Andra faktorer som påverkar färdmedelsvalet

Studier visar att de hushåll som har tillgång till bil blir mindre motiverade att använda andra färdmedel på grund av detta också använder andra färdmedel, som att cykla eller då, i mindre omfattning. (Anund et al., 2013; Hatamzadeh et al., 2016; Hydén, 2008). Detta bör dock endast gälla resor med vuxen och inte de resor när barn och ungdomar färdas själva, då de inte kan välja att ta bilen utan måste be en förälder eller annan vuxen att skjutsa dem.

När det gäller val av färdmedel hävdar Hydén (2008) att restiden måste vara konkurrenskraftig för att människor ska välja gång och cykel istället för att ta bilen. I denna studie antas detta även gälla för kollektivtrafik eftersom barn och ungdomar inte får köra själva till träningarna och inte alltid har föräldrar som är tillgängliga att köra dem. Trots att kollektivtrafik inte är lika skadligt för miljön är det alltid en fördel att få barn och ungdomar att röra sig ute i miljön på egen hand då de på detta sätt skapar en trygghet till närmiljön samtidigt som de motionerar (Anund et al., 2013). För att välja gång och cykel måste anståndet vara cykel- och gångvänligt och ta ungefär lika lång tid som att åka kollektivt eller bil. I denna studie tycks detta vara fallet då många respondenter anger att de går för att de bor nära hallen och att det tar lika lång tid att ta bussen som att gå. Däremot anger många att de avstår från att cykla då det går fortare och är skönare att promenera till träningen. Anledningen till att det går fortare att gå kan bero på genheten av gångvägen eller tiden det tar att låsa upp cykeln och parkera cykeln på angiven plats för att sedan gå till hallen. Färdas man med personer som går ger cykeln ingen tidsvinst då man i regel cyklar i samma hastighet som de som promenerar.

Om restiden med buss gentemot gång beror på avståndet eller bussarnas frekvens och placeringar är omöjligt att säga, dock ligger hallarna inte i högtrafikerade områden med hög bussavgångsfrekvens vilket innebär att respondenterna möjligtvis räknar in tiden de väntar på bussen i restiden. En del respondenter anger att de blir skjutsade för att få vardagen att fungera då man i annat fall inte hinner i tid mellan aktiviteterna, antingen innan eller efter träningarna. Detta är vad Waldo (2003) kallar livspusslet, vilket löses lättare om man använder bilen som färdmedel då bilen i många fall är snabbare och mer effektiv än andra färdmedel och dessutom möjliggör för flexibilitet och tidsbesparing, något som Waldo (2009) menar att föräldrar värderar högre än pengar eller miljön. Detta är ett exempel på när en kortare restid med gång, cykel eller kollektivtrafik skulle kunna minskat bilanvändandet då detta värderas högt hos föräldrar (Waldo, 2003).

Av resultaten förefaller att spelare i större utsträckning blir hämtade från träningen med bil gentemot att bli lämnade, se figur 12. Detta stämmer överens med

39

Andréassons (2000) påstående om att föräldrar föredrar att hämta barnen med bil istället för att låta dem resa på egen hand på kvällarna. Respondenterna angav att de blir hämtade med bil på grund av att det är mörkt och på grund av att de på detta sätt sparar tid, vilket är vad Tillberg (2001) anser vara en av de större anledningarna till att hämta barnen. Anledningen till detta är för att föräldrar anser att eftersom barnet har varit borta hela dagen bör de få möjligheten att komma hem fort och att ingen tid går förlorad på långsam transport. Tiden man sparat kan då istället användas för att göra läxor eller egna aktiviteter (ibid., 2001).

Under vinterhalvåret när det är mörkare, kallare och snöigt blir respondenterna skjutsade i större utsträckning än under ljusare och varmare månader. Detta menar Hydén (2008) är en av de viktigaste faktorerna som påverkar färdmedelsval då cyklande och gående är oskyddade mot klimatet. Att det är mörkt ute är i sig inte farligt men kan ändå upplevas som farligt, speciellt av föräldrar. Dessutom är det många föräldrar som anser att barnen är för unga för att resa med kollektivtrafiken, som hade skyddat mot väder och vind, på egen hand på kvällarna och väljer istället att hämta dem (Andréasson, 2008). Anund et al. (2013) menar att dagens föräldrar anser att barn är mer sårbara än vad det själva var i samma ålder och att detta påverkar färdmedelsvalet negativt då föräldrarnas uppfattning av vägen väger tyngre än barnens, vilket innebär att det är förälderns uppfattning som bestämmer huruvida barnet får resa på egen hand eller inte. Barn som färdas kollektivt har samma skyldigheter som vuxna i samma situation och måste på grund av detta ha erhållit samma kunskap (Sandqvist & Kriström, 2001). Detta är lättare sagt än gjort då barnen måste vistas i en viss miljö för att lära sig hantera den, något föräldrarna sällan verkar göra med barnen då tiden till detta inte finns. Ännu en anledning till att föräldrar skjutsar är för att de anser att trafiksituationen inte är trygg och bilskjutsande föräldrarna är relativt missnöjda med två faktorer, antalet bilar på vägen och antalet bilar i anslutning till aktiviteten (Åström, 2015). Detta kan troligen inte appliceras på trafiksituationen i direkt anslutning till idrottshallarna då det oftast inte är fler än två lag som vistas i idrottshallen samtidigt.

En anledning till att föräldrar påverkar färdmedelsvalet negativt är för att det är vanan som styr vilket färdmedelssätt som väljs och att det är svårt att bryta mönstret (Waldo, 2003). En respondent angav att ”Har bara hänt en gång. I framtiden får vi se var matcherna kommer att vara och hur vi tar oss dit.” gällande att ta bilen till bortamatcher, vilket är ett exempel på när vanan ännu inte är satt och möjlighet till en god vana är stora.

För att vanorna ska förändras måste oftast någon stor händelse som förändrar livssituationen att ske (Anund et al., 2013). I andra fall krävs en annan typ av förändring. Kåge Rytkö (2018) menar att anledningen till att hennes lag bytte färdmedel till bortamatcher var för att hon ville sluta ”jaga bilar och få ihop skjuts till alla”. Genom att göra detta menar Kåge Rytkö (2018) att lagandan är starkare. Detta kan vara på grund av att spelarna tidigare gick miste om möjligheten att interagera med andra spelare när de åkte separerat, vilket i sig innebar att de gick

40

miste om att utveckla relationerna i sitt mikrosystem (Falunger, se Åström, 2015; Sandqvist & Kriström, 2001). Kåge Rytkö (2018) menar också att spelarnas självförtroende stärktes av att åka kollektivtrafik utan föräldrar och att de känner sig trygga i att ta sig fram självständigt. Detta kan liknas med Anund et als (2013) påstående om att man genom att låta barnen förflytta sig på egen hand får barnen att känna sig både kapabla och trygga i att transportera sig själva samtidigt som det stärker deras identitet. Utöver tryggheten och självsäkerheten får barnen en längre räckvidd, bättre tillgång och ett sammanhängande nät i trafiken då deras aktivister inte är isolerade utan vägen emellan dem är utforskad (Anund et al. 2013).

Enligt Trafikverket (2012a, se Åsberg, 2015) är sannolikheten stor att föräldrarna enbart skjutsar sitt eget barn istället för att samåka, detta för att undvika omvägar och för att det är bekvämt. I Huddinge Basket stämmer inte detta när det gäller både träningar och bortamatcher då majoriteten av föräldrarna kör barn som inte tillhör hushållet. Anledningen till detta kan vara att tränare eller lagförälder pratar med resterande föräldrar och bestämmer tid och mötesplats för att så många som möjligt ska kunna åka i så få bilar som möjligt (Kåge Rytkö, 2018). Både Tillberg (2001) och Halldén (se Anund et al., 2013) skriver att föräldrar förväntas stödja sina barns utveckling och aktiviteter vilket kan ses i enkätens resultat där många anger att föräldrarna vill titta på när de spelar. Tillberg (2001) menar även att skjutsandet av barnen är ett sätt att motivera bilanvändningen vilket tycks vara fallet i denna studie. Flera respondenter anger att de blir skjutsade till bortamatcher för att föräldrarna är intresserade och för att de vill åka med och titta på när de spelar. Alltså antas det automatiskt att hushållet färdas med bil om en eller flera föräldrar vill följa med och andra färdmedel faller automatiskt bort. Detta innebär att de leds av vanan, något som både Anund et al (2013) och Waldo (2003) diskuterar i sina publikationer. Studier visar att barn gärna vill delta i samma aktiviteter som deras kompisar eller annan förebild deltar i (Clark och Scott, 2013). I detta fall kan Kåge Rytkö, lagförälder för flickor i Huddinge East födda 2004–2005, ses som en förebild eftersom hon införde att gemensamt åka kollektivtrafik till matcherna. I andra barns fall kan en förälder som ständigt skjutsar ses som en förebild och att barnen på grund av detta vill fortsätta bli skjutsade då föräldern verkar föredrar detta färdmedelssätt. Föräldrarna vet med högsta sannolikhet inte att skjutsandet påverkar barnens utveckling på ett negativt sätt utan anser sig vara snälla och goda föräldrar om de skjutsar. Detta skapar en skev bild hos spelarna av vad som är bra och dåligt vilket leder till att de spelarna som inte blir skjutsade antas ha elaka föräldrar då dessa inte skjutsar.

För att kunna öka rörligheten hos barnen som individer krävs det att de har tillgång till resurser som hjälper till vid förflyttning, motsvarande vuxnas tillgång till bil (Waldo, 2003). Som nämnt tidigare skulle dessa resurser kunna vara till exempel cykel eller biljett till kollektivtrafiken. Kåge Rytkö (2018) lyfter problemet om att spelarnas rörlighet försämras när de inte har biljetter till kollektivtrafiken eller har biljetter som endast är giltiga till klockan 19, så kallade skolbiljetter. Detta innebär

41

i spelarnas fall att de inte kan åka kollektivtrafik efter 19.00 utan måste antingen ta sig hem med annat färdmedel eller gå tidigare från träningen för att hinna åka kollektivtrafik. Om man tyder resultatet från enkäten är det större sannolikhet att spelarna blir hämtade med bil om de har långt hem än att de går eller cyklar. Då denna studie endast undersökte barn och ungdomar som spelar basket i Huddinge kommun kan slutsatser inte dras för de fritidsaktiviteter som genererar ännu mer biltrafik, exempelvis ishockey, där spelarna måste ha med sig mycket utrustning, eller ridning, där stallen i många fall ligger i utkanten av staden. Istället kan studien ge en klarare bild av vad som kan påverka färdmedelvalet för barn och ungdomar som utövar sporter som ligger inom tätbebyggda områden och som inte kräver alltförmycket utrustning såsom fotboll, basket, innebandy och badminton, då föräldrarna till dessa barn med stor sannolikhet motiverar bilresandet på samma sätt som föräldrarna i studien.