Andra akten

Gradängerna har omformats till en halvcirkel när publiken leds in i scenrummet. Likaså har scenens cirkelform brutits då en bit av scenens ytterkant fattas. Ett hål på dess plats avslöjar ett svart

innanmäte. På den ena sidan av gradängerna har ett stort, rött draperi från golv till tak tillkommit. En stämma av långsamma, höga toner frammanar en känsla av sorgsenhet som förstärks av ett kallt, blåaktigt ljus över scenen. Rummet i övrigt ligger i mörker. Samtliga karaktärer har tagit av sig sina

ytterkläder och skor. Fötterna är färgade av smuts. Deras rörelser alldeles i inledningen av andra akten uttrycker förvirring. Planlöst och oförstående tycks de driva omkring. Plötsligt stannar de till och börjar skaka i kroppen. När de springer iväg kommer de två barnen in, stannar till och försvinner bort från scenen.

Ensamhet i en kollektiv gemenskap och karaktärernas parallella historier Karaktärerna pratar i mun på varandra. Ur ropen kan ordet ensam höras och vissa meningar höjer sig över de andras röster: - Jag är inte ensam, jag är inte ensam... - Jag känner mig ensam i lunchrummet, men jag är inte ensam.

Trots den kollektiva gemenskapen känner sig karaktärerna ensamma. Detta skulle kunna tyda på att en äkta, djupare relation saknas. Johansson och Herz anger att män anses ha svårt att kommunicera och prata om känslor och att många av dem har få riktigt nära vänner. Många av de intervjuade männen i Paulssons studie kopplar också samman oförmågan att tala om känslor med att vara man.

Ur gruppen lösgör sig några karaktärer och påbörjar varsin monolog som avslöjar mer om dem själva. Endast fragmentariska delar erhålls innan näste man tar vid och påbörjar sin monolog. Yttrandena växlar fram och tillbaka mellan karaktärerna och ger till sin utformning en labyrintartad känsla där uttalandena så småningom utvecklas till parallella berättelser. Ibland hörs rop från någon av de andra i gruppen om antingen ensamhet, en kollektiv gemenskap eller andra kommentarer som fungerar som kontrast eller förstärkning av det som blivit sagt eller som kommer att sägas i en efterföljande kommentar. För varje uttalande som görs erhålls en ny pusselbit om karaktärerna:

Chefen: jag blev chef för att tillverka stolta ögonblick hos mina anställda. Röst från en i gruppen: Jag känner mig ensam.

Professorn: Jag blir stolt när jag hör mina ord sägas av mina studenter, stolt när jag ser mig själv i mina studenter.

Maken skriker: Jag känner mig ensam när jag ser på dig, jag känner mig ensam när du ser på mig. Feministen: Jag åkte till Roskilde med min organisation Feministiska Män Gör Grejer

Tillsammans. Vi hade tält precis bredvid demoscenen och.... Chefen: Jag känner ansvar....

Professorn: Allt jag läst, allt jag tänkt har inget värde om jag håller det för mig själv. Feministen: Vad kan man säga. Danmark är ju ett väldigt ofeministiskt land. Det känns som man kommer från framtiden när man besöker Danmark, särskilt som svensk. Chefen: Jag är inte här för att klappa mig själv på axeln, jag klappar mina anställda på

axeln. […]. När jag sitter där på individuella personalutvecklarsamtalet och jag bara hör fläkten surra och jag ser min personal prata om sina egna mål och visioner inför sig själva och företaget, det är klart att jag blir lite stolt då. [...]

Feministen: Så vi tänkte att vi skulle lära danskjävlarna lite om jämställdhet. Vi delade ut kondomer. Vi beskrev hur man beter sig i ett publikhav, hur man hjälps åt.

Chefens ordval, att tillverka stolta ögonblick för sina anställda antyder ett maktförhållande mellan chef och anställd. Det är Chefen som skapar de stolta ögonblicken och därmed också avgör vad ett stolt ögonblick utgör. Hans yttrande om att han känner sig stolt när personalen redogör för sina mål förmedlar att han känner sig delaktig i medarbetarnas ambitioner, vilket i sin tur antyder att deras uttalanden stämmer överens med hans egna syften. Yttrandet att han bara hör fläkten surra under samtalet signalerar samtidigt att han inte lyssnar på personalen varför hans uttalande om att han klappar dem på axeln (i betydelsen uppmuntran) ter sig falskt. Även Professorn uttrycker stolthet när han hör sina egna ord användas av studenterna. Professorn artikulerar att han besitter mycket kunskap och förmedlar därmed också sin överordnade position i förhållande till sina studenter. Maken uttrycker att han känner sig ensam i äktenskapets tvåsamhet och signalerar att något fattas honom. Feministens

uttalande om danskarnas undermåliga värderingar och stagnerade utvecklingsnivå ger associationer till främlingsfientliga åsikter. Uttalandet skapar med närheten till ett grannland ett ifrågasättande av våra kategoriseringar och indelningar av vi och dem och konnoterar samtidigt en diskutabel bild av feministen som en förespråkare för jämlikhet.

Nästa karaktär i tur att ge publiken information om sin person är Generalen, formellt klädd i en mörklila uniform. Byxorna är försedda med silverfärgade revärer och mössan är dekorerad med en silverbård. Till detta bär Generalen en mörklila skjorta med en silverfärgad slips.

Generalen: Alla krig är likadana. Jag skrev under petitionen. Sen åt jag middag med min fru, mina barn, några goda vänner till oss. En timme senare fick jag meddelandet: Byn är utplånad. […] Jag kände ingenting. […]

Röst från en i gruppen: Vi är sammanslutna som ett kollektiv, vi är inte ensamma.

I bakgrunden hörs svag musik som ger associationer till en annalkande fara:

Generalen: Man kunde följa lekande barn. Man kunde följa män som spelade schack, ett bollspel, hoppa hage.... Jag kunde nästan ana doften av blåbärspaj på en veranda, trots att jag satt många mil bort. […]

Röst från en i gruppen: […] En kall gemenskap men ändock en gemenskap. Generalen: Jag beordrade planet att släppa bomberna. The show must go on. [...]

Det var alla bombers moder. Platsen utplånades på bara några sekunder.... just när tårtan kom in. Skrattar förnöjsamt. Den var alldeles ljuvlig. Den smälte i munnen.

Lager av vaniljkräm och chokladkräm OCH the secret ingredient: noisettekräm. Färska hallon […] och små fotsteg på toppen, fotsteg från springande, brinnande barn som sprang för sina liv. Jag är ju ingen bakexpert men det var något fluffigt med grädden, som om det var maräng i den. […] Jag mindes knappt vilket land det var vi bombat efter den där tårtan.

Generalens historia skiljer ut sig från de övrigas. Utan omsvep redogör han för hur han gett order om bombningar och dödandet av människor. Överdrifter av tårtfirande, kontraster mellan brinnande barn och grädde förmedlar likgiltighet och känslokyla och kan ge associationer till hur livet för alla oss som är förskonade från krig i stort sett fortsätter som om ingenting har hänt på en annan plats i världen. Rösten i bakgrunden om ”en kall gemenskap, men ändock en gemenskap” konnoterar en homosocial gemenskap inom det militära livet, en gemenskap som bygger på det som män gör i fält. Även om skildringar av kriget ofta har en kritisk och realistisk hållning till dess fasor, har soldatlivet också många gånger med utgångspunkt från ett patriotiskt och heroiskt förhållningssätt beskrivits som en förutsättning för att göra män av pojkar94 Vedermödor och påfrestningar som kännetecknas av stränga hierarkier, absolut lydnad, hårdhet, styrka, vapen och känslokyla har då stereotypt skildrats som något som resulterar i ett speciellt band som skapas män emellan, ett band som bara män kan förstå som gått igenom dessa prövningar tillsammans. Connell skriver att hjältefiguren är betydelsefull i den

västerländska kulturens föreställningar om maskulinitet, något som militärer tagit fasta på i sina värvningar.95 Även Mosse kopplar militarisering till ideal manlighet där idéer om att soldaten deltar i krig för nationens bästa fått stort genomslag.96

Monologerna fortsätter på samma sätt som tidigare med korta inlägg som växlar mellan de olika karaktärerna. Feministen sällar sig till de stoltas skara med exempel från föreläsningar: - […] när man ser att man tänder ett ljus i en killes ögon, när man ser att man nått fram, då blir jag stolt. Gitarristen berättar om ett stolt ögonblick från Roskilde-festivalen, där han spelade tillsammans med sitt band: - Men sen på backstageområdet så kommer en tjej fram å bara: Du spelar ju helt otroligt bra. Det var

94Exempelvis krigsfilmen Fury, David Ayer, 2014.

95 Connell, s. 208-209.

96 Gustafsson, s. 16-17.

ett stolt ögonblick. Såväl Feministen som Gitarristen signalerar att de ser sig som delaktiga i åhörarnas och publikens insikter och upplevelser. Studentens stolthet baseras på hans färdigställande och inlämning av uppsatsen. Maken berättar om sitt stolta ögonblick: - Jag var stolt över att jag vågade fria och för att min fru sa Ja. Han fortsätter senare med att förklara att hon sa nej tre gånger innan hon svarade ja. Ytterligare lite senare följer: - Jag är stolt över att jag inte lät mig knäckas, varken sexuellt eller emotionellt. Vid detta yttrande ler han och tittar sig omkring, nickar med huvudet som för att få bekräftelse på att han gjort en bedrift. Maken förmedlar med sina inlägg att han vill ses som någon som är stark, någon som inte ger upp, som är beslutsam och målmedveten, karaktärsdrag som traditionellt brukar hänföras till det manliga könet och som uttrycker egenskaper för en ideal manlighet. Med orden ”vågade fria” finns dock en antydan till rädsla. Med hänvisning till Michael Kimmel skriver Ekenstam att män är rädda för att de ska misslyckas. Kimmel kopplar detta till att manlighet kommit att innebära en strävan att uppnå vissa manlighetsideal, något som måste bevisas och som måste presteras.97 Maken yttrar lite senare: - Hon var den som alla ville ha och därför ville jag också ha henne. Uttalandet signalerar konkurrens mellan män, en tävling som går ut på att få en eftertraktad kvinna vid sin sida för att därmed höja sin egen status i den manliga hierarkin. Kvinnan framträder i yttrandet som en trofé som Maken kan stoltsera med, ett objekt i ett heterosexuellt spel. Feministen inser att han har en gemensam historia med Gitarristen som går tillbaka till Roskilde-festivalen.

Feministen: - Vi sågs på backstageområdet vid ert tält.

Röst från en i gruppen: I tusentals år har män inspirerat oss att ta för oss. Vi har tagit vår plats, vi har tagit vår rätt.

Maken, vänd mot publiken i den ena gradängen, viskar högt: - Du har inte en chans, du har inte chans, samtidigt som han springer till nästa gradäng och upprepar orden. Pojkkaraktärerna som suttit vid sidan om på scenen reser sig upp och går hand i hand in mot mitten där Gitarristen står. De tittar intensivt på honom. Ingen av karaktärerna tycks se dem, men Maken springer plötsligt fram till dem och skriker i en aggressiv ton: - Du har inte en chans, DU HAR INTE EN CHANS! Gitarristen, nu med ryggen vänd mot barnen, ler stort. Plötsligt vänder han sig om och skriker till dem: - Vi har alltid en armé bakom oss! Barnen iakttar honom under tystnad och går mot Feministen som också står med ryggen vänd mot dem. Barnen ställer sig nu bakom honom.

Utan ett ord tycks barnen frammana en känsla hos karaktärerna som ifrågasätter deras handlingar. Jag ser dem som rättskipare som träder fram ur de förflutnas skuggor. Med sina rasande yttringar visar männen fram en lojalitet dem emellan, en homosocial gemenskap, som är så stor att de mer eller mindre tycks vara oövervinnerliga. De innehar därmed en maktposition som de mot barnen med tydlig aggressivitet visar att de inte är villiga att avstå ifrån. Connell menar också att män, utan att befinna sig i toppen av hennes hegemoniska modell, som grupp åtnjuter privilegier i ett patriarkalt samhälle. Även Lorentzen påpekar i sin forskningsöversikt att den kollektiva kraften är utmärkande för

maskuliniteter.

Parallellt med ovanstående scener har Författaren inlett sin historia genom att berätta om en bror som insjuknade i en psykisk sjukdom vid sexton års ålder: - Han slutade prata också. Han slutade prata med sköterskorna. […] En dag ringde de och sa: Du måste komma. Du är den ende han vill prata med. En bror som med sin psykiska sjukdom tillhör en marginaliserad grupp framträder, en grupp som till-sammans med kvinnor och homosexuella enligt Connell tillhör botten i hennes hegemoniska

97Ekenstam, s. 33.

maskulinitetsmodell och den kategori som Mosse anger som mottyp till den ideala manligheten. Psykisk sjukdom är förenat med fördomar och rädsla från omgivningen och därför också skambelagd av den som är sjuk. Ett intersektionellt perspektiv visar att psykisk sjukdom är en

diskrimineringsfaktor som ger den som är drabbad en underordnad position i samhället. Bekännelser

Generalen redogör för alla händelser som han firat med tårta: dödandet av terroristen, attacken mot bataljonen, krossandet av fiendeplutonen, upphävandet av fredsavtalet och underskriften av verk-ställandet, handlingar som med grädde, vaniljkräm, sylt och strössel likt ett födelsedagsfirande fått stryka blodet från hans händer. Han erkänner: - Som att vår födelsedagssång skulle överrösta kriget, sönderbombade sjukhus, gråten från havets botten, stympade lemmar och tystnaden från

transithallarna.

Generalen förmedlar med sin redogörelse över tårtätandet stark självbehärskning, en ideal manlighet som Mosse menar utgör en stereotyp bild som män har haft att förhålla sig till sedan drygt 200 år tillbaka. Generalens återhållsamma och känslokalla attityd bryts dock till viss del när han medger att det inte går att döva krigets fasor genom att låtsas som att de inte existerar. I och med avstånds-tagandet till sina handlingar blir Generalen på så sätt en mottyp till det ideal han tidigare själv företrätt, en ideal manlighet som ska tjäna nationens intressen med disciplinär lydnad utan ifrågasättande. Uppsättningen fortsätter med varvade, fragmentariska monologer karaktärerna emellan som så småningom mynnar ut i bekännelser:

Studenten: Jag måste erkänna en sak.Jag skrev aldrig uppsatsen. Jag skrev ut den från internet och satte mitt namn på den. [...]Jag fuskade. […] Det jag hörde var min pappas röst när jag skrev, min bristande analytiska förmåga, mitt ologiska sätt att tänka. Jag ville visa att jag också kunde. Jag ville visa att jag är någon att räkna med.

Maken: Jag är Kalle Anka när han skäller ut Knattarna. Jag är Kalle Anka när han undviker Kajsa Ankas kärleksbetygelser.

En pappa som genom kränkande ord visar missnöje med sonens studieresultat resulterar i att sonen plagierar en uppsats. Han fuskar och tar åt sig äran för någon annans arbete. Från Studentens monolog kan paralleller till Kimmels idéer urskiljas: att män är rädda att misslyckas och att detta medför en ständig strävan att prestera. I Studentens fall är det ett intellektuellt ideal som pappan förmedlat att sonen måste förhålla sig till men som han inte klarar att leva upp till och som resulterar i fusk. Makens stickreplik som är baserad på seriefiguren Kalle Ankas förhållande till sina brorsöner och sin flickvän förstärker det Studenten säger om sina hemförhållanden och pappans stränghet samtidigt som det säger någonting om Maken själv. Uttalandet förmedlar att performativa yttringar reproducerar och vidmakthåller maskulinitet från tidig ålder, i det här fallet dels genom fadern, dels sker det genom populärkulturen. Fler paralleller till seriefigurer och barnlitteraturen följer som anspelar på

karaktärernas ageranden och som står i ett motsatsförhållande till den bild karaktärerna tidigare givit av sig själva:

Gitarristen: Jag är Bamse när han lämnar sin familj för att hänga med sitt killgäng, sina polare. Jag är Bamse när han säger att han inte gillar våld och sen kastar upp sjörövarna i en gran.

Feministen: Jag är Alfons pappa när han skriker Raska på till sin son. Jag skriker Raska på. Håll jämna steg med mig annars har du inte en chans i det här livet.

Yttrandena synliggör maktstrukturen barn-vuxen, där barnet ska anpassa sig efter den vuxnes krav och behov.

Författaren berättar om brodern som vid hans besök berättat om sin sjukdom, om rösterna i hans huvud, om vännerna han förlorat, hur han utnyttjat sina föräldrar och hur han njutit när han fått sådant som Författaren inte fått.

Författaren: Han litade på mig. Han la sitt huvud i mitt knä och jag strök hans huvud och det enda jag tänkte på var att jag ska fullkomligt förgöra dig.

Professorn: Jag brukade inte läsa igenom deras uppsatser. Jag brukade chansa o sätta betyg. Så här har jag hållit på i 15 år. […]. Enda sättet att få högre betyg är att knulla mig med munnen.

Generalen: Jag är Bill Clinton när han står samlad inför hela världen och säger - I did not have sex with that woman.

Författaren visar upp ilska, okänslighet och oförståelse för sin bror. Hans förakt är så stort att han vill krossa honom. Brodern blir genom kategoriseringen och diagnostiseringen psykiskt sjuk identisk med sin sjukdom, något som enligt Foucault skapar makt och kontroll hos omgivningen. Det är

normaliseringsprocessen som skapar uppdelningen normal-onormal och som i sin tur skapar

diskriminering i form av exkludering. Med Professorns avslöjande följer att det inte bara är Studenten som fuskat i den akademiska världen. Utan självkontroll och karaktärsstyrka blir Professorn en mottyp till det ideal han inte kunnat nå upp till. Underlåtelsen att läsa uppsatserna liksom kravet på en sexuell gentjänst, kontrasterar mot diskursen för akademisk profession, både när det gäller uppförande och språk. Såväl Författaren som Professorn synliggör ett asymmetriskt förhållande som råder mellan den som innehar en överordnad position och den som står i beroendeställning. Generalens hänvisning till President Clintons uttalande en gång i tiden förstärker den förljugenhet som Professorns makthandling uttrycker, men också en antydan om de skilda synsätt som finns när det gäller vad som ska räknas som sexuella handlingar.

Ytterligare bekännelser framkommer:

Gitarristen: Natten drog iväg […] till sist var det bara hon och jag och en till kvar (tittar på Feministen).

Feministen: Vi blev en och samma kropp. Vi smälte ihop till en.

Gitarristen: Vi kysste varandra och vi började liksom ta på varandra. […] Feministen: Vi började dra i hennes kläder. […]. Sen sa hon sluta.

[...]

Gitarristen: Jag höll hennes kropp. Feministen: Jag höll hennes ben så att hon inte skulle sparka.

En gemensam våldtäkt är den historia som förenar Gitarristen och Feministen. De två männen

representerar en maskulinitet som majoriteten tar avstånd ifrån, men som de flesta ändå måste förhålla sig till. Framför allt är det också en maskulinitet som kvinnor måste förhålla sig till. Maktförhållandet mellan männen och flickan är tydligt. Hennes motstånd väger lätt gentemot deras fysiska styrka. Med samma utformning som tidigare varvas Gitarristens och Feministens bekännelser med Författarens, Chefens och Makens erkännanden:

Författaren: Jag gick hem och skrev boken. Jag skrev och skrev allt som min bror berättat och sen när boken var klar skickade jag den till min bror. Han skickade ett sms: Nu har jag läst din bok. Sen tog han livet av sig.

Chefen: Ni kanske undrar varför jag är en så belåten chef. Varför jag ser så glad och välmående ut? […]. Det är för att jag äter mina anställda.

Röst från en i gruppen: Vi är Anders Behring Breivik när han kliver av sin båt på Utøya. Chefen: Varje morgon börjar jag med att välja ut en anställd som jag kan äta upp. Röst från en i gruppen: Vi är driftiga män.

[...]

Röst från en i gruppen: Vi fyller oss med njutning, det förbjudna. Makten att skada andra.