprofessionella team som de var med i. Således är socionomens terapeutiska kunskaper viktiga i den palliativa vården (Cullen, 2013).

Holm (2002) baserade sin studie på fyra yrkesverksamma grupper där det var tre stycken som hade examen som socialarbetare och en med en kort yrkesutbildning. Syftet med studien var att undersöka den empatiska kommunikationen, en professionell inställning och belysa hur detta påverkar klienten. Resultatet som framkom var att gruppen socialarbetare som arbetade med somatiskt sjuka patienter var den professionella grupp som visade den största mängden empatisk kommunikation. Holm (2002) beskriver att vid ett skapande av ett konstruktivt samarbete och för att nå terapeutiska mål krävs det att den professionella och klienten har en god relation. Att inneha en social kompetens som inkluderar empati och

kommunikationsförmåga är en grundläggande förutsättning för professionella som arbetar

med att hjälpa människor. Förhållandet mellan en professionell och en patient är viktigt eftersom det är ett förhållande som baseras på en ojämn fördelning av makt. Detta är för att den professionelle befinner sig i en maktposition då patienten kan vara beroende av den hjälp den professionelle kan ge (Holm, 2002).

Funk et al (2017) har gjort en kvalitativ forskning om hur vårdpersonal förstår och ser på de sociala och symboliska betydelserna av sorg. De gjorde en induktiv analys och deras

teoretiska utgångspunkt var symbolisk interaktionism. Det genomfördes 25 intervjuer med anställda på ett sjukhus i Winnipeg, Kanada. På det sjukhuset har de patienter som behöver långtidsvård, rehabilitering eller palliativ vård. Det beskrivs vidare att det kan anses vara fundamentalt att identifiera sig som en omhändertagande person när under sökandet av arbete inom ett omsorgsyrke, speciellt när det kommer till den palliativa vården där ens

arbetsuppgift är att ta hand om döende personer och deras närstående. I arbetet inom detta område måste den professionella hitta en balans mellan en viss emotionell distans och sin professionella identitet på organisationens imperativ samt som en självbevarande strategi (Funk et al, 2017).

Det beskrivs som viktigt att upprätthålla en professionell roll och utöva självkontroll (Funk et al, 2017; Head, Peters, Middleton, Friedman & Guman, 2019). När det kommer till stigman som rör både offentligt och privat sorgeuttryck. Att gråta kunde anses vara ett tecken på svaghet och att det inte är något som man ska gör framför patienter och familjer, men även att det inte är något man ska göra framför sina kollegor. Att uttrycka sin sorg var det många som ansåg symboliserar oerfarenhet, en rädsla för döden, brist på professionalitet och färdighet samt som att man inte är lämplig för att arbeta med döende människor (Funk et al, 2017). Det blir ett emotionellt arbete när ens känslor inte stämmer överens med det som är normen bland kollegor, på arbetsplatsen eller inom organisationen, man måste då hela tiden anpassa sig och kontrollera samt hålla inne sina känslor för att “passa in” (Funk et al, 2017).

Funk et al (2017) redogör för att humor var något som används för att hantera sorg och andra jobbiga känslor. Det användes svart humor bakom stängda dörrar mellan kollegor dock var det många som ansåg att det var en balansgång mellan vad som var acceptabel och

oacceptabel humor, eftersom det lätt skulle kunna bli respektlöst när man skämtar om till exempel döden (Funk et al, 2017).