Något av det mest slående ifråga om hanteringen av använt bränsle från kärnreaktorer är den mångfald av idéer, förslag och lösningar som genom åren och runt om i världen har figurerat i den politiska debatten. Åsikterna om vad som är bra och lämpliga lösningar på avfallsfrågan har skiftat och fortsätter skifta starkt från land till land. Olika länder har utvecklats och fortsätter att utvecklas längs ofta radikalt olika spår i fråga om hanteringen av använt kärnbränsle. Det innebär att det inte finns någon allmänt, internationellt accepterad ”bästa standardlösning” för hur det använda bränslet bör hanteras principellt, tekniskt, organisa- toriskt eller politiskt.
I globalt perspektiv har det sålunda varit långtifrån självklart att kärnavfallet, såsom i den svenska huvudlinjen, ska direktdepo- neras (”slutförvaras”) i berggrunden. Detta blir särskilt tydligt i ett historiskt perspektiv. Alternativa lösningar har förekommit och förekommer runt om i världen, till exempel i form av beslut om att huvudparten av det använda kärnbränslet ska ”upparbetas” för att senare kunna återanvändas i kärnkraftverk eller i kärnvapen, eller att kärnbränslet överhuvudtaget inte ska tas om hand i hem- landet utan exporteras till andra länder för att där antingen slut- förvaras eller upparbetas. Att ett land ansvarar för sitt eget avfall förefaller i ett historiskt perspektiv långtifrån självklart, då det ofta ansetts ekonomiskt betydligt rimligare för olika länder att samarbeta och driva ett gemensamt slutförvar eller gemensam upparbetning. Ett omdebatterat alternativ som fortsätter att figurera i såväl politiska diskussioner som i faktisk forsknings- och utvecklingsverksamhet är den så kallade transmutations- tekniken, som går ut på att medelst avancerade kärntekniska
metoder omvandla de mest problematiska radioaktiva isotoperna
av vissa ämnen.1
Även inom var och en av dessa huvudlinjer har det funnits stor variation ifråga om vilka lösningar som har ”vunnit” över andra. I Sverige finns bland många kärnbränsleexperter numera en märkbar stolthet över den ”svenska metoden” (KBS-3) för slutförvaring av avfallet. Denna metod övervägs även i Finland, men den inte lika väletablerad i andra länder, och inte heller inom Sverige råder
det konsensus om att KBS-3 verkligen är den ”bästa” metoden.2
Det har även rått oenighet om vilka platser som lämpar sig bäst för slutförvar, vilket djup som är att föredra, hur många och vilka typer av barriärer som behövs för att avskärma bränslet för en lång framtid, huruvida man i fråga om slutförvar ska försöka göra det omöjligt för framtida generationer att komma åt det använda kärnbränslet eller ej (”återtagbarhet”) och så vidare. På liknande sätt har upparbetningsmetoderna skiljt sig åt mellan de länder som har satsat på upparbetning som principiell lösning, och även på transmutationsområdet florerar ett otal tekniska alternativ där forskargrupper och länder delvis samarbetar och delvis konkur- rerar om att hitta framtidens ”ideala” lösning. En mängd veten- skapliga och tekniska tidskrifter och böcker är fyllda till bredden av idéer om hur man i framtiden ska kunna ta hand om använt
kärnbränsle.3
Det förtjänar att påpekas att det även i Sverige – trots att de viktigaste principbesluten kring hanteringen av använt kärnbränsle i praktiken redan har tagits – bedrivs forskning om alternativa metoder till den valda KBS-3-metoden. Regeringen har uttryck- ligen fastslagit, i sina beslut om SKB:s forskningsprogram, att det i Sverige ska bedrivas utvecklingsarbete för bland annat trans-
mutation.4Enligt Statens råd för kärnavfallsfrågor (KASAM) är
motivet till detta att det behövs alternativ ”om KBS-3-konceptet
av någon anledning inte skulle kunna genomföras”.5
Men varför har då olika länder haft så olika synsätt och försökt utveckla så skilda lösningar ifråga om hanteringen av använt kärnbränsle? Varför har det inte utvecklats en globalt optimal metod som alla kan enas kring och som kan användas överallt och av alla? Varför har vissa lösningar ”vunnit” i vissa länder men inte i andra? I denna presentation ska jag närma mig dessa frågeställ- ningar från ett historiskt, sociotekniskt och internationellt jäm- förande perspektiv. Jag har valt att undersöka speciellt två princi- piella strategier för hantering av använt kärnbränsle: upparbet- ning av det använda kärnbränslet och kvittblivning genom export av det.
Syftet är att försöka förstå hur de politiska besluten kring dessa radikalt annorlunda lösningar har vuxit fram och vilka faktorer som har varit viktigast för utfallet av de politiska processerna. Tanken med denna ansats är att en problematisering av radikala kontraster till den svenska beslutsvägen kan erbjuda särskilt
intressanta perspektiv på de bakomliggande drivkrafterna i vårt eget lands utveckling.
Presentationen utgör ett delresultat av forskningsprojektet och baseras på en preliminär undersökning av ett femtontal kärn- kraftländer och deras strategier för omhändertagandet av använt kärnbränsle från 1940-talet och framåt. Källmaterialet består i denna fas huvudsakligen av sekundärmaterial. I projektets följande fas, som bedrivs fram till juni 2007, kommer fyra länder väljas ut för djupare studium, varvid föreliggande delresultat utgör en grund för identifieringen av faktorer i den politiska besluts- processen vilka bör undersökas mer noggrant.
Det bör betonas att projektet handlar om hanteringen av ”använt kärnbränsle” och inte av ”kärnavfall”. Dessa båda begrepp överlappar endast delvis varandra. Kärnavfall inkluderar som bekant inte endast använt kärnbränsle, utan även avfall från annan nukleärt relaterad verksamhet. Omvänt har det, som vi ska se, historiskt sett varit långtifrån självklart att det använda kärn- bränslet ska betraktas som ”avfall” – och i länder som Ryssland ingår än i dag använt kärnbränsle inte i begreppet kärnavfall. Distinktionen mellan dessa båda begrepp är därför mycket viktig för vår forskning.