Skattereformen
Ett nytt bostadsfinansieringssystem borde, enligt regeringen, alltså samordnas med en genomgripande reformering av skattesystemet. Liksom tidigare skulle ett sådant system syfta till neutralitet mellan upplåtelseformer och ägarkategorier. Pariteten i fråga om utgifterna för likvärdiga bostäder av olika ålder borde förbättras. Stödet skulle gå till boendet och inte leda till prisstegringar och kapitalisering. Det var också viktigt att bostadsproduktionen kunde hållas uppe ”på lik- värdiga villkor i alla delar av landet på ett sådant sätt att bostadsför- sörjningens behov tillgodoses”. Sparandet skulle stimuleras och sta- tens utgifter begränsas. Bostadsbidragen skulle anpassas både till ett nytt skattesystem och till bostadsfinansieringens övriga delar.
Den skattereform som genomfördes 1991 betydde stora föränd- ringar inom bostadsbeskattningen (Bostadsmarknaden och 1990- talets förändringar. Boverkets årsbok 1994 s. 53f):
– Skatteeffekten vid ränteavdrag begränsades till 30 procent. – Schablonintäktsbeskattningen för egnahem avskaffades. – Skattereformen innebar att fastighetsskatten frikopplades från
bostadspolitiken. Fastighetsskatten höjdes kraftigt för alla ägarka- tegorier men blev åldersdifferentierad, så att ingen skatt togs ut av nya objekt de första fem åren. För småhus blev skattesatsen 1991 1,2 procent och från år 1992 1,5 procent. För hyresfastigheter blev skattesatsen 2,5 procent.
– Reduceringsreglerna inom den så kallade byggmomsen togs bort så att full moms på 30 procent kom att gälla även för byggande. Full moms infördes på byggande, underhåll, reparationer, vatten/ avlopp, sophämtning och energi samtidigt som tidigare punkt- skatter på energi sänktes med 30 procent.
Beskattningen av realisationsvinster förändrades så att
– en real vinstberäkning ersattes av en nominell, det vill säga an- skaffningsvärdet skulle inte längre räknas upp med inflationen vid beskattning av vinsten
– skattesatsen blev 30 procent, ett tak för skatteuttaget på 9 procent av försäljningspriset infördes för privatbostäder
10
– möjligheten till uppskov med reavinstskatten vid köp av nytt eget hem avskaffades.
Skatteomläggningen innebar att hushållen fick bära en större an- del av bostädernas totala kostnader. Genom sänkta marginalskatter minskade värdet av underskottsavdragen. Indirekta skatter på tjäns- ter gjorde att hyrorna ökade. Bostadskostnaderna beräknades öka med 19 procent mellan åren 1990 och 1991. Bostadsbidragen stärktes därför för att skydda ekonomiskt svaga hushåll. Stödet till hushåll med höga boendeutgifter byggdes ut. En ny bidragskategori infördes. Nu kunde också äldre hushåll utan barn få bostadsbidrag.
Förslaget om räntelånesystem
Regeringen föreslog i oktober 1990 att det dåvarande låne- och rän- tebidragssystemet vid ny- och ombyggnad av bostadshus skulle er- sättas av ett nytt stödsystem den 1 juli 1992. Detta byggde på att hela lånefinansieringen skulle ske på den allmänna lånemarknaden i konkurrens mellan kreditinstituten. Regeringen föreslog nu ett rän- telånesystem liknande det som föreslagits av Bostadskommittén fyra år tidigare, men nu anpassat till skattereformen och avregleringen av kreditmarknaden.
Argumenten för att övergå till ett nytt bostadsfinansieringssystem var framför allt att räntebidragssystemet i fråga om kapitalutgifter brast i neutralitet, både mellan olika upplåtelseformer och olika fastighetsägarkategorier och både vid produktionstillfället och över tiden (prop. 1990/91:34 s. 13). Neutraliteten brast även i fråga om förmögenhetsbildning, eftersom räntebidragen kunde kapitaliseras när egnahem och bostadsrätter bytte ägare och således öka säljarens förmögenhet.
Det fanns paritetsproblem. Räntebidragssystemet kunde inte ”i tillräcklig omfattning” utjämna de skillnader i kapitalutgifter som följer av att bostäder byggts eller byggts om vid olika tidpunkter. Skillnaden i kapitalutgifter mellan bostäder av olika ålder var bety- dande, både inom beståndet av hus med räntebidrag och mellan detta bestånd och hus utan räntebidrag.
Det fanns också en statsfinansiell motivering. Stigande byggpriser hade i kombination med höga räntor medfört att statens kostnader för räntebidrag ökat avsevärt.
Ett räntelånesystem bedömdes effektivt möta alla dessa problem, neutralitet, paritet och statens utgifter, utan någon kortsiktig finan- siell åtstramning.
En del av låneräntorna föreslogs således bli omfördelade över ti- den med hjälp av räntelån som låntagarna tog upp på den allmänna kreditmarknaden. En räntelångivning i konkurrens mellan kreditin- stituten förutsatte att systemet utformades så att inget kreditinstitut hade skäl att diskriminera långivning i vissa regioner eller till vissa låntagare. Staten skulle därför lämna kreditgarantier.
Ett skattekompenserande räntebidrag skulle ges i den utsträck- ning som behövdes för att ge hyresgäster och bostadsrättsinnehava-
10 Bostadspolitiken - Svensk politik för boende, planering och byggande under 130 år
re samma minskning av räntekostnaderna som egnahemsägare fick via skattesystemet.
Det var viktigt både att skuldökningen dämpades och att låneti- derna hölls korta. Ett räntelånesystem bedömdes som känsligt för höga räntenivåer i kombination med en låg inflationstakt. Den höga realräntan skulle då leda till att den nominella skuldökningen blev mycket omfattande och att lånetiderna blev långa. Ett särskilt re- alräntebidrag skulle hindra att räntelånesystemet ökade den reala skuldbelastningen på fastigheten vid höga realräntor.
För att parera effekten av avskaffade reduktionsregler för bygg- momsen infördes den 1 januari 1991 ett särskilt investeringsbidrag som kom att uppgå till 9,7 procent av den godkända investerings- kostnaden. Den 1 juli 1991 sänktes investeringsbidraget till 9,3 procent.
Samtidigt skulle också statens ekonomiska stöd för ombyggnad ”normaliseras”. Vid ombyggnad skulle därför bidrag ges endast för nyinvesteringar och underhållsåtgärder med en varaktighet på minst 30 år. Statens bostadsfinansieringsaktiebolag SBAB föreslogs med- verka i finansieringen av ny- och ombyggnad av bostäder på samma villkor som andra kreditinstitut. För garantigivningen inrättades en särskild kreditgarantinämnd.
Den selektiva bostadspolitik som utvecklats kring mitten av 80- talet, kring äldres och funktionshindrades bostadsbehov, komplette- rades 1986 med ett bidrag till bostadskostnader efter ombyggnad, så kallad kvarboendegaranti.