Att kunna arbeta självständigt och fatta egna beslut är något som alla specialpedagogerna lyfter. Det är stor skillnad från deras tidigare arbete som förskollärare i ett arbetslag samt att de då även samarbetade med andra pedagoger på förskolan. De informanter som inte har så mycket utbyte med andra specialpedagoger uttrycker sitt arbete som ensamt och att de inte har någon direkt att bolla vissa dilemman med. Det som anses som positivt är att man som specialpedagog
35
bestämmer mycket själv, hur ens arbete ska läggas upp och vad som behövs för att kunna utföra sitt uppdrag. Ett ledarskap och ansvar där samarbetet sker på flera olika nivåer, organisation, grupp och individ.
Det är dock flera av specialpedagogerna som tycker att de skulle vilja se en arbetsbeskrivning för sitt uppdrag. Dels för att själv tydligare veta vad som ingår i uppdraget och för att andra ska veta vad som gäller. Pedagogerna har inte alltid en klar bild över vad som ligger i specialpedagogens uppdrag och vad som ligger i deras eget ansvar. Fowelin (2017) menar på att då en kommun bestämmer ett uppdrag för alla exempelvis specialpedagoger, kan det lätt tolkas som ett beslut som kommer uppifrån, om det inte följs upp eller förankras hos de inblandade. Ett uppdrag som formuleras genom ett dokument kan tolkas väldigt olika. Då behövs det brytas ned och konkret arbetas med för att hitta en gemensam tolkning och en samsyn på uppdraget, inte bara för alla specialpedagoger utan även på organisationsnivå. Flera av informanterna märker en skillnad i hur uppdraget ser ut då alla är anställda under flera olika rektorer. De olika rektorerna har sin bild av en organisation och arbetar på det sätt som de anser vara bäst.
Fowelin (2017) beskriver att ledarskapet inom förskolan inte i första hand är en utmaning som ska utföras individuellt av en rektor. En rektor eller som i denna studie en specialpedagog kan inte ha ambitionen att klara av allt själv. Det ska inte finnas ett ensamt ledarskap på förskolan utan något som ska utvecklas tillsammans med medarbetarna. Alla har en nyckelroll i ett samskapande, men nyckeln fungerar inte ensam, i en utvecklande och lärande organisation lär man tillsammans, dels med andra ledarkollegor, pedagoger, andra professioner samt ur ett vidare perspektiv även med barn och föräldrar. Detta bekräftar även Öquist (2014), en ledares engagemang och intresse har stor betydelse samt omedelbara effekter, genom att medarbetarna känner sig sedda och lyssnade på. Betydelsen ligger i helheten och då kan nya idéer börja växa fram. Öquist (2014) menar vidare att ett framgångsrikt ledarskap ligger i att vara närvarande och samtidigt kunna överblicka arbetet så att det blir ett bra slutresultat. Vägen dit kan se olika ut, men att ledaren håller en viss distans och låter medarbetarna lösa vardagen på ett sätt som fungerar för dem.
En av specialpedagogerna säger att ibland kan man visa en artikel eller berätta om hur en annan avdelning har gjort för att förändra exempelvis sin lärmiljö. Detta behöver inte vara vid ett handledningstillfälle utan vid ett samtal med ett arbetslag. Utan att mena på att detta arbetslag ska göra detsamma, så uppstår det ofta en nyfikenhet och lust för arbetslaget att vilja prova på och hitta sitt eget sätt för att utveckla och förändra. Detta är något som en specialpedagog bör tänka på, att leda och samtala tillsammans med pedagogerna men att
36
pedagogerna själva måste fundera ut hur de ser på situationen och vad de känner att de vill arbeta vidare med. Även Gjems (1997) förklarar att de grundläggande utgångspunkterna i systemteorin är att alla företeelser och sociala relationer hänger samman och påverkar varandra. Alla är en del i ett system av händelser, relationer och problem som vi dagligen upplever ute i våra verksamheter. I en organisation bör alla tänka över vilka roller och uppdrag som finns i verksamheten och att pedagoger och andra professioner ute på förskolorna behöver börja tänka utanför de vanliga ramarna.
Specialpedagogerna beskriver att de försöker göra pedagogerna mer medvetna om att de själv behöver fundera på vad de kan erbjuda och arbeta med, för att kunna hitta ett helhetstänk, där alla har ett ansvar för att förändring ska kunna ske. I denna process kan specialpedagogen vara ett stort stöd för pedagogerna. Informanterna var överens om att handledning är det som känns mest meningsfullt och där de känner att de kan påverka och leda arbetslagen framåt för att utveckla pedagogiska lärmiljöer.
Specialpedagogens uppdrag kan ligga i att tydliggöra arbetsprocesser för pedagogerna. SPSM (2018) poängterar att det i ett arbetslag behövs en tydlig arbetsprocess för att arbetet med exempelvis tillgänglighetsmodellen ska kunna genomsyra arbetet med tillgängliga lärmiljöer i vardagen. Verksamheten ska analyseras och därefter föreslås åtgärder, även syfte och mål ska vara tydliga så att alla vet varför saker bör göras. Därefter måste en återkommande process bildas för att arbetet ska kunna följas upp, inget blir klart meddetsamma. Sammanställa, reflektera och analysera är begrepp som måste följa de åtgärder som görs.
En av specialpedagogerna är ofta med i arbetet och insamlandet av underlag för att göra kartläggningar. Dessa kartläggningar följs regelbundet upp och är ett levande material. Hebbeler och Spiker (2016) menar att en förbättring av kvaliteten på förskolor gagnar alla barn och att pedagoger vinner på att anstränga sig för att utföra dessa arbetsprocesser. Det behövs stöd och resurser för att pedagogerna ska känna att de klarar av nya uppgifter. Annars blir det lätt att det läggs hinder i vägen då pedagogerna känner att de inte får tid till att ställa om sina tankar och skapa en förståelse för processen (Bolman och Deal, 2014). Arbetet med att utarbeta en kartläggning ser olika ut för informanterna. En del är med och utformar, formulerar kartläggningar tillsammans med pedagogerna medan några anser att det är pedagogernas arbetsmaterial och att pedagogerna själv ansvarar för att utforma dessa.
Ett par av informanterna arbetar regelbundet på organisationsnivån genom att de får i uppdrag av sina rektorer att anordna studiedagar, föreläsningar, inspirationsträffar. De uttrycker att det arbetssättet känns motiverande både för deras egen del men framförallt för pedagogerna. Här får pedagogerna möjlighet att ta in ny kunskap, vetenskap samt att få möta andra pedagoger
37
för att utbyta tankar, erfarenheter samt ställa frågor. Detta gör att de får en klarare bild, motivationen ökar och nya tankar framkommer. Detta arbetssätt visar på att man arbetar utifrån ett relationellt perspektiv, relationen mellan faktorer på olika nivåer. Mötet mellan människor, det innefattar såväl individen som i den omgivande miljön möts på grupp-, förskole- samt samhällsnivå. Relationer med föräldrar är även en viktig del av specialpedagogernas arbete och som alla informanterna lyfte som en betydelsefull del av deras arbete. Pedagogernas relation med föräldrar är en länk mellan olika system för barnet. Familjen, barnets viktiga personer är ett mikrosystem där barnet känner sig tryggt. Därefter lämnas barnet på förskolan och ingår då i ett för dem nytt mikrosystem. Men innan barnet och föräldrarna blir trygga på förskolan blir relationen i ett så kallad mesosystem där relationer byggs upp. Viktiga faktorer blir att kommunikationen fungerar och att det finns en förståelse för varandra (Bronfenbrenner, 1979).