Alla informanterna anser att nittio minuters lektion inte är tillräckligt för att alla elever skall kunna lära sig att tala quechua. I dessa klasser blandas elever som inte kan ett enda ord quechua med elever som har quechua som modersmål och som ibland inte kan tala spanska. Det är svårt att få en uppfattning om hur många elever som inte kan tala spanska när de börjar förskolan eftersom jag endast intervjuade en förskollärare men enligt henne händer det ganska ofta att elever flyttar in till orten från landet och då behärskar de inte språket.
I ett tidigare kapitel presenterar jag en studie framställd av FN där flerspråkig undervisning behandlas. Studien visar, precis som Anna berättar, att en flerspråkig undervisning ger fler utvecklingsmöjligheter för ett barn som skall lära sig ett annat språk. De högsta nivåerna av tvåspråkighet men även skolresultat uppnås av de elever som undervisas i sitt modersmål under tiden som det dominerande språket lärs ut och som sedan får kontinuerligt stöd av modersmålet då de undervisas i det dominerande språket (Magga, m.fl, 2005). Man kan tänka sig att quechuaundervisningen i Bolivia egentligen inte är anpassad till dessa elever som studien lyfter fram utan till de andra eleverna som måste lära sig språket från grunden. Quechuaundervisningen i dessa skolor kan således jämföras med de språkval som vi gör i högstadiet i den svenska skolan. Emellertid menar jag inte att omständigheterna är desamma.
Samma studie visar att det är bra för elever att undervisas i sitt modersmålspråk under en längre period eftersom de då skapar en väldigt respektfull inställning gentemot föräldrarnas kultur och den dominerande kulturen (Magga, m.fl, 2005). Många av informanterna upplever implementeringen som viktig för människornas identitet, alltså att undervisningen skall medföra förståelse för quechuakulturen, men även att människorna inte längre skall behöva skämmas över sitt språk eftersom språket och kulturen stärks och får en högre status. Precis som FNs studie visar, tror också informanterna att quechuaundervisningen kan generera mer förståelse och respekt människor emellan. Vidare resulterar detta i att eleverna kan kommunicera med sina föräldrar och med samhället runtomkring dem. På så sätt hindras även föräldrarna att
helt och hållet formas efter den dominerande kulturen och ta avstånd från sin egen (Magga, m.fl, 2005).
I lärarnas och rektorernas vardag stöter de på många föräldrar som motsätter sig att deras barn skall lära sig quechua i skolan. Informanterna uppfattar detta motstånd som tecken på att föräldrarna många gånger i sina liv har blivit diskriminerade på grund av sitt språk eller kultur. I Paulo Freires bok, Kulturell kamp för frihet beskriver han det kulturella förtrycket som han menar är gemensamt för de koloniserade länderna. De alienerade människorna förtrycks av makteliterna genom att de fråntas sin identitet och sitt språk. Enligt Freire har de människor som lever under ojämlika sociala förhållanden och under tillstånd av fattigdom ofta föreställningar som reflekterar de dominerande tankarna i det styrande samhället. Freire talar om ”Tystnadens kultur” vilket han menar föds ur ett kulturellt förtryck som är avhumaniserande och där människorna matas med myten om deras ”naturliga underlägsenhet” och det dominerande styrande samhällets överlägsenhet. Denna myt kommer till att bli till en slags sanning för de förtryckta människorna som vill efterlikna samhällets styrande, dominerande samt normativa kultur (Freire, 1972). I spanskläraren Patricias uttalande kan vi tydligt urskilja detta då hon berättar: ”Föräldrarna vill inte. De säger: Om vi har satt våra barn i skolan för att lära sig spanska är det för att vi inte vill att de skall fortsätta som oss” (Patricia).
Enligt Freire kan denna underlägsenhet ofta uttryckas som beundran och avundsamhet mot de liv som förtryckarna lever, det vill säga deras kunskap, rikedom och kulturella liv men också som motvilja mot sin egen kultur (Nyberg, 2011). Detta kan vi få insyn i genom Miguels berättelse om lärare i hans omgivning som har kolonial mentalitet. Lärarna förkastar den nya utbildningslagen som förespråkar kulturella och traditionella inslag i undervisningen. Han menar att dessa människor är övertygade om att den västerländska kulturen är överlägsen deras egen kultur. ”De anser att det är en försening i deras utvecklig eftersom det är en kultur som tillhör ursprungsbefolkningen. Man måste utvecklas till det moderna som de anser vara det västerländska” (Miguel).
I informanternas utsagor kan vi finna en rad kopplingar mellan föräldrar och lärares uttalanden om deras känsla av att känna sig kulturellt underlägsna. Föräldrarna tror att det är deras språk som skall hindra deras barn att få ett liv fritt från fattigdom. Freire menar att tystnadens kultur gör människor omedvetna om deras egen kapacitet att kunna
förändra verkligheten runtomkring dem. Genom att de medverkar till sin egen ackulturation tror de att de kan komma undan förtryck (Freire, 1972).
Informanterna ger uttryck åt många olika tolkningar av hur de ser på begreppet
avkolonisering i förhållande till skolan men också i förhållande till landets utveckling. Många definitioner verkar vara kopplade till att skapa en medvetenhet om
befolkningens historia, om att kunna se världen ur olika synvinklar men även om vikten att respektera varandra för vad de är. Detta kan uppnås av en mer kritisk undervisning menar vissa. Dessa tankar kan kopplas till Paulo Freires medvetandegörande pedagogik eller befrielsens pedagogik som ämnar befria människan från förtryck som hindrar dem från att se sin egen objektiva verklighet. Freire trodde att kampen mot analfabetismen var meningslös om litteraturen och utbildningen indoktrinerade folket med de
förtryckandes tankar och kultur. Han trodde att en förändring i utbildningssystemet inte kunde uppstå om inte hela samhället radikalt förändrades. Freire menar att en sådan pedagogik alltid måste vara politisk. Han poängterar att den vanliga utbildningen som sägs vara neutral egentligen tjänar makteliten (Freire, 1975). Freires tankar reflekteras i den nya skollagen som säger att skolan bör vara:
Avkoloniserande, befriande, revolutionär, anti-imperialistisk, icke patriarkal och utvecklande i de ekonomiska och sociala strukturerna, orienterad mot en kulturell bekräftelse av de olika nationer och ursprungsbefolkningar, de interkulturella och afro-bolivianska samhällen i byggandet av den multinationella staten och välfärd. (Ley070:2010:4, egen översättning)
Ett återkommande tema i intervjuerna är vikten av att värdesätta quechuakulturen och språket och hur det egentligen utgör grunden för en utveckling, oavsett om den är social, politisk eller identitetsmässig. Luiz beskriver att det kan ske en förändring i den sociala och politiska sfären om människorna börjar bli medvetna om sin kapacitet. Han använder samma begrepp som Nyberg då han skall förklara hur människor faktiskt skall kunna ta sig ur tillstånd av förtryck och maktlöshet och kunna förändra sina liv, nämligen kapacitet. Luiz beskriver egentligen samma process som Nyberg som definierar empowermentprocessen som ”…en persons eller grupps kapacitet att göra effektiva val som syftar till social eller politisk förändring” (Nyberg, 2011:58). Hon menar alltså, precis som Naila Kabeer att maktförhållanden inte är statiska och att människor genom att utveckla sin kapacitet kan förändra maktstrukturer (Nyberg, 2011).
Fanon, som trodde att ett lands avkolonisering var tvungen att ske med våld såg denna som ett lands återupptäckt där kärnan var återuppbyggnaden av en ny stat med nytt styre, politik och diplomatiska förbindelser (Fanon, 1979). Jag finner kopplingar mellan Fanons tankar och några av informanternas när det kommer till särskiljandet av den ”spanska” eller västerländska kulturen och quechuakulturen. Det faktum att den spanska kulturen redan i flera hundra år är en del av bolivianernas liv har mindre betydelse. Mario är en av rektorerna som argumenterar mot att quechuaundervisningen har betydelse för landets sociala och politiska utveckling. Han framhåller att det inte är språket som avgör om en människa identifierar sig med kulturen. Han pekar på en folkräkning som verkställdes i Bolivia under 2012. Under elva års tid har nämligen de som identifierar sig med landets ursprungsbefolkningar sjunkit från hela 62% till 41% (Instituto Nacional de Estadística). Mario anser inte att länken mellan människor är etniciteten utan klasstillhörigheten. Han bygger sina argument på att även en människa som identifierar sig med quechua- eller aymarakulturen kan vara en människa som utnyttjar andra i olika avseenden. Här framstår en länk till begreppet intersektionalitet, som behandlas kort i den diskussion som nu avrundar min studie.