Sveriges starka tillväxt efter andra världskriget innebar att utbudet av ar- betskraft inte matchade den starka efterfrågan. Detta var särskilt tydligt inom industrin. Bristen på arbetskraft resulterade i att en omfattande ar- betskraftsinvandring tilläts. Antalet utländska arbetare ökade från 47 000 år 1946 till över 90 000 vid 1950-talets början (Boguslaw 2012). Tydliga tecken på denna förändring var de avtal om kollektiv överföring av arbetskraft som 1947 slöts med Italien, Ungern och de brittiska ockupationsmyndig- heterna i Österrike. Det sistnämnda avtalet handlade om tvångsförflyttade sudettyska arbetare och skilde sig i och med att det officiellt inte styrdes av arbetsmarknadspolitik, även om Metallarbetarförbundet i hög grad del- tog. Avtalet kan ses som en förlängning av den praxis att hjälpa sudettyska socialdemokrater som hade etablerats i slutet av 1930-talet. Som en lösning på den akuta arbetskraftsbristen blev det också möjligt för i stort sätt alla utlänningar att få komma in i Sverige under förutsättning att de hade för
arbete måste komma det svenska folket till nytta och yngre sökande gavs förtur framför äldre. Fyra grupper pekades ut som prioriterade. Den första bestod av högkvalificerade specialister som landet hade stor brist på. Ar- betskraft kunde inhämtas bland sudettyskar, tyskar, österrikare, polacker, ungrare och från de baltiska staterna och Balkanhalvön. Den andra grup- pen hade erfarenhet och utbildning inom områden där det rådde allvarlig arbetskraftsbrist och dessa kunde rekryteras bland samma etniciteter, med undantag av balter och personer från Balkan. Dessa grupper ansågs för spe- cialiserade för att kunna förse Sverige med stora mängder arbetare. En tredje grupp utgjordes därför av hantverkare och andra yrkeskunniga arbetare med utbildning och erfarenhet, men här var sudettyskarna den enda officiellt utpekade etniska gruppen. Den fjärde gruppen utgjordes av arbetare utan utbildning eller längre erfarenhet som kunde placeras i nyckelbranscher med långvarig arbetskraftsbrist och kombinerades inte med någon speciell etnicitet. Sudettyskarna står ut som den mest ”önskade” gruppen, vilket kan hänföras till att de arbetare som redan kommit ansågs som pålitliga, duktiga och seriösa av såväl fack som arbetsgivare (Lajos 2008; Tempsch 1997).
Vår studie bygger på arbetstillståndsansökningar till Arbetsmarknadssty-
relsen (AMS) och undersöker om riktlinjerna praktiserades i realiteten och
fokuserar på de arbetare som kom till Sverige på eget initiativ och alltså inte direkt var del av de kollektiva överföringarna. Däremot är det fullt möjligt att företag som först hade importerat arbetskraft via formella avtal senare föredrog att anställa släktingar och bekanta. Vi kommer fram till att kun- skaper, färdigheter och erfarenhet hade betydelse i dessa processer, även om de inte alltid var centrala. Viktigast var att ha ett färdigt avtal med en ar- betsgivare och vidare skulle de sökande helst vara såväl unga som erfarna. Det senare är inte så konstigt som det kanske låter för vid den här tiden började man ofta arbeta i 14 - 15-årsåldern och många hade upp emot tio års erfarenhet redan när de var runt 25 år. Något överraskande fann vi att låg- och okvalificerad arbetskraft hade de bästa chanserna så länge de hade ett avtal med en arbetsgivare, men vi ska komma ihåg att nästan alla kvinnor som sökte till hushållssektorn fick arbetstillstånd. Följaktligen hade också kvinnor bättre chanser, men det beror också på att kvinnor var generellt mer benägna att ta dåligt betalda lågstatusarbeten – exempelvis inom textil- industrin – och därför utgjorde en mer flexibel arbetsstyrka (Rauhut 2011). Fackföreningarna, vars positiva respons var en förutsättning, fokuserade på oron att utländsk arbetskraft skulle hålla lönerna nere i manligt dominerade industrier. Arbetsgivarna såg i kvinnorna en reserv för okvalificerade arbe- ten, så länge de inte tog ”manliga” arbeten (Hirdman 2001). Att kvinnorna bara var välkomna inom vissa sektorer och lägre betalda genomsyrade både
arbetsgivarsidan och facken.
Högkvalificerad arbetskraft som saknade arbetsgivaravtal ansågs för specialiserad för att placeras på arbetsmarknaden, men med avtal med en svensk arbetsgivare var bilden en annan. Detta kan kopplas ihop med dis- kussionen om kunskapsöverföring och stämmer överens med ambitionerna i de officiella dokumenten; den högkvalificerade arbetskraften kunde täppa igen kunskapsluckor som inhemsk arbetskraft inte kunde fylla (Castles, de Haas & Miller 2014). Schweizarnas goda möjligheter kan utgöra en illustra- tion: de var ofta specialister och de hade lätt att få arbetstillstånd. Italienare var ett annat exempel på en grupp med stora chanser om de hade ett arbets- givaravtal. De var kvalificerade arbetare som ofta sökte till industrier med stor efterfrågan på utländsk arbetskraft. Där tillförde de kunskaper och fär- digheter som bidrog till att höja den produktivitet som identifierats som ett gemensamt fackligt och arbetsgivarintresse i 1938-års Saltsjöbadsavtal. De hade ofta släktingar och bekanta som blivit överförda kollektivt i en process där fackföreningarna deltagit och nu ville dessa inte neka de nya medlem- marnas släktingar och vänner inresa.
År 1950 uttryckte en rad svenska företag uppfattningen att sudettyska, baltiska och polska arbetare var ”kapabla” (Ryberg 1950). Därför är det ett intressant resultat att dessa nationaliteter bara hade större chanser om de saknade avtal med en arbetsgivare. Om de hade ett arbetsgivaravtal hade dessa grupper mer eller mindre genomsnittliga möjligheter. Detta indikerar att sökande med arbetsgivaravtal bedömdes efter arbetsmarknadskriterier, medan flyktingperspektiv var viktiga i bedömningen av de som inte ordnat arbete före ankomsten. Värderingar av sökandenas kunskaper och färdighe- ter är därför primärt kopplade till den förstnämnda kategorin.