Barnets folkbokföring är av betydelse för beslut om barnets barnomsorg, skolgång och vem av föräldrarna, som lever isär men har gemensam vårdnad, ska beviljas vissa bidrag. Utgångspunkten för bedömningen av folkbokföringsfrågan är faktiska omständigheter i det enskilda fallet och detta gäller i förhållande till såväl vuxna som barn. Det innebär att varken ett domstolsbeslut eller ett av socialnämndens godkända avtal har någon avgörande betydelse för Skatteverkets beslut om barnets folkbokföring.245
En flyttningsanmälan beträffande ett barn som är under 18 år ska göras av barnets vårdnadshavare.246 Har barnet två vårdnadshavare måste de alltså tillsammans anmäla flyttningen av barnet. Syftet med den regleringen stämmer överens med de familjerättsliga regler som är ägnade att förhindra boendeföräldern att flytta med barnet utan den andres samtycke. I fall när endast en av vårdnadshavarna gör en flyttningsanmälan av barnet kommer an sådan ansökan i princip avvisas om den andra föräldern inte samtycker till flyttningen. Skatteverket har dock i sådana fall möjlighet att inleda utredning av barnets boendeförhållande vilket kan resultera i ändring av barnets bosättning.247 Det finns dock ett undantag som medger en vårdnadshavare rätt att ensam anmäla barnets flyttning om syftet med sådan ansökan är att skydda barnet mot den andra vårdnadshavaren.248
Om ett barn står under vårdnad av två vårdnadshavare som inte bor tillsammans och barnet tillbringar tiden ungefär i samma omfattning hos var och en av dem, får barnet folkbokföras hos den av vårdnadshavarna som de båda kommer överens om.249 Bestämmelsen är uttryck för lagstiftarens strävan att bistå föräldrarnas konsensus i barnets angelägenheter om det är till barnets bästa. Om föräldrarna inte kan nå samförstånd i detta hänseende kommer barnets bosättning att bestämmas enligt allmänna regler om folkbokföring.250
Står barnets under föräldrarnas gemensamma vårdnad kan Skatteverkets beslut om barnets folkbokföring som går emot den ena förälderns vilja överklagas av denne ensam.251
En annan fråga gäller utfärdande av barnets pass. Enligt huvudregeln krävs båda föräldrarnas samtycke i denna fråga. Om barnets vårdnadshavare inte lämnar sitt medgivande
245 Prop. 2005/06:99 s. 53; prop. 2012/13:120 s. 96.
246 30 § st. 1 FBL. Barn som fyllt 16 år får själv göra en sådan anmälan.
247 34 § FBL; prop. 2012/13:120 s. 99.
248 30 § st. 2 FBL.
249 7a § FBL. Bestämmelsen har trätt i kraft den 1 juli 2014.
250 Allmänna regler om folkbokföring finns i 7 § FBL; prop. 2012/13:120 s. 97 f.
till att pass utfärdas ska passmyndigheten alltså avslå en sådan ansökan.252 Det finns dock möjlighet att frångå denna regel om det finns synnerliga skäl. Enligt förarbetena gäller det situationer där en av föräldrarna vistas i ett annat land och det är uppenbart att denne skulle ha samtyckt till passansökan alternativt om barnet placeras i ett fosterhem med stöd av SoL eller LVU och den naturliga kontakten mellan barnet och vårdnadshavarna kan anses avbruten.253 Det understryks i rättspraxis att bestämmelsen bör tillämpas med stor restriktivitet och är ämnad för mycket särpräglade fall där barnets ålder och egna behov samt barnets vilja bör vägas in i bedömningen.254 Barnets pass ska återkallas på begäran av en av vårdnadshavarna om barnet vistas här i landet och står under vårdnad av båda föräldrarna och det inte finns synnerliga skäl mot återkallelse.255
En ytterligare regel finner man i namnlagen där det stadgas att för den som är under 18 år görs anmälan om namnbyte av barnets vårdnadshavare.256 Har föräldrarna gemensam vårdnad om barnet måste de göra en sådan anmälan gemensamt. Om de inte kan nå samförstånd i denna fråga kan inte någon anmälan komma till stånd.257
6.5 Kommentarer till reglering
Av det ovan anförda framgår att det finns endast tre områden beträffande vårdnaden där det finns möjlighet till tvistlösningar genom domstols- eller socialnämndsbeslut. Att det finns möjlighet att i föräldrars ställe bestämma om barnets boende och umgänge och nu även om barnets tillgång till hälso- och sjukvårdsrelaterade insatser samt sociala stödåtgärder i fall när de gemensamt ansvarar för barnet anses som ett erkännande av att den vårdnadsformen inte alltid fungerar fullt ut.258 Även på de områdena kan man dock identifiera några väsentliga problem.
De största invändningarna riktas mot en boendeförälders flyttningsmöjlighet. Som anförs ovan avser domstolens beslut i boendefrågan hos vem av föräldrarna barnet ska bo och inte var barnet ska bo. Den allmänna uppfattningen är att avgörandet i boendefrågan avser den adress som föräldern lever på vid tiden för beslutet. Av detta följer att boendeföräldern 252 7 § p. 2 passlag. 253 Prop. 1977/78:156 s. 43 f. 254 RÅ 1987 ref. 127. 255 12 § p. 2 passlag. 256 48 § NamnL.
257 Höglund, O., Namnlagen. En kommentar, 2 u., Norstedts Juridik, Stockholm 1998, s. 70 och 223 f.
inte kan flytta med barnet om den andra föräldern motsätter sig detta. Å ena sidan understryks barnets behov av god och nära relation till båda sina föräldrar, vilket inryms i barnets rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med. Dessutom betonas barnets behov av stabilitet och kontinuitet i förhållande till den miljön barnet växer i. Å andra sidan innebär det en begränsning av boendeförälders grundläggande rättighet att bestämma över sitt liv och välja var man vill bo. Om den andra vårdnadshavaren motsätter sig flyttningen kan det leda till att såväl boendeföräldern som barnet mister chansen om bättre levnadsvillkor. Boendeföräldern blir kanske tvungen att avböja ett anställningsförslag eller en utbildning. Men beslut om flyttningen kan också bero på att denne inte har resurser att bo kvar i den aktuella bostaden eller vill bilda en ny familj.259 Det kan också ifrågasättas utifrån barnets bästa. Avslutningsvis påpekas det att inskränkningen i boendeförälderns handlingsfrihet är oförenligt med rätten till skydd för privatlivet260 samt rätten att röra sig fritt261 vilka stadgas i EKMR.262 Emellertid anser Staffan Vängby att det svårligen är rimligt att anta att domstolen ska besluta hos vem barnet ska bo utan att samtidigt beakta boendeförälderns möjlighet att flytta med barnet.263 I detta sammanhang är det intressant att markera att den förälder som barnet inte bor tillsammans med inte har begränsningar i denna fråga och kan alltså flytta utan att konsultera detta med boendeföräldern, även om det skulle försvåra eller till och med omöjliggöra utövande av umgänget med barnet.
Även frågan om barnets tillgång till hälso- och sjukvården är inte problemfri. Som påpekas i HFD:s avgörande den 24 februari 2015 måste hänsyn tas till om det finns förutsättningar för att säkerställa kontinuitet i behandlingen i synnerhet om beslutet gäller medicinering. Den konflikt som råder mellan föräldrarna kan medföra att den vårdnadshavare som har motsatt sig behandlingen kommer i fortsättningen försvåra dess genomförande. Det finns ju inga tvingande regler som ska kunna förmå den trotsige föräldern att rätta sig efter beslutet.264
I samband med införandet av möjligheten för domstol att bestämma om gemensam vårdnad mot en förälders vilja har behov av att uttryckligt i lagtexten fastställa omfattningen
259 Ryrstedt, i not 33 a.a., s. 16; Någon måste sätta ner foten… i not 137 a.a., s. 12 f.; Schiratzki, J., Vad betyder
det att ha gemensam vårdnad?, JT 1998/99, nr 4, s. 1049, på s. 1051 f.; Renström, i not 143 a.a., s. 234; Sjösten,
i not 19 a.a., s. 153 f.; Wickström, i not 214 a.a., s. 333.
260 Art. 8 EKMR.
261 Art. 2 i tilläggsprotokoll nr 4 till EKMR.
262 SOU 2005:43 s. 128; Schiratzki, J., Föräldraansvar – om särlevande föräldrars ansvar för sina barn, JT 2006/07, nr 2, s. 352, på s. 354.
263 Vängby, Walin, i not 5 a.a., 6:56.
av den dagliga omsorgen diskuterats. Lagstiftaren har dock ansett att det är omöjligt att i lagen försöka precisera vad som tillhör den dagliga omsorgen samt att en sådan bestämmelse kan skapa eller förstärka konflikter än att lösa dem.265 Emellertid framgår det av litteraturen att brist på en tydlig bestämmelse beträffande vad som ingår i den dagliga omsorgen medför meningsskiljaktigheter såväl i doktrinen som i praktiken. Exempelvis framhåller Anita Wickström att det knappast är lagstiftarens avsikt att utvidga tolkningen av detta begrepp till att omfatta även frågor av barnomsorg. En sådan extensiv tolkning sätter på spel betydelsen av den gemensamma vårdnaden som förutsätter båda föräldrarnas inflytande över frågor rörande barnet.266
Huvudregeln är att gemensam vårdnad kräver gemensamma beslut. Lagstiftaren gör ingen åtskillnad mellan såväl gifta, samboende som särlevande föräldrar i detta hänseende. Förutsättningarna för gemensam vårdnad har dock förändrats sedan bestämmelserna om gemensam beslutanderätt har trätt i kraft på 1920-talet. Gemensam vårdnad har då varit möjlig endast i förhållande till föräldrar som levt i äktenskap. I dagens läge kan ju domstolen bestämma om denna vårdnadsform i förhållande till föräldrar som bor isär även mot en förälders vilja men lagstiftaren har inte ansett det nödvändigt att ändra det allmänna kravet på vårdnadshavarnas gemensamma bestämmanderätt i frågor beträffande barnets angelägenheter. Detta kan ha allvarliga konsekvenser för barnets person i synnerhet om föräldrarnas konflikt går ut över barnet. Som visas ovan i avsnitt 5.4 finns det en stor sannolikhet att barn som drabbas av föräldrarnas permanenta konflikter kan lida av psykiska störningar som påverkar dess utveckling på ett negativt sätt. Deras konflikter kan bero på olika uppfattningar om vad som är bäst för barnets person. De kan också grundas på en förälders intention att skada eller utöva makt över den andra föräldern.267 Oavsett hur de konflikterna uppstår är det betydligt svårare att övervinna oenigheter för de föräldrar som bor isär än för de som lever tillsammans, där relationen mellan föräldrarna determineras inte sällan av ett konfliktperspektiv som har ersatts av ett tidigare rådande harmoniskt perspektiv.
Frågan är då vad det finns för alternativ om barnets vårdnadshavare inte kan nå samförstånd i frågor rörande barnet. Gäller det beslut som kräver båda föräldrarnas samtycke har en av dem i praktiken vetorätt.268 Det betyder att en förälders motstånd kan leda till att det rådande förhållandet måste bestå. I sådana fall kommer barnet inte kunna byta skola, åka på
265 Prop. 1997/98:7 s. 56 f.
266 Wickström, i not 214 a.a., s. 335 och 338; se även Sjösten, M., Vårdnad, boende och umgänge. Några
aktuella frågor i anslutning till 6 kap. föräldrabalken, JT 1999/2000, nr 2, s. 337, på s. 351.
267 Ryrstedt, i not 157 a.a., s. 340.
en resa utomlands eller får bo kvar i den aktuella bostaden.269 Det finns nämligen inget organ som kan ersätta vårdnadshavarnas gemensamma beslut i detaljfrågor, såvitt frågan inte gäller barnets boende, umgänge,270 behov av psykiatrisk eller psykologisk behandling eller sociala insatser. Visserligen kan föräldrarna få viss hjälp som erbjuds av socialnämnden i form av samarbetssamtal men denna typ av samförståndslösning är frivillig och följaktligen kan man inte tvinga en förälder att delta i samtalet. Dessutom finns det vissa hjälpregler för avgörande av frågor beträffande pass eller folkbokföring men, som visas i det föregående,271 tillämpas de i undantagsfall. Den sista utvägen blir det då att föra talan om ensam vårdnad, med åberopande av samarbetssvårigheter som grund för talan, och på detta sätt få en full bestämmanderätt. Man måste dock ha i minne att eftersom domstolen tillskriver kontinuitetsprincipen en stor betydelse i bedömningen av vårdnadsfrågan har i praktiken den förälder som barnet bor hos en starkare ställning i förhållande till den andra föräldern.272 Dessutom måste man komma ihåg att rätten kan vägra att upplösa den gemensamma vårdnaden om den anses vara till barnets bästa.273 Det kan nämligen finnas fall när föräldrarna för det mesta kan samarbeta på ett tillfredställande sätt i frågor rörande barnet även om de inte kan enas i en viss fråga. Domstolen måste då överväga vilka konsekvenser det kan få för barnet att föräldrarna inte kan nå samförstånd i denna fråga. Om rätten bedömer att vårdnadshavarnas oenighet i frågan får negativa följder för barnet kan domstolen upplösa den gemensamma vårdnaden och därmed säkerställa att åtgärden vidtas av den förälder som tillerkänns ensam vårdnad. Om domstolen däremot kommer fram att gemensam vårdnad är så positiv för barnet att den kompenserar de negativa konsekvenser som oenighet i denna fråga medför kommer rätten att vägra upplösa den gemensamma vårdnaden även om den berörda åtgärden inte kan vidtas i detta fall.274 Ett exempel på när en oenighet mellan föräldrarna har ansetts otillräckligt för att upplösa gemensam vårdnad är om vårdnadshavarna inte kan komma överens i en fråga gällande pass275 eller var barnet ska gå i skola.276 Förvisso kan en förälder genomföra en åtgärd utan den andras samtycke, men som framgår av kapitel 6 finns det inga rättsliga påföljder för den förälder som trots allt fattar ett beslut ensam i strid med
269 Sjösten, i not 266 a.st.
270 Ryrstedt, i not 33 a.a., s. 18.
271 Se avsnitt 6.4.
272 Vängby, Walin i not 5 a.a., 6:56.
273 Se avsnitt 5.2.3.
274 SOU 2005:43 s. 137 f.
275 Göta hovrättens dom den 17 november 2011 i målet T 1437-11.
gällande regler. Det är dock viktigt att betona att ett sådant förfarande kan vara en indikation för rätten att den andra föräldern bör förordnas som ensam vårdnadshavare.
Av det ovan anförda framgår att rätten kan vägra att upplösa den gemensamma vårdnaden även om föräldrarnas samarbete i frågor rörande barnet inte är konfliktfritt. Det innebär att föräldrarna inte sällan blir lämnade åt sig själva i sin konfliktfyllda relation, vilket kan ha negativa konsekvenser för barnets person. Många gånger har det påpekats i doktrinen att även om lagstiftaren tillhandahåller vissa tvistlösningsalternativ beträffande barnets boende, umgänge och tillgång till hälso- och sjukvårdande insatser samt vissa i lagen föreskrivna hjälpregler finns det inte någon generell tvistlösning som skulle underlätta för föräldrarna att utöva vårdnaden när det råder konflikt mellan dem. Istället förlitar man sig på föräldrarnas bristfälliga samarbetsförmåga. Eva Ryrstedt framhåller att dagens regelsystem medverkar till att i många fall bevara status quo som i sin tur leder till en stelhet i systemet.277 Ryrstedt hänvisar också till andra länders rättsordningar vilka har anpassat sina regelsystem efter den insikten att vårdnadshavare med gemensam vårdnad inte sällan har samarbetsproblem och där har man intagit en mer pragmatisk ståndpunkt genom att ge möjlighet till tvistlösning eller kompetensfördelning i fall föräldrarna inte kan nå samförstånd.278 Anna Singer framhåller en annan intressant aspekt. Hon uppmärksammar att i förhållande till barnets ekonomiska angelägenheter har lagstiftaren föreskrivit en tvistlösning om vårdnadshavarna inte kan enas i denna fråga. De kan nämligen vända sig till en överförmyndare som har kompetens att lösa en tvist dem emellan. Denna ordning har förklarats vara av behov för att skydda tredje mans intresse. Därför kan det synas förvånande att det inte finns någon tvistlösning som ska skydda barnets intresse i vårdnadsrelaterade frågor om föräldrarna inte kan enas.279 Någonstans mellan valet att inte erbjuda föräldrarna någon rättslig tvistlösning alls och att upplösa den gemensamma vårdnaden, vilket i många fall anses vara för ingripande i förhållande till den aktuella tvisten utifrån domstolsperspektiv och vilket inte sällan anses omöjligt att åstadkomma utifrån föräldraperspektiv, finns ingen mellanväg att tillgå i föräldrarnas konflikt.
277 Ryrstedt, i not 33 a.a., s. 19.
278 Ryrstedt, i not 157 a.a., s. 342.
7 Tvistlösningsmodeller
Såväl i doktrinen som i förarbetena har det presenterats olika förslag till tvistlösningar beträffande bestämmanderätten inom ramen för den gemensamma vårdnaden.280 Nedan presenteras det sista betydande förslaget till tvistlösning som har introducerats i betänkande SOU 2007:52 Beslutanderätt vid gemensam vårdnad m.m. Därefter redogörs för en polsk tvistlösningsmodell för att presentera hur vårdnadshavarnas oenighet hanteras i den polska rättsordningen.