Analysen genomförs genom att systematiskt identifiera mönster genom noggrann läsning av transkribering, för att sedan presentera en helhetsbild över de teman som hittades och exemplifiera detta med citat.
Nedan illustreras en tabell (tabell 1) som redovisar en analys utifrån tre större områden som också är utifrån studiens frågeställningar, baserat på intervjumaterialet. Varje område delas in i underteman. Vidare kommer varje undertema att analyseras och förklaras med
komplettering av olika citat.
Föreställningar om maskulinitet och
femininitet
Brister och svårigheter inom arbetet
Identifierade framtida implementeringsinsatser
- Pojkar och män har en dubbel roll - Brist på spetskompetens och tillvägagångssätt - Tydlig metodstöd, samverkansrutin och behandlingsprogram - Männen har mer makt,
kvinnan är underordnad och mer utsatt
- Tydlig samverkansrutin - Makthavarnas möjliga insatser
- Pojkar och män har det svårare att be om stöd (mansnormer och könsnormer)
- Ekonomiska resurser
- Flickor och kvinnor bär mer på skam, kyskhet är centralt
Tabell 1
Pojkar och män har en dubbelroll
Det allra tydligaste resultatet som framträder ur de åtta intervjuerna, är att det finns en gemensam uppfattning kring pojkar och mäns utsatthet inom hederskulturen. Det är oftast män som är förövare, men dem är dessutom också offer då de tvingas in i en förövare-roll. Många gånger vet inte målgruppen om det själva, förens de måste utföra våld som de inte riktigt står bakom. Väljer dem att avstå, innebär det konsekvenser, därav är pojkar och män också förtryckta då dem tvingas under press att utföra hedersrelaterat brott mot en annan familjemedlem.
“(...) när det gäller pojkar och heder, så finns det en dubbelhet i det eftersom dem är både offer och förövare, (...) viktigt att liksom fånga upp dem här pojkarna så att dem också kan bryta sig ut eller
sluta med heders utövande”
(Intervjuperson 1, Länsstyrelsen Västmanland, 23 april 2020).
“Det är lätt att tappa pojkar och män i hederskontexten, att många av de som är utövande eller utövare är också offer, för att det ofta handlar om att tvingas att utföra våld och kontroll, det är
ingen frivillig handling, och då måste man titta på utövning och utsatthet tänker jag” (Intervjuperson 2, CMV, 24 april 2020).
Eftersom pojkar och män lever i en dubbelroll, innebär det också att det är svårare att identifiera problematiken hos målgruppen. Dessutom är det lätt att glömma bort pojkar och män som är förövare i en hederskontext, kan också vara ett offer.
“Jag tänker att de har en annan roll också... att pojkar får lite mer frihet i tonåren och flickor får mindre frihet och då får pojkar en roll att dem ska vara övervakare och det blir ett problem”
(Intervjuperson 5, Åklagarmyndigheten, 28 april 2020).
“Deras dubbla utsatthet både som liksom förövare men också som offer” (Intervjuperson 8, 29 april 2020).
Utöver ovannämnda citat, har de resterande fyra intervjupersoner också nämnt en dubbelhet hos pojkar och män i en hederskontext. Resultatet visar att de yrkesverksamma har
identifierat pojkar och mäns utsatthet som en dubbelroll, och är mycket väl medvetna om den dualism som finns, men att den kan glömmas bort enkelt. Mer förvånande är sambandet mellan yrkesverksammas medvetenhet kring pojkar och mäns utsatthet och deras
påståenden att det ändå är en målgrupp som glöms bort.
Männen har mer makt, kvinnan är underordnad och mer utsatt
Det framkom en övergripande förståelse kring män som har mer makt än vad kvinnor har, samt är flickor och kvinnor underordnade. Det var som en självklarhet att männen har mer makt och därför kopplas det även till kollektivet, där de beds att utöva våld och förtryck gentemot sina familjemedlemmar eller släktingar. Vilket resulterar i en form av övre maktposition för männen där kvinnan är i en undre maktposition. Det innebär att
yrkesverksamma utgår från en färdig föreställning där männen är överordnade och kvinnor underordnade, men glömmer att i en hederskontext kan kollektivet bestå av både män och kvinnor som delar samma makt, även om män oftast har mer makt.
“Det grundar sig i att pojkarna har på ett generellt sätt, mycket större makt och roll i hederskulturen än flickorna. Hederskulturen utgår ifrån att männen är dem överordnad medan
kvinnor är underordnade, och det är därför pojkarna har större möjligheter” (Intervjuperson 1, Länsstyrelsen Västmanland, 23 april 2020).
“(...) pojkar och män har en annan roll, där de får mer frihet i tonåren än vad flickor och kvinnor får, samt brukar de agera som övervakare vilket också är ett problem”
(Intervjuperson 5, Åklagarmyndigheten, 28 april 2020).
Utifrån det insamlade intervjumaterialet är det en tydlig återkommande struktur hos intervjupersonerna där de delar en gemensam förståelse att det gäller olika regler beroende på kön där män har mer makt, samt förväntas utföra sin makt på ett våldsamt sätt genom att utföra hedersrelaterat våld och förtryck.
“(...) vissa män uppger att det gäller helt olika regler, beroende på kön, såhär att “min syster får absolut inte, men jag blablabla, men jag får det”. Men männen förväntas då, just som jag sa innan
att utföra då hedersrelaterade resektioner som vi säger då” (Intervjuperson 2, CMV, 24 april 2020).
“Jag tycker att när det gäller kvinnor, den kunskap jag har, är mer risk utsatthet för våld och begränsningar än vad det är för männen, även om de också är utsatta på sitt sätt då..”
(Intervjuperson 6, Kriminalvården, 28 april 2020).
Intressant nog konstaterade en individ att könsnormer, och framförallt mansnormer, kan eventuellt reproduceras av yrkesverksamma. Det innebär för att motverka hedersförtryck och våld, bör yrkesverksamma förstå sina egna föreställningar de har på maskulinitet samt femininitet.
“(...) man pratar helst inte om sådana frågor med pappor utan man vänder helst till mammor så att man också… att man något sätt utgår från gamla könsnormer att… jo men mammor är omsorgspersonerna medans pappor är mera auktoritär figur, många av dem här fallen är det kvinnor dem som förtrycker mer än män gör för det ligger på kvinnor att uppfostra barn och är
dem inte uppfostrade som barn så är dem inte bra kvinnor” (Intervjuperson 8, 29 april 2020)
Pojkar och män har det svårare att be om stöd (mansnormer & könsnormer)
Samtliga intervjupersoner som ofta har direkt kontakt med hedersutsatta, påpekar att det finns en svårighet för pojkar och män att be om hjälp eller prata om sina känslor. Det finns en viss tabu där samtliga också anser att det är på grund av de mansnormer och könsnormer som finns i samhället. Möjligheterna att prata ut om känslor är större hos flickor än hos pojkar. Svårigheten ligger också i att pojkar och män inte kan identifiera sin egna utsatthet.
“(...) det är lite tabu att vara våldsutsatt som man, vi vet också att män är sämre på att be om hjälp och söka stöd när de mår dåligt, vi är fostrade till att pojkar och män ska vara stora och starka inte
gråta och klara sig själva liksom, och det ser vi ju ganska mycket, så jag skulle säga det, alltså könsnormer och tabun”
(Intervjuperson 2, CMV, 24 april 2020).
“(...) väldigt viktigt arbete och speciellt när det finns statistik som visar att pojkar och män har det extra svårt att prata om känslor”
(Intervjuperson 3, Here4U, 27 april 2020).
“Att prata om just värdegrundsfrågor, man är väldigt benägen att skapa aa men tjejgrupper, och prata liksom om känslor och familjerelationer och vänner och så… men när det gäller pojkar så är
det inte alls lika duktiga” (Intervjuperson 8, 29 april 2020)
Det är dessutom en utmaning för pojkar och män i en hederskontext att söka hjälp då det inte är endast en förövare inom hedersbrott, utan flera. Det är ett kollektiv som består av familj och släkt, vilket leder till att det är ännu svårare att söka hjälp.
“Det är väl att de är så mycket skam i dehär, (...) och att det är väldigt mycket lojalitet med släkt osv”
(Intervjuperson 4, Socialtjänsten, 28 april 2020).
“(...) en pojke blir uppfostrade till i ett hederkontex ser väldigt olika ut, kring vad en tjej är uppfostrade till, alltså hela hans identitet byggs på att förtjäna pappans respekt(...)”
(Intervjuperson 8, 29 april, 2020).
“(...) men det handlar också om att ungdomar ska våga att prata, och det kan ta lång tid innan man gör det, och där behöver vi kunskap och kompetens kring dehär för att kunna förstå och ställa
frågor och hantera detta och förstår vad är det här, för att vi ska kunna nå, tänker jag.” (Intervjuperson 5, Åklagarmyndigheten, 28 april 2020).
Flickor och kvinnor bär mer på skam, kyskhet är centralt
Skam och kyskhet är central inom hedersfrågan där flickor och kvinnor bär på mer skam. Det finns en gemensam bild hos yrkesverksamma där det framkom tydligt i det insamlade intervjumaterialet, att flickor och kvinnors sexualitet är knuten till deras heder. I jämförande med pojkar och män där deras kyskhet inte kontrolleras i lika stor utsträckning som flickor och kvinnor.
“(...) och det är mycket mer allvarligare situation för kvinnorna än för männen, eftersom hedern är knuten till männen. Särskilt om kvinnor är dömda för brott och hamnar här, bara det är en skam,
och för hela familjen.”
(Intervjuperson 6, Kriminalvården, 28 april 2020).
“(...) tänker att flickor är ju utsatta och det har med de här kyskheten och det sexuella att göra.” (Intervjuperson 4, Socialtjänsten, 28 april 2020).
Kollektivet kontrollerar kvinnors sexualitet då dem förväntar sig att flickor och kvinnor ska vänta med samlag till äktenskap. Sker det sexuella sammanhang utanför ett äktenskap anses det skamligt samt att de förlorar sin heder. Det finns också en vanheder om en kvinna söker hjälp och stöd för att komma ifrån problematiken, eller om en kvinna hamnar hos
kriminalvården på grund av att de är dömda för ett brott. Pojkar och män bär inte på samma vanheder om dem blir dömda för brott.
“(...) föräldrarna eller kollektivet förväntar sig att dem ska vänta med sex tills att de gifter sig (...) det som alltså skiljer är flickornas sexualitet kontrolleras mer än pojkarnas”
(Intervjuperson 2, CMV, 24 april 2020).
I sin helhet finns det en tydlig och förenad bild på föreställningar kring maskulinitet och femininitet. Det uttrycks på olika sätt beroende på vilken yrkesroll intervjupersonen har, men det finns väl synliga mönster om liknande uppfattningar mellan alla åtta aktörer på ett eller annat sätt.
Brister och svårigheter inom arbetet
Brist på spetskompetens och tillvägagångssätt
Det går att analysera kring hur samtliga intervjupersoner nämnde kunskapsbrist minst en gång under hela intervjun. Föreläsningar och utbildningar finns tillgängliga, dock anses det att det fortfarande finns en kunskapsbrist när det gäller målgruppen pojkar och män. Dessutom påpekas det starkt att det saknas ett tydligt tillvägagångssätt i praktiken.
“Man passar runt dehär och tittar åt andra hållet, och det handlar ju om kunskapsbrist tänker jag… Om jag frågar om hedersvåld, tänker en del, och jag får svar... vad gör jag av det svaret? Vad ska jag
göra då?”
(Intervjuperson 2, CMV, 24 april 2020).
“(...) många gånger så har de bra kunskap kring området, men det som kanske fattas är just verktyg och metoder hur ska jag praktiskt jobba med den här frågan och kanske stöttning i vissa ärenden”
(Intervjuperson 1, från Länsstyrelsen Västmanland, 23 april, 2020).
“(...) man tycker att man kan, man tycker att man har gått utbildningar men när det väl gäller sen, så är man fortfarande osäker och där tänker jag också pojkar och män som är utsatta, det saknas
den typen av kunskap… hur gör man faktiskt då” (Intervjuperson 7, Region Västmanland, 29 april 2020).
Eftersom det också finns en osäkerhet och brist på kompetens, innebär det också en svårighet att nå ut till målgruppen, då det inte finns kunskap kring hur dem ska gå tillväga för att nå utsatta pojkar och män.
“(...) så bara det i sig är en svårighet att nå dem men absolut ingen anledning till att inte arbeta med det tänker jag”
(Intervjuperson 1, Länsstyrelsen Västmanland, 23 april 2020).
“Alltså dels så tänker jag att vi behöver göra riktade insatser för att söka upp målgruppen och börja få in deras input kring vad dem behöver”
Det framkom i intervjuerna att vissa aktörer inte har arbetat med pojkar och mäns utsatthet, vilket leder till en intressant analys att det i sig är ett svar kring brist på kunskap och att målgruppen inte är lika uppmärksammad.
“(...) sen vet jag inte just pojkar och män, jag har aldrig hört liksom den inriktningen förut s,” (Intervjuperson 5, Åklagarmyndigheten, 28 april 2020).
Tydlig samverkansrutin
Trots att en del av de intervjuade är med i resursteam heder i länet, påpekade samtliga att det saknas samt bör finnas en ytterligare och tydligare samverkansrutiner. En samverkan där det ska framgå vem som ska göra vad utifrån respektive yrkesroll för att underlätta att
förebygga hedersvåld och förtryck, oavsett vilken målgrupp som är utsatt, men också för att underlätta att stödja den hedersutsatta.
“Vi måste ha en rutin för samverkan för, (...) det måste finnas en rutin som är obligatorisk, någon kallar till ett samråd eller samverkansmöte så, då ska det prioriteras och då ska man komma, och det ska vara från alla håll, (...) det finns inte tillräcklig bra med rutiner för hur vi ska samverka med varandra, och vi vet att genom forskning att typ när det leder till dödligt våld, alltså när det
blir till hedersmord, så handlar det ju om att myndigheten har brustit i sin samverkan” (Intervjuperson 2, CMV, 24 april 2020).
“(...) en samverkansstrategi för att jag inte tror att det går att jobba i stuprör i någon av dem här frågorna och sen verkligen inte hedersrelaterat våld och förtryck för att det ligger så mycket annat
runt omkring”
(Intervjuperson 7, Region Västmanland, 29 april 2020).
“vi behöver den samverkan med bl.a. åklagarmyndighet, något som har funnits tidigare i Västerås. Det var genom samverkan med åklagare, polis, socialtjänst, skola, och frivilliga organisationer, (...) men när det inte finns någon sammankallande så faller det ganska snabbt (...) vi skulle behöva ökat samverkan i alla led, inte liksom för att vi ska ha insyn i hur polisen jobbar, men snarare okej men
dem jobbar såhär, så kan vi jobba såhär, att vi kan hjälpas åt (...) så den biten skulle jag vilja och också för pojkarnas skull”
(Intervjuperson 8, 29 april 2020).
Dessutom nämner vissa intervjupersoner att de inte har en samverkan alls med andra aktörer. Det i sig innebär en samverkans brist där mycket kunskap går förlorat, samt att arbetet försvåras. Det finns en delad bild på vad för typ av samverkan som krävs, samt saknas det förståelse för hur vardera verksamhet arbetar med frågan.
“(...) vi har inte haft så mycket kring just HRV, därför som vi kände att vi vill förbättra oss inom det (...)”
(Intervjuperson 3, Here4u, 27 april, 2020).
“(...) dels så kanske man har olika definition på vad samverkan är… man kan ha lite olika… ha brist på förståelse för varandras uppdrag och arbetssätt”
Ekonomiska resurser
I en del av intervjuerna framgick det brist gällande de ekonomiska resurserna för att bedriva, förebygga och förhindra hedersrelaterat arbete på en generell nivå, men också specifikt för pojkar och män. En ekonomisk bristfällighet har lett till mindre möjligheter att utvecklas, sätta stopp, och bedriva arbetet.
“Det är ju att de avsätter pengar för att vi ska kunna arbeta strategiskt, det är liksom grunden för allt, vi behöver pengar, sen behöver ju de också förstå att det är väldigt dyrt att INTE arbeta med den här frågan. Att man tänker långsiktigt och hållbart och inte bara det här årets budget, eller nu ska vi hålla kostnaderna nere, utan att man tänker långsiktigt… att det är dyrare att inte ta HRV på
allvar, att inte jobba med den här målgruppen, det kommer att kosta på andra sätt sen så iallafall… och att det inte är okej att lämna den här målgruppen till sitt eget öde”
(Intervjuperson 2, CMV, 24 april 2020).
“(...) skulle kanske önska att vi kunde gå ut till skolor, informera och prata osv, för det är ändå socialtjänsten som är de som kan hjälpa, att man kommer ut liksom mer så, och så som det ser ut nu
så finns det inte resurser till det då” (Intervjuperson 4, Socialtjänsten 28 april 2020).
“(...) det är väldigt få gånger vi får gå på konferenser för att det kostar pengar, det tar från våran arbetstid, (...) för det finns inte tillräckligt med ekonomiska resurser för det, eller det prioriteras
inte.”
(Intervjuperson 2, CMV, 24 april 2020).
Det framkom efter intervju med here4U att de nekats till medel som hindra deras
utvecklande arbete för att försöka förhindra hedersrelaterat brott bland unga som utsätts.
“(...) och vi skickar in en ansökan via here4U att jobba med det här men då fick vi avslag (...) där dem sa att på grund av att det är så pass känsligt, så ville dem inte ge oss pengar för att arbeta med
det, utifrån att det är så pass svårt” (Intervjuperson 3, Here4U, 27 april 2020).
Samt att deras killjour, som var Sveriges första fysiska killjour, stängdes ner på grund av ekonomiska skäl. Vidare blir det ytterligare ett hinder att nå ut till målgruppen då de nu inte har ett specifikt ställe att vända sig till, vilket också innebär att arbetet för att försöka få pojkar och män att prata mer om känslor och kunna söka hjälp, bromsas avsevärt.
“Att vi inte fick ekonomiskt ersättning… vi hade fått ungefär 150 000 tusen per år av Västerås Stad, inte för någon lön överhuvudtaget, utan det var för lokalhyra, telefonkostnader och
internetkostnader för ett år, alltså gjorde vi all arbete ideellt, men sen sista året (...) så sa de att vi inte ens skulle få ens 150 000 kronor att ens täcka lokalkostnader och då sa vi att vi inte ville göra det här längre, sen ändra dem sig och sa att vi skulle kunna få dem här 150 000 kronorna, efter att det tog ungefär ett halvår och då hade vi redan stängt och det blir ingen långsiktig lösning att hålla
på och stänga ner och ska man göra något såhär speciellt för ungdomar då måste det vara långsiktigt”
Identifierade framtida implementeringsinsatser
Tydlig metodstöd, samverkansrutin och behandlingsprogram
Ett upprepande resultat av samtliga intervjuer var de brister, hinder och svårigheter som yrkesverksamma möter dagligen i sitt arbete. För att underlätta arbetet och höja kompetens inom hedersärenden, var det flera av de intervjupersonerna som krävde ett tydligt metodstöd. Metodstödet ska fungera som en checklista och vägledning för att kunna ta sig vidare i ett hedersärende som ofta är komplext. Men för att metodstödet ska fungera, bör det också finnas en starkare samverkansrutin. Varje fall, och varje ärende varierar och därför går det inte att endast utgå från metodstöd utan det måste finnas en samverkan med andra. Detsamma gäller en samverkansrutin, i en samverkansrutin ska det framgå tydligt vem som gör vad utifrån deras yrkesroller och därmed ha kontinuerlig kontakt mellan varandra, där man även kan utbyta information, men också följa ett visst metodstöd. Annars bidrar inte samverkan till hur man ska ta vidare ärendet i praktiken.
“(...) behöva ökat samverkan i alla led, inte liksom för att vi ska ha insyn i hur polisen jobbar, men snarare okej men dem jobbar såhär, så kan vi jobba såhär, att vi kan hjälpas åt i den här otroligt
komplicerade...” (Intervjuperson 8, 29 april 2020).
“(...) men det som kanske fattas är just verktyg och metoder hur ska jag praktiskt jobba med den här frågan och kanske stöttning i vissa ärenden, för att om man får en metod så kommer den ändå variera från fall till fall, det kommer ändå se så otroligt olika ut. Så just på den stöttningen i ärende
eller liksom hantering tror jag skulle vara oerhört viktigt.” (Intervjuperson 1, Länsstyrelsen Västmanland, 23 april 2020).
“(...) men sen så tror jag att man behöver hur gör man i praktik, vad behöver man tänka på, steg för steg, vilka risker finns det, där tror jag att det behövs mer resurser”
(Intervjuperson 6, Kriminalvården, 28 april 2020).
“(...) man skulle behöva ha betydligt mer insatser kring och också kanske sådana föreläsningar, men kanske “seminarieraktiga”, workshops, hur ska man göra den här typen av case, när det kommer
till min verksamhet och då inte bara begränsa till individ och familjeomsorgen, utan hela socialtjänsten, skolor och så vidare… man behöver lite mer hands-on utbildning om man säger så…”
(Intervjuperson 7, Region Västmanland, 29 april 2020).
Dessutom påpekades det att ett behandlingsprogram saknas för hedersutsatta, men också för de som är förövare.
“(...) men pojkarna kan vara någon typ av trauma på grund av dem har blivit utsatta själva helt enkelt, så det kan också vara en fråga om traumabehandling, så jag tänker att det finns mycket som
man skulle kunna göra. (...) behandlingsmetoder eller program för hur man kan jobba med det, för där finns det jätteliten av det, där finns det verkligen brist”
“Där jag ser att de brister stort fortfarande kring socialtjänsten faktiskt… i dagsläget (...) dem har inte så mycket att erbjuda när det gäller heder, öppenvården, familjebehandling kan de erbjuda, vi har ingen bra… regler och metod för behandling när de gäller hedersärenden och jag upplever också
att man inte gärna benämner ärenden som är hedersrelaterade eftersom dem är så pass mycket svårare att hantera tycker jag…”
(Intervjuperson 8, 29 april 2020).
Det framgår tydligt att verksamheterna är i ett stort behov utav en utökning av en
samverkansrutin då varje verksamhet är beroende av varandra på ett eller annat sätt och därmed kompletterar varandra. Men också att det saknas metodstöd och
behandlingsprogram i arbetet.
Makthavarnas möjliga insatser
Insatser som intervjupersonerna anser politikerna och regeringen kan och ska genomföra, är