Redan i sitt föredrag vid Folkets forum 1972 framhöll Alfvén att de extremt giftiga klyvningsprodukterna förutsatte en fullständigt säker förvaringsmetod, men att någon sådan ännu inte kunnat presenteras. Ett skäl till att några garantier inte kunde utfärdas var, enligt Alfvén, att det omöjligt kunde finnas någon erfarenhet av att förvara kärnavfall i berggrunden i tusentals år. I teorin kunde lösningar formuleras, men det var omöjligt att testa dem, varför ansvarskännande geologer i Alfvéns perspektiv knappast kunde utfärda garantier. Han framhöll vidare att kraftindustrin och reaktorkonstruktörerna gärna påpekade att det inom kärnkrafts- produktionen gjorts mer än inom någon annan bransch för att utveckla metoder för avfallshantering, men fastslog att om ett problem var olösligt utgjorde det knappast något tecken på dess
snara lösning att stora ansträngningar gjorts för att lösa det.19
I flera artiklar under åren 1972 och 1973 fortsatte Alfvén att göra gällande att det helt saknades realistiska metoder för att långtids- förvara avfallet, men att det fanns ”ett överflöd av optimistiska spekulationer” om hur det skulle kunna ske. Han värjde sig också kraftigt mot påståendet att avfallsförvaringen inte utgjorde ett problem och att forskarna hade en rad goda alternativ att välja mellan. Vid den aktuella tidpunkten fanns det enligt Alfvén ingen som kunde säga hur problemet skulle lösas på ett tillförlitligt och
svårare än vad expertisen trott, ty de stålcylindrar som i samtliga förslag till förvaringsmetoder skulle omsluta avfallet riskerade att frätas sönder, om de inte stod under ständig kylning och över-
vakning.21
Alfvén var inte den ende svenske fysikern som ifrågasatte för- varingsmetoderna under 1970-talets första hälft. Även kärnfysikern Sten Lindeberg deklarerade att det inte fanns någon säker teknisk lösning på problemet. Exempel på radioaktiva utsläpp och protester från geologer och berörd lokalbefolkning hade tvingat den ameri- kanska atomenergikommissionen att överge sina planer på att slutförvara i övergivna saltgruvor i Kansas och i stället planera för förvaring ovan jord för decennier framöver, vilket Lindeberg tolkade som ett tecken på att man inte ens i föregångslandet USA
visste hur man skulle slutförvara det radioaktiva avfallet.22
Att dessa båda fysiker ifrågasatte sina kollegors utsagor om att säkra förvaringsmetoder stod till buds möjliggjorde att även lekmän av olika slag underkände reaktorexpertisens hantering av förvarings- problemet. Björn Gillberg, författaren och politikern Per Kågeson, agronomen Ann-Marie Westman och flera andra kärnkraftskritiker uttryckte sin förundran över att inte säkra avfallsförvaringsmetoder utvecklats innan ett stort antal reaktorer byggdes och togs i bruk. Flera av dem hävdade att agerandet kunde liknas vid att en besätt- ning gav sig iväg i ett flygplan utan landningsställ och under resans gång började fundera över hur man skulle konstruera en
metod för att undvika en kraschlandning.23Förslag på hur det
radioaktiva avfallet skulle hanteras, vilka i den allmänna samhälls- debatten under 1960-talet behandlades som tänkbara och seriösa – exempelvis raketuppskjutning, djuphavssänkning, deponering i saltgruvor och infrysning i Nordpolens is – tillbakavisades nu av den kritiska opinionen som rent struntprat. Per Kågeson tolkade i debattboken Stoppa kärnkraften! från 1973 sådana absurda förslag som tecken på reaktorteknikernas och kraftindustrins hjälplöshet
och begynnande oro inför ett till synes olösligt problem.24Av Rune
Jönsson, från Arbetsgruppen mot atomskador, tolkades omständig- heten att sådana förslag inte avförts för länge sedan som ett bevis
på att problemet var olöst.25Att fortsätta kärnkraftsutbyggnaden
under dessa omständigheter var enligt Kågeson som att ”spela
rysk roulette om framtiden”26eller med humanekologen Bengt
Hubendicks ord ett uttryck för ”biologisk hasard”.27Gång på
gång slogs det på detta sätt fast av kritikerna att förvaringen av radioaktivt avfall inte var löst och att detta var oacceptabelt. Att metoderna skulle fungera i så lång tid och att det var omöjligt att testa dem under realistiska förhållanden framhölls genomgående som det verkligt problematiska. Skulle solidifiering kunna fungera i tusentals, kanske hundratusentals år? Hur skulle någon kunna
veta det?28I samband med denna kritik framfördes att det i Sverige
satsades alldeles för små resurser på forskning kring avfalls- förvaringsproblemet och att ansvariga myndigheter i allt för hög
grad avvaktat resultat inom den internationella forskningen.29 Hans Palmstierna påpekade att politiker och allmänhet naivt föreställt sig att militärforskarna tänkt igenom problemen, men i själva verket befann man sig nu då reaktorerna togs i drift på samma kunskapsnivå som för trettio år sedan, då de första för- slagen låg på ritborden. Själv menade han att de fakta som kommit fram visade att ingen behärskade tekniken för att ta hand om radioaktivt avfall i de kvantiteter det skulle bli fråga om, trots tre decenniers internationell forskning. Mot den bakgrunden var det enligt honom svårt att tro att framtida forskare skulle lösa
problemet.30 Den uppfattningen delades helt av plasmafysikern
Lars Kristoferson som konstaterade att de perfekta lösningarna trängdes med varandra på ritborden, på bekvämt avstånd från den besvärliga praktiska verklighetens alla problem, men att detta inte på något sätt talade för att det var möjligt att utveckla en absolut säker förvaringsmetod. Snarare var något sådant helt ute- slutet. Vad som nu blivit nödvändigt var att finna ”en någorlunda
acceptabel lösning”.31Många kärnkraftskritiker hävdade att Sverige
borde avstå från kärnkraften på grund av avsaknaden av säkra av- fallsförvaringsmetoder. Vad Kristoferson framhöll var att det avfall som redan producerats och det som skulle komma att produceras i de nyligen startade reaktorerna med nödvändighet måste om- händertas och att det låg i allas intressen att godtagbara metoder utvecklades oberoende av inställningen till kärnkraften. Att skjuta problemet på framtiden var under alla omständigheter förkastligt.
Just frågan om en ”kolonisering” av framtiden var central för dem som kritiserade bristen på godtagbara metoder för slutför- varing av radioaktivt avfall. Då Birgitta Hambraeus, starkt inspirerad av Hannes Alfvén, lämnade in sin interpellation i riks- dagen i november 1972 var det särskilt det moraliskt tveksamma i att inteckna kommande generationers framtid som hon under- strök. I den interpellationsdebatt som följde konstaterade hon att aldrig tidigare hade mänskligheten haft så stora tekniska möjlig- heter ”att ställa till med ett så stort problem för kommande genera-
tioner”.32Alfvén hade ju redan i sitt föredrag på Folkets forum
förkunnat att kärnavfallet innebar en ”outhärdlig börda på framtida
generationers säkerhet och hälsa”.33
Helt i linje med Alfvéns och Hambraeus argumentation kom föreställningen om ansvaret för framtida generationer att inta en central plats i debatten om kärnavfallet och dess förvaring under 1970-talets första hälft. Sten Lindeberg hävdade exempelvis att det var principiellt fel att förutsätta att kommande generationer skulle kunna vakta avfallet under politiska och sociala förhållanden som inte i dagsläget kunde förutses, och att för samtida bekvämlig-
hets skull utsätta efterkommande för oöverblickbara risker.34 Just
föreställningen om att den samtida generationen, för att tillfreds- ställa sina egna behov, vältrade över en omänsklig börda på en
Detta att ta risker, som man inte själv behövde leva med, å andras vägnar framställdes som djupt omoraliskt. Det var inte endast miljöaktivister och dedicerade kärnkraftsmotståndare som påtalade detta problem. Såväl Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som
Dagens Nyheter framföll på ledarplats det djupa moraliska dilemma
som efterlämnandet av det oerhört långlivade avfallet innebar. Kunde verkligen samtida konsumtion legitimera att människor skulle behöva leva med och hantera så stora risker under oöver-
skådlig tid?36Flera kritiker hävdade att omständigheten att någon
tillförlitlig metod för avfallsförvaring inte kunnat presenterats gjorde produktionen av radioaktivt avfall, vilket kommande genera- tioner skulle tvingas hantera, ännu mera moraliskt oansvarig. Det var inte endast så att man lämnade ett radioaktivt arv, utan även problemet att finna en lösning på kärnavfallets förvaring ”över-
vältrades” på framtidens generationer.37
Genom detta slags kritik förvandlades avfallsförvaringen från att ha varit en teknisk och politisk fråga till att bli en moralisk. Debatten kom att föras i termer av moraliska rättigheter och skyldigheter och flera kritiker frågade sig om samtidens med- borgare hade rätt att ta beslut som fick så långtgående konse- kvenser för framtidens människor, samtidigt som de tillskrev
kommande generationer moraliska rättigheter.38Då frågan om
avfallsförvaringen diskuterades på detta vis fanns inte längre några möjligheter för tekniker och politiker att åberopa sin expert- kompetens, varför de, med vissa få undantag bland politikerna, underlät att diskutera de moraliska problem som avfallsförvaringen aktualiserade.
En av huvudpoängerna hos dem som ställde sig avvisande till fortsatt svensk kärnenergiproduktion och därmed också produk- tion av kärnavfall, var att detta förutsatte rigorös kontroll och övervakning av avfallet under en oöverskådlig framtid. Det skulle med nödvändighet innebära att en hel industri hölls i gång av många generationer framöver för att exempelvis kunna byta trasiga förvaringskapslar, flytta avfall, utföra transporter och förhindra
sabotage.39Det mest problematiska med detta oeftergivliga krav
ansågs av kritiker, som Hannes Alfvén, Björn Gillberg, Eva Moberg och Hans Palmstierna, vara att det ställde orimliga krav på det framtida samhällets sociala, politiska och ekonomiska organisation. Det var, hävdade man, inte möjligt att urskilja samhällen i den mänskliga historien som varit politiskt, socialt, militärt och eko- nomiskt stabila i tusentals år. Ändå var det detta som förvaringen av kärnavfallet, i konflikt med all mänsklig erfarenhet, i realiteten förutsatte, vilket av kritikerna uppfattades som lika naivt som oansvarigt. Det var helt enkelt omöjligt för samtidens besluts- fattare att veta i vilket slags samhälle det avfall som nu producerades
skulle komma att långtidsförvaras.40Kunde dessa framtida sam-
hällen ens tillskrivas något ansvar att befatta sig med ett avfall,