Andra förhållanden av betydelse för det formella skyddets inriktning som har lyfts fram i den nationella strategin och som är viktiga att redovisa i detta sammanhang, är att
x en basinventering av nationalparker, naturreservat och Natura 2000- områden har genomförts och som har givit ökad information om skydda- de områden,
x ny naturvårdsbiologisk kunskap har tillkommit som bör följas upp, x kunskapen om frivilliga avsättningar kommer att öka.
7.8.1 Basinventering av skyddade områden
Länsstyrelserna har ofta inte haft möjlighet att göra särskilda detaljinventeringar av Natura 2000-områden innan de har föreslagits till Naturvårdsverket och regeringen. Rapporteringarna har istället till stor del baserats på befintlig kunskap och skatt- ningar. Kunskapen om områdenas skyddsvärde har varit tillräcklig för att ge områ- dena ett formellt skydd. I samband med kravet på uppföljningen av bevarandemå- len för både Natura 2000-områden och övriga skyddade områden behövs emellertid ofta utförligare data med en bättre upplösning på objektsnivå. Samtliga Sveriges Natura 2000-områden och övriga skyddade områden har därför inventerats genom den s.k. Basinventeringen. Uppgifter som samlats in vid inventeringen är utbred- ning av Natura 2000-habitat, förekomst av viktiga strukturer och funktioner, status för friluftsanläggningar samt förekomst av arter. Den totala arealen som inventerats är ca 6,5 miljoner hektar. Projektet har pågått mellan 2004 och 2008 och haft en budget på 160 miljoner kronor. En stor del av arbetet har utförts via länsstyrelser- na. De metoder som har använts inom basinventeringen är sammanställning av
befintligt material, flygbildstolkning och fältinventeringar med olika metoder bero- ende på vilka parametrar som inventerats. Basinventeringen har syftat till att in- hämta data av sådan kvalitet att de kan användas till att
x formulera tydliga och uppföljningsbara mål på objektnivå i bevarande- planer för Natura 2000-områden och skötselplaner för skyddade områ- den, enligt definitionen av gynnsam bevarandestatus.
x utgöra grunden för löpande uppföljning och utvärdering för rapportering enligt artikel 17 i Art- och habitatdirektivet (EEG 92/443) till EU- kommissionen.
Basinventeringen har inneburit att kunskapen om skyddade områden har ökat. I vissa fall indikerar preliminära resultat att ytterligare arealer inom Natura 2000- områden kan behöva någon form av ytterligare skydd än vad som tidigare föresla- gits. I samtliga fall ska sådana områden undersökas genom fältinventering innan de kommer ifråga för skydd. Länsstyrelserna undersöker detta skyddsbehov närmare under 2009. För närvarande bedöms dock inte detta skyddsbehov vara av sådan nämnvärd omfattning att det påverkar genomförandet av den nationella strategin för formellt skydd av skog och delmål 1 till Levande skogar.
7.8.2 Ny naturvårdsbiologisk kunskap
Strategin vilar i väsentlig utsträckning på de underlag och den kunskap om sakfrå- gorna som fanns tillgänglig i början av 2005. Kunskapsunderlagen redovisades i de två rapporterna Frekvensanalys av skyddsvärd natur8 och Naturvårdsbiologisk forskning9. De kriterier och prioriteringar som togs fram inom ramen för strategi- arbetet tar fasta på dessa underlag och utgår från välförankrade principer såsom skogsekologiska kvalitéer, storleksförhållanden, funktionalitet och geografisk före- komst och landskapsperspektiv.
Under perioden 2005-2008 har det inte tillkommit naturvårdsbiologisk kunskap som ger anledning att förändra befintliga kriterier eller prioriteringar i grunden. Det finns dock anledning att påminna om vikten av att bevara befintliga värdekärnor då även sentida forskning framhåller deras avgörande betydelse för att vidmakthålla biologisk mångfald. Kunskapen om värdekärnornas förekomst i landskapet har ökat i viss utsträckning. Detta gäller i synnerhet några län där större inventeringsin- satser genomförts under perioden, t.ex. Jämtlands län. Även skyddets faktiska utfall samt avverkningar av värdekärnor har betydelse för det fortsatta arbetet. De faktis- ka förutsättningarna för att långsiktigt bevara skogsmiljöer i ett enskilt landskaps- avsnitt kan ha förändrats avsevärt i det enskilda fallet.
8
Naturvårdsverket. 2005. Frekvensanalys av skyddsvärd natur. Förekomst av värdekärnor i skogsmark. apport 5466.
R
9
Naturvårdsverket. 2005. Naturvårdsbiologisk forskning. Underlag för områdesskydd i skogslandska- pet. Rapport 5452.
7.8.3 Frivilliga avsättningar och miljöhänsyn
I arbetet med Kontrollstationen har ingen ny information rörande de frivilliga av- sättningarnas kvantitet, kvalitet eller kontinuitet insamlats. Men strategin tillmäter ett stort värde till de frivilliga avsättningarnas värde för bevarandet av biologisk mångfald. Strategin har dessutom en positiv förväntan om att de frivilliga avsätt- ningarna, tillsammans med en effektiv miljöhänsyn och skötsel av skyddsvärd skog, ska komplettera varandra och de formellt skyddade skogarna. Skogsstyrelsen har regeringens uppdrag att följa upp de frivilliga avsättningarna och redovisade våren 2008 sitt uppdrag10. Arealen frivilliga avsättningar bedömdes vid årsskiftet 2007/2008 vara 730 000 hektar enligt den definition som Skogsstyrelsen använder. Denna definition, som förutom höga naturvärden även inkluderar områden med höga kulturmiljö- och rekreationsvärden samt utvecklingsmarker, är således vidare än den som strategin utgick från vid dess fastställande. Arealen skyddsvärd skogs- mark bedömdes sedan tidigare uppföljning ha ökat på storskogsbrukets arealer och bedöms även öka då fortsatta omprioriteringar till mer skyddsvärda marker sker. Men, samtidigt innebär överenskommelsen mellan Sveaskog och Naturvårdsverket om att SNUS-objekten ska inrättas som naturreservat att arealen frivilliga avsätt- ningar minskar med omkring 60 000 ha.
Inom privatskogsbruket har en minskande trend när det gäller frivilliga avsätt- ningar identifierats, ca 20 % på 5 år. De frivilliga avsättningarna utgörs av magrare mark än skogsmarkens genomsnitt, vilket motiverar att hög bonitet som prioriterad skogstyp finns utöver att naturtypen är underrepresenterad i sig i det formella skyddet. Statliga myndigheter och statligt ägda bolag står för närmare hälften av arealen frivilliga avsättningar. När det gäller uppgifter om privatskogsbrukets fri- villiga avsättningar är följande information särskilt viktig för utvärderingen av den nationella strategin för formellt skydd. Avsättningarna i söder är mindre än i norr och de är också mindre än medelstorleken för nyckelbiotoper. Vidare är de frivilli- ga avsättningarna överrepresenterade på blöta marker. Granbiotoper är underrepre- senterade i de frivilliga avsättningarna i södra Norrland och i Svealand och ädel- lövskogar är underrepresenterade.
Varaktigheten av de frivilliga avsättningarna bedöms som svårtolkad, men kan- ske kan en trend mot en förbättrad varaktighet urskiljas, jämfört med 2002. Av den areal av de frivilliga avsättningarna som har bedömts utgöras av skyddsvärd skogsmark, har omkring 45 % ett skyddsvärde i naturvärdet och nära 25 % av area- len utgörs av utvecklingsmark för blivande naturvärde. Av områdena med högt naturvärde, hade 2 % av arealen även ett stort kulturmiljö- eller rekreationsvärde. Utgående från dessa uppgifter, samt att endast hälften av Sveriges värdekärnor bedöms ha registrerats, bör åtminstone 25 % av de kvarvarande värdekärnorna 2008 (tabell 7.3) ingå i frivilliga avsättningar.
Miljöhänsyn som tas till natur- och kulturmiljövärden i samband med avverk- ning ligger på en fortsatt låg nivå. Från perioden 1999-2001 till 2004-2006 har andelen föryngringsavverkad areal som inte uppfyller lagens krav på hänsyn enligt
10
skogsvårdslagen ökat något och uppgår nu till 24 %11. Även andelen avverkningar som når bättre hänsyn än lagens krav har minskat sedan åren 2001-2003. Särskilt bör uppmärksammas att arealandelen avverkningar med obetydlig hänsyn till ”Hänsynskrävande biotoper” och ”Skyddszoner” har ökat sedan perioden 1999- 2001.
11