Mannen - maktutövare eller
offer?
En komparativ studie av hur två olika teateruppsättningar
kommunicerar med sin ungdomspublik på temat
maskulinitetsnormer
Sophie Bourdiol
Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen
Magisterprogrammet i barnkultur 60 hp, Examensarbete 15 hp Vårterminen 2018
Mannen – maktutövare eller offer?
En komparativ studie av hur två olika teateruppsättningar kommunicerar med sin ungdomspublik på temat maskulinitetsnormer
Sophie Bourdiol
Abstract
Uppsatsens syfte är att genomföra en komparativ studie av hur de två teateruppsättningarna Bonsai och Som man sår kommunicerar med sin ungdomspublik kring temat maskulinitetsnormer. I studien ingår även publikens reaktioner under och resonemang efter framförandena. De metoder som setts som lämpliga för studien är uppsättningsanalyser, deltagande publikobservationer, enkätundersökningar och intervjuer. Som teoretisk ram används tillämpliga delar av R W Connells maskulinitetsteori och G L Mosses idéer om ideala manlighetstyper och dess mottyper i kombination med ett intersektionellt och queerinriktat perspektiv. Medan Bonsai är en turnerande klassrumsföreställning som spelats i skolor i Stockholm med omnejd, är Som man sår en uppsättning som framförts i Unga Klaras egna lokaler. Rummets storlek, skådespelarantal, teknik, dramaturgi och tilltal är exempel på faktorer som skiljer de båda uppsättningarna åt. Resultaten visar även på många likheter. I båda föreställningarna gestaltas maskulinitet som något män gör. Stereotypa framställningar av män för att synliggöra maskulinitetsnormer är ett tillvägagångssätt som används i båda uppsättningarna, men framför allt är detta något som gäller Som man sår. Gemensamt för dem båda är vidare att maskulinitetsnormer ses som en maktfaktor, men också som destruktiva och begränsande för männen själva. I de två
uppsättningarna framkommer ideala maskulinitetsegenskaper som själv- och känslokontroll, disciplin, prestation och styrka liksom dess paradoxer som yttrar sig i form av aggressivitet, våld och våldtäkter. Stereotyper, inverterade förhållanden, överdrifter och absurditeter i kontrast till stort allvar används för att skapa distans och ifrågasättande, men också med hjälp av direkta frågor som vävs in i de olika handlingarna. Den stereotypa framställningen i Som man sår bryts genom att två kvinnliga
skådespelare gestaltar två manliga karaktärer. I Bonsai förekommer även alternativa maskuliniteter i kontrast till stereotypen. Överdrivna normativa eller normbrytande beteenden och egenskaper både roar och oroar publiken. Av reaktionerna framkommer att de kan mötas av skratt men också upplevas som obehagliga och skapa en del förvirring.
Nyckelord
Innehållsförteckning
Inledning...1
Bakgrund...1
Unga Klara...2
Uppsatsens disposition...3
Syfte och frågeställningar ...3
Teoretiskt perspektiv...4 Begrepp...4 Genus/kön...4 Heteronormativitet...5 Homosocialitet...5 Maskulinitet...5 Performativitet ...6 Kritisk maskulinitetsforskning...6 Allmänt...6 R W Connell...7 George L Mosse...8 Intersektionalitet...9 Queer...10 Tidigare forskning...12 Teater för ungdomar...12 Maskulinitetsskapande...13 Metod...15 Hermeneutik...15
Val av metoder och genomförande...16
Uppsättningsanalys...16
Observationer...17
Eftersamtal...17
Enkätutskick och intervjuer...19
Urval och avgränsningar...20
Databearbetning ...20
Resultat och analys...21
Bonsai ...21
Uppsättningens struktur...21
Scen från skolan – ett våldtäktsfall...22
Scen från rätten – ett inverterat förhållande...24
Inte bara kvinnor...24
Scen från en festkväll...28
Scen från lekparken...28
Scen om normers begränsningar...30
Publikreaktioner...31 Eftersamtal...33 Om föreställningen ...33 Om rollfiguren X …...34 Sexuella trakasserier...34 Normer ...35
Hur ska sexuella våldsbrott och kränkningar förhindras?...36
Samtycke …...37
Som man sår...38
Uppsättningens struktur...38
Uppsättningsanalys...38
Första akten...38
Professorn och studenten...40
Fastlåsta värderingar och Förnekelse...41
Konfrontation ...41
Sammanfattning av första akten ...42
Andra akten...42
Ensamhet i en kollektiv gemenskap och karaktärernas parallella historier...43
Bekännelser...46
Dödandet av ett barn ...48
Sammanfattning av första och andra akten ...49
Publikreaktioner...50
Enkätsvar...52
Publikkontakt, stämning och förväntningar...53
Tematik och karaktärernas trovärdighet ...53
Scen som gjort stort intryck i föreställningen och varför det är barn som ställer männen till svars...54
Maskulinitetsnormer – förgörande och destruktiva för männen själva?...56
Normbrytande beteenden...56
Ungdomarnas inställning till teater...57
Intervjuer...58
Publikkontakt, förväntningar och scen som gjort särskilt intryck...58
Hur ska en bra teaterföreställning vara?...58
Manlighet - maskulinitet...59
Sammanfattning och slutsats...60
Likheter och skillnader ...60
Inledning
Bakgrund
Mitt val av uppsatsämne tog form redan under våren 2017. Jag arbetade då som praktikant på teatern Unga Klara i Stockholm och fann att två av höstens kommande ungdomsföreställningar, Bonsai respektive Som man sår, skulle behandla samtycke och normer om maskulinitet. Min första tanke var att föreställningarnas tematik var synnerligen aktuell. Rapporter och diskussioner om killgäng som ofredat yngre kvinnor på badhus och på festivaler hade dessförinnan förekommit i media under lång tid. Separata badtider för män och kvinnor och mansfria festivaler föreslogs som lösning men sågs också som diskriminerande. Mitt eget intresse för de kommande uppsättningarna baserades till viss del på en bok av författaren och journalisten Katarina Wennstam som jag läst några år tidigare, där hon undersöker bakgrund och följder när det gäller våldtäkter av unga flickor som begåtts av pojkar i samma ålder. I boken framkommer hur en skillnad i synen på flickor och pojkar färgar av sig på alla nivåer i samhället.1 Det är dock inte bara kvinnor som våldtas. Diskursen om att män inte kan våldtas
är seglivad. Hans Knutagård har i sin studie intervjuat ett antal män som våldtagits av andra män och som vittnar om samma problematik som kvinnor berättar om, skamkänslor, en förlamande rädsla och brist på tillit. Det är traumatiska händelser som inte tagits upp i det offentliga samtalet när det gäller män, menar Knutagård.2 Jag har genom åren haft en övertygelse om att det är genom ett synliggörande
av könsnormer som ett ifrågasättande och en förändring av stereotypa tankegångar kan ske. Det var därför med intresse som jag såg fram emot höstens föreställningar 2017 och hur teatern skulle gripa sig an och gestalta tematiken kring maskulinitet.
Schablonmässiga idéer om kvinnligt och manligt, hur vi förväntas vara som män och kvinnor för-medlas och upprätthålls ständigt genom våra interaktioner med varandra men också genom exempelvis tidningar, reklam, tv, film och dataspel, en ”värld” som även yngre barn och ungdomar påverkas av. Den aktualitet som föreställningarna skulle komma att få några månader senare vid tiden omkring premiärerna hösten 2017 hade ingen kunnat förutspå. Vittnesmålen om mäns sexuella trakasserier och handlingar fick då ett globalt genomslag på nätet under hashtagen Me Too (#metoo).3 Tyvärr är
trakasserierna inte avgränsade till vuxnas liv utan hör också samman med skolvärlden, och då även långt ner i åldrarna, något som också Wennstams bok avslöjade 2002. Under hösten 2017 vittnade 1.700 skolungdomar under uppropet #tystiklassen om sexuella trakasserier i skolan och hur detta viftats bort av skolpersonalen under förevändningen att pojkar är pojkar.4 På en skola beskrevs tre
10-åriga pojkars våldtäkts- och dödshot mot några jämn10-åriga flickor i klassen som en lek, där pojkarna
1 Katarina Wennstam, Flickan och skulden, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 2002.
2 Hans Knutagård, 'men du har ju blivit våldtagen' – om våldtagna mäns ordlöshet, Lunds universitet, Socialhögskolan,
2009, s. 39-59, http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1450942&fileOId=1450995, hämtad 2018-07-20.
3 Jakob Andersson, ”Ny undersökning: Så förändrade #metoo Sverige”, Aftonbladet, publicerad 2018-03-08,
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/J1Rwkm/ny-undersokning-sa-forandrade-metoo-sverige, hämtad 2018-09-10.
4 Peter Letmark, Lisa Röstlund, ”Regeringen förbereder lagändring som kan tvinga skolor agera mot sextrakasserier”
Dagens Nyheter, publicerad 2017-11-22, https://www.dn.se/nyheter/sverige/regeri
ngen-forbereder-lagandring-som-kan-tvinga-skolor-agera-mot-sextrakasserier/ hämtad 2017-11-23.
sågs ha andra sätt än flickor att uttrycka sitt intresse för tjejer.5 Katja Gillander-Gådin har sedan
1990-talet forskat om den psykosociala arbetsmiljön i skolan och om ungdomars hälsa ur ett
genus-perspektiv. Hennes forskning har visat att sexuella trakasserier i skolan idag är ett fenomen som håller på att normaliseras.6
Unga Klara
Även om Suzanne Osten inte längre ansvarar för Unga Klaras verksamhet är hon fortfarande starkt förknippad med den. Det var hon som år 1975 grundade denna teater och sedan stod som dess konstnärliga ledare i nästan fyrtio år. Hennes scenkonst för barn- och unga har vunnit internationell ryktbarhet, både när det gäller den konstnärliga utformningen, hennes arbetssätt och kontroversiella ämnesval. Från början ingick Unga Klara som en barn- och ungdomsavdelning inom Stockholms stadsteater. Flera decennier senare resulterade besparingar på Stadsteatern i omstruktureringar som i sin tur hotade Unga Klaras framtid. Kulturrådet genomförde en utredning som kom fram till att verksamheten var unik.
År 2010 blev Unga Klara en självständig enhet. Det konstnärliga ledarskapet övertogs 2014 av Farnaz Arbabi och Gustav Deinoff. De riktlinjer som teatern arbetar efter anges enligt följande:
Vi arbetar normkritiskt, feministiskt och antirasistiskt för mångfald, jämlikhet och alla människors lika värde.7
Ovannämnda ledord återspeglas också i teaterns repertoar för ungdomar. Rasism, feminism, normer, makt och demokrati är exempel på den tematik som behandlats under senare år. Ostens nära och regelbundna samarbete med referensgrupper och provpublik innan den färdiga produktionen är ett arbetssätt som fortsatt även under den nya regimen. Efter att under flera år ha arbetat under osäkra ekonomiska förhållanden utsåg regeringen Unga Klara till nationalscen för barn och unga från och med den 1 januari 2018.8
5 Eric Tagesson, ”Rektorn efter våldtäktshot mot småflickor:” 'Tjejer är spännande för pojkar', Aftonbladet, publicerad
2017-11-21,
https://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/a/P3r4Q5/rektorn-efter-valdtaktshot-mot-smaflickor-tjejer-ar-spannande-for-po, hämtad 2017-11-21.
6 Anton Berglund, ”Professorn: 'Jag började må illa när jag läste' ”, Hallands Nyheter, publicerad 2016-04-16,
http://www.hn.se/nyheter/halland/professorn-jag-b%C3%B6rjade-m%C3%A5-illa-n%C3%A4r-jag-l%C3%A4ste-1.1789931, hämtad 2017-11-15.
7 Unga Klara, hemsida, http://www.ungaklara.se/om-unga-klara/, hämtad 2018-03-20.
8 Regeringskansliet, ”Sverige får sin första nationella scen för barn och unga”, publicerad 2017-09-12,
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/09/sverige-far-sin-forsta-nationella-scen-for-barn-och-unga/, hämtad 2018-03-08.
Uppsatsens disposition
Uppsatsen inleds med information om bakgrunden till val av forskningsämne. Därefter följer en kortfattad beskrivning av teatern Unga Klaras verksamhet. Under ovannämnda rubrik ”Uppsatsens disposition” följer en redogörelse för hur uppsatsen strukturerats. ”Syfte och frågeställningar” omfattar en specificering av målet för undersökningen liksom vilka frågeställningar som formulerats för att uppnå syftet. Nästa huvudavsnitt i uppsatsen ryms under titeln ”Teoretiskt perspektiv”. Definitioner av några begrepp som används i uppsatsen inleder avsnittet och därefter följer en redogörelse över det teoretiska ramverk som uppsatsen vilar på. Eftersom studien omfattar två teateruppsättningars sätt att kommunicera med sin ungdomspublik om maskulinitet omfattar det påföljande avsnittet ”Tidigare forskning” dels forskning som gjorts om teater för ungdomar, dels forskning som gjorts inom området maskulinitetsskapande, vilket för denna uppsats begränsats till att gälla relevant forskning inom Sverige.
Eftersom tolknings- och analysprocesserna i uppsatsen utgår från ett hermeneutiskt förhållningssätt inleds det efterföljande avsnittet ”Metod” med en kort förklaring av begreppet. Därefter följer en beskrivning över de fyra metoder som jag valt för att genomföra min studie, uppsättningsanalyser, observationer, enkäter och intervjuer och hur jag praktiskt genomfört detta arbete. Nödvändigt urval av det insamlade materialet och avgränsningar av studien framkommer under rubriken ”Urval och avgränsningar”. Här anges också några problematiska förhållningssätt att ta hänsyn till när det gäller undersökningsmaterialet, urvals- och analysarbetet. Under avsnittet ”Databearbetning” återfinns en kortfattad beskrivning över hur det insamlade materialet behandlats, valts ut och sammanställts innan det presenteras i uppsatsen. Under rubriken ”Resultat och analys” läggs resultaten från min studie fram med analyser som baseras på uppsatsens teoretiska ramverk. Uppsatsen avslutas med en
sammanfattning och slutsats av resultaten som framkommit i studien.
Syfte och frågeställningar
Syftet med min studie är att undersöka och jämföra hur två av Unga Klaras teateruppsättningar kommunicerar med sin ungdomspublik kring temat maskulinitetsnormer, ett ämne som diskuterats flitigt i massmedia, framför allt under hösten 2017. Hur ungdomarnas respons tar sig uttryck, dels i rummet under framträdandet, dels i ungdomarnas egna resonemang kring maskulinitetstemat efter föreställningens slut, ingår också i undersökningens målsättning. För undersökningen har två olika föreställningar valts, Bonsai och Som man sår. Tematiken och skolungdomar som målgrupp utgör likheterna mellan de båda uppsättningarna. Sätten på hur de framförs, spelplatser och uppföljning i form av elevdiskussioner utgör deras skillnader. Bonsai gestaltas för en mindre publik i ett klassrum av en enda skådespelare, med en tillhörande klassrumsdiskussion direkt efter framförandet. Som man sår gestaltas för en större ungdomspublik i Unga Klaras teatersalonger av en ensemble på åtta vuxna skådespelare samt nio barnskådespelare som delar på två barnroller. Några efterföljande diskussioner med publiken förekommer inte i detta fall. Med dessa på förhand givna förhållanden för de båda
uppsättningarna ser jag det som intressant att göra en komparativ studie av ur de båda uppsättningarna kommunicerar med sin publik. Mina frågeställningar lyder enligt följande:
Vilka likheter och skillnader när det gäller gestaltningen av maskulinitet i föreställningarna Bonsai och Som man sår framkommer? Hur uttrycks ett ifrågasättande?
Vilka uttryck tar sig receptionen i klassrummet respektive i teatersalongen? Hur resonerar ungdomarna kring teater och föreställningarnas tematik?
Vilka maktstrukturer framkommer i föreställningarna och ungdomarnas diskussioner?
Teoretiskt perspektiv
R W Connells teori om en hegemonisk uppdelning av maskuliniteter används i uppsatsen i tillämpliga delar och i sammanhang som avser att synliggöra praktiker som skapar en genushierarki. Även George L Mosses stereotyper av en idealiserad bild av manlighet liksom hans mottyp som genom sin kontrast framhäver den idealiserade bilden, kommer att användas. För att kunna genomföra en mer komplex och nyanserad analys kompletteras det teoretiska ramverket även med relevanta delar av ett
intersektionellt och queerinspirerat perspektiv där fokus ligger på heteronormativa föreställningar och maktrelationer.
Innan en kortare redogörelse lämnas för de olika teoretiska ramverken kommer användningen av några begrepp att förklaras enligt nedan:
Begrepp
Genus/könEn av genusforskningens teser är att indelningen av kön och/eller genus påverkar oss hela tiden. Inne-börden av orden man/kvinna eller maskulint/feminint är sammanflätade med olika maktstrukturer där motsatsbaserade skillnader är en förutsättning för att upprätthålla maktordningarna. Enkelt uttryckt brukar genus och kön ibland förstås som ett motsatspar, där kön står för natur och genus för kultur. Kön brukar ofta användas för att beskriva biologiska skillnader mellan män och kvinnor och därmed förklara hur mänsklig reproduktion går till. Med denna förklaring ses skillnaderna som naturliga och självklara, något som också gäller maskulina och feminina karaktärsdrag.9
Genus brukar förklaras som en social och kulturell konstruktion. Hur manligt och kvinnligt skapas är nära relaterat till maskulinitet och femininitet. Genom användning av ordet genus ses inte begreppen maskulinitet och femininitet ha ett naturlig samband med biologiska kroppar. En biologiskt manligt
9 Ulrika Dahl, ”Kön och genus, femininitet och maskulinitet”, En introduktion till genusvetenskapliga begrepp, Anna
Lundberg, Ann Werner, (red.), Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborg, 2016, s. 15-16,
https://docs.google.com/viewerng/ viewer?url=https://www.genus.se/wp-content/uploads/ En_introduktion_till_genusvetenskapliga_begrepp.pdf, hämtad 2018-02-18.
kodad kropp kan till exempel röra sig och klä sig på ett feminint kodat sätt.10 Många forskare idag
ifrågasätter åtskillnaden mellan genus och kön och menar att skillnaderna mellan varje kön är större än mellan könen. Förståelsen av kön är inte statisk utan förklaras på olika sätt i olika historiska och kulturella sammanhang. Judith Butler menar att kön är en diskursiv, kulturell och performativ konstruktion.11
Heteronormativitet
Heterosexualiteten är den norm för människors sexualitet som gäller i ett heteronormativt samhälle. Alla andra former av sexualitet ses som avvikande. Heteronormativitet baseras på föreställningen att det endast finns två motsatta kön, kvinna och man, som förväntas åtrå varandra.12
Homosocialitet
Homosocialitet innebär att endast ett kön deltar i eller dominerar ett speciellt socialt sammanhang. Begreppet utvecklades för att förklara hur män identifierar sig med, söker sig till och förstår sin sociala position i förhållande till andra män. Ur dessa sociala sammanhang utesluts kvinnor för att inte störa den tämligen intima kulturen, men också för att kvinnor inte har samma ekonomiska, sociala och politiska resurser. Begreppet manligt homosocialt begär anger hur de homosociala grupperingarna ofta har ett kluvet förhållande till sexualitet. Den enkönade gemenskapen utmärks av en privat sfär sam-tidigt som en homofobisk jargong ofta präglar gemenskapen som ett uttryck för samhörighet.13
Maskulinitet
Maskulinitet brukar traditionellt sättas i relation till manlighet som hör samman med att vara man. Begreppet kopplas med andra ord främst till en manligt kodad kropp och förväntas också
förkroppsligas av en man. Maskulinitet och femininitet bygger på en könsdikotomi där vissa egenskaper ses som manliga och andra som kvinnliga.14
Jørgen Lorentzen och Claes Ekenstam menar att föreställningar om omanlighet har haft stor inverkan på skapandet av manlighet. Det innebär att manlighet inte bara ska ses som ett hierarkiskt och makt-baserat förhållande till kvinnligheten. Istället ska manlighet och omanlighet ses stå i relation till varandra. De understryker att det är dynamiken mellan konstruktionerna som avses, där omanlighets-begreppet säger något om exkluderingsprocesserna som skapar manlighetsformerna. Detta möjliggör en större förståelse av könsmässig makt mellan män och kvinnor och mellan olika grupper av män.15
Ett annat perspektiv ger Ekenstam med hänvisning till Kimmel som i sin forskning funnit att många män är rädda för att andra ska kontrollera dem och ha makt över dem liksom att de ska misslyckas.
10Nationella sekretariatet för genusforskning, ”Ord på fältet, Genus/kön”, Ordlista, https://www.genus.se/ord/genus/,
hämtad 2018-03-09.
11Ellen Mortensen, ”Inledning”, Genustrubbel, Judith Butler, översättn. Suzanne Almqvist, Bokförlaget Daidalos AB,
Göteborg, 2007, s. 12f.
12Nationella sekretariatet för genusforskning, ”Heteronormativitet”, Ordlista,
https://www.genus.se/ord/heteronormativitet/, hämtad 2018-03-16.
13Ibid., ”Homosocialitet”, Ordlista, https://www.genus.se/ord/homosocialitet /, hämtad 2018-05-25.
14Marie Nordberg, 'Kvinnlig maskulinitet' och 'manlig femininitet'. ”En möjlighet att överskrida könsdikotomin?”,
Kvinnovetenskaplig Tidskrift, nr 1-2, 2004, s. 49.
15Claes Ekenstam, Jørgen Lorentzen (red.), ”Inledning”, Män i Norden: Manlighet och modernitet 1840-1940,
Gidlunds Förlag, Hedemora, 2006, s. 10.
Detta har resulterat i en strävan att leva upp till vissa ideal. Manlighet är något som ständigt måste bevisas och presteras.16
Med referens till den heteronormativa definitionen av kvinnor och män, feminin = kvinnlig = kvinna och maskulin = manlig = man, menar Tiina Rosenberg att begreppsparen kvinnlighet/femininitet och manlighet/maskulinitet inte är synonyma. Femininitet och maskulinitet avser sociala maktpositioner i vid bemärkelse. Kvinnlighet och manlighet refererar istället till kvinnlig och manlig anatomi.
Manlighet och maskulinitet kan, precis som kvinnlighet och femininitet, sammanfalla i en och samma person men behöver inte göra det, fortsätter Rosenberg. 17 Väl medveten om distinktionen har jag i
denna uppsats för enkelhetens skull valt att inte särskilja begreppsparen. Detta eftersom mycket av den litteratur som jag har läst inte har gjort någon skillnad mellan dem och eftersom begreppen i
ungdomarnas egna samtal efter föreställningarna används som liktydiga. Performativitet
Performativitet står för normupprepningar. Genom repetitiva språkliga och kroppsliga yttringar, det vill säga yttringar som ständigt upprepas, om och om igen, repeteras normer och värderingar så att de blir betraktade som stabila och oföränderliga sanningar. Yttringar som förknippas med män respektive kvinnor förändras dock beroende på var i världen och vilken historisk tid som avses.18 Butler
formulerar det som att performativiteten inte är ”en enda handling, utan en upprepning och en ritual som når resultat genom att naturaliseras i det sammanhang som är en kropp […].”19 Butler menar att
den repetitiva ritualen är handlingar som aldrig sker utanför diskursen.20 Ellen Mortensen förklarar det
som att identiteter formas och styrs genom specifika handlingar som upprepas tills vi förväxlar orsak med verkan. Föreställningar om att det finns en ursprunglig natur som utgör grunden för legitima könsidentiteter skapas därmed.21
Kritisk maskulinitetsforskning
AllmäntMansforskning eller maskulinitetsforskning som denna disciplin numera brukar benämnas, har sin utgångspunkt i feministisk teoribildning. Kritisk forskning om män och maskulinitet har enligt Lorentzen lett fram till följande uppfattningar:
Män är inte neutrala. Tidigare beskrevs män som könlösa individer av arten människa men idag ses män i lika hög grad som kvinnor omfattas av olika genusföreställningar.
Maskuliniteter i plural. Maskulinitet kan inte omtalas som om det gäller alla män. Mäns attityder och praktiker kan inte generaliseras utan skiljer sig åt beroende på kulturella aspekter, historisk tid och plats, men också mellan män inom samma kultur och tidsperiod.
16Ekenstam, ”Män, manlighet och omanlighet i historien”, Män i Norden, s.30-33 44-45.
17Tiina Rosenberg, Besvärliga människor: Kommunikation till varje pris. Teatersamtal med Suzanne Osten,
Bokförlaget Atlas, Stockholm, 2004, s. 247-248.
18Nationella sekretariatet för genusforskning, ”Performativitet”, Ordlista,
http://ojs.ub.gu.se/ojs/index.php/tgv/article/view/2303/2057, hämtad 2018-03-09.
19Judith Butler, Genustrubbel, s. 28. 20Ibid., s. 214.
21Mortensen, ”Inledning”, Genustrubbel, Butler, s. 9.
Maskuliniter som stereotyper. Den kollektiva kraften är samtidigt utmärkande för maskuliniteter. Framväxten av ideala typer av maskuliniteter inom homogena strukturer i Europa och dess mottyper har studerats av George Mosse. (Se vidare nedan).
Inte endast män är maskulina. Kvinnor kan också praktisera maskulinitet. Män och kvinnor, maskuliniteter och femininiteter är inte varandras motsatser.
Maskulinitet är inte en identitet. Maskulinitet är en kritisk, analytisk term. När studier av män genomförs framkommer ofta att män förstår sig själva på ett fast eller distinkt sätt som ofta hör samman med ideologiska stereotyper.
Maskulinitet är inte endimensionell. Genus är komplext och livet fullt av motsägelser. Hur en man beter sig på en plats och i ett särskilt sällskap behöver inte stämma överens med uppträdandet i ett annat sammanhang.
Män blir män och kan därmed förändras. Simone de Beauvoirs idé som sammanfattas med orden ”En föds inte till kvinna, en blir det” gäller också för män. Det är genom socialiseringsprocesser som män blir män.22
R W Connell
Connells teori bygger på en hegemonisk uppdelning av olika maskuliniteter som kan kopplas samman med makt och privilegier. Hegemonisk maskulinitet ska varken ses som en universell eller låst karak-tärstyp, menar hon. Istället upprätthålls den hegemoniska maskuliniteten genom ett visst mönster av genusrelationer inom ett kulturellt ramverk. Positionerna är således inte statiska utan kan alltid ifrågasättas och ändras.23
Connell anger att hur vi än väljer att analysera den sociala världen kommer vi att finna att den är strukturerad utifrån genusvillkor. Connell beskriver en tredelad relationsmodell för att vi ska förstå hur genusstrukturen är uppbyggd:
Den patriarkala makten (mäns dominans och kvinnors underordning) Produktionsförhållanden (mäns kontroll över bolag och förmögenheter) Katexis (heterosexuell åtrå)24
Connell definierar hegemonisk maskulinitet ”som den konfiguration av genuspraktik som innehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet”.25 Härigenom garanteras
mäns dominanta position och kvinnors underordnande. Poängteras ska att det inte behöver vara de allra mest uppenbara och framträdande bärarna av hegemonisk maskulinitet som är de mäktigaste utan det kan också handla om idealiserade förebilder. Hegemoni skapas, enligt Connell, genom sambandet mellan kulturella ideal och institutionell makt, där auktoritet snarare än våld är hegemonins känne-tecken. Connell visar fram etthierarkiskt system av olika maskuliniteter som skapas genom påtagliga praktiker, där heterosexuella män innehar dominans och homosexuella män underordning. Förtryck av
22Jørgen Lorentzen, ”Masculinities, power and change”, norma: Nordisk tidskrift för maskulinitetsstudier,
Universitetsförlaget, nr 2, 2011, s. 111-113.
23R.W. Connell, Maskuliniteter, översättn. Åsa Lindén, Bokförlaget Daidalos, Göteborg, utgiven 1999, s. 100.
24Ibid., s. 97-98. 25Ibid., s. 101.
olika slag placerar homosexuella män ibotten av mäns genushierarki, men ses inte som den enda underordnade maskuliniteten. Heterosexuella män och pojkar kan hånas med ord som nolla, fegis, ynkrygg och så vidare. För denna underordnade position utgör femininitet en grund för
förolämpningarna. Relationen mellan grupper av män bygger på delaktighet i det hegemoniska systemet. Trots att endast ett fåtal män kan uppnå den idealiserade och normativa bilden av en hegemonisk maskulinitet, kan majoriteten av män som kollektiv ta del av de fördelar i samhället som en patriarkalisk uppdelning möjliggör. Connell medger att ett samspel mellan genus och exempelvis klass och etnicitet kan skapa ytterligare kopplingar mellan olika maskuliniteter. För att beteckna relationerna mellan maskuliniteter i dominanta och underordnade klasser eller etniska grupper
använder Connell termen marginalisering. Denna term hör i sin tur samman med auktorisering av den dominerande gruppens hegemoniska maskulinitet. Detta innebär exempelvis att svarta och framgångs-rika idrottsmän kan utgöra förebilder för den hegemoniska maskuliniteten, men de enskilda idrotts-männens lyckade karriärer leder dock inte till att svarta män i allmänhet får auktorisering av den dominerande gruppens hegemoniska maskulinitet.26
Connells hegemoniska maskulinitetsteori med fyra olika nivåer, hegemonisk, delaktig, underordnad och marginaliserad har i flera fall kritiserats. Tommy Gustafsson skriver att Connells teori har kommit att innebära att ideal har formulerats till hegemonisk maskulinitet med koncentration på män, vilket resulterat i att kvinnor uteslutits ur forskningen.27 Marie Nordberg ställer sig kritisk till att Connells
teori inte rymmer någon hegemonisk femininitet. Kvinnor måste istället förhålla sig till den
hegemoniska maskuliniteten. Den maskulinitet som Connell beskriver som hegemonisk är auktoritär, något som Nordberg menar inte gäller för vår del av världen. Hon anger istället att det är en vit medel-klassmaskulinitet som är den mest hegemoniska idag, en man som är mjuk och som hon liknar vid ”en Clint Eastwood med disktrasa”.28 Nordberg menar också att Connells och andra forskares inriktning på
män och deras praktiker reproducerar könspolariteten eftersom maskulinitet med denna fokusering blir något som män gör.29
George L Mosse
I The Image of a Man: The Creation of Modern Masculinity redogör Mosse för framväxten av ett manlighetsideal som han kallar en modern stereotyp eller en modern manlighet. Ekenstam skriver att denna ska ses som ett föreställningskomplex om vad manlighet är och bör vara och inte betraktas som verkliga mäns beteenden. Mosse menar att idéerna haft stor genomslagskraft hos män i vår kultur alltsedan de etablerades vid den moderna tidens genombrott. I likhet med Connell poängterar Mosse att egenskaper som har betraktats som manliga, exempelvis självkontroll, mod, styrka, och känslo-kontroll har sin grund i aristokratiska och kristna värderingar. I den nya mansbilden framträdde också ett nytt ideal, den starka, fysiska manskroppen.30 Gustafsson skriver i sin avhandling att den manliga
kroppen då blev en symbolisk bärare av de manliga karaktärsdanande idealen, där Mosse visat att en sammankoppling av organiserad idrott och militär snart resulterade i att en ny aspekt tillkom i formationen av en maskulin kropp, nämligen en idé om att en riktig man inte kämpade för sig själv
26Ibid., s. 101-105.
27Gustafsson, En fiende till civilisationen, diss. Lunds universitet, Historiska institutionen, Sekel Bokförlag, Lund,
2007, http://lnu.diva-portal.org/smash/get/diva2:356536/FULLTEXT01.pdf, hämtad 2018-05-25., s. 18.
28Bosse Parbring, ”Mannen som offer eller maktutövare”, Nationella sekretariatet för genusforskning, publicerad
2002-03-27, https://www.genus.se/nyhet/mannen-som-offer-eller-maktutovare/, hämtad 2018-04-05.
29Nordberg, Kvinnovetenskaplig Tidskrift, 2004, s. 49.
30Ekenstam, ”Män, manlighet och omanlighet i historien”, Män i Norden, s. 24-25.
utan för nationen. Mosse menar att militariseringen av den ideala manligheten samt kopplingen mellan manlighet och nation resulterade i att män under första världskriget frivilligt deltog i kriget för att bevisa manlighet genom att slåss för en högre sak.31 En stereotyp måste enligt Mosse definieras som
en motbild till något annat. De egenskaper som bröt mot hyllade normer innefattades i denna mottyp (a countertype) exempelvis brist på stadga, fulhet, feghet och brist på känslokontroll. De grupper som ansågs kunna hänföras till dessa egenskaper var exempelvis judar, romer, kriminella och psykiskt sjuka. Mottypen ansågs vara styrd av sina passioner, saknade karaktärsstyrka liksom manlighet.32
Även Mosse har kritiserats för sina idéer. David Tjeder ställer sig exempelvis kritisk till Mosses hållning om att den maskulina stereotypen som skapades runt 1800 endast marginellt har förändrats sedan dess.33
Intersektionalitet
En maktordning kan enligt ett intersektionellt perspektiv inte förstås utan att ta hänsyn till flera sam-verkande diskrimineringsfaktorer. Intersektionalitet är med andra ord ett begrepp som beskriver hur olika kategorier som exempelvis genus, etnicitet, klass och sexuell identitet är starkt sammanflätade med varandra och genererar diskriminering och förtryck, inneslutning, uteslutning eller mellanförskap. Irene Molina anger att begreppet intersektionalitet härstammar från postkolonial feminism och avser skärningspunkter mellan olika maktstrukturer. Begreppet myntades avKimberlé Crenshaw för att visa att etnicitets- och könsdiskrimineringoftasker simultant och är svåra att särskilja från varandra.34
Molina konstaterar att användningen av intersektionalitetsbegreppet kan se olika ut. En grov indelning visar ett sätt som fokuserar på identitet och analyserar vad det innebär för en individ att tillhöra flera olika kategorier samtidigt. Ett annat sätt fokuserar på de system som skapar maktordningarna, exempelvis sexism, rasism och klassförtryck.35
Med ett intersektionellt perspektiv och kritiskt förhållningssätt visar också Paulina de los Reyes och Diana Mulinari hur makt och ojämlikhet kan knytas samman med föreställningar om vithet, manlighet, könstillhörighet, heterosexualitet och mycket annat genom att nya markörer som gör åtskillnad mellan vi och dem ständigt skapas och återskapas. Kategorin kön rymmer alltid en uppsättning olika sociala positioner som genomsyras av exempelvis klass- och etnicitetshierarkier. Intersektionaliteten utgår från en kunskapsteori där individer, ideologier, diskurser och materiella villkor ses vara involverade i en ständig konstruktion av makt och underordning. Det är således inte bara intersektionen mellan olika maktstrukturer som skapar ojämlikhet utan även individernas handlingar.36
Ålderns betydelse i intersektionell analys är eftersatt, menar Clary Krekula, Anna-Liisa Närvänen och Elisabet Näsman. Samspelet mellan ålder, kön, sexualitet och andra relevanta diskrimineringsfaktorer måste belysas, skriver de. Ålder är dessutom en grund för maktrelationer i form av social
differentier-31Gustafsson, s.16-17. 32Ekenstam, s. 33.
33David Tjeder, ”Maskulinum som problem: Genusforskning om män”, Historisk Tidskrift, nr 3, 2002, s. 486,
http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:213718/FULLTEXT01.pdf, hämtad 2018-05-26.
34Irene Molina, ”Intersektionalitet”, En introduktion till genusvetenskapliga begrepp,
https://www.genus.se/wp-content/uploads/En_introduktion_till_genusvetenskapliga_begrepp.pdf, s. 33, hämtad 2018-02-18.
35Molina, s. 35-36.
36Paulina de los Reyes, Diana Mulinari, Intersektionalitet: Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap, Liber
AB, Stockholm, 2015, s. 24-25, 90.
ing och segregering.37 Begreppet ålderism innebär enligt Närvänen stereotypa föreställningar om och
diskriminering av individer, där ålder ses som en orsaksfaktor till beteenden och egenskaper.38 Detta är
i hög grad också något som gäller alla som räknas till gruppen barn. Barndomsforskning är
åldersbaserad i den meningen att den fokuserar på en specifik ålderskategori och livsfas: barn/barn-dom. Olika vetenskapliga discipliner har skilda uppfattningar om ålder. På så sätt har exempelvis discipliner som pedagogik, medicin och psykologi definierat barndomen som en livsfas som omfattar mognad och utveckling av olika färdigheter i stadier som står i relation till kronologisk ålder. Varje livsförlopp omfattar normer som styr rättigheter, skyldigheter, förväntade aktiviteter, vad som är normalt och avvikande i en viss ålder, något som skapar en åldersordning och en maktstruktur i samhället. När barn ställs i ett motsatsförhållande till att vara vuxen blir de karakteriserade genom bristande kompetens. De vuxna i mellanålder, det vill säga produktiv ålder, har tolkningsföreträde när det gäller barns eller äldres behov.39
För barnkulturbegreppet brukar Flemming Mouritsens tredelade indelning användas: vuxenproducerad kultur för barn, kultur tillsammans med barn (exempelvis kulturskolor) och kultur av barn – barns egen kultur (exempelvis barns lek och barns bildskapande). Vuxenvärldens tolkningsföreträde, normer och värderingar är faktorer som genomsyrar barnkulturen. Här ingår exempelvis vad vuxenvärlden anser vara lämpligt, nyttigt och kvalitativt för barn att ta del av. Problematiseringen av skillnader mellan begreppen "barnperspektiv" och "barns perspektiv" utgör en viktig del inom barnkultur-forskningen. Barnperspektivet innebär att de vuxna fokuserar på barns villkor med inriktning mot en förståelse av barns uppfattningar och handlingar medan barns perspektiv innebär att lyssna till barns egna röster och lägga stor vikt vid dem som informanter.40 Inom barnkulturforskningen ses barndom
som en social konstruktion där både kulturella och strukturella förhållanden sätter sin prägel, men där också kategorier som exempelvis etnicitet, klass och kön medverkar i konstruktionen.41 Det finns med
andra ord inte en universell barndom utan en mängd olika barndomar.Vuxenvärldens föreställningar om vad ett barn är, vad som är lämpligt för dem och hur uppfostran och en barndom ska gestalta sig, har varierat under historiens gång och hänger bland annat samman med rådande barndomsdiskurser i ett samhälle under en viss period. Barn som "tabula rasa", det vill säga tomma ark som ska fyllas med kunskap, barn som oskyldiga, sårbara, onda eller goda är några exempel på hur vuxna kategoriserat barn och där flera av dessa diskurser fortfarande präglar synen på barn. Barnet som en kompetent aktör är en diskurs som fått stor spridning i dagens samhälle. Samtliga beskrivningar utgår från en definition som baseras på ålder och som skapar en maktordning mellan den vuxne och barnet.
Queer
Ambjörnsson förklarar i boken Vad är queer? att begreppet ibland används som paraplybeteckning på gruppen lesbiska, homo-, bisexuella, trans- och queerpersoner, hbtq, ibland för att benämna personer
37Clary Krekula, Anna-Liisa Närvänen, Elisabet Näsman, ”Ålder i intersektionell analys”, Kvinnovetenskaplig
Tidskrift, nr 2-3, 2005, s. 81-84, http://ojs.ub.gu.se/ojs/index.php/tgv/article/view/2337/2091, hämtad 2017-03-09.
38Närvänen, Anna-Liisa, ”Ålder, livslopp, åldersordning”, Åldrande, åldersordning, ålderism, Håkan Jönson, (red.),
Inst. för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet, 2009, s.27, http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:354703/ FULLTEXT01.pdf, hämtad 2018-03-09.
39Krekula, Närvänen, Näsman, 2005, s. 83-84.
40Karin Helander, ”Introduktion”, Tidskriften Locus, nr 3-4, 2011, s. 3-4.
41Helander, Barndramatik och barndomsdiskurser, andra upplagan, Studentlitteratur, Lund, 2014, s. 7.
som i största allmänhet faller utanför normen. I vilket sammanhang vi än pratar om queer så är den centrala innebörden dock att det ytterst handlar om normöverträdelser.42
Poststrukturalistiska tankegångar bygger på makt, kunskap och identitet. Enligt ett strukturalistiskt synsätt skapas betydelse i förhållande till något annat. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan inspirerades av denna uppfattning och framhöll en anti-essentialistisk grundsyn när han menade att jaget inte har en inre kärna utan vi blir de vi är genom speglingen i andras blickar. Påståenden som att våra identiteter och känslor är av naturen givna; att de är och har varit universella för alla människor i alla tider, avvisades därmed.43
Den poststrukturalistiska teoribildningen bygger på uppfattningen att det är vårt språk som skapar vår bild av vad som är verkligt, det skapar identiteter och självuppfattningar. Michel Foucault har betytt mycket för queerteorin. Genom sin undersökning av sexualitetens historia visade han hur den ökande trenden att klassificera, sortera och diagnostisera människor resulterat i skapandet av nya identiteter. En person som tidigare i historien betraktat sig själv som någon som haft sex med andra av samma kön, fick plötsligt en ny, specifik identitet genom att kategoriseras som homosexuell. Språket och de namn vi ger varandra är enligt Foucault avgörande för vår syn på oss själva och verkligheten och skapar samtidigt kontroll och makt. Vissa människor blir därmed mer önskvärda än andra, det vill säga normaliseringsprocessen skapar en uppdelning av människor, bra och dåliga, normala och onormala.44
Ambjörnsson betonar att queerteorin inte är en enhetlig teoribildning utan ska förstås som ett antal olika perspektiv på kultur, samhälle och identitet. Gemensamt för dem alla är dock fokuseringen på föreställningar om normalitet och avvikelse och av särskilt intresse är den normerande sexualiteten som betraktas som kulturellt, socialt och historiskt konstruerad. Begreppet
hetero-normativitet används inom queerteorin för att förklara hur institutioner, lagar, strukturer, relationer och handlingar upprätthåller heterosexualiteten som något enhetligt, naturligt och universellt, det mest naturliga och åtråvärda sättet att leva. Historiska och kulturella studier har visat dels hur synen på både hetero- och homosexualitet förändrats över tid, dels att den västerländska synen inte är universell. Gränsdragningen mellan normgivande heterosexualitet och alla andra former av sexualitet som faller utanför denna ram, uppdelningen mellan man och kvinna och hierarkin mellan kategorierna, betraktas som grundläggande för heteronormativa föreställningar.45
Genusteoretikern Butler är starkt förknippad med queerteorin. Hennes begrepp ”den heterosexuella matrisen” kan enligt Ambjörnsson betraktas som en heterosexualiserad förståelseram. Den visar ett normsystem som inte bara reglerar hur vi ska vara som män och kvinnor utan också att vi ska vara män och kvinnor. Två separata kön framställs som de enda möjliga identiteterna. Den heterosexuella matrisen organiserar kroppar, genus och begär i en specifik ordning. Detta innebär att endast två positioner finns tillgängliga, man eller kvinna, som ställs i motsats till varandra, kroppsligt och beteendemässigt, och förväntas åtrå och ha sex med varandra. Rätt sorts kopplingar mellan kropp, genus och begär förutsätts för att vi ska uppfattas som begripliga och godtagbara för omgivningen.46
Rosenberg menar att queera subjektpositioner kan utmana hegemoniska modeller av genustänkande. I ett teatersammanhang kan detta utnyttjas då förstoring av uttryck och situationer är ett vanligt sätt
42Fanny Ambjörnsson, Vad är queer, Natur och kultur, andra utgåvan, Stockholm, 2016, s. 15-16.
43Ibid., s. 37-38. 44Ibid., s. 41-42, 49. 45Ibid., s. 47-66. 46Ibid., s. 94-95.
inom teatern för att lyfta fram vissa fenomen. Normbrytningar kan exempelvis synliggöras när femininitet inte automatiskt kopplas till en kvinnokropp och maskulinitet till en manskropp.47
Tidigare forskning
Teater för ungdomar
När det gäller teater för ungdomar tycks det inte finns mycket forskning att tillgå inom detta område. Anna Lund konstaterar i sin avhandling Mellan scen och salong att ”det finns mer skrivet om barnteater och barns upplevelser av teater [...] än om ungdomars möten med, intresse för och erfaren-heter av teater.48. Då flera av de villkor som gäller för yngre barn också tycks stämma med ungdomars
förhållanden görs först en kort hänvisning till Karin Helanders omfattande forskning om barn-publikens möte med teatern.
Med utgångspunkt från begreppen pedagogik, förströelse och konst menar Helander att svensk professionell barnteater följer dessa tre huvudspår ifråga om syfte och intention som vuxenvärlden har med teater för barn. En föreställning behöver inte inrymma ett spår, den kan lika väl omfatta både två eller alla tre av dessa aspekter, men där tyngdpunkterna mellan dem varierar.49 Helander menar att
professionell barnteater alltid görs på vuxenvärldens villkor. Maktförhållandet mellan barn och vuxna är tydligt: det är de vuxna som har tolkningsföreträdet. När det gäller receptionsstudier med barn-publik konstaterar Helander att många faktorer påverkar resultatet. Det kan gälla vilka frågor som tas upp och hur vi ställer dem, situation och miljö, om barnen är förberedda eller inte, barnens och forskarens förförståelse och mycket annat. Förskole- och skolpersonalens attityder kan också ha avgörande betydelse. Att avläsa barns reaktioner kan vara svårt. Barnens uppträdande i form av okoncentration, oro och gäspningar kan av den vuxne tolkas som ointresse och uttråkning men som i eftersamtalen visar på något helt annat. Barnpubliken är ingen homogen publik. Varje enskild individ har sin referensram att utgå ifrån när det gäller upplevelsen av en teaterföreställning. Innebörder och mening konstrueras utifrån egna erfarenhetsvärldar och livssituationer.50 Samtidigt finns det
sammantaget ett generellt mönster som återkommer. Barnen brukar uppskatta absurditeter, situationer där barn är överlägsna vuxna, tabubrott, slapstick med mera, men de har också ett stort engagemang för existentiella frågor, kärlek, vänskap och ensamhet.51
Svensk barndramatik har genom barndomsdiskurser analyserats av Helander. I sin forskning ser hon ett samband mellan scenkonstens uppsättningar och tidens rådande samhälle och barnsyn. I slutet av 1960-talet ansågs det att människor skulle väckas till politisk medvetenhet där solidaritet med de svaga och förtryckta utgjorde ledord. Samhällskritisk barnteater tog upp ämnen som fördelning av jordens
47Rosenberg, s. 248.
48Anna Lund, Mellan scen och salong: En kultursociologisk analys av ungdomsteater, diss., Växjö universitet,
Institutionen för samhällsvetenskap, Arkiv förlag, Lund, 2008, s. 21.
49Helander, ”Barnteater som pedagogik, förströelse och konst”, Barn Teater Drama, Centrum för barnkulturforskning,
Stockholms universitet, Skrift nr 32, andra upplagan, 2010, s. 137.
50Helander, 'Det var roligt när mamman grät' ”- barns tankar om teater”, Barns smak: om barn och estetik, Anne Banér,
(red.), Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet, Skrift nr 36, 2004, s. 85-86.
51Helander, 'Den var rolig och så lärde man sig någonting, men jag kommer inte på vilket det var', Locus, 2011, s. 85.
resurser, könsroller och ifrågasättande av auktoriteter. Den politiska barnteatern hade ett pedagogiskt syfte där barnen skulle fostras till insikt om världen för att kunna kämpa mot diverse orättvisor och maktmissbruk.52 I sina teatersamtal med Rosenberg uttalar Osten i början av 2000-talet att teaterns roll
är att intressera sig för samtiden och försöka nå en publik som brinner för vissa frågeställningar.53
I sin avhandling Mellan scen och salong undersöker Lund vad som händer när teaterns, skolans och den unga publikens världar bryter mot varandra. Publiken förväntas uppfylla det sociala kontraktet, det vill säga att bete sig på ett visst sätt i teatersalongen, att vara öppen och aktiv i sitt meningsskapande men samtidigt kontrollerad och passiv i sitt yttre beteende. Lund konstaterar att med få undantag har eleverna varken valt tid, plats eller föreställning, något som kan skapa en dissonans mellan
ungdomarnas preferenser och intressen och den teater de ser. Skolan som huvudsaklig kulturför-medlare, där barnen och ungdomarna upplever ett mycket begränsat inflytande över kulturutbudet, är också något som Manilla Ernst, Ylva Lorentzon och Moa Wester påpekar i sin rapport. Författarna menar att barns, ungas och vuxnas kulturbegrepp kan skilja sig åt, något som kan försvåra arbetet med att tillgodose barns och ungas rätt till kultur.54 Lund delar in publiken i tre olika kategorier, den
koncentrerade, den stökiga och den tysta stämningens publik. I sin studie ser hon en tydlig koppling mellan stämning, gymnasieprogram, kön och social bakgrund. De olika stämningarna kan dock vara mer dynamiska och mångtydiga än vad det första intrycket visar. Lund konstaterar att elever utan teaterintresse kunde uttrycka förvåning över att de tyckt om pjäsen de sett liksom att ett oönskat beteende under föreställningen inte alltid är liktydigt med ointresse.55
Maskulinitetsskapande
Vad begreppet cool har för funktion som manlighetsskapande markör har undersökts av Nordberg. Medan pojkar i förskoleklassen förknippar coolhet med styrka, våld och slagsmål tar många av killarna i både grundskolan och på gymnasiet avstånd från dessa yttringar och sätter dem i samband med stöddighet och omognad.56 Stereotypa föreställningar om maskulinitet och femininitet inom
förskola, grundskola och gymnasium och hur dessa ständigt skapas, reproduceras och vidmakthålls genom performativa yttringar som överförs i barnens och ungdomarnas praktiker framkommer i flera av undersökningarna. Pojkar och flickor positioneras och generaliseras utifrån pedagogernas kommen-tarer. De betraktas ofta som två universella kategorier som står i direkt motsatsförhållande till varandra och där ett oönskat beteende och passivitet ses som omoget och osynliggörs eller marginaliseras. Ann-Sofie Holms studie av två niondeklasser visar hur lärare bidrar till att skapa könsskillnad i klass-rummet. Flickor ses som lugna, försiktiga och skolinriktade medan pojkar beskrivs som stökiga och högljudda. Om flickor och pojkar inte agerar enligt det förväntade blir de sedda som problematiska. En utåtagerande pojke kan ses som en charmig bråkstake medan en pojke som avviker från detta mönster beskrivs som tillknäppt och passiv.57 Anette Hellman visar i sin studie hur en liknande
struktur återfinns redan i förskolan. Grovmotoriska rörelser och högljudda lekar kommenteras av
52Helander, Barndramatik och barndomsdiskurser, 2014, s. 18-25.
53Rosenberg, 2004, s. 62, 81.
54Manilla Ernst, Ylva Lorentzson, Moa Wester, Barn, kultur och kulturutbud – förutsättningar och förväntningar: En
pilotstudie om att lyfta barns och ungas perspektiv, Institutionen för barn- och ungdomsvetenskap, Centrum för
barnkulturforskning, Stockholms universitet, 2013, s. 2,
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:708064/FULLTEXT01.pdf, hämtad 2018-07-21.
55Lund, s. 13, 53-55, 58-59, 61, 64-66.
56Marie Nordberg, ”Att vara cool på rätt sätt”, Maskulinitet på schemat, Marie Nordberg, (red.), Liber AB, Stockholm,
2008, s. 94, 97-100, 112-113.
personalen som typiska för pojkar medan tysta pojkar i stillsamma lekar inte noteras och därmed inte beskrivs tillhöra kategorin typisk pojke. Positionen typisk pojke normaliseras men ges inte någon hög status utan likställs med att vara bråkig.58 Tomas Saars och Nordbergs (postumt) studier visar också
hur individer och skolan interagerar i skapandet av olika normaliseringspraktiker. Genom upprepande av vissa normer skapas inte bara hierarkier mellan pojkar och flickor utan också inom gruppen pojkar. Pojkar som aktiva problemlösare privilegieras och normaliseras och visar hur pojkar bör vara för att få inflytande.59
Återkommande i forskningsresultaten är avståndstagandet från femininitet och homosexualitet. Marcus Herz och Thomas Johansson skriver i sin bok Maskuliniteter att en dominerande manlig diskurs kännetecknas av att män lider av homofobi. Jämsides med en större öppenhet i samhället gentemot homosexuella återfinns en paradox, rädslan att själv positioneras som homosexuell.60 Den
negativa kopplingen till pojkar och femininitet kan ses långt ner i åldrarna. Nordberg menar att diskurser som hör samman med positionen pojke oftare har snävare ramar än diskurserna som kopplas till positionen flicka. Med en smal maskulinitetsdefinition kopplas en manlig femininitet ofta samman med homosexualitet. Nordberg menar att beteckningar som "fjolla" och bög kan ses som gränsvakter som håller pojkar på plats i könsordningen. Skämt om kvinnor och bögar och sexuella trakasserier kan därmed förstås som en del av heterosexualitetsskapandet.61 Samma slutsats gör Rickard Jonsson i sin
studie av en grupp högstadiepojkar. Språket ses som grundläggande för att skapa en gemenskap. Pojkarna i Jonssons undersökning skämtar ofta om stereotypen av den homosexuelle, en position som Jonsson tolkar inte är tillåten inom gruppen. Genom att distansera sig från bögen eller det som hör samman med femininitet skapas och upprätthålls en normerande maskulinitet, skriver han.62 Jesper
Andreasson, som i sin studie följer ett handbollslag bestående av vuxna män, konstaterar att det i gruppgemenskapen utvecklas en homosocialitet som baseras på en uteslutning av det som inte
definieras som manligt. Samtidigt som en intimitet cis-männen emellan eftersträvas är de rädda för att den ska ge associationer till femininitet.63
Sexistiska ord och ett stereotypt tal om sex förekommer och reproduceras i den pojkgrupp Jonsson följer. Yttringarna behöver dock inte betyda att de alltid ska förstås som kränkningar utan kan också tolkas som ett språkligt verktyg när killarna umgås i skolan, menar Jonsson. I dessa sammanhang blir de uttryck för heterosexuell maskulinitet som används för att förhandla hierarkier i relationen till andra killar.64 I Holms studie anser de flesta av lärarna att problematiken kring sexuella kränkningar delvis
hänger samman med ålder. En manlig lärare menar att flickorna i hans klass är tillräckligt mogna för
57Ann-Sofie Holm, 'Sven är större och starkare, så det blir han som får bestämma' - ”lärare som medskapare av
könsidentitet”, Maskulinitet på schemat, red. Marie Nordberg, Liber AB, Stockholm, 2008, s. 117-119.
58Anette Hellman, Kan Batman vara rosa? Förhandlingar om pojkighet och normalitet på en förskola, diss., Göteborgs
universitet, Utbildningsvetenkapliga fakulteten, Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborg, 2010, s. 89-90.
59Tomas Saar, Marie Nordberg, ”Att göras till 'riktig' pojke – Maskulinitetsskapande i skolans praktik”, Kapet,
Karlstads universitets Pedagogiska Tidskrift, årgång 12, nr 2, 2016, s. 6-9, https://www.kau.se/files/2017-01/Kapet %202016%20ORG_1.pdf , hämtad 2017-09-17.
60Marcus Herz, Thomas Johansson, Maskuliniteter: Kritik, tendenser, trender, Liber AB, Malmö, 2011, s. 19, 26-27.
61Marie Nordberg, ”Det hotande och lockande feminina”, Manlighet i fokus – en bok om manliga pedagoger, pojkar
och maskulinitetsskapande i förskola och skola, Liber AB. Stockholm, Marie Nordberg (red.), 2005, s. 124-131.
62 Rickard Jonsson, Blatte betyder kompis: Om maskulinitet och språk i en högstadieskola, diss., Nationellt centrum för
svenska som andraspråk, Stockholms universitet, Ordfront förlag, Stockholm, 2007, s. 175-177.
63Jesper Andreasson, Brudar, bärs och bögar: Maskulinitet och sexualitet i en enkönad miljö, Sexualitetens
omvand-lingar, Thomas Johansson , Philip Lalander (red.), Bokförlaget Daidalos, Göteborg, 2003, s. 26-27.
64Jonsson, s. 168-172.
att kunna förutse konsekvenserna av en utmanande klädsel. Holm menar att med detta synsätt kopplas pojkarna samman med omognad och driftstyrning, något som ingår i den manliga naturen.65
Lina Paulsson och Catherine Wasshede konstaterar i sina respektive intervjuer av ett antal unga, heterosexuella män att en viss ambivalens råder när det gäller föreställningar om maskulinitet och femininiet. Traditionella idéer kan fungera både som ideal och som avskräckande exempel hos en och samma person. I Paulssons studie önskar männen bli mer relationsinriktade och att vara mer öppna för känslor, något de förknippar med ett kvinnligt drag, men de framhåller samtidigt att sådana
diskussioner måste hållas inom vissa gränser, det får inte bli för mycket.66 Även Wasshede finner att
männen uttrycker att det gäller att hålla sig inom heterosexualitetens gränser; femininitet får inte överkommuniceras, säger en av intervjupersonerna.67
Metod
För samtliga analytiska processer i min studie har jag valt en hermeneutisk utgångspunkt som enkelt och kortfattat kan förklaras enligt nedan.
Hermeneutik
Hermeneutiken handlar om att tolka, förstå och förmedla. En hermeneutisk process brukar liknas vid en spiral som förutsätter att det finns en dialektik mellan tidigare forskning och det empiriska material som ska tolkas. För varje pendling gräver sig spiralen allt djupare och ger en ytterligare dimension till tolkningen. Tolkningsförloppet, som utgör ett intuitivt pendlande mellan del och helhet, benämns ofta den hermeneutiska spiralen.68 Förförståelsen bildar basen för förståelsen och hänger samman med
intentionaliteten som kan definieras som 'den struktur som ger mening åt upplevelsen'.69 Ett dialektiskt
samspel mellan förförståelse, förståelse och intentionalitet finns. Tolkningen resulterar i en större förståelse och en ny förförståelse att utgå ifrån framträder. Den del av intentionaliteten som strävar efter klarhet och struktur kräver en ständig omtolkning av verkligheten. Tolknings- och förståelse-processen har ingen början och inget slut, skriver Ödman. Spiralen är oändlig. Den tolkning som ses som slutgiltig kan därmed komma att omformuleras flera gånger under en livstid.70
Min förförståelse av skoluppsättningarna Bonsai och Som man sår och den tematik som behandlas går tillbaka till våren 2017 då jag som praktikant på Unga Klara bland annat deltog i produktionsmöten
65Holm s. 120-121.
66Lina Paulsson, 'Hon såg mig som en man, liksom': ”Unga mäns identitetsskapande i heterosexuella relationer”,
Manlighetens omvandlingar: Ungdom, sexualitet och kön i heteronormativitetens gränstrakter, Thomas Johansson (red.), Bokförlaget Daidalos, Göteborg, 2005, s. 43, 50-51, 54, 58.
67Cathrin Wasshede, ”Skägg och kjol? Unga aktivistmän om maskulinitet och femininitet”, Manlighetens
omvandlingar, 2005, s. 86, 91-93.
68Per-Johan Ödman, Tolkning, Förståelse, Vetande: Hermeneutik i teori och praktik, Norstedts Akademiska Förlag,
Stockholm, 2005, s. 77-79.
69Ibid., s. 81. 70Ibid., s. 82-85.
och i försäljningsarbetet till skolor av de båda föreställningarna som skulle ha premiär till hösten 2017. Vid min återkomst till Unga Klara hösten 2017 hade recensioner gällande Som man sår publicerats, likaså ett tidningsreportage om Bonsai, texter som jag kom i kontakt med och läste samtidigt som mitt arbete med min uppsats tog sin allra första början. För varje föreställning som jag sedan såg av Bonsai och Som man sår erhöll jag en ny pusselbit som gav mig en ytterligare dimension till analysen av gestaltning, reception och ungdomarnas resonemang kring tematiken.
Val av metoder och genomförande
De två teateruppsättningarna Bonsai och Som man sår utgör grunden för min undersökning. Även om uppsatsen rör sig inom det barnkulturella fältet ungdomsteater ska det betonas att uppsatsen inte om-fattar någon teatervetenskaplig ansats. Mina analyser utgår istället från ett maskulinitetsperspektiv. Barnkultur är ett tvärvetenskapligt fält som inrymmer perspektiv från en mängd kunskapsområden, exempelvis pedagogik, psykologi, etnologi och socialantropologi för att nämna några. Exempel på vad som kan ingå i begreppet barnkultur är estetiska uttryck som litteratur, konst, musik, teater, dans, film och TV men också kommersiell barnkulturindustri såsom leksaker, spel och reklam, socialisations-processer, språkutveckling och lek.
Min position som praktikant gjorde det möjligt för mig att närvara vid ett tämligen stort antal föreställ-ningar. När det gäller klassrumsföreställningen Bonsai kunde jag närvara i skolorna runt om i
Stockholm med omnejd vid elva olika tillfällen. Föreställningen Som man sår spelades för
gymnasieklasser på Unga Klaras scener då jag kunde vara närvarande vid fjorton olika tillfällen. För att uppnå syftet med min studie har fyra olika metoder kombinerats och använts. En redogörelse för dessa och hur de genomförts följer nedan.
Uppsättningsanalys
För undersöka vilka teatrala tecken som använts i kommunikationen med ungdomspubliken kring tematiken maskulinitet och normer har jag valt att genomföra två komparativa uppsättningsanalyser. En uppsättningsanalys och en föreställningsanalys bygger på samma tillvägagångssätt, men där finns en skillnad. En föreställningsanalys baseras på ett speciellt speltillfälle, medan en uppsättningsanalys är baserad på material från ett flertal framföranden som sedan sammanförs till en analys. Denna skill-nad är viktig att påpeka eftersom varje föreställning i sig är unik. Samma repliker är inte alltid exakta i sin ordalydelse utan smärre avvikelser kan förekomma från en gång till en annan. För uppsatsens del kan citerade repliker vara baserade på anteckningar från ett visst föreställningstillfälle medan ett annat citerat avsnitt kan bygga på anteckningar från ett annat tillfälle.
Som stöd för mitt analysarbete har jag använt mig av Rickard Lomans bok Drama- och föreställnings-analys. Loman förklarar syftet med en föreställningsanalys som ”ett försök att genomskåda hur en uppsättning kommunicerar för att komma fram till vad den kommunicerar.”71 I det här sammanhanget
vill jag återigen poängtera att analysen är en subjektiv tolkning av teaterupplevelsen. Det är den egna mottagligheten för intryck, observations- och analysförmåga, minne, fantasi och kreativitet som utgör grunden för analysen, hävdar Loman. En föreställnings-/uppsättningsanalys är därför inte någon värdering eller recension som ska leda till ett yttrande om en bra eller dålig föreställning.72
71Rikard Loman, Drama- och föreställningsanalys, Studentlitteratur, Lund, 2016, s. 111.
72Ibid., s. 116.
Något som präglar analysen är att teatern är multimedial. Teaterns uttryck är simultana och komplexa: skådespelare säger och gör saker i ljus och rum som kontinuerligt förändras, i specialgjorda kostymer och ofta till musik och ljudeffekter som bidrar till att förklara och färga skeendet. Teater aktiverar flera sinnen, men oftast syn och hörsel.73
Visuella tecken som utgår från skådespelaren är mimik, gester, rörelseschema, sminkning, frisyr och kostym och skådespelarens auditiva tecken är ord och intonation. Till visuella tecken som inte direkt hör samman med skådespelaren hör scenografi, rekvisita och belysning och motsvarande auditiva tecken är musik och ljudeffekter. I en föreställningsanalys behöver allt detta tas i beaktande eftersom visuella och auditiva komponenter påverkar och förstärker åskådarnas teater- och känslomässiga upplevelse samt håller ihop iscensättningen som helhet.74
Observationer
Hur publiken verkar tillbaka på det som händer på scenen kan till viss del ge oss förståelse för hur kommunikationen mellan scen och salong fungerar. Tidigare ingick aldrig publikens upplevelser i en föreställningsanalys men som ett resultat av en idag ofta tydligare hermeneutisk ansats har före-ställningsanalysen och receptionsstudien kommit att närma sig varandra. Receptionsstudier kan därför utgöra en aspekt i uppsättningsanalysen. För att få svar på frågan hur ungdomspublikens reception tagit sig uttryck har jag i samband med deltagandet som åskådare även observerat hur publiken reagerat och svarat på scenhändelserna. Dold eller öppen observation är exempel på hur fält-observationerkan göras. Delaktighet respektive passivitet på fältet är andra exempel på graden av delaktighet som kan variera mellan olika projekt och i olika faser av forskningen.75
Bonsai
I mitt eget fall har observationerna varit helt öppna när det gäller Bonsai. Jag har av etiska och själv-klara skäl betraktat det som en nödvändighet att informera om mitt syfte med min närvaro. Skolan är inte en allmän plats till vilken teatern äger tillträde för ett framförande om inte en överenskommelse av något slag träffats. Upplägget, att vara en klassrumsföreställning, har styrt att såväl rummet som publikantalet varit begränsat. De som tittat på Bonsai har därmed inte varit en anonym skara utan känt varandra. Att göra en observation i det dolda hade med andra ord varit en omöjlighet. Under mina observationer har jag fört anteckningar. Jag har då varit placerad lite bakom publiken eftersom jag inte ville störa med mitt skrivande.
Som man sår
Till skillnad från Bonsai har Som man sår spelats på hemmaplan, det vill säga på Unga Klaras egna scener i Stockholm. Publiken i salongen har under dagtid främst bestått av elever och lärare från skilda skolor runt om i Stockholmstrakten. Även om jag förde anteckningar vid mitt deltagande som
uppsättnings- och publikobservatör fann jag det inte vara av relevans att informera publiken om varför jag närvarade i salongen. Detta på grund av rummets storlek och det stora publikantalet. Inga enskilda personbeskrivningar, klass- eller skolangivelser har ingått i min studie. Endast publikens reception har varit av intresse. Jag kunde inte heller finna att min närvaro väckte frågor om vem jag var eller varför jag befann mig i salongen. Min publikstudie kan därför betraktas som en dold observation.
73Ibid., s. 112-114. 74Loman, s. 119, 120-123.
75Philip Lalander, ”Observationer och etnografi”, Handbok i kvalitativa metoder, Göran Ahrne, Peter Svensson (red.),
Liber AB, Stockholm, 2015, Upplaga 2:1, s.98-100.
Eftersamtal
I direkt anslutning till Bonsai har ett pedagogiskt samtal med publiken ingått, en diskussion som letts av uppsättningens föreställningspedagog. Vid dessa samtal har jag närvarat vid elva olika tillfällen för att få en inblick i hur ungdomarna resonerar kring tematiken. Varje framförande med efterföljande diskussion har ägt rum i klassrummet och publiken har bestått av en enskild klass på cirka 35 elever. Målgruppen har riktats in på elever i årskurs 9 och uppåt. Diskussionerna har i snitt omfattat cirka 45 minuter, det vill säga ungefär lika lång tid som själva teaterframförandet varat. Trots att jag inte ställt egna frågor under samtalet har jag valt att inte betrakta denna del som enbart en observation. Inte heller betraktar jag det pedagogiska samtalet som en gruppintervju då resonemanget inte bygger på några enskilda individers svar på frågor. Fokusgruppsintervjuer i enlighet med Handbok i kvalitativa metoder kan inte heller till fullo appliceras på elevgruppsdiskussionerna, men jag finner dock att fler likheter än olikheter finns mellan dem. Jag har därför valt att kategorisera elevdiskussionerna och min närvaro i klassrummet som en kombination av en observation och en form av fokusgruppsintervju. ”Fokusgruppsmetoden kan definieras som gruppdiskussioner där en mindre grupp människor möts under en begränsad tid för att diskutera olika aspekter av ett av forskaren givet ämne eller tema.”76
Publikgruppens totala antal har varit betydligt större än vad som rekommenderas i fokusgrupps-intervjuer (mellan sex till tolv brukar vara vanligt), men eftersom deltagarna delats in i mindre diskussionsgrupper ser jag det som relevant att betrakta deltagarantalet vara i enlighet med rekommendationerna. Då ungdomarna går i samma klass känner de flesta varandra relativt bra. En viktig fråga som därmed uppstår är om fokusgruppen ska bestå av deltagare som redan känner varandra. Vissa forskare anser att om människorna känner varandra kan de lättare relatera till
varandras kommentarer. Andra forskare menar att personer som känner varandra kan påverka klimatet negativt; folk kan hindras att tala fritt om de är med människor de känner.77 Under diskussionerna
noterade jag att ungdomarna ofta tittade på varandra för att avläsa reaktioner, gillande eller ogillande, men eftersom olika åsikter ändå framfördes, tolkade jag det som att de oftast var trygga med varandra och vågade stå för det som sades.
Publikdeltagarnas resonemang antecknades av mig och har sedan sammanställts. Att jag inte valde att spela in ungdomarnas samtal beror på att det ofta förekom sorl och störande ljud i bakgrunden från de andra gruppernas diskussioner. Jag gjorde därför bedömningen att detta skulle göra det svårt för mig att i efterhand uppfatta vad som sades på det inspelade materialet.
Etiska regler och tillstånd om samtycke
Intervjuer av barn under 15 år är omgärdade av etiska regler. Samtycke från båda föräldrarna eller vårdnadshavarna krävs enligt lag. Ovanstående klassrumsdiskussioner rör dock en äldre åldersgrupp, nämligen ungdomar omkring 15 till 16 år. Visserligen räknas människor inom åldersgruppen 0 – 18 år som barn, men förväntningarna på vad barn ska klara av stiger ju äldre barnet blir. Lagen om etik-prövning (18 §) säger att barn som fyllt 15 år och inser vad forskningen innebär för egen del ska informeras och samtycka till forskningen.78 Cirka en vecka innan Bonsai skulle visas på en specifik
skola skickade jag därför via e-post ett informations-och samtyckesbrev till ansvarig lärare för vidarebefordran till deltagande ungdomar. I brevet framgick syftet med min närvaro, att deltagandet var frivilligt och att samtliga elever skulle bli avidentifierade i uppsatsen. (Bilaga 1). På speldagen,
76Synneve Dahlin-Ivanhoff, ”Fokusgruppsdiskussioner”, Handbok i kvalitativa metoder, s. 82.
77Ibid., s. 87.
78Åsa Källström Cater, ”Att intervjua barn”, Handbok i kvalitativa metoder, s. 69.
