Anna – liten blir stor

Vi träffar Annas familj hemma i deras kök och får ett varmt mottagande. Efter en trevlig fikastund börjar Annas mamma berätta…

Anna är under spädbarnstiden lik sina äldre syskon i utvecklingen, möjligen jollrar hon i mindre utsträckning. Vid 8 månaders ålder görs BOEL-testet (Blicken Orienterar Efter Ljud) och resultatet är helt normalt. När Anna är i 1-årsåldern börjar mamma och pappa reagera på att talet inte utvecklas i samma takt som hos hennes syskon. Till en början tänker föräldrarna att Anna nog bara är sen i sitt tal. ”Hon kommer nog snart igång och säger sina första ord”. När föräldrarna pekar på olika föremål och benämner dem, följer Anna med blicken men utan att försöka härma ordet.

På BVC:s 1½ års kontroll är allt som det ska, förutom hennes tal. Anna följer i övrigt förväntad utveckling. På kontrollen kan Anna säga 2-3 ord. I denna ålder förväntas barn kunna säga ca 8-10 ord. Anna visar god förståelse, men gör inga försök till att prata. Detta stämmer väl överens med föräldrarnas bild av Anna. Föräldrarna upplever att Anna tidigt har en god förståelse för vad som sägs. På uppmaningar som t.ex. ”Kan du hämta fjärrkontrollen?” gör Anna som hon blir ombedd. Det går inte att få henne att prata hur familjen än försöker. Anna visar inga tecken på att vilja försöka prata.

På BVC:s 2½ års kontroll har Annas tal inte utvecklats nämnvärt. Anna kan säga; mamma, pappa och nej. I övrigt utvecklas Anna enligt det förväntade. Anna blir nu remitterad till logopedmottagningen. När Anna är 3½ år gör logopeden bedömningen att hon har en mycket grav försening av samtliga språkliga domäner. Anna får diagnosen, grav språkstörning -

impressiv och expressiv. Denna diagnos kvarstår än i dag.

Under kommande år går Anna till och från hos logopeden. Föräldrarna upplever tiden på logopedmottagningen som ganska strulig med tanke på de täta logopedbytena. Det fungerar

mycket bra med den första logopeden som tyvärr slutar. Anna får förtroende för henne och tycker det är roligt att gå dit. Efterföljande logopeder får inte Anna samma förtroende för.

Anna börjar i förskolan när hon är 2½ år. Anna har tidigare varit hos en privat dagmamma där hon trivts mycket bra. Mamman arbetar inte heltid under Annas småbarnsperiod. Detta medför att Anna inte tillbringar så många timmar i förskolan.

Föräldrarna är inte särskilt oroade över Annas språkutveckling. De upplever att Anna förstår det man säger till henne. De jämför med pappans språkutveckling – han har haft en språkförsening som liten. Personalen på förskolan är dock mycket oroliga för Annas långsamma språkutveckling. Detta medför dock inte att några särskilda insatser görs från förskolans sida.

Vid denna tid tar mamman själv kontakt med öronkliniken för att få en kontroll gjord. Annas storebror har haft en del problem med sina öron och mamman vill vara säker på att hörseln inte orsakar Annas svårigheter. Anna har inte tidigare haft några öroninflammationer eller andra bekymmer med sina öron. En öronspecialist konstaterar att Anna har en god hörsel och en normal öronstatus.

På BVC:s 4½ års kontroll görs en uppföljning av Annas språk. Anna kan nu säga; mamma, pappa, ja, nej och hej. BVC konstaterar att den språkliga utvecklingen är blygsam. Det har inte skett någon språkutveckling sedan 2½ års ålder. ”Orden har blivit tydligare”, konstaterar man. Föräldrarna upplever fortfarande att de förstår Anna och när de inte förstår visar hon genom att hämta saker eller peka. Föräldrarna påpekar ännu en gång att det är mycket svårt att locka Anna till att prata.

Logopeden gör en ny bedömning av Annas tal och konstaterar att Anna fortfarande har omfattande svårigheter och vill träffa henne regelbundet i terapi. Logopeden förespråkar TAKK. Föräldrarna är avvaktande inför detta. De oroar sig för att Anna ska fastna i denna kommunikationsform och därmed inte utveckla sitt tal. Föräldrarna vet ju redan hur svårt det är att få Anna till att prata.

Lär Anna sig tecken kommer hon ju inte att behöva prata alls och hur ska vi då förstå henne. Tänk om hon tystnar helt. Det har aldrig varit tal om att vi i familjen ska få gå någon kurs och lära oss att kommunicera via TAKK (Annas mamma).

Utan föräldrarnas samtycke börjar en utav personalen på förskolan att införa TAKK. Till en början vill Anna inte prova att teckna. När hon så småningom lär sig några tecken gör hon inga försök att säga orden samtidigt. Detta accepteras på förskolan. Idag ser föräldrarna möjligheter med att använda TAKK. Tyvärr känner de att det introducerades på fel sätt. ”Det skulle bara ske på personalens villkor och det togs ingen hänsyn till vad Anna och vi föräldrar tyckte”. Mamman säger dessutom att det endast var en i personalgruppen som behärskade TAKK. ”Hur skulle det gå ifall hon blev sjuk då?”

Personalen på förskolan observerar att Anna inte deltar i den fria leken tillsammans med övriga barn. Hon sitter ofta ensam i ett hörn och leker för sig själv. Anna iakttar däremot övriga kamraters lek. Det är uppenbart att Anna vill kommunicera men inte kan och förskolepersonalen känner sig maktlösa. De saknar redskapen för att hjälpa och stötta henne. Anna får utökad tid på förskolan för att stimuleras språkligt. En kvart om dagen avsätts dessutom till Anna för individuell språklig träning.

Annas tal går mycket långsamt framåt. Anna pratar en hel del på förskolan och hemma. Ja, hon pratar ju förstås på sitt språk. Anna utvecklar liksom ett eget språk. Ingen på dagis förstår henne, men vi i familjen har lärt oss hennes språk och förstår det riktigt bra. Tyvärr går vi in och pratar alltför ofta i Annas ställe. Än idag, omedvetet går jag in och tolkar för att jag ska vara säker på att omgivningen har förstått henne. Jag upprepar t.ex. ofta vad Anna har sagt (Annas mamma).

Mamma minns att Anna går till förskolan med glädje och att hon trivs där. Andra barn på förskolan verkar acceptera Annas svårigheter. Några kompisar har hon inte, varken på förskolan eller på fritiden. Anna har endast en kompis som hon leker med på förskolan och då oftast på dennes villkor.

Personalen på förskolan samarbetar inte i någon större utsträckning med föräldrarna. Det rör sig mest om spontan kontakt vid lämning och hämtning. Under de första åren på förskolan förekommer många personalbyten. Anna har en bra relation till främst en av pedagogerna. ”Pedagogerna har olika synsätt kring Annas problematik”.

Nu är vi ju tyvärr inga människor som lägger oss i. Allt verkade ju flyta på och har varit ganska bra, så vi har nöjt oss, men bakefter kan man ju tycka att man har varit dum för man skulle ju gått på mer. Samtidigt tröttnar man och ger upp när det ändå inte händer något (Annas mamma).

Anna remitteras vid 4 års ålder, till en barnpsykolog. Det ska utföras en utvecklingsbedömning. Testresultaten påvisar att Anna har ”snabb fattningsförmåga”, bra öga-handkoordination samt åldersadekvata psykomotoriska färdigheter (ett komplicerat samspel mellan perception, tänkande, motivation och motorik). Det utförs inga verbala testmoment. Barnpsykologen har svårt att uttala sig om Annas passiva språkförråd, men upplever att Anna förstår instruktioner bra. Anna visar en tydlig frustration över att inte bli förstådd. Barnpsykologen bedömer att detta kan utgöra ett hinder för Anna att utveckla sociala färdigheter. Anna upplevs som framåt och drivande. Dock är hon svår att få ögonkontakt med. Barnpsykologen får intryck av att Anna har en inre värld som hon ibland går in i.

På BVC:s 5 års kontroll är allt som det ska förutom språkdelen. Denna bit väljer man att förbise med hänvisning till befintlig logopedkontakt. I samråd med föräldrarna skickas istället en remiss till NPU-teamet. NPU-teamets logoped kontaktar BVC med ett remissvar, i vilket följande går att läsa:

Jag har även talat med Annas mamma om en eventuell utredning av ovanstående team. Mamman menar att hon egentligen inte tror att Anna har någon av de diagnoser som teamet utreder. Mamman tror istället att det är

språkstörningen som ställer till det för Anna (vår markering). Även jag som

logoped instämmer i detta resonemang. Vi beslutade således att en utredning i NPU-teamet (Neuropsykiatriska utredningsteamet) inte skulle kunna ge något mer i nuläget (NPU-teamets logoped).

Anna är 5 år när logopeden för första gången hör exempel på enstaka två-treordssatser; ”mamma har” och dess motsats ”mamma nu, nä, har”. När Anna är 5 år och 10 månader rekommenderar logopeden senarelagd skolstart. Hon anser att de språkliga problemen är så pass omfattande att det är bäst att avvakta.

Annas föräldrar börjar bli oroliga inför Annas skolstart. I berörd kommun skrivs barnen in i skolan vid 6 års ålder. Föräldrarna upplever att det inte fungerar på förskolan längre. Anna får bl.a. inte sina 15 minuter av individuell träning per dag. Detta beror på personalneddragningar. Anna blir alltmer tyst på förskolan. Föräldrarna känner sig maktlösa inför Annas mycket långsamma talutveckling. Det saknas initiativ från förskolans sida – inga insatser görs. Föräldrarna letar nu själva efter en lösning. Trots rekommendation av logopeden om en senarelagd skolstart, tar föräldrarna själva initiativ till att tidigarelägga Annas skolstart med en termin. De hoppas att Anna på detta sätt ska komma igång med sitt tal. Föräldrarna

har önskemål om att Anna ska få gå hos de pedagoger som storasyster tidigare gått hos. Föräldrarna känner stort förtroende för dessa pedagoger. Föräldrarnas önskemål går igenom. Efter jullovet börjar Anna skolan, 2 dagar/vecka.

Logopeden testar Anna vid 6 år. Logopeden testar särskilt den grammatiska förmågan. Anna behärskar varken plural eller adjektivkomparation. Hon använder enbart ett fåtal prepositioner. Hon negerar satser med ordet ”icke” – ”Jag vill det (paus) icke”. Verbtempus benämns i infinitivform. Anna talar i två-treordssatser, ofta med felaktig ordföljd; ”Hoppa katt (paus) icke”.

Anna går på logopedmottagningen tills hon är 6½ år. Då informeras skolans talpedagog om att logopedmottagningen nu avslutar terapin med Anna enligt föräldrarnas önskemål. Föräldrarna vill att skolans talpedagog ska ta över talträningen med Anna. Med hänsyn till Annas grava språkliga svårigheter kvarstår logopedkontakten för eventuell rådgivning/handledning för skolans talpedagog. Det bestäms även att Anna fortsättningsvis ska följas upp av logopeden ett par gånger per år.

Vid denna tid upprättas det första åtgärdsprogrammet i skolan. Målet är att Anna ska våga kommunicera med barn och vuxna oavsett gruppstorlek.

När Anna är 7 år görs en ny språklig bedömning av logopeden. Den visar att Anna språkförståelsemässigt ligger på en 5-6 årings nivå. Anna uttrycker sig oftast i tre- fyraordssater. Anna behärskar inte användning av bestämd och obestämd artikel. Verbtempus används fortfarande i infinitivform. Logopeden påpekar vikten av att skolans krav ska läggas på en rimlig nivå. Vidare poängterar logopeden vikten av att Anna bör få möjlighet till undervisning i en liten grupp. Anna ska fortsättningsvis besöka logopedmottagningen 1-2 ggr per termin för kontroll.

Vid en av dessa uppföljande logopedkontroller görs bedömningen att Anna har gjort små framsteg vad gäller fonologi. Dock kvarstår mycket uttalade grammatiska svårigheter; ”Jag såg pojken som sprang när bussen kom” blir för Anna ”Jag såg en pojke med en sprang och bussen” och ”Bilen tänkte jag att du skulle få” blir ”Bilen tyckte du få”. Anna uppvisar även brister i auditivt minne t.ex. att repetera nonsensstavelsesekvens ”pa-ta-ka” blev ”pa-ka-ka”.

Vid en uppföljande logopedkontroll när Anna är 8 år har språket inte utvecklats nämnvärt. Hon har fortfarande uttalade grammatiska svårigheter; ”Mamma köpte bröd, mjölk och röda äpplen i affären vid skolan” blir ” Mamma köpa vid skola affär äpple mjölk och röd äpple”. De fonologiska svårigheterna kvarstår, vilket medför att Annas tal blir mycket svårförståeligt. De omfattande språkliga svårigheterna påverkar i hög grad Annas kommunikation med omgivningen.

I skolan upprättas ytterligare ett åtgärdsprogram. Pedagogerna eftersträvar enskild tid med Anna. Pedagogerna anser detta vara enda sättet att få en kvalitativ utveckling. I åtgärdsprogrammen framförs vid ett flertal tillfällen krav på en egen dator till Anna, men utan resultat.

Anna blir vid två tillfällen ärende för skolans elevhälsa. Vid första tillfället beslutas om en psykologkontakt i Centrala Resursteamet (CRT). Man funderar på att göra ett WISC-test. Talpedagogen kontaktar även en språkskola i närheten för tips. Vid andra tillfället har talpedagogen utfört ett ITPA-test (psykolingvistiskt test som mäter språkutveckling, utarbetat av PsykologiFörlagetAB). Testet visar ett genomgående lågt resultat framför allt gällande bearbetning av auditivt presenterad information. Anna ligger i snitt 2½ år under sin biologiska ålder. Beslut fattas nu om att Anna ska göra ett WISC-test. Man vill kunna utesluta en eventuell utvecklingsstörning. Elevhälsan beslutar även att arbetslaget ska få handledning.

Hösten 2007 upprättas sammanlagt tre åtgärdsprogram. Anna ska behärska alfabetet, kunna ljuda samman enkla ord samt läsa enkla böcker med versaler. Anna ska fortsätta träna fonologisk medvetenhet och arbetsminne vid datorn. Anna ska få individuell hjälp 15 minuter/dag av sin mentor. Ytterligare ett åtgärdsprogram syftar till att öka Annas självkänsla och självförtroende. Sista åtgärdsprogrammet behandlar Annas framsteg. Anna kan nu koppla rätt ljud till rätt bokstav.

Skolpsykologen genomför WISC-testet. Resultatet tyder på att Anna är normalbegåvad. ”För att vara på den säkra sidan remitterar jag Anna till NPU-teamet för vidare bedömning”. Bedömning startar med ett tjänstemannamöte innan höstterminen 2007 når sitt slut.

Anna och hennes föräldrar är mest positiva till skolan. Föräldrarna har en god kontakt med Annas lärare, framför allt Annas mentor. Annas mamma menar att pedagogerna har gjort så gott de har kunnat med de resurser de har haft till förfogande.

Där borde finnas ytterligare en person som kan gå in och hjälpa till. Det finns ju fler än Anna som är i behov av extra hjälp. Där måste sättas in någon extra resursperson för dessa barn, men det händer ingenting. Det spelar ingen roll hur man än påtalar detta att det finns ett stort behov av en extra resurs. Vi kräver inte att en person ska sitta ner med Anna hela tiden, bara att hon får den hjälp hon behöver för att kunna följa med i undervisningen och ta till sig kunskaper. Tillslut har man inte orken och tålamodet till att tjata och till slut ger man upp – och det vet de som bestämmer i kommunen (Annas mamma).

Efter jullovet ska Anna flytta upp till gruppen där hennes jämnåriga kamrater går. Under höstterminen går Anna kvar i gruppen för 6-8 åringar. ”Hon behöver gå kvar där ett tag till - hon kan inte läsa. Hon är på gång och försöker läsa nu”. Allt skolarbete hänger på språket, därför blir det extra svårt för Anna.

Det senaste halvåret har Annas tal utvecklats positivt. Hon har förbättrat sitt uttal jättemycket. Hon kan uttala många ord rätt, men många gånger fastar hon i sitt eget språk t.ex. isis istället för precis. Anna kan rätta till det själv om man uppmärksammar henne på det. Vi påminner också henne ofta om att tänka på att prata sakta och då blir det ofta rätt, i alla fall mycket bättre (Annas mamma).

Anna har fortfarande få kamratrelationer och ingen riktig ”bästis”. Hon har blivit säkrare på att själv lösa kamratfrågan. Tidigare fick hennes lärare hjälpa till för att hon skulle få vara med på rasterna. Anna tyr sig gärna till en vuxen i taget. Under hösten har hon dock börjat ty sig till fler vuxna. Det finns ett antal personer som Anna har ett större förtroende för. Personerna fungerar som ”stöttepelare” för henne.

I framtiden hoppas vi att Anna ska få den hjälp som hon har behov av för att utvecklas i skolarbetet och socialt. Vi har fullt förtroende för skolan och litar på att de med kunskap och extra resurser kan utforma den hjälp som Anna behöver. Det viktigaste för oss är att Anna ska känna sig trygg i skolan och känna att hon vågar prata i alla situationer (Annas mamma).

Idag är Anna 9 år och bor tillsammans med sin familj som består av mamma, pappa, en bror och två systrar. Anna är yngst i syskonskaran. Anna lever i en trygg och harmonisk familj.