Reaktorteknikerna och atomexpertisen beskylldes för att skjuta undan dessa problem eller för att helt negligera dem. Alfvén hävdade att avfallsproblemen, av dem som var ansvariga för kärn- kraftsutbyggnaden, avsiktligt förpassats ut i marginalen och att problemen förutsattes få sin lösning någon gång i en obestämd
framtid.42I centerpartiets Politisk tidskrift tog man starka intryck av
Alfvén och drog på ledarplats slutsatsen att ”vetenskapsmännen” hela tiden varit medvetna om problemen, men tagit för givet att
de skulle låta sig lösas ”när tiden var inne”.43Gång på gång åter-
kom bland kärnkraftens kritiker uttalanden av liknande slag som innebar att problemen ”sopats under mattan” och att ingen var intresserad av att lösa problemen innan kärnkraften byggdes ut i
stor skala.44
I takt med att kritiken tilltog tvingades dock kraftproducenterna, reaktorteknikerna och atomexpertisen att diskutera avfallsförvar- ingen och hur man tänkt att avfallet skulle förvaras i framtiden. Redan 1972 deklarerade Jörgen Thunell vid Sydkraft att metoder för förvaring av högaktivt avfall utvecklats, men att de fortfarande var förenade med stora kostnader, varför fortsatt utvecklingsarbete var nödvändigt, även om ingen behövde oroa sig beträffande möjligheterna till säker förvaring. Solidifiering av avfallet i glas- form och underjordsdeponering var enligt Thunell en betryggande
metod för avfallsförvaring.45Vattenfalls överingenjör Dag Jugnell
intygade samma år att det var en enkel sak att förvara avfallet ingjutet i glas som inneslutits i stålkapslar och placerats i under-
jorden.46Gösta Agrenius, direktör vid Krångede AB, delade helt
denna uppfattning och tillade att den svenska berggrunden utgjorde
en stabil geologisk formation som lämpade sig för avfallsförvaring.47
Tekniskt var avfallsproblemet löst. Det var endast i opinionsmässigt avseende som det alltjämt utgjorde ett problem, enligt kraft-
industrin.48Kraftindustrins informationsmaterial, såväl Kärn-
kraftens ABC (1972) utgiven av elkraftproducenternas samarbets-
organisation Centrala Driftsledningen (CDL), som Kärnenergin
och omgivningen (1973), utgiven av Vattenfall, gav uttryck åt denna
uppfattning och skildrade solidifieringen, inkapslingen och berg- rumsförvaringen som beprövade och oproblematiska tekniker. Vattenfalls generaldirektör, Jonas Norrby, garanterade också att dessa tekniker borgade för att kommande generationer inte skulle
påverkas av kärnavfallet,49medan verkets planeringsdirektör, Bengt
Nordström, hävdade att Sverige hade goda möjligheter att klara hela kärnbränslekedjan, inte minst med tanke på de utmärkta möjligheterna till avfallsförvaring i den stabila svenska berg-
grunden.50Lars Lundgren, ingenjör vid CDL, tillade att all teknisk
och vetenskaplig expertis var enig om att problemen med avfalls- förvaringen var lösta och att det därför blivit dags för dem som hävdade motsatsen att specificera vilka risker det var som alltjämt kvarstod, och inte enbart upprepa frasen om att problemet ej
lösts eller var olösligt. Det var, menade han, på tiden att den vetenskapliga expertisens utsagor tillmättes den vikt de för-
tjänade.51
Vad var då den vetenskapliga expertisens ståndpunkt i den offentliga debatten? Med undantag för vissa oppositionella forskare som Hannes Alfvén, Sten Lindeberg och Lars Kristoferson deklarerade de flesta svenska forskare som uttalade sig i frågan vid den aktuella tidpunkten att kärnavfallsförvaringen lät sig utföras med tillgänglig teknologi, men att fortsatt utvecklingsarbete kunde resultera i fördelaktigare metoder. Till de forskare som mest engagerat ställde sig bakom denna uppfattning och argumenterade för kärnkraftens förtjänster hörde fysikern Tor Ragnar Gerholm. Avfallsförvaringen var enligt honom tekniskt sett en relativt enkel sak och långt ifrån ett olösligt problem som vissa velat göra
gällande.52Hans ståndpunkt delades helt av fysiker som Bryan
McHugh, Sven Gösta Nilsson, Evelyn Sokolwski, Björn Karlsson och många andra. Antingen förklarades problemet redan vara löst, som av exempelvis energiforskaren Björn Karlsson, eller så fram- ställdes det som ett ”ingenjörsproblem av måttlig svårighetsgrad”. Genomgående var det ingjutning i glas, rostfria stålkapslar och förvaring i urberget som utgjorde huvudingredienserna i denna
redan utvecklade tekniska lösning.53Vissa forskare, med kärn-
kemisten Jan Rydberg som främsta företrädare, gjorde dock gällande att en ännu bättre ”lösning” kunde erhållas om avfallet upparbetades en andra gång och separerades i olika fraktioner med olika farlighet. På så sätt skulle halveringstiderna kunna ned- bringas för vissa klyvningsprodukter och fördelaktigare lagrings-
förhållanden åstadkommas.54
Trots att dessa forskares röster hördes, menade dock fysikern Torsten Gustafsson att den vetenskapliga expertisens utsagor uppmärksammats i alltför ringa grad i debatten om kärnkraften och avfallsförvaringen. Han hänvisade till ett yttrande av 32 av USA:s främsta experter på området och ett upprop av elva fysik- professorer i Lund. Dessa forskargruppers försäkranden om att avfallsförvaring i urberget inte erbjöd något svårt problem hade enligt Gustafsson sorgligt nog inte tillmätts någon betydelse i samhällsdebatten, medan däremot oinformerade kärnkraftsmot-
ståndares artiklar ägnades oproportionerligt stor uppmärksamhet.55
Gustafsson var en av många forskare som ansåg att den veten- skapliga expertkunskapen systematiskt nedvärderades i den mass- mediala debatten. Björn Karlsson gick så långt att han varnade för att tekniker och forskare skulle komma att söka sig utomlands om den kärnkraftskritiska opinionen tilläts sätta sin prägel på
energipolitiken.56Att det verkligen fanns ett utbrett missnöje
med situationen inom teknikerkåren framgår av det upprop som 702 kärnkraftstekniker riktade till regeringen våren 1975. Där garanterades att flera olika metoder för omhändertagande av det högaktiva avfallet prövats och demonstrerats med goda resultat.
De 702 undertecknarna av uppropet förordade bland annat mot denna bakgrund en sakprövning av avfallsförvaringen, men hävdade att detta försvårades ”genom den missvisande bild av kärnkraften som presenterats för allmänheten i massmedia”. Deras budskap var därför att det blivit nödvändigt att ordna ”hearings” med
expertisen för att öka kunskapen i kärnkraftsfrågan.57
Denna uppfattning delades helt och hållet av företrädare för ASEA-Atom. Ingenjörerna Kåre Hannerz och Lars Halle hävdade att metoder för avfallsförvaringen varit ”principiellt klara” under en längre tid, men att informationen om detta inte nådde allmän- heten eftersom massmediadebatten i frågan ständigt nådde ”nya
höjder av förvirring och osaklighet”.58Pelle Isberg, ingenjör vid
och talesman för samma företag, deklarerade i samma anda att ”kändisdebatten” tillåtits överflygla teknikernas sakkunskap, vilket möjliggjort att föreställningen om att avfallsfrågorna inte var lösta blivit en av de mest ”populära klichéerna” inom kärnkrafts-
debatten.59
Det går således att urskilja tydliga skillnader mellan hur olika kärnkraftsförespråkare uttalade sig i avfallsförvaringsfrågan. Medan akademiska experter som Bryan McHugh, Jan Rydberg, Evelyn Sokolowski och Bo Lindell med viss försiktighet uttryckte sin tilltro till att metoderna hela tiden skulle förbättras varför inga skäl till oro förelåg, deklarerade Vattenfalls generaldirektörer Erik Grafström och Jonas Norrby, i likhet med industriministern Rune
Johansson, att en permanent lösning var nära förestående.60Ingen-
jörerna vid ASEA-Atom, jämte likasinnade, gick steget längre och gjorde i likhet med bolagets informationsskrifter klart att till- fredsställande metoder redan utprovats, och att problemet således redan var löst, trots att så många av kärnkraftens kritiker påstod
motsatsen.61
Vilka argument användes då av denna expertis för att skapa tilltro och stilla oron bland medborgarna? För det första gjordes gäll- ande att den mängd kärnavfall som skulle bli aktuell för slutförvar var förhållandevis liten och att mängden överdrivits våldsamt av
kärnkraftens kritiker.62Jörgen Thunell vid Sydkraft hävdade att
det avfall som producerades i flytande form fram till år 2000 skulle
rymmas i ”ordinär oljecistern”,63medan Dag Jugnell, vid Vatten-
fall, gick ännu längre och uppgav att ett sekels avfallsproduktion
skulle inrymmas i en ”större kontorsbyggnad”.64Fysikern Bengt
E. Y. Svensson i sin tur drog till med att allt högaktivt avfall i
världen fram till år 2000 skulle få plats i en ”ordinär sporthall”.65
Björn Karlsson deklarerade att det solidifierade avfallet som pro- ducerades i Sverige under samma period skulle rymmas i en vanlig
villa.66Pelle Isberg vid ASEA-Atom framhöll i samma anda att
kärnavfallet skulle kunna ”inneslutas i en enda bergknalle”, och
fick medhåll av fysikprofessorn Sven Gösta Nilsson.67Även Vatten-
fall och de 702 kärnkraftsteknikerna som författade ett upprop till
Gemensamt för dessa utsagor var att metaforer hämtade ur vardagslivet användes för att skapa ett intryck av att problemet var så begränsat att det lät sig jämföras med bekanta storheter. Vanliga villor, sporthallar, kontorsbyggnader, bergknallar eller ens oljecisterner var knappast något som förknippades med oöverstig- liga hanteringsproblem eller katastrofscenarier av hittills aldrig skådade dimensioner.
För det andra argumenterade den stora majoriteten av atom- experter och reaktortekniker för att problemet långt ifrån var av akut natur; det fanns redan goda lösningsförslag och dessutom
fanns det gott om tid för att vidareutveckla metoderna.69Vatten-
falls generaldirektör Jonas Norrby hävdade bestämt att det inte fanns några skäl att bestämma sig för någon speciell metod innan alla möjligheter verkligen granskats och att det fanns god marginal
för att låta forskarna och teknikerna finslipa tekniken.70På denna
punkt fick han medhåll av fysiker som Tor Ragnar Gerholm och Bengt E. Y. Svensson och exempelvis en strålningsexpert som Bo Lindell, vilka alla delade uppfattningen att det fanns starka skäl för att ”skynda långsamt” samt att den respit som gavs borgade för ännu bättre avfallsförvaringsmetoder än dem som redan ut-
vecklats.71På detta sätt användes inteckningen i en framtida
teknikutveckling som en garanti till allmänheten att avfallsför- varingen inte var något att oroa sig för. Inte nog med att det redan existerade tillfredsställande lösningar, det fanns dessutom så gott om tid att olika lösningar skulle kunna vägas mot varandra. I ett sådant perspektiv framställdes den som krävde omedelbara lös- ningar närmast som oansvarig, eftersom det riskerade att beslut om avfallsförvaringen hastades fram i förtid. Då kritikerna anklagade kärnkraftens intressenter för bristande ansvarstagande då de inte utvecklat metoder för avfallsförvaring innan de byggde och startade kärnkraftverk, vände de senare således på perspek- tivet och anklagade kritikerna för att i onödan försöka forcera fram lösningar.
För det tredje betonade atomexpertisen och kärnkraftsteknik- erna att kärnkraftindustrin jämfört med all annan industri stod mycket väl rustad för att ta hand om sitt avfall. Varje jämförelse med fossil energiproduktion, vilken ansågs utgöra det enda rea- listiska alternativet, utföll till kärnkraftens förmån beträffande avfallshanteringen. Så framhöll exempelvis Vattenfalls överingen- jör Dag Jugnell redan 1972 att de kommande generationer som kärnkraftens kritiker värnade om knappast skulle gynnas av de luftföroreningar och klimatrubbningar som var oundvikligt för- bundna med fortsatt utnyttjande av fossila bränslen för energi- produktion. Det var enligt honom inget unikt för kärnkraften att den fick konsekvenser för kommande generationer. Däremot hade kärnkraftindustrin från början sett till att skaffa sig kontroll över sin avfallsproduktion, varför det som överlämnades till kommande generationer var hanterbart. De klimatförändringar
som skulle komma att bli följden av de okontrollerbara utsläppen av koldioxid i samband med fossilbaserad energiproduktion befann sig dock långt bortom framtida generationers möjlighet till påverkan, varför de av Jugnell och hans meningsfränder ut- gjorde ett betydligt större problem och ett mer moraliskt tvivel-
aktigt arv.72Jugnell fick starkt medhåll från kärnfysiker och andra
experter, exempelvis Tor Ragnar Gerholm, Pelle Isberg, Sven Gösta Nilsson, Bo Lindell och fysikern Arnold Lundén, som alla betonade att avfallsprodukterna från fossileldning var betydligt mer omfattande till sin karaktär och därtill gav upphov till irreparabla
skador, framför allt beträffande det globala klimatet.73Även de
702 kärnkraftstekniker som skrev ett upprop till regeringen 1975 poängterade kärnkraftens överlägsenhet över fossila energikällor ur avfallshanteringssynpunkt, varför argumentet om att kärnkraften skulle vara särskilt moraliskt problematisk i förhållande till
kommande generationer avfärdades som ”ovederhäftigt”.74I ett
sådant perspektiv kunde kärn-kraftverken med civilingenjören Lars Lundgrens ord anses utgöra en framtidens teknologi, det vill säga ett ”exempel på en ny form av industri som inte släpper ut
något avfall” utan ”eftersträvar att innehålla allt”.75En konse-
kvens av detta var enligt Leif Hjärne, reaktorfysiker vid ASEA- Atom, att antalet människor som fick sätta livet till på grund av kärnkraftsproduktionen var försvinnande litet jämfört med vad som blev följden av fossil energiproduktion, vars avfall skapade
omfattande hälso- och miljöproblem.76
Detta slags påståenden, där farhågorna om framtida klimatför- ändringar intog en särställning, kom som en reaktion på debatten om avfallsförvaringen att utvecklas till ett viktigt argument för kärnkraftsutbyggnad bland dess förespråkare. De försökte med andra ord att vända avfallsfrågan till sin egen fördel genom att tillämpa den även på andra tekniker för energiproduktion, och därigenom också förminska eller avdramatisera kärnkraftens avfallsförvaringsproblem.