Hur anmälningar ska omhändertas a

myndigheter

Regeringens bedömning: På de områden där kommuner utsetts som

kontrollmyndigheter bör det införas en bestämmelse i lag om att en kon- trollmyndighet ska ha ändamålsenliga rapporteringssystem för den som vill anmäla misstänkta överträdelser av den nya kontrollförordningen. Bestämmelsen kan kompletteras med verkställighetsföreskrifter i för- ordning.

På de områden där endast statliga myndigheter utsetts som kontroll- myndigheter bör skyldigheten för myndigheterna att ha sådana rappor- teringssystem införas genom föreskrifter på förordningsnivå.

Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regering-

ens. I promemorian föreslås även att ett bemyndigande att meddela före- skrifter om rapporteringssystemen.

Remissinstanserna: Femton remissinstanser har yttrat sig. Samtliga är

överlag positiva, men har frågor och synpunkter i vissa delar.

Kalmar kommun påtalar att de centrala myndigheternas uppföljning av

anmälningarna måste vara lika över hela landet för att befogade anmäl- ningar ska tas på allvar och föreslår att rapporteringssystemets återkopp- ling sker till Livsmedelsverket. Även Ljungby kommun framför liknande synpunkter. Sundsvalls kommun anser att rapporteringssystemet bör utar-

153 betas på nationell nivå. Umeå kommun betonar vikten av vägledning från

förslagsvis Livsmedelsverket kring rapporteringssystem.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anser att promemorian är otydlig när

det gäller vilka överträdelser som avses, vem som ansvarar för sådana överträdelser och vem som ska anses vara visselblåsare

Gård och Djurhälsan AB framhåller att hänsyn måste tas i rapporterings-

systemen till vilken typ av information som ska vidarebefordras till vilken instans. Vissa anmärkningar i kontrollen bör inte rapporteras till myndig- heten utan till enskild aktör som råd och information. Proportionalitets- hänsyn behöver tas.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt ordalydelsen i artikel 140

gäller bestämmelsen, som framgår av föregående avsnitt, rapportering av överträdelser av den nya kontrollförordningen. Rapportering av överträ- delser av de materiella bestämmelser som avses i artikel 1.2 nämns inte i artikeln. I skälen till den nya kontrollförordningen anges emellertid att vem som helst bör ha möjlighet att inkomma med nya uppgifter till de behöriga myndigheterna för att hjälpa dem att upptäcka fall av överträdel- ser av förordningen och av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och i sådana fall ålägga sanktioner. Av skälen framgår vidare att rapportering av överträdelser av förordningen är ett användbart verktyg för att säkerställa att behöriga myndigheter kan upptäcka överträdelser och ålägga sankt- ioner. Regeringen bedömer dock i likhet med promemorian att skyldighet- erna i artikel 140, med hänsyn till hur den är formulerad, endast omfattar överträdelser av den nya kontrollförordningen i sig och inte överträdelser av de materiella bestämmelser som avses i artikel 1.2 i förordningen. Det finns således ingen uttrycklig skyldighet enligt kontrollförordningen att ha rapporteringssystem för överträdelser av materiella bestämmelser. Bestämmelser om en sådan skyldighet kan dock ändå komma att föreslås i ett senare skede som en del av genomförandet av visselblåsardirektivet, men aktualiseras inte i detta lagstiftningsärende.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anser att det är otydligt vilka överträ-

delser som avses och vem som ska anses vara visselblåsare. Det kan kon- stateras att detta inte klargörs närmare i artikel 140. Eftersom den nya kon- trollförordningen främst innebär skyldigheter för myndigheter, så är en rimlig slutsats att det främst kommer att vara myndigheter, eller tjänste- män på myndigheterna, som ansvarar för eller begår överträdelser av för- ordningen. Några bestämmelser i den nya kontrollförordningen riktar sig dock till enskilda (fysiska eller juridiska personer), vilket innebär att även enskilda kan överträda förordningen. I artikel 140 anges inte heller någon begränsning av vilka som ska kunna rapportera en överträdelse. Överträ- delserna kan uppmärksammas och rapporteras både av någon inom den myndighet eller juridiska person där överträdelsen begåtts, men också av någon utomstående.

Anmälningar om överträdelser kan göras och görs också till myndighet- erna redan i dag. En myndighet som bedriver tillsyn eller kontroll kan också anses ha en skyldighet att agera om den uppmärksammas på över- trädelser av lagstiftning inom det område som myndigheten har tillsyns- ansvar för (se bl.a. SOU 2020:7, s. 303). I de lagar som berörs här finns dessutom en uttrycklig skyldighet för kontrollmyndigheterna att verka för att överträdelser beivras eller att åtgärder vidtas mot överträdelser, se t.ex. 13 § livsmedelslagen. Det är därmed ingen ny uppgift i sig för myndighet-

154

erna att hantera anmälningar om påstådda överträdelser av enskilda. Även klagomål som rör myndighetens egen personal bör rimligen följas upp redan i dag.

Förfaranden för mottagande av rapporter om överträdelser och uppfölj- ning av rapporterna är en av de mekanismer som medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har enligt den nya kontroll- förordningen (artikel 140.2 a). Artikeln ställer inte några särskilda krav på hur dessa förfaranden ska se ut. Förfarandena kan bestå av t.ex. system med en särskild e-postadress, telefontjänst eller webbplats genom vilka uppgifter om överträdelser av den nya kontrollförordningen samlas in och behandlas. Det finns emellertid inget krav på att det ska vara en datoriserad eller telebaserad kommunikationskanal utan sådana system kan även inne- fatta andra skriftliga eller muntliga kanaler.

För statliga kontrollmyndigheter bedömer regeringen i likhet med pro- memorian att skyldigheten att ha ändamålsenliga rapporteringssystem för överträdelser av den nya kontrollförordningen kan tillgodoses genom före- skrifter på förordningsnivå. Bedömningen är att även bestämmelser om hur rapporteringssystemet ska se ut och hur myndigheterna ska hantera inkomna anmälningar lämpligast införs på förordningsnivå. På de områ- den där även kommuner kan utses som kontrollmyndigheter behövs dock, i enlighet med 8 kap. 2 § regeringsformen och den bedömning som görs i promemorian, en grundläggande bestämmelse om rapporteringssystem i lag. Det gäller livsmedelslagen, lagen om foder och animaliska bipro- dukter, lagen om provtagning på djur, m.m., lagen om kontroll av skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel och lagen om kontroll av ekologisk produktion. Regeringen bedömer till skillnad från promemorian att det inte är nödvändigt med ett bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om rapporteringssystemen. Bestämmelserna i lagarna kan i stället kompletteras med verkställighetsföreskrifter i förordning i enlighet med 8 kap. 7 § första stycket 1 RF. De närmare över- vägandena finns i avsnitten som behandlar förslag till ändringar i de berörda lagarna.

Oavsett hur rapporteringssystemet ser ut ska undersökningen av läm- nade uppgifter ske på ett proportionerligt och oberoende sätt, vilket får anses innefatta krav på att det sker ett lämpligt urval av vilka personer som ges i uppgift att hantera och följa upp gjorda anmälningar. De remis- synpunkter som framförs från ett antal kommuner och från Gård & Djur-

hälsan AB om behov av en enhetlig och lämplig hantering av rapporte-

ringssystemen får beaktas i det kommande arbetet med reglering på för- ordningsnivå och i det praktiska genomförandet från myndigheterna.

Det finns också anledning att beakta de författningsförslag som kan komma att lämnas i syfte att genomföra visselblåsardirektivet.

Regeringen behandlar de lagändringar som föreslås i anledning av bedömningen ovan i avsnitt 9.14 (livsmedelslagen), avsnitt 10.14 (lagen om foder och animaliska biprodukter), avsnitt 11.10 (lagen om provtagning på djur, m.m.), avsnitt 13.12 (lagen om kontroll av skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel) och avsnitt 14.11 (lagen om kontroll av ekologisk produktion).

155