Centrum mot våld i nära relationer (CMV)

Intervjupersonen från centrum mot våld (CMV) i nära relationer, som vi kommer att kalla intervjuperson 2, är i grunden utbildad till beteendevetare och har tidiga erfarenheter av att utreda våld i nära relation, missbruk och hedersförtryck och våld. Idag jobbar vår

intervjuperson på centrum mot våld som behandlare för våldsutsatta. Främst handlar arbetet om direkt klientkontakt via stödsamtal som sker på individnivå. En klient kommer till CVM3 för att träffa en specifik behandlare, eller så går man i någon av deras stödgrupper

för våldsutsatta i nära relationer eller HRV4. Det ingår också att samverka både internt och

externt med olika myndighetspersoner inom deras förvaltningar. Intervjuperson 2 berättar att de alltid försöker synliggöra hederskontexten och inte blanda ihop det med våld i nära relation i samtalen som de har med antingen kollegor som kontaktar dem, eller med klienter.

Verksamheten är könsneutral sedan tre år tillbaka. Innan dess, tog de bara emot våldsutsatta kvinnor, men idag tar de även emot våldsutsatta män. Förr var det svårt att nå männen, och det fanns inget stöd att erbjuda, det ansågs inte vara jämställt och de ville bli bättre på att nå ut till även transpersoner och homosexuella. Oavsett vem som söker hjälp börjar de med att kartlägga våldet och sätter sedan delmål för vilken insats dem ska ha för klienten. Om det handlar om HRV, använder de på CMV en riskbedömnings material som även kallas för patriark5 som socialtjänsten rekommenderar.

Intervjuperson 2 berättar att identifiering av HRV-utsatta pojkar och män görs genom föräldrar eller kollektivet, då det inte alltid behöver vara familjen utan det kan också vara en annan form av kollektiv. Därför är det viktigt att man inte bara tänker etnicitet och religion när man pratar heder. Vidare nämnerintervjuperson 2 att pojkar och män kan tvingas och förväntas utföra våldsamma handlingar mot någon, med syfte att dem är en pojke eller man. Oftast utförs handlingarna mot dem som familjen eller kollektivet anser bryter mot reglerna i kollektivet, och man tvingas utföra våldet eller förtrycket på grund av att man har en manlig

3 Centrum mot våld i nära relationer (Personlig kommunikation, 24 april, 2020) 4 Hedersrelaterat våld (Personlig kommunikation, 24 april, 2020)

roll helt enkelt. Våldet kan innebära våldsamma handlingar, men det kan också innebära, kontroll kring kränkningar och hot om våld.

När intervjuperson 2 fick frågan om arbetet skiljer sig från pojkar och män till flickor och kvinnor, anses det utifrån intervjupersonens egna erfarenheter, att det är oftast

oskuldsnormen som skiljer sig. Flickan och kvinnan som ska vara oskuld, kan också gälla för pojkar och män med, men intervjupersonen anser att det är vanligare hos flickor och

kvinnor. Vidare berättar intervjuperson 2 att vissa män uppger att det gäller helt olika regler beroende på kön och därför förväntas männen att utföra “hedersrelaterade resektioner”. Männen behöver kontrollera sina systrars, mammors eller släkt medlemmarnas beteenden på ett annat sätt där kvinnan förväntas gifta sig oskuld i ett arrangerat äktenskap, fast de kanske inte vill det.

Män är också sämre på att be om hjälp och söka stöd när de mår dålig, det anses vara tabu att vara våldsutsatt som man, nämner intervjuperson 2. Det finns också en rädsla kring att någon ska få reda på att man har tagit kontakt med myndighetspersoner, eftersom det är flera våldsutövare som ser en, pratar runt, eller kan utföra våldet när som helst. Det är lätt att tappa pojkar och män i hederskontexten, många av de som är utövare är också offer då det ofta handlar om att dem tvingas att utföra våld och kontroll. Det är ingen frivillig handling.

“Vi är fostrade till att pojkar och män ska vara stora och starka inte gråta och klara sig själva liksom, och det ser vi ju ganska mycket, så jag skulle säga det, alltså könsnormer och

tabun” - Intervjuperson 2

Det uttryckts starkt att arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck, samt samverkan går alldeles för långsamt. Det är kunskapsbrist där för få personer har kunskap kring

problematiken. Intervjuperson 2 nämner att det kan finnas någon med en spetskompetens någonstans, men menar att det bör vara en grundkunskap som alla yrkesverksamma inom polis, socialtjänst, skola, vård och omsorg med mera. Kunskapsbristen leder till en osäkerhet som i sin tur leder till att verksamheter kan sätta in fel insatser för den som söker hjälp, då det finns kunskapsbrist gällande hederskontexten. Intervjuperson 2 upplever också att det finns inte tillräckligt med bra rutiner för hur verksamheter ska samverka med varandra. Intervjuperson 2 menar att det måste finnas en rutin som är obligatorisk. Exempelvis om någon kallar till ett samråd eller samverkansmöte, ska det prioriteras och då ska man närvara. Dock ska det kunna ske från alla håll för att inte riskera att det blir hierarkier i en förvaltning. Det ska vara jämställt. En samverkansrutin där yrkesverksamma mellan olika förvaltningarna kan samlas runt klienten och försöka tillsammans lösa problemet, istället för att den utsatta ska närvara på flera olika möten. Samverkansrutiner kan innebära att man planerar tillsammans vem som gör vad, när, och hur utifrån vardera yrkesroll.

Intervjuperson 2 upplever att det är nästan icke befintligt inom länet. Vidare nämner personen också att socialstyrelsen måste kvalitetssäkra kunskap och metodstöd som dem använder, och att barnperspektivet ska förstärkas mer.

Det behöver avsättas tillräckligt med ekonomiska resurser och prioriteringar, att alla inom en verksamhet ska ha möjligheten att närvara på föreläsningar och konferenser eller andra utbildningstillfällen. Intervjuperson 2 upplever att det är få som sällan får närvara på utbildningar då det kostar samt tar från deras arbetstid. Det är viktigt med kontinuerligt HRV-utbildning, eftersom när vissa slutar så försvinner kompetensen och återigen finns det en kunskapsbrist. Det är skillnad mellan hederskontext och när det är våld i nära relation, och det är jätteviktigt att alla har den kunskapen, berättar intervjuperson 2. När kunskapen brister, och det leder till att vissa omskriver våldet till någonting annat, och utredningen kanske inte leder till någonting, upplever intervjuperson 2 stress och en maktlöshet.

“Det ju oftast personer som redan har låg förtroende för myndighetspersoner, och det blir bara jättedumt ”- intervjuperson 2

Därför anser intervjupersonen att HRV-kunskap ska finnas på samtliga

högskoleutbildningar som är kopplade till socialt arbete och vård, men också utbildande yrken som lärare. Det ska finnas specifika HRV-team och kompetens för att underlätta arbetet mot hedersförtryck och våld. Det bör också vara mer synligt inom skola och elevhälsa samt i barn och ungas utbildning, för att ha ett förebyggande arbete mot hedersrelaterade brott. Intervjuperson 2 tycker att samhället måste bli bättre på att informera unga män vart de kan vända sig för att få hjälp och den hjälpen de behöver, ska finnas. Det ska vara

jämställd över landet där man kan få hjälp oavsett vart man bor i Sverige.

För att kunna arbeta strategiskt, behövs det att regeringen och politikerna avsätter pengar för det. Intervjuperson 2 förklarar med sina egna ord “De behöver förstå att det är väldigt dyrt att INTE arbeta med den här frågan. Att man tänker långsiktigt och hållbart och inte bara “det här årets budget”, eller “nu ska vi hålla kostnaderna nere”, utan att man tänker långsiktigt och hållbart”. Vidare trycker intervjuperson 2 på att det inte längre är en åsiktsfråga, utan det är någonting man måste avsätta pengar för och göra. Det är dyrare i längden och kommer kosta samhället på andra sätt att inte ta HRV på allvar. All prat behöver omvandlas till praktik.

“Nu har vi pratat klart, vi har utvärderat och vi har forskat, nu får vi sluta prata liksom och göra det här i praktiken” - Intervjuperson 2

Fortsättningsvis benämner intervjuperson 2 att det inte är okej att lämna målgruppen till sitt eget öde då det strider mot mänskliga rättigheter i de jämställdhetsmålen. En tydlig

metodlista som man kan checka av, när det väl sker att dem utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck.

4.1.3 Here4U

Intervjuperson 3 från here4U arbetar som samordnare och är utbildad socionom i grunden, samt ansvarar intervjupersonen för att utbilda och handleda dem 65 handledarna ute på skolorna. Detta är för att handledarna ute på skolorna har en egen elevgrupp som arbetar trivselfrämjande inom sin skola. Vidare arbetar here4U mycket med en annan person inom Västerås stad, där dem tillsammans planerar hur de ska utbilda handledarna just inom HRV-

frågor. Tanken är att det ska finnas HRV-coacher ute på skolorna, där dem blir utbildade för att få kunskap kring hur man kan upptäcka HRV, samt vad för ytterligare insatser man kan genomföra. Men när intervjupersonen får som fråga om det finns ytterligare samverkan med andra aktörer som exempelvis länsstyrelsen i Västmanland, är svaret negativt. Det var svårt för intervjuperson 3 att kunna identifiera pojkars och mäns utsatthet, dels för att man inte riktigt har arbetat med den inriktningen, utan att man har bekantat sig mer med litteratur alltså i det teoretiska, men inte i det praktiska.

Intervjuperson 3 argumenterar för att det har funnits svårigheter för ungdomarna inom here4U att kunna prata om ämnet HRV inom skolverksamheter, då många betraktar det som ett känsligt ämne samt kunde man bli påhoppade eller få olämpliga kommentarer, vilket i sig blir en fråga om ungdomarnas säkerhet.

“Det var väldigt mycket kring säkerhet för tjejer som skulle ut och prata om det här frågorna, så dem liksom stötte på och vart påhoppade och fick kommentarer och så... Så det är ett väldigt svårt ämne att utbilda utifrån, att det är så känslig fråga för så många

människor…” - Intervjuperson 3

Detta kanske gör att man behöver satsa ännu mer på HRV anser intervjuperson 3, då det ändå skapar så mycket känslor. Personen berättar vidare att here4U hade ansökt om medel för att kunna arbeta vidare med frågan, men fick avslag på grund av att det är så känsligt och svårt, eller att ungdomar ska utföra det var inget att rekommendera heller.

När vi frågade intervjupersonen vad regeringen och politikerna skulle kunna göra ytterligare för att förebygga HRV, anser intervjuperson 3 att det är viktigt att man börjar i tidig ålder med att utbilda personalen på exempelvis förskolan, för att kunna upptäcka HRV-fall. Personen tydliggör att utbildningen bör vara en obligatorisk del av skolpersonalens

kunskaper för att kunna identifiera om en elev är kontrollerad, eller kanske inte kommer till skolan varje dag, vilket ger signaler på att någonting kan vara fel.

Under samtalets gång nämndes killjourens nedläggning av verksamheten…

“Att vi inte fick ekonomiskt ersättning… vi hade fått ungefär 150 000 tusen per år av Västerås stad, inte för någon lön överhuvudtaget, utan det var för lokalhyra, telefonkostnader och internetkostnader för ett år, alltså vi gjorde allt arbete ideellt” -

Intervjuperson 3

Killjouren har varit en del av here4U, samt en aktör som nämndes i samverkansplattformen (avsnitt 1.3). Men verksamheten lades ner år 2018. De fick ersättning under några år för att täcka kostnader på hyra, el, telefon m.m., och arbetet skedde ideellt, någonting som

intervjuperson 3 tyckte funkade bra. Dock fick de inte pengar för att fortsätta driva killjouren ur ett långsiktigt perspektiv, där intervjuperson 3 menar att de skulle vilja ha sett en

enda fysiska jouren i sin form i hela Sverige, än andra jourer som endast finns på telefon eller liknande.