Den cirkelformade scenen ger ett visuellt intryck av en arena. Runt scenen har ett antal gradänger placerats som skapar närvaro till scenen oavsett från vilken plats åskådaren än väljer att se skådespelet. Scengolvet täcks av en stor, rund, röd matta. En mindre kolliknande grushög är placerad vid en del av
90För en mer utförlig beskrivning om pjäsen och alla medverkande hänvisas läsaren till Unga Klaras hemsida,
www. ungaklara.se/ forestallning/som-man-sar/ , hämtad 2018-03-20.
scenkanten. På mattan finns också ett antal ojämna svarta kolstreck och -fläckar. Väggarna är svarta och rummet mörkt, förutom platsen som utgör centrum för dramat, den röda mattan, mot vilken starka ljus är riktade. En stor betongvägg finns på ena sidan av scenrummet. Den instrumentala musiken som ackompanjerar publiken när de träder in i rummet och intar sina platser består av vibrerande dova toner i stegrande och fallande ljudslingor som skapar förvirring och disharmoni. En subtil känsla av hot och obehag förmedlas.
Åtta manliga karaktärer rör sig snabbt och med självklarhet över hela scengolvet. De möts, de går förbi varandra, de möts igen. De rör sig mot mitten, stannar till. Musiken i dova, djupa toner blir kraftfull, nästan aggressiv och förstärker männens pondus. I klunga, gåendes eller springandes, följs männen sedan åt i cirkeln, runt, runt. Parvis bryter sig två karaktärer ut ur hopen. De har en kort dialog med varandra innan de återgår till klungans formation och ett nytt par träder fram på golvet.
Dialogerna är utformade så att de upplyser åskådarna om vilka de är och varför de befinner sig just där. Dansen och rörelserna uttrycker maskulinitet som en kollektiv enhet. Männen ser målmedvetna, aktiva och kraftfulla ut. Ibland stannar klungan upp, gör långsamma identiska rörelser, härmar varandras ljud och läten eller uttrycker samförstånd genom att en bakomvarande person långsamt lägger sin hand på den framförvarande personens axel. Dansen kan tolkas visualisera hur män i sina interaktioner med andra män reproducerar och vidmakthåller uttryck som kodas som typiskt manliga och naturliga. Butler menar dock att om beteendet vore naturligt skulle dessa ständigt repetitiva handlingar inte behövas. Connell anser att männens hegemoniska position upprätthålls genom genusrelationerna dem emellan och de praktiker som tillämpas. Det är relationer som bland annat bygger på allianser, som innesluter eller utesluter.91 Jag ser allt detta visualiseras med de rörelser som återges i dansen. Den koreografiska iscensättningen av män som en kollektiv enhet tolkar jag därmed som uttryck för en homosocial gemenskap där en närhet mellan männen framkommer.
Scenrummets avskalade scenografi erfordrar att åskådarna frammanar inre bilder av hur det ser ut på platsen där karaktärerna befinner sig. Männens möten karaktäriseras i dialogen av förväxling som skapar förbryllelse. Chefen, klädd i ljusgrå kostym, vit skjorta och skor med silverspännen, väntar på deltagarna till det möte han beordrats sammankalla och för vilket han bokat lokalen. Han tror att Maken är en av företagets anställda. Maken, som har en ljuslila skjorta, mossgrön tröja och en quiltad mörkblå väst på sig, väntar dock på sin fru som stämt möte med honom i just detta rum. Det är deras bröllopsdag, framhåller han. Professorn tvingas argt konstatera att rummet dubbelbokats när han och Studenten kommer dit för att gå igenom Studentens uppsats. Gitarristen, vars ögon är sminkade med svart kajal och som har ett silverörhänge i ena örat, som bär svarta, tighta jeans, skinnjacka med silvertryck på ryggen, och en scarf hängandes i byxlinningen, envisas med att han känner igen Feministen. Detta tillbakavisas dock med bestämdhet av Feministen. Maken träffar på Författaren som befinner sig på platsen för att träffa sin förläggare. Maken säger: - Visst är du författare? När Författaren, klädd i svart-vit-randig skjorta, ljusgrå kavaj, halsduk och skor med silverfärgade tåhättor, bekräftar detta berättar Maken hur mycket Författarens bok betytt för honom. Framför allt säger sig Maken ha uppskattat avsnittet när karaktären stryper sin fru under fredagsmyset. Författaren konstaterar att han inte är författare till denna bok men Maken insisterar:
- Scenen i bilen då? När han vet att han kan köra utför stupet. Det regnar... och han vet att han måste gå in dit (pekar bortåt med fingret) och han vet att han SKA gå in dit för han har stämt möte med sin fru, frun som han just strypt och man fattar att det där var bara en fantasi eller något som ska hända senare, långt senare och dom har bröllopsdag. Han ska bara kliva ut ur bilen... Författaren avbryter honom med att åter igen säga att det inte är hans bok.
91Connell, s. 57.
Det är inte bara förväxlingarna mellan karaktärerna som skapar undran inför fortsättningen. Makens historia som tycks röra sig mellan två världar, fantasins och verklighetens, ger en föraning om att äktenskapet inte är lyckligt.
Professorn och studenten
Professorn, med silverstänk i håret och strikt klädd i smårutig, ljusgrå kostym med tillhörande väst, vit skjorta och slips, har haft ett utbrott på franska för att rummet inte är ledigt. På Studentens begäran om att få veta sitt betyg går Professorn dock med på att ha sitt samtal med honom trots att de inte är ensamma i rummet. - Vi kan till exempel sitta här, säger Professorn och går förbi platsen. - Vi kan till exempel sitta just HÄR, säger han och visar med pekfingret var Studenten ska sätta sig ner. Studenten, klädd i ljus skjorta, slips och grå byxor, tar plats på golvet. Professorn tar bort sitt demonstrativt pekande finger.
- Vad exakt vill du få fram i den här uppsatsen? - Jag vill få fram att maskuliniteten, en viss typ av maskulinitet, främst hos unga män, är den som gör världen till en sämre plats. Att den är en slags osynlig, manlig konsensus som svävar ovanför oss alla och att det är alla däremellan, både män som kvinnor, som upprätthåller den. Hade vi gått emot den tidigare så hade vi på många sätt haft det mycket, mycket bättre.
- Å hur hade vi haft det mycket bättre? - Färre krig till exempel. Färre våld - mindre våld...Våldtäkter, misshandel, mord - färre mord.
- Du skriver här, ”Den dominerande manligheten är […] en livsfarlig logik […] där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga deltagare. [...]
- Precis det jag vill ha fram.
- Men det är en sak, det man vill ha fram och det man faktiskt får fram. […] Det känns mest forcerat och ansträngt, som om du hade noterat några betraktelser över en kaffekopp. […] Jag kan tyvärr inte godkänna detta!
Studentens uppsats tycks vara baserad på Connells hegemoniska maskulinitetsteori där kvinnans underordnade position utgör en förutsättning för det patriarkala systemet. Studenten nämner våld, våldtäkter och krig som negativa effekter av mäns dominans, något som också går i linje med Connells idéer.92 Interaktionen mellan Professorn och Studenten synliggör deras asymmetriska relation som grundar sig i att Studenten är i en beroendeställning till sin lärare. Studentens underläge gestaltas visuellt med hans sittande placering på golvet där Professorns stående ställning markerar en upphöjd position. Yrke, utbildning, ålder och ekonomiska förhållanden är faktorer som inte nämns men som troligtvis ytterligare bidrar till att skapa ojämlikhet i deras relation.
Efter att ha blivit hårt ansatt av Professorn blir Studenten rasande och skriker ett flertal gånger: - Håll käften, håll käften! Han höjer sin hand samtidigt som musiken ökar i styrka. När Studenten gör en slagrörelse i luften i riktning mot Professorn som står en bit ifrån, tystnar musiken tvärt samtidigt som Professorn faller till marken. Gruppen av män som med böjda kroppar smygande närmat sig
Professorn och Studenten under deras häftiga ordväxling, kastar sig nu som hungriga vargar över honom. Med ljud och kroppsrörelser ger de intryck av att slita honom i stycken med sina käftar och äta av honom. I scenen gestaltas maskulinitet som aggressiv och våldsam, där män likt flockdjur ger efter för en okontrollerad vrede samtidigt som flockdjursgestaltningen ger uttryck för ett förakt för svaghet. Den visualiserar den typ av maskulinitet som Studenten i sin uppsats tagit avstånd ifrån, men som han själv ger efter för när han känner sig misskrediterad. Connell skriver att våld kan vara ett sätt för män att hävda maskulinitet. Våld inom ungdomsgäng är enligt henne exempel på hur marginaliserade
92Ibid., s. 107-108.
maskuliniteter hävdar sig gentemot andra män.93 Enligt Mosse kan våldet ses som ett uttryck för en mottyp till en idealiserad form av maskulinitet där själv- och känslokontroll ingår. Den idealiserade bilden är dock en idé som få människor kan leva upp till.
Fastlåsta värderingar och Förnekelse
Feministen, klädd i gymnastikskor med silverstänk, stickad svart mössa, kritstrecksrandiga byxor, melerad, tvärrandig, stickad jacka och därunder ett vitt linne med texten Feminist på ryggen, vill avlägsna sig från rummet, men hittar inte ut. - Hur kommer vi ut, ropar någon och männen börjar leta efter en utgång. Under tiden kommer två yngre pojkkaraktärer in på scenen. Hand i hand, osedda av de manliga karaktärerna, går de fram till mitten, lägger en lapp på golvet och går lika tysta och
ouppmärksammade ut igen. Professorn upptäcker lappen och räcker över den till Feministen som läser högt: - Ni är fast här för att stå till svars för era handlingar. De övriga blir förvånade: - Stå till svars? Vad är det här för trams? Vi är goda människor.
Aktörerna rör sig i samverkande rörelser snabbt runt i cirkeln igen. De är eniga. De stannar till och omfamnar varandra i en stor gruppkram. Plötsligt börjar de ropa:
Studenten: Straffa mördarna, straffa våldtäktsmännen
Feministen: Straffa dom som bränner bilar. Maken: Straffa dom som rånar jämnåriga på sina mobiltelefoner. […].
Författaren: Jag är bara en oskyldig författare som skriver små berättelser […].
Studenten: Å jag är en oskyldig student som försöker hanka mig fram längs den akademiska banan. […].
Generalen: Jag är bara en oskyldig general. Tystnad. Någon häpet: General? Har du varit i krig?
Generalen skrattar: Klart jag har varit i krig.
Feministen: Vilket krig? Jag är emot krig. Jag är pacifist.
Generalen: Många krig. Gulfkriget, Balkankriget, Kriget i Afghanistan , Kriget i Syrien, Irak, Tjetjenien.
Feministen: Men jag ÄR oskyldig. Jag vill bara förklara att det finns ett patriarkat och att alla måste ta sitt ansvar.
Professorn: Å jag, jag är en oskyldig professor som disputerade en gång för länge sen och som ägnat sitt liv åt forskning. (Slår sig för bröstet). Jag om någon har gjort världen bättre. Maken: Å jag är bara en oskyldig pojke, en vilsen dräng. Jag vill hem till min fru. Jag gifte mig med min fru, ska jag straffas för det? Jag har aldrig burit hand på henne, knappt sagt ett ont ord. […].
Generalen: Tyst, det är någon utanför. Det låter som barnröster.
Samtliga män betraktar sig som oskyldiga, snälla och hyggliga. De har svårt att förstå hur deras egna handlingar har haft negativa verkningar i ett större skeende. Problem och brott härrör från kriminella individer, anser männen, det är de som ska stå till svars och straffas. I förhållande till Makens antyd-ningar i början av pjäsen ter sig hans uttalande om sin oskyldighet i relationen till frun inte som helt trovärdig. Gruppens tystnad efter Generalens uttalande är dock talande. Med sin militära befattning och delaktighet i många krig tycks de övriga karaktärerna se honom som någon som har många människoliv på sitt samvete och som därmed inte kan betraktas som oskyldig.
Konfrontation
I slutet av första akten går fyra skådespelare fram till varsin gradäng och viskar till en grupp åskådare att följa med ut. Publiken eskorteras via en mörk korridor in i ett nytt, mindre scenrum. I rummets ena
93Ibid., s. 108.
hörn befinner sig de två pojkkaraktärerna, det större barnet står upp och det mindre sitter på en likadan röd matta som den som utgjorde scenen i det första, större scenrummet. Framför sig har den mindre pojken en plåthink. En diagonal rökpelare strålar med hjälp av takbelysningen ner mot barnen och skapar en sakral känsla av mystik. På golvet rakt framför pojkarna finns ytterligare en strålkastare som riktar ljuset mot dem och sätter dem och det som finns bakom dem i centrum. Båda ljuskällorna ger ett klart, gulaktigt sken, i övrigt är det mörkt i rummet. Deras klädsel är strikt proper och av gammaldags snitt. Båda bär en svart ”gubbkeps” på huvudet, de har grå kavaj, vit skjorta, slips, shorts, knälånga grå, stickade strumpor och svarta finskor. Snett bakom barnen, från taket och ända ner till golvet, hänger en beigefärgad, skir slöja av spets som täcker en stor hög med skelettben. Med låg röst ombeds publiken att sätta sig ner på golvet vid scenen. Skådespelarna går tillbaka och hämtar nästa
åskådargrupper. Proceduren upprepas tills dess att samtliga publikdeltagare är samlade i rummet. Det större barnet vänder sig till publiken. Monologen omfattar en rad frågor såsom exempelvis:
- Vem är du? Vad är du för en slags man? När grät du senast? Vad ljuger du om? Vad är ditt stoltaste ögonblick? Vad är det att påstå att man är en man? Vad är ditt största svek? Vad svarar du om du måste stå till svars? (Pojken tittar intensivt på publiken och möter blickar).
Barnens korrekta, formella och disciplinära klädstil ger en underton av ordning och reda, vilket i sin tur förstärker allvaret i deras frågor. Deras låga ålder kan samtidigt associera till oskyldighet. De är utan skuld och kan därigenom ställa frågorna utan att förlora trovärdighet. Med det inverterade förhållandet barn-vuxen blir barnen de som innehar auktoritet, förnuft och insikt. Parallellt kan barnen avläsas som symbol för framtiden. Skelettdelarna, de gammaldags kläderna, barnen själva och deras frågor skulle därmed kunna tolkas som ett sätt att väva samman det förflutna med nutid och framtid. Med hänvisning till Studentens uppsats i början av uppsättningen skulle scenen kunna uttrycka en återspegling av mäns hegemoniska ställning under historiens gång, där barnens frågor är aktuella oavsett vilken tid som än avses. Min tolkning är att barnen genom sina frågor ska ses dra
problematiken till sin spets så att konstruktionerna som bär upp diskurser och normer dekonstrueras och faller samman i en hög.
Sammanfattning av första akten
Första akten uppvisar maskulinitet som kan ses gå i linje med Connells hegemoniska modell, där män som ett homosocialt kollektiv framträder. Deras hegemoniska position synliggörs i det koreografiskt utformade rörelsemönstret, hur de kraftfullt, aktivt och tävlingsinriktat tar plats i rummet.
Okontrollerade och aggressiva utbrott utmynnar dock i våldshandlingar vid provokation, praktiker som inte ses som hegemoniska av vare sig Connell eller Mosse. Karaktärerna verkar vara vilsna. De hittar ingen väg ut från den plats där de befinner sig. Det tycks inte heller vara en slump att de alla är där samtidigt. Detta framkommer när de får veta att de ska vara redo att stå till svars för sina handlingar, något de inte förstår då de alla betraktar sig som hyggliga människor utan skuld.