Scenografin är anspråkslös och bygger på ett utnyttjande av klassrummets befintliga inredning. För att skapa plats för ett framförande inför en skolklass på vanligtvis 25 till 30 ungdomar och ett par lärare, har stolarna ställts tätt tillsammans, arrangerade i en U-formation. Borden har samlats ihop på sidorna och/eller längst bak i rummet. Ett skåp som funnits i de flesta klassrummen har utnyttjats av skåde-spelaren i en scen. Även tekniken är okomplicerad. Två små högtalare på stativ, en på var sida om whiteboard-tavlan förmedlar olika ljudupplevelser i form av musik, inspelade repliker, ett hårt, rytmiskt, knackande ljud och olika toner. Klassrummets takarmatur används som belysning. Lamporna är tända under hela föreställningen och ger ett vardagligt ljus i rummet. Rekvisitan består av ett mjukisdjur i form av en liten vit katt, en vattenflaska, en Ipad och ett fotografi. På whiteboardtavlan, ner på väggen och fram på golvet har ett antal orangefärgade tejpremsor klistrats fast; ju närmare stolsraden mitt emot whiteboard-tavlan, desto kortare tejplängder. Remsorna kan tolkas som gräns-sättningar i olika sammanhang. Det återstår fortfarande lite tejpning när publiken intar sina platser. Den fria golvytan i mitten utgör scenen. Där står skådespelaren med sin tejpremsa och diggar musik på hög volym när publiken släpps in. Han ser nöjd ut och utstrålar självsäkerhet. Han är klädd i en ljusgrå-/svartspräcklig hoody-tröja. Till detta bär han svarta träningsbyxor och svarta gymnastikskor med orange snören. Det långa håret har han snott ihop i en man-bun (knut). Personer som skåde-spelaren för dialoger med i de dramatiserade scenerna får publiken föreställa sig. I några scener gestaltar han både sin egen rollfigur och en eller flera andra personer, något som sker med hjälp av en förändring av kroppsspråk, dialekt, tonläge och röstvolym. I andra scener används andra, förinspelade röster som förmedlas via högtalarna. Interaktion med publiken sker hela tiden. Skådespelaren går nära, har ögonkontakt, sätter sig på en tom stol i utkanten av U-formationen samt visar bilder på sin Ipad. Föreställningen känns överlag som intim, såväl genom skådespelarens tilltal, uttryck och interagerande med publiken som rummets begränsade yta.
Scen från skolan – ett våldtäktsfall
Ett högt, intensivt knackande ljuder genom högtalarna. Tystnad. Skådespelaren blundar, djupandas och säger i snabb takt:
- Allt är som vanligt. Bussarna rullar. Tågen också, även om de inte alltid är i tid. I bästa fall får man i sig någon frukost och hinner borsta tänderna och slabba
runt några varv med en deo innan man drar iväg på morgonen. Röd gubbe, grön gubbe, lila gubbe, ful gubbe, trafiken flyter på [...].
Det höga ljudet från högtalarna påkallar uppmärksamhet. Skådespelarens karaktär beskriver hur vardagen kan te sig på morgonen för en tonåring. Trafikrytm och morgonbestyr speglar ett samhälle av idag, där det mesta ska ske i ett uppdrivet tempo, något som också förmedlas och förstärks med karaktärens snabba tal. Att personen många gånger inte hinner äta frukost visar på ett tonårsbeteende som många ungdomar kan känna igen sig i, det att vara så morgontrött att det är svårt att stiga upp tid. Igenkänningsfaktorn kan ses som ett sätt att skapa närhet och gemenskap med publiken, likaså
jargongen om olika gubbar. Monologen implicerar en konnotation som är knuten till en person i stads-eller (för-)ortsmiljö. Detta leder tankarna till stadens och stadsbornas hegemoniska ställning och representation gentemot landsbygden och dess invånare, men måste i detta sammanhang också ses i förhållande till en annan aspekt. Detta är en föreställning som turnerade i skolor runt om i Stockholm med omnejd och som därefter skulle fortsätta att spelas i en annan storstad, nämligen Göteborg. Med detta i åtanke kan valet av stadsmiljö också ses som teaterns sätt att skapa igenkänning och knyta an till målgruppen ytterligare. Ordvalet, att ”slabba runt några varv med deon” associerar till något som kladdas på i all hast. Det kontrasterar mot diskursen för tjejer när det gäller utseende och kropp, bestyr som ofta kan ta relativt lång tid i anspråk för att uppfylla förväntningar och föreställningar om ett attraktivt yttre. Orden konnoterar istället något ”grabbigt”, det vill säga något som brukar kopplas till det som killar gör.
Scenen övergår direkt med bakgrundsinformation till ett våldtäktsfall. Skådespelaren säger:
- I södra Sverige våldtar två killar en tjej som går på samma skola. Tjejen anmäler, rykten börjar spridas, många tar killarnas parti. Stämningen är svår, där tjejen inte vågar eller vill visa sig på skolan. Hon börjar därför undervisas på annan plats. De åtalade
killarna går kvar. Rättegången hålls ett halvår senare. Den av killarna som är över 15 döms till ungdomsvård och ett mindre skadestånd.
En känsla av aktualitet förmedlas genom presensform av texten. Monologen antyder att flickan känner sig rädd efter händelsen och därför inte längre får undervisning i skolan. Trots att rättegången ännu inte hållits har många en uppfattning i skuldfrågan som ifrågasätter flickans trovärdighet. Det är också ett scenario som stämmer med många av de fall som Wennstam redogjort för i sin bok. Fortsättningen på scenen presenteras som ett samtal mellan skolans rektor och skådespelaren. Rektorns förinspelade repliker förmedlas via högtalarna. När skådespelaren ställer frågan om varför pojkarna går kvar på skolan och inte flickan svarar rektorn att flickan inte orkar gå till skolan på vanligt sättoch fortsätter:
Rektorn: Det är ett delikat problem. Det finns en helhet som vi måste ta hänsyn till. Alla tre är elever och alla tre är på sätt och vis offer i det här. Skådespelaren: Hur menar du att alla tre är offer? Rektorn: Alla tre är....barn. Killen som nu är dömd har fått ett ganska kännbart straff och är på det sättet också...ett offer.
Den snabba övergången från bakgrundsinformation till en fortsättning av händelseförloppet i form av en dramatiserad dialog ger en oväntad återgivning av fallet. Det skapar en spänning mellan det för-väntade och det oförför-väntade. Pojkarnas ageranden och rektorns hantering av ärendet problematiseras av rollkaraktärens frågor. Flickans frånvaro i skolan förklaras med att hon inte orkar gå till skolan på vanligt sätt. Uttalandet kan förstås som att skolan försöker underlätta för flickan att inte utsättas för ytterligare påfrestning i en redan prekär situation. I relation till rektorns beslut att låta pojkarna gå kvar framkommer dock komplexiteten i uttalandet. Flickan tycks ha haft två möjligheter för att fortsätta den obligatoriska skolgången: antingen byta skola/ undervisningsform eller acceptera att dagligen möta de två pojkar hon anklagat för våldtäkten. En tanke om att pojkarna inte till fullo har förstått allvaret och konsekvenserna av sina handlingar kan antydas bakom rektorns ord. Det är ungdomarnas låga ålder, den att fortfarande räknas som barn, som gör dem alla tre till offer. Den ene pojken ses dock ur ett juridiskt perspektiv som ansvarig för gärningen då han är över 15 år, något som får rättsliga följder för honom. Rektorn tycks med sitt uttalande mena att båda pojkarna fortfarande räknas som barn i ett sammanhang, men där gränsen 15 år särskiljer pojkarna i ett annat sammanhang, vilket gör att även den äldre pojken kan ses som ett offer i en gärning som båda pojkarna begått.
En våldtäkt räknas som en kriminell handling, men attityden kring en våldtäkt är problematisk då den ofta sätts i relation till offrets bakgrund, klädsel med mera. Ur ett maktperspektiv kan flickan därmed ses som utsatt för makthandlingar från tre håll, pojkarnas våldtäkt, skolans hantering av ärendet men också från samhället i stort när det gäller attityder kring våldtäkter.
De egenskaper som hänförs till maskulinitet i ovanstående scen är aggressivitet och våldsbenägenhet som resulterar i en maktpositionering genom en gruppvåldtäkt. Connell menar att pojkar och män upprätthåller sin makt över kvinnor och flickor genom vissa processer. Våldsamma eller dominerande sätt att vara kan då komma att förklaras som ett naturligt beteende. Hon hänvisar till sociobiologiska idéer om att män är bärare av en naturlig maskulinitet som omfattar exempelvis aggressivitet, idéer som befästs i samhället med hjälp av massmedia, men som Connell menar är konstruerade. Det ska i det här sammanhanget poängteras att Connell inte anser att våld utgör en hegemonisk maskulinitet.86
Även Mosse ser våldtäktsmannen tillhöra en mottyp till en ideal manlighetstyp som de allra flesta tar avstånd ifrån. Det stämmer också överens med Wennstams intervjuer med ungdomar. Majoriteten tar avstånd från sådana handlingar, men när frågan ringas in till att gälla fall i deras närhet skuldbeläggs ofta flickan. Med hänvisning till Butler genomsyrar den heteronormativa diskursen vårt samhälle. Omgivningens reaktioner i det dramatiserade våldtäktsfallet skulle på liknande sätt också kunna ses som en spegling av väl förankrade idéer i samhället om begär mellan två motsatta kön, man och kvinna och hur detta anses ta sig uttryck på skilda sätt av män respektive kvinnor. Med ett intersektionellt perspektiv kan åldern ses som en diskrimineringsfaktor som bidrar till skilda förväntningar på pojkar och flickor. Enligt Holms studie anser många lärare att det är skillnad på pojkar och flickor när det gäller mognad. Flickor förväntas uppträda på ett mer ansvarsfullt sätt än pojkar som istället infantiliseras.
Scen från rätten – ett inverterat förhållande
Skådespelarens karaktär ser ut att vara lite förvirrad och generad. Ur högtalaren hörs en manlig röst som frågar: - Du, vad var det för kalsonger du hade på dig, hade du Y-front eller boxer-shorts, var snäll och svara nu. Karaktären ler och skrattar tyst, tar några andetag och ruskar på huvudet medan han mumlar – Vafan.... Händerna håller han på höfterna, han gungar lite med överkroppen. Han ger inget kuvat intryck, snarare förmedlar han att situationen liknar ett skämt. Den inspelade rösten upprepar sin fråga. Det låter som ett förhör i en rättssal.
Åklagaren: Du, prata högre, jag hör inte riktigt vad du säger. Skådespelaren X, skrattande: Va?...Ingen aning Åklagaren: Hade du Y-front eller boxershorts? Skådespelaren X, fortfarande med ett skratt: Vad fan, jag vet inte Åklagaren: Du, vad var det för kalsonger du hade? Skådespelaren X, lite mer irriterat, höjer rösten något: Jag vet..ICKE
I ovanstående scen är rollerna ombytta; mannen har tagit kvinnans plats i våldtäktsmålet. Att göra den utsatta medskyldig till brottet på grund av klädseln ses med det omvända förhållandet och det
distanserade sättet till verkligheten som absurt. Kvinnors omvittnade känslor av att inte bli betraktade som seriösa i våldtäktsmål förkroppsligas av rollfiguren med en twist. Hans attityd förmedlar att frågorna i rätten är irrelevanta. Iscensättningen från rättssalen kan sägas vara queer. Den vänder upp och ned på begreppen och demaskerar diskursen om män som underställda sina drifter och normer om hur kvinnor ska uppträda för att inte provocera män till sexuellt våld.
86Connell, s. 70-71, 101, 103.
Inte bara kvinnor
Det hårda, ihärdiga dunkandet i högtalarna manar åter igen på uppmärksamhet.Skådespelarens roll-figur är upprörd. Med hög och arg röst redogör han för sin ståndpunkt:
- Min poäng är dessa FUCKING, jävla förövare. Alltså jag blir så förbannad
att jag KOKAR inuti. Jag blir VANSINNNIG här inne alltså. (Han slår med handen mot bröstet.) Är du med? FUCK DOM! Det är det enda jag säger, därför att jag är inte dom. […] Å jag vill faktiskt be om ursäkt, därför att det är dags för det nu. Jag vill säga förlåt och jag gör det, förlåt.
Karaktären sjunker ihop med kroppen, gömmer ansiktet bakom båda händerna och mumlar med uppgiven röst:
- Äh, vad fan håller jag på med? Sorry. Jag menar bara, vad fan, det hjälper inte att bara be om ursäkt, jag måste skärpa mig hela tiden och inte bara.... det är ju fan svårt alltså. Skrattar till. - Det är ju fan skitsvårt.
Med ett vardagligt språk samtalar skådespelarens karaktär med publiken, ett språk som blandar in engelska ord och svordomar och som brukar höras när ungdomar själva pratar med varandra. Auktoritetspositionen, den vuxne, suddas ut. Skådespelaren blir istället någon som kan samtala med ungdomar på ungdomars vis. Språkets betydelse för att skapa gemenskap och identitet har kartlagts av Jonsson, som menar att det säger något om vem vi är och vilken grupp vi tillhör. Rollfiguren kan med hjälp av sitt språkbruk skapa ett tilltal som förmedlar förståelse för ungdomarnas verklighet.
Karaktären tar i skarpa ordalag avstånd från alla män som begår sexualbrott, det vill säga den sorts maskulinitet som Mosse ser som en mottyp till ett manlighetsideal. Upprördheten övergår i ett eget skuldbeläggande. Han ber om förlåtelse men ändrar sig åter igen. Hans ambivalenta uppträdande för-medlar att genus är komplext. Rollfiguren gestaltar med denna tolkning att maskulinitet är flerdimen-sionell. Lorentzens sammanfattning över maskulinitetsforskningens rön omfattar bland annat just detta: beteendet på en plats och i ett sällskap behöver inte stämma överens i ett annat sammanhang. Karaktären fortsätter med att återge en händelse som inträffat på hemvägen en sen kväll. En tjej stiger av bussen på den i övrigt ödsliga gatan. Han upplever att hans könstillhörighet, den att vara man, är problematisk. Han är medveten om att han skulle kunna ses som en potentiell förövare. Han iscensätt-er ett låtsassamtal med sin mamma för att på så sätt skapa en känsla av trygghet hos tjejen. Han gör en telefongest med handen samtidigt som han upplyser publiken om att han använder sin allra snällaste röst: - Mamma, tjena mamma! Gud, vad skönt att höra din röst. Jag är ja....lite mörkrädd, men det känns mycket, mycket bättre nu när jag pratar med dig.
Att röra sig ensam ute innebär otrygghet för många kvinnor. Denna förförståelse har publiken då de i en tidigare fristående scen i föreställningen fått veta att mer än hälften av kvinnorna i en undersökning uppgivit att de utsatts för sexuella kränkningar från någon man de inte kände när de tränade utomhus. Rollfiguren försöker förmedla ofarlighet genom att tillägna sig egenskaper som brukar kodas som omanliga: ”morsgris” och ”fegis”, egenskaper som ger män en underordnad position i genushierarkin enligt Connell och som brukar karaktärisera mottypen till en idealiserad manlighet enligt Mosse. Karaktären kastar en blick åt sidan och förklarar för publiken:
- Å så sneglar jag på den här tjejen för att se om det hjälper med den här snällrösten, men hon typ ger mig en konstig blick å börjar gå, så jag går efter för jag måste ju hem, men jag fortsätter med den här rösten: Men har du gjort nåt speciellt idag då? Nä, shit...å gud vad mysigt, fikat med kompisarna... Nä, själv har jag köpt en ny krukväxt, bakat bröd, putsat min datorskärm,
suttit hemma och borstat mitt marsvin, matat min sköldpadda […] Vänder sig till publiken och säger: Å så bara sneddar jag över gatan, byter sida på trottoaren å så gå jag snabbt förbi.
Med snabba steg och vickande höfter rör sig rollfiguren utmed U-formationen. Han vänder sig till publiken och framhåller: - Jävlar vad fort jag går alltså […], snabbt, som om det var OS.
Med en stereotyp och queer gestaltning av en man med ett maskulint yttre men med ett beteende och egenskaper som traditionellt brukar kodas som feminina, hoppas rollfiguren till kvinnan kunna förmedla en känsla av sin person som snäll och harmlös. Det är främst en eliminering av det hetero-sexuella begäret som rollkaraktären tycks se som en lösning för att uttrycka ofarlighet för kvinnan. Med hjälp av en skämtsam och överdriven ton när det gäller jargong, röstläge och rörelsemönster utmanas den hegemoniska modellen av genustänkande. Normbrytningar synliggörs när femininitet inte automatiskt kopplas till en kvinnokropp och maskulinitet till en manskropp, menar Rosenberg. Genom parodin förmedlas att genus kan framträda i en annan form än den förväntade.
Ytterligare en vändning av karaktärens beteende inträffar i direkt anslutning till ovanstående scen. Tjejen från gatuscenen ska aldrig mer behöva se honom, han ska utplåna hela sin existens, förklarar han. Han springer plötsligt iväg till ett smalt skåp. Han öppnar dörren, sätter sig på golvet med ryggen vänd mot skåpet och skjuter sig bakåt med hjälp av sina fötter och trycker in kroppen i det lilla skåpet. Dörren stängs till. Ett mumlande tjatter hörs ut till publiken: - Man ska bara försvinna alltså […]. Jag ska bara hålla käften...helt tyst liksom, bara försvinna...jag ska inte säga ett ord, alltså jag ska inte säga någonting […].
En man som känner sig begränsad och skuldbelagd på grund av andra mäns handlingar men som inte vet hur han ska visa kvinnor att han är ofarlig iscensätts med skåpet. Frågor och funderingar håller han inom sig själv. Han uttrycker det som Herz och Johansson menar ingår i maskulinitetsdiskursen, att män är dåliga på att prata om känslor och problem och har få nära vänner. Detta skulle kunna ses stå i relation till Mosses teori om att vissa äldre manlighetsideal alltjämt kvarstår i samhället. Ett exempel på ett sådant ideal är självkontroll, att inte ge efter för sina känslor.
Skåpdörren flyger plötsligt upp och karaktären kravlar sig snabbt ut igen. Han tar plats på en tom stol i U-formationen och säger:
- Det känns ju så. Varför ska hon behöva vara rädd för mig? Varför har vi ett sånt samhälle? Vad ska vi göra? Hur kan vi ta oss ur det här? Varför måste det vara så svårt? […].
Karaktärens tidigare strategier för att förmedla att han är en kille som inte tillhör kategorin våldtäktsmän har inte varit framgångsrika. När rollfiguren tar sig ut från sitt trånga, instängda
utrymme förmedlas en känsla av öppenhet och befrielse. Han börjar ställa frågor, reflektera. Viljan till kommunikation konnoterar en möjlighet till förändring.
Skådespelaren byter till ett mörkare röstläge: - Öhh, fan, jag fattar ingenting, fattar ingenting. Jag fattar ingenting. Röstläget ändras igen: - Jo kom igen nu, vi gör det! En stereotyp bild av killar som oförstående, ointresserade och ovilliga till attitydförändringar ställs i kontrast till rollkaraktärens engagemang. Med hänvisning till våra tekniska och medicinska upptäckter och att vi inte längre lever på medeltiden fortsätter rollfiguren: - Uppenbarligen har vi ju hajat en hel del grejer, men inte just detta.[...] Varför står jag här och tycker att det är helt okej att kränka en kvinnas space när jag vet att det är fel?
Karaktärens frågor kan ge associationer till Connells teori om kvinnans underordning i ett patriarkalt samhällssystem och pojkars och mäns till synes självklara sätt att positionera sig. När karaktären fort-sätter att tala framkommer också något oväntat:
- Min poäng är att det här är svinkomplicerat. Det är svårt för det är ju inte bara kvinnor och tjejer som råkar illa ut. Det händer ju ….. killar också, det vet vi ju liksom. Som när jag var liten och den här hockeytränaren som alltid ville att jag skulle sitta i hans knä så att han kunde hjälpa mig att snöra på skridskorna på rätt sätt.
Rollkaraktären fortsätter med att tala om hur han som liten blivit utsatt för sin hockeytränares sexuella närmanden. Han håller ett krampaktigt tag om sin vattenflaska, tar en klunk vatten, och fortsätter: