Likheterna mellan de båda uppsättningarna är synliggörandet av maskulinitetsnormer för att hos publiken skapa tankar och diskussioner om hur förväntningar och krav på skilda beteenden för män och kvinnor tar sig uttryck och vad det får för konsekvenser. Båda uppsättningarna vänder sig i första hand till en ungdomspublik, Bonsai från årskurs 9 och Som man sår från gymnasiets årskurs 1. Uppsättningarnas tematik är kontemporär då samhällsdebatten till och från varit omfattande när det gäller pojkars och mäns makthandlingar i form av våld och sexuella kränkningar. Framför allt är detta en diskussion som hållits i massmedia under hösten 2017 i samband med #metoo-uppropen.
Båda uppsättningarna har en avskalad scenografi där publiken får använda sig av sina inre bilder för att skapa sig en idé om hur det ser ut där karaktärerna befinner sig. Användningen av stereotyper för att synliggöra normer gäller också för båda uppsättningarna. Inverterade förhållanden, överdrifter och absurditer sätts i kontrast till allvar för att skapa distans och ifrågasättande, men också genom direkta frågor som vävs in i de olika handlingarna. Likaså används stickrepliker för att synliggöra, ifrågasätta, antyda eller förstärka det som gestaltas. I de två uppsättningarna framkommer ideala typer av
maskulinitet som själv- och känslokontroll, disciplin, prestation och styrka i enlighet med Mosses idéer men också dess paradoxer som yttrar sig i form av aggressivitet, utnyttjande, våld och våldtäkter som skapar makt och kontroll. I Bonsai återges detta exempelvis med våldtäktsfall från skolan, hockeytränarens sexuella kränkningar mot det lilla barnet och pappans relativt bryska hållning mot sonen Frank i lekparken. I Som man sår återges det med Professorns sexuella krav på gentjänster för att studenterna ska få ett bra betyg och Gitarristens och Feministens våldtäkt. Makt och kontroll skapas vidare av krigshandlingar men också i form av exkluderande handlingar. Pappan i lekparksscenen i Bonsai som ropar till sig sonen Frank då han inte vill att han närmar sig pojken i klänning är exempel
på detta. Förakt för det svaga återges med Författarens hänsynslösa uppträdande mot sin bror eller Chefen som ersätter icke högpresterande arbetskraft med nya arbetstagare.
I båda uppsättningarna ses normer också som begränsande och destruktiva för männen själva. Detta iscensätts i form av symbolik, såsom föreställningens titel Bonsai redan konnoterar, att någonting är tuktat och förhindrat att växa fritt. Scenen med de så kallade Bonsai-katterna intryckta i vaser och skålar är exempel på detta. Den lille pojken Frank i Bonsai liksom Maken och Studenten i Som man sår är ytterligare exempel på hur tvång att uppföra sig på ett visst sätt används för att gestalta normer som begränsande. Normernas destruktiva effekter visas i Bonsai och Som man sår i form av ensam-hetskänslor, oförmåga att visa sårbarhet, brist att känna empati, känslokyla, att inte kunna etablera djupare relationer samt rädsla för misslyckande. Känslor kommer i förtäckt skepnad ofta till uttryck i form av aggressivitet och våld.
Barnteater som konst karaktäriseras enligt Helander av att "alla teatrala tecken samverkar; som text, skådespeleri, scenografi, kostym, musik och ljus till en konstnärlig helhet.101 Vidare menar Helander att barnteater som konst omfattar "svårbemästrade ämnen, komplicerade sammanhang, komplexa känslor och existentiella frågor. Samt vara enastående underhållande och i vid bemärkelse fostrande."102 Dessa faktorer ser jag också återspeglas med olika tyngdpunkt i de båda ungdomsuppsättningarna Som man sår respektive Bonsai.
Skillnaderna utgörs av rummens olika storlek, skådespelarantal, tekniska hjälpmedel, interaktionen med publiken, dramaturgin och tilltalet, där Bonsai som turnerande klassrumsföreställning inte har till-gång till samma resurser som föreställningen Som man sår som spelats i Unga Klaras egna lokaler. Klassrummets begränsade yta har dock skapat större möjligheter att etablera en interaktion och kontakt med publiken. Tilltalet är direkt och får en personlig prägel som knyter an till publiken. Detta "vänskapsband" ser jag som en medveten och viktig strategi när tematiken om maskulinitet och sam-tycke ska behandlas. Att uppmuntra till ett ifrågasättande av vissa beteenden och ideal kan upplevas som provocerande och anklagande av alla dem som anser att ämnet inte angår dem. Medan Bonsai bygger på ett antal fristående scener som i några fall kan liknas vid dokumentärteater bygger Som man sår på ett fiktivt narrativ, men där en del stickrepliker har verklighetsförankring. Flera av de olika scenerna i Bonsai speglar en verklighet som publiken på olika sätt kan tänkas komma i kontakt med dagligen, självupplevt, genom kamratkretsen, populärkulturen eller via massmedia. I Som man sår är tilltalet annorlunda. Symboliken i narrativet, scenens utformning, dansens gestaltning, kostymer och färger skapar möjligheter till ett brett associationsfält.
Normbrytningar gestaltas på olika sätt. I Bonsai sker det exempelvis genom att den manliga karaktären genomför handlingar i form av dans och sång som kodas till femininitet och barnfilm eller genom en hänvisning till en kusin som älskar att gå klädd i klänning. I Som man sår sker det genom att bland annat låta två kvinnliga skådespelare gestalta två manliga karaktärer och sju flickor alternera som de två pojkkaraktärerna.
Publikreaktioner
Från mina receptionsstudier har jag funnit att vissa publikreaktioner överlag följer samma mönster, oavsett var och när föreställningarna äger rum. Ungdomarna tittar mycket på varandra under före-ställningarnas gång. Framför allt gäller detta beteende i situationer som jag tolkar som pinsamma eller
101Helander, Barn Teater Drama, s. 150.
102Ibid.
besvärliga för ungdomarna. I dessa lägen försöker de stänga ute det jobbiga genom att göra sig mindre och gömma sig så mycket det går.
Absurditeter, parodier, grova ord och förbud är exempel på sådant som roar. Åskådarna fnissar och skrattar, men kan också bli generade och vända bort sina huvuden. Inslag från populärkulturen ger igenkänning och möter uppskattning som uttrycks med leenden och skratt. Det gäller såväl musikstycken som stickrepliker hämtade från film och TV men också från serietidningar eller
uttalanden av en amerikansk före detta president. Ambitionen att ge publiken förströelse framkommer i de båda uppsättningarna, men dess tyngdpunkt är av lägre grad än det pedagogiska och konstnärliga syftet.
Publikens kommentarer
Ungdomarna uppgav i eftersamtalet till Bonsai att de såg pjäsen som en nutida samhällsskildring, framför allt när det gäller kvinnors utsatthet. Enkätsvaren från Som man sår visar att ett fåtal pojkar och majoriteten av flickor sett ett samband mellan val av tematik och #metoo-uppropet.
I gruppdiskussionerna efter Bonsai angav en hel del flickor att det är vanligt med sexuella trakasserier, åsikter som några pojkar ifrågasatte då de menade att flickor många gånger övertolkar orden som används. Flera av ungdomarna, både killar och tjejer, tycktes dock ha accepterat ordens förekomst utan att lägga någon större notis om det. Orden likställdes inte med sexuella kränkningar, vilket visar att de har normaliserats när ungdomar umgås med varandra. För att förhindra sexuella våldsbrott ansåg de flesta att arbetet börjar i familjen, men också att diskussioner i skolan behövs. Några killar menade dock att problemet också kan härröra från flickorna själva då de har utmanande kläder på sig.
När det gäller normer tyckte de flesta att det varit bra att Bonsai visat att det är tillåtet att vara norm-brytande, något som exemplifieras med den lille pojkens förkärlek för sin prinsessklänning. Samtidigt angav ungdomarna att det inte skulle ha fungerat för en pojke att komma klädd i klänning till skolan. Han skulle bli retad och kallad bög. Ungdomarna gav uttryck för en paradox: homofobi och för-tryckande praktiker samsas med åsikter om rätten att få vara sig själv. När det gäller enkätsvaren till Som man sår har det varit påfallande många som hoppat över frågan om vilka reaktioner ett norm-brytande beteende väcker. Ett par pojkar menar att de som bryter mot normen betraktas som udda och konstiga och en annan pojke ifrågasätter varför ett normbrytande beteende ska ske över huvud taget. Några av flickorna beskriver reaktionen vid ett normbrytande beteende med ordet ”chock”, men ger ingen närmare förklaring till vad som betraktas som chockerande. Det starka yttrandet skulle kunna tolkas som en återspegling av den konformism som forskningen visat reproduceras och vidmakthålls i skolan beträffande beteenden och egenskaper för att inte avvika från den övriga gruppen. Uttalandet skulle också kunna hänföras till scenen ”Dödandet av ett barn”. Våldshandlingar och mord ingår inte i normen för maskulinitet. Det är handlingar som de allra flesta människor starkt tar avstånd ifrån och som också får rättsliga följder. Attityder kring våld och våldtäkter som ett sätt att framhäva makt och kontroll är dock utbrett, enligt Connell.
Den manlige intervjupersonen menar att med kön följer föreställningar om hur människor förväntas vara, där normer och diskurser formar människan för att inte falla utanför ramen och utsättas för marginalisering.
Diskussionerna i klassrummet, enkätsvaren och intervjuerna visar en diskrepans mellan ungdomarnas uppfattningar, inte bara mellan pojkar och flickor utan mellan pojkarna själva. Svaren ger uttryck för allt från traditionella uppfattningar kring normer och könsdikotomi till queerinriktade förhållningssätt,
där majoriteten håller sig någonstans i mittemellan. Det finns förståelse för vissa normöverträdelser men de ska ändå hålla sig inom vissa ramar.
Exempel på maktstrukturer som uppvisades vid ungdomarnas resonemang gäller bland annat de sexuella glåporden som många flickor uppfattar som kränkningar, men som en del pojkar
bagatelliserar. Maktstrukturer framkom också när vuxen-ungdom eller vuxen-barn sattes i relation till varandra. En maktpositionering gjordes av en närvarande vuxen för att visa hur något ska definieras eller uttrycktes som en tillrättavisning som kan tolkas som ett performativt yttrande som står i
samband med könstillhörighet och ett förväntat uppträdande. Flera av ungdomarna gav uttryck för två barndomsdiskurser som svar på varför det är barn som används i föreställningen Som man sår: barn är oskyldiga och barn är framtiden, det vill säga diskursen om det oskyldiga barnet och diskursen om barnet som en vision om framtiden. Båda diskurserna är inbäddade i ett asymmetriskt förhållande mellan barn och vuxen där barnet särskiljs från vuxenlivet och endast tillåts tillträde och delaktighet när vuxenvärlden anser detta vara lämpligt. I Som man sår råder dock ett inverterat förhållande där barnen står för ett ifrågasättande av normer och vad detta för med sig, något som ungdomarna tycks se som ett mer tänkvärt grepp än om någon vuxen ställt männen till svars.
Slutsats
Hos teatern har möjligheten till överdrifter i alla tider utnyttjats för att ifrågasätta makten, exempelvis med hjälp av humor, stereotyper, parodier och absurditeter, metoder som också används i Bonsai och Som man sår.
Inför Som man sår säger sig de flesta av ungdomarna inte ha haft några förväntningar, något de sätter i relation till avsaknaden av information om föreställningen från skolan. Här framkommer ett maktför-hållande där vuxenvärlden har bestämt vad ungdomarna ska ta del av samt hur och när de ska delges information. Trots brist på förväntningar och trots att majoriteten av ungdomarna anger att de endast kommer i kontakt med teater genom skolan, ställer sig intervjupersonerna och de flesta av dem som svarat på min enkät positiva till teater och dess funktion i samhället. Detta resultat förvånade mig först eftersom jag läst att ungdomar ser teater som gammaldags och lite tråkig. I Lunds forskning uttrycker några av hennes intervjupersoner just detta. Teater är tillgjord och hör till den äldre generationen, inte ungdomstiden. En pojke förklarar att teater är något som är till för finare människor, de som är klädda i kostym, och några flickor förknippar teater med skolan och inte med sina egna preferenser. Att betänka i detta sammanhang är att kön, ålder, social tillhörighet, bostadsort och utbildning har betydelse för vilka svar som erhålls på en fråga om teaterintresse. I Lunds forskning framkommer att ungdomar till tjänstemän i högre grad än ungdomar till arbetare ser sig själva som framtida teater-besökare, och framför allt gäller detta flickor. Lund konstaterar att ungdomar på studieförberedande eller estetiska program uppvisar större intresse för teater än ungdomar på de yrkesförberedande programmen liksom att ungdomarna med stigande ålder tycks bli mer genussocialt medvetna om vad som tillhör dem själva och vad som tillhör de andra.
I Som man sår länkas maskulinitet samman med män och deras praktiker, hur de som grupp utövar makt, något som gestaltas med stereotypa personskildringar och schablonmässiga handlingar. Detta, samt uppläsningen av Studentens uppsats i början av uppsättningen, bidrar till min uppfattning att föreställningen går i linje med Connells hegemoniska maskulinitetsmodell. När maskulinitet framställs på ett visst sätt att vara och bete sig liksom att det endast är män som gör maskulinitet föreligger alltid
en risk för reproducering av stereotypa idéer. Nordberg kritiserar maskulinitetsforskningen för just detta. Med utgångspunkt från antagandet att könsnormer är kraftfulla har fokus legat på mäns
praktiker och att maskulinitet är något som enbart män gör, ett antagande som Nordberg menar hindrat forskarna att ställa nya frågor. Framställning av genus utifrån heterosexuella kontexter stabiliserar könskategoriseringar som bygger på en biologisk uppdelning av två kön, fortsätter hon.
Hur gör då Som man sår för att undkomma en reproducering av stereotypa idéer? Under större delen av första akten framförs den hegemoniska maskuliniteten som oföränderlig. Cirkelns form kan ses som en förstärkning av att något är orubbligt, en sanning som naturen inrättat. Stereotyperna framstår i samspel med rörelser och musik som kraftfulla och energiska. Andra protagonister med en annan typ av maskulinitet förekommer inte i uppsättningen, inte heller män som har beteenden och egenskaper som traditionellt kodas som feminina. Makens äktenskap är skildrat utifrån ett heterosexuellt normativ. Praktiker som tar avstånd från femininitet, exempelvis Makens ogillande mot Feministens yttrande om att han helst läser feministisk litteratur, Makens glåpord när han talar om sin fru, Författarens förakt för det svaga, är exempel på statiska och stereotypa uttryck för maskulinitet. Uppsättningen kan med dessa performativa exempel ses reproducera sådana idéer, men de får inte stå oemotsagda. I slutet av första akten sker vändningen när karaktärerna inte finner någon väg ut ur sin tillvaro. Vad innebär det att vara man? Vad får det för konsekvenser? Barnens frågor som följer är komplexa och kräver eftertanke. De ger inga svar och kan tänkas ge upphov till skilda meningar hos publiken. Detta förutsätter dock att det finns ett intresse hos åskådarna att reflektera över det som sägs. Männens handlingar erkänns av dem själva, utan förmildrande omständigheter och utan inblandning av alla dem som drabbats av deras gärningar. Erkännandena omfattas inte av ånger eller bekymmer över vad handlingarna inneburit för omgivningen. Handlingarna får tala för sig själva samtidigt som den onyanserade gestaltningen förmedlar att det rör sig om stereotyper och inte om enskilda individer. Detta förstärks av att ingen av dem framträder med egennamn. De framstår därmed som relativt opersonliga.
Emotionella brister är något som brukar tillskrivas män. Det är en diskurs som i uppsättningen kan tyckas reproduceras, men den kan också ses som en förklaring till hur normer om hur vi förväntas vara i förlängningen formar oss som människor. Den kan tolkas utgöra en negativ effekt som står i relation till en ideal typ av maskulinitet, den att vara stark och att ha självkontroll.
Att låta två kvinnor i föreställningen Som man sår gestalta två manliga karaktärer är ett sätt att ifråga-sätta ett förgivettagande av hur kön och maskulinitet ska se ut och uttryckas. Genom denna twist av begreppen man och maskulinitet kan en i övrigt stereotyp gestaltning av en man synliggöra köns-identitet och genus i en annan form än den förväntade. Av föreställningens nio barnskådespelare används också sju flickor till att alternera som två pojkkaraktärer. Att Generalen gestaltas med en svart skådespelare är ett annat exempel på hur ett inverterat förhållande kan synliggöra och ifrågasätta västerländska normer, fördomar och förväntningar på hur makten ska se ut.
Även i Bonsai gestaltas maskulinitet som något som män gör. I Bonsai spelas musik som är populär bland ungdomar och som brukar kodas som sexistisk. Många killar i publiken har med kroppsspråk visat att de känner igen den. Stereotypa idéer kan därmed sägas reproduceras från teaterns sida men en undran från skådespelaren om de har lyssnat på texten skapar samtidigt ett ifrågasättande. Stereotypa framställningar, såsom pappans uppmaningar till sonen Frank i lekparken, eller rollkaraktärens gastande och tjoande till sina kompisar Lollo och Henke, är ett annat sätt att synliggöra normer med en
stereotyp iscensättning. De starkt överdrivna gestaltningarna som sätts i kontrast till dess motsatser är å andra sidan ett sätt att skapa ett ifrågasättande.
I en samtyckesscen från en festkväll anger rollgestalten att flickan varit fruktansvärt modig som talat om för honom att han gått över gränsen för det tillåtna. Detta uttalande kan ses som fostrande i den meningen att den kvinnliga publiken får veta att det är bra att säga ifrån. I och med att flickan samtidigt sägs ha varit modig kan uttalandet också ses som ett förgivettagande av hur tjejer är och beter sig. I yttrandet inryms diskursen om tjejer som tysta och återhållsamma, vilket i sin tur kan sägas reproducera en stereotyp bild av flickor och deras sätt att vara. Tjejer ska läras att säga ifrån och pojkar att lyssna.
Med flera scener som behandlar våldtäkter framkommer maskulinitet som aggressiv och våldsbenägen men i Bonsai framträder även en annan typ av maskulinitet, en mer reflexiv, relations- och
diskussionsinriktad maskulinitet. Denna maskulinitet kan enligt Holms och Nordbergs forskning sägas ligga i tiden och ha sin grund i jämlikhetsdebatten som pågått i Sverige under många år. Resultatet blir dock att detta i sin tur blir en ny norm att förhålla sig till, en norm som speglar samtiden, vår kultur och gällande diskurser. Att även pojkar kan föredra sådant som kodas som feminint framträder i scenen från lekparken. Båda småkillarna gillar prinsessklänningen i denna scen, men där den ene kan uttrycka sitt gillande helt öppet genom att ha klänningen på sig, kan den andre endast i hemlighet framföra sin uppskattning. Det är en scen som ungdomarna i de efterföljande diskussionerna beskrivit som viktig när det gäller rätten att få vara sig själv samtidigt som de har de konstaterat att beteendet inte skulle gå an i skolan. Acceptans för ett normbrytande beteende i ett sammanhang men inte i ett annat skulle till stor del kunna hänföras till en åldersfråga. Då narrativet handlar om småpojkar framstår toleransen för normöverträdelser vara hög. Med stigande ålder förväntas dock pojkar och flickor uppträda på ett normativt sätt och toleransen för oliktänkande sjunker.