Arbetsmetoder

Cheferna förmedlar en önskan kring speciella ”sexualitets”-ombud på boenden, eftersom alla i personalgrupperna inte känner sig bekväma med att tala om sexualitet vilket då inte ska tvingas fram. En lösning från Charlotta, chef, ett förslag som också fick medhåll från andra i gruppen, är att utse vissa personer i varje arbetsgrupp som känner sig bekväma med att tala om sexualitet, och då är det dem som har ansvar för att hålla samtalet levande med boenden.

”… men ändå kommer vi ju aldrig hamna där att vi alla känner oss bekväma med det, så jag vet inte om man ska ha några personer som är utsedda eller att man i gruppen har bestämt att de här tre kan känna sig bekväma med det och få någon sorts spetskompetens och kan vara den i gruppen som kan rycka in och hänvisa. Precis som att man har olika ombud i gruppen så kan det finnas några i gruppen

som känner sig lite mer bekväma”.

Det framgick inte om dessa ”sexualitets”-ombud ska erhålla någon specifik utbildning kring sexualitet, eller om deras bekvämlighet och kunskap kring sexualitet är tillräcklig. Karolin, chef, lyfte skam som en anledning till varför vissa känner sig mer obekväma till att prata om sexualitet och hur det i sin tur kan påverka hur samtalet blir:

”jag tror också det är olika, också hur olika bekväm man är att lyfta den sortens frågor, personalen är ju också individer. Det känns ju olika skamfullt för olika personer att vara inne på dom områdena, men det är jag helt övertygad om att det

påverkar samtalet, om man känner skam kring området så speglar det samtalet som kanske inte blir så bra heller”.

Diskrepans kan urskiljas i chefernas uttalande kring ”sexualitets”-ombuden, då de även menar att samtal kring sexualitet måste bli en naturlig del i vardagen. Hur hänger ihop med viljan att ha specifika ombud? Enligt Adam, chef, verkar det ha funnits någon form av valmöjlighet för personal och chefer att tala om sexualitet, och konsekvensen blir allt för ofta att samtalet upplevs jobbigt: ”Vi upplever också

48

att personal, men även vi alla, har haft en valmöjlighet kring att prata om sex. Vill man inte det, nä men då gör vi inte heller det, och då har det varit okej”.

Extern handledning kring sexualitet för boende var ytterligare en aspekt som lyftes upp under intervju, vilket alla informanter anser är något som skulle vara värdefullt på ett eller annat sätt i deras arbete. Extern handledning skulle här innebära en upprättad kontakt med kurator, psykolog eller sexolog. Extern handledning upplevdes som bra att ha till hands när de möter frågeställningar som de själva inte kan hantera, medan andra istället upplevde att kontinuerlig handledning är att föredra. Teodor menar att: ”Vi har ju fått en del handledning från RFSU och

sexuella tjänster och så, och det är jätteviktigt och det vill vi fortsätta ha, men jag tycker det är viktigt att dom får handledning av någon dom inte träffar varje dag”.

Fördelen med att använda sig av extern handledning när det handlar om sexualitet kan hänga samman med känslan av skam som Karolin nämnde i citatet ovan. Det är lättare att någon annan hanterar situationen än att personal själva försätter sig i en obekväm situation. Lillian och Birgitta menar istället att handledning hade varit bra i de situationer en själv inte kan svara på, när den egna kunskapen inte räcker till:

”kanske någon att vända sig till, om det är nån frågeställning man inte, för man ska väl kanske inte lägga in sina egna värderingar kring vad man tycker i samtalet med brukaren, kanske inte en mall, men någon man kunde vända sig till

för lite rådgivning eller…”(Lillian)

”fast jag tycker det viktigaste är att lyssna, och sen om dom har frågor, lite allmänna råd och är det någon fråga man inte kan svara på så får man ta reda på

det, hur brukaren vill, antingen att brukaren vänder sig själv nånstans eller om dom vill att vi tar reda på det åt honom eller henne” (Birgitta)

Att använda sig av extern handledning kan i sig förmedla ett budskap om att sexualitet är något som inte bör pratas om i vardagen, att det är ett ämne som ska hanteras av personer med specifik kunskap kring ämnet. Konsekvensen av det kan göra att boenden inte talar om sin sexualitet med personalen på grund av rädsla över att personalen inte kan hantera den. Staffan menar att ”man vet ju inte vad de avstår

från att uttrycka. Så det är ju mer så, att man inte vet… vad man själv signalerar för gränser med vad man uttrycker som personal”.

Att boenden själva inte vill prata om sin sexualitet med personalen sågs också som en anledning till att ha tillgång till extern handledning, vilket kan kopplas till ovanstående resonemang om att personalen inte kan hantera sexuella frågeställningar. Att implementera sexualiteten som en naturlig del i samtalet med boenden samtidigt som extern handledning ska finnas till hands kan vara en svår balans att upprätthålla. Att implementera PLISSIT-modellen som ett arbetsverktyg inom LSS-verksamheten kan innebära att mer tyngd läggs på att alla faktiskt kan prata om sexualitet och att det inte behövs någon specifik kunskap eller ”spetskompetens” för att bemöta sexuella frågeställningar.

”Men vi har en jätteviktig roll i det att vi visar att vi tycker det är viktigt, och då tror jag personalen tar det på allvar, för gör vi det till en icke-fråga så blir det ju

också det”. (Karolin)

För att kunna bemöta sexuella frågeställningar på ett icke-normativt sätt är det av vikt att det finns relevant kunskap och information tillgängligt, för att i största mån undvika att förmedla sexuella normer som endast utgår från personalen och anhöriga själva. Flera av den intervjuade personalen ansåg att de inte hade tillräckligt med kunskap och verktyg för att bemöta sexuella frågeställningar, här Ann-Kristin: ”hur mycket vet vi? Hur mycket kunskap har vi?”, och Hanna: ”där

tror jag faktiskt att vi har en stor brist på kunskap ute i våra verksamheter”.

Brist på kunskap verkar vara den största anledningen till att det inte pratas om boendes sexualitet, och Löfgren-Mårtenson (2013) bekräftar att sexualiteten hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar ofta kantas av en osäkerhet från personalen kring vad som får göras och inte samt en känsla av oro och ansvar. Det är av vikt att personalen får kunskap i hur de kan prata om sexualiteten men även hur ett kritiskt förhållningssätt över vad som anses vara ”normalt” och ”onormalt” kan implementeras i arbetet, vilket också bekräftas av Lukkerz (2014). Skolverket belyser i sin rapport om Sex- och samlevnadsundervisning i särskolan (2014) vikten av att hålla diskussionen kring normer och värderingar vid liv, för att lärarna och skolans verksamhet ska kunna arbeta och bemöta elever utifrån ett normkritiskt perspektiv, vilket också borde vara rutin inom handikappomsorgen. Enligt intervjugrupperna tros anledningen till att boende sexualitet får ett så begränsat utrymme i deras vardags vara att personalen inte vet hur ämnet ska tas upp, hur det talas om eller vad som händer med informationen efteråt. Adam påtalar problematiken:

50

”sen tror jag också att det handlar om att vi inte riktigt vet vad vi ska göra med informationen. Om vi ger oss in i det så kommer det slutligen en massa förslag, vi vet inte hur vi går vidare, vi vet inte hur vi ska hjälpa till i en sådan relation. Vart

kan personen vända sig?”

Enligt Lukkerz (2011) kan det skapas missförstånd över vad samtalet kring sexualitet ska innehålla. Tyngden ligger inte på konkreta sextips, vilket också kan vara fallet ibland, utan att tala kring sexualitet, relationer, kärlek och intimitet på ett icke-normativt sätt. PLISSIT-modellen påvisar som tidigare nämnts att det inte behövs någon specifik utbildning eller kunskap för att prata om sexualitet på en viss nivå samt att samtalet kan komma långt genom att enbart befinna sig på första nivån där ett tillåtande förhållningssätt används.

Flera av intervjupersonerna påtalar nyttan med att utarbeta arbets- och handledningsmaterial kring hur samtalet om sexualitet ska se ut, vilket också Löfgren-Mårtenson (2005) visar i sin studie. Lillian menar att:

”… man då något tryggare att stå på, säg att man har en mall att följa eller något som gör att man vet lite vad man ska prata om. Sen ska det ju ändå kännas okej, det ska inte kännas för brukaren att ”här sitter de och pratar utefter ett formulär”

det måste ju ändå bli lite känsla i samtalet, men att man ändå har lite att stå på”.

Genom att se till hur Skolverket utformat sin särskoleverksamhet i fråga om sexualitet och arbetet kring den, vore det heller inte omöjligt att handikappomsorgen utarbetade liknande handlingsplaner. Konsekvensen med att det saknas handlingsplaner inom arbetsgruppen är att arbetet baseras utefter personalens egna sexuella normer, vilket inte alltid är eftersträvsamt (Löfgren- Mårtenson 2005). Samtidigt finns risken att även handlingsplanerna präglas av sexuella normer, vilket gör det viktigt att ha ett normkritiskt perspektiv i arbetet med att utforma handlingsplaner kring individers sexualitet.

Det kan utläsas från intervjupersonernas svar att alla är eniga om att sexualiteten är en viktig del i de boendes liv och att det är ett ämne som bör diskuteras mer och tas hänsyn till. På grund av att de anser att verktyg och kunskap saknas för att bemöta boendes sexualitet vill de föra in sexualiteten på agendan, både när det gäller genomförandeplaner och mötesprotokoll. Charlotta anser att sexualiteten:

”… direkt ska in under genomförandeplanen, kanske inte under rubriken sex, men kanske under samliv, samlevnad… för ibland så kanske det bara handlar om att

träffa vänner eller närhet, och det finns ju inte jättemånga arenor där man kan träffa andra. och någonstans börja i det, och det tycker jag ska vara en självklar

del i när en brukare flyttar in […] Men det är ju det redskapet vi har idag, att ställa frågor kring hur stödet ska se ut för att du ska kunna leva ett så

självständigt liv, och då tycker jag att det bör komma in där”.

De intervjuade cheferna vill i större utsträckning än personalgrupperna ha skrivna dokument med handfasta riktlinjer för hur sexualiteten ska hanteras på boenden, speciellt i de situationer när en boende uppvisar ett ”problematiskt” beteende, vilket Ludwig här pratar om:

”Att vi för in det mer på agendan, just i felsökningar. Vad beror detta på, varför är hen utåtagerande? För det är ju oftast där vi diskuterar kring… om det finns

en problemställning, eller en utveckling vi vill komma till. Och där ska ju sexualiteten vara en naturlig ingrediens så att säga, som vi tar upp och

diskuterar”.

Vad är det som gör att Ludwig säger ”felsökningar” när det handlar om människors beteende? I citatet ovan finns en diskrepans kring att å ena sidan se individers beteenden som problematiska, som i sin tur kopplas samman med sexualiteten, och å andra sidan sexualiteten som en ”naturlig ingrediens”. Vad händer med boendes egen syn på sin sexualitet om den behandlas utifrån ett ”problemlösande” perspektiv som citatet ovan talar om? Hur påverkas personalens attityder och föreställningar kring boendes sexualitet om den behandlas utefter detta perspektiv? Här blir begrepp som ”compulsory able-bodiedness” (McRuer 2006) och normatmakten (Rydström 2009) relevanta på så sätt att sexualiteten hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar ses som avvikande från de normerande identiteterna att det enda synsättet som återstår är det problematiska och avvikande. Att fortsätta att behandla sexualiteten som sådan upprätthåller de begränsande och restriktiva attityderna.

Vad händer med integriteten hos en person om dennes sexualitet ska behandlas och granskas av personal och chefer? Det framkommer genomgående i intervjuer med personal och chefer att de anser att det är viktigt att sexualiteten implementeras på ett naturligt sätt i arbetet med personer med intellektuella funktionsnedsättningar,

52

för att uppmärksamma och poängtera att sexualiteten är en viktig del i deras liv. Risken med att föra in sexualiteten på agendan, via handlingsplaner och genomförandeplaner kring en individ, kan vara att sexualiteten blir öppen för alla runt omkring att bedöma och värdera. Personalens och chefernas egna normer utgör referensram för vilka beteenden som bedöms vara problematiska. Charlotta menar

”… jag ska inte behöva leta, jag ska kunna slå upp ett dokument, och då vet jag precis vad vi har bestämt (…) att så här gör vi och här kan vi få hjälp och stöd”.

Ludwig upplever att: ”för mig känns det viktigt att det är konkret, för då tror jag

det blir mer använt än bara en skrift, allmänt om vad sexualitet är för det tror jag inte någon läser ens. Utan ett riktigt hands-on, gör så här”.

Amy upplever också att det vore värdefullt att sexualiteten implementeras på ett naturligt sätt i handlingsplaner och genomförandeplaner kring sin son:

”Jag föreställer mig att om man flyttar in på ett boende så har man någon slags intervju, man tar reda på massa fakta runt den är personen. Hen vill ha det på detta viset, hen tycker om detta och detta (…) Och då tycker jag att i det

upplägget borde man alltid väva in detta med sexualitet. Att det är ett av ämnena som man alltid tar upp och diskuterar, så vet man från början”

Det blir här problematiskt att föra in sexualiteten på ett ”naturligt” sätt i arbetet med personer med intellektuella funktionsnedsättningar, en sexualitet som tar sig uttryck på olika sätt för olika individer. De riktlinjer och ”hands-on” dokument som behandlar sexualiteten blir då rådande normer kring hur en sexualitet bör ta sig uttryck. Löfgren-Mårtenson (2013) menar det föreligger en transparens kring sexualiteten hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar, vilket innebär att sexualiteten kan bli föremål för bedömning utifrån ett normativt perspektiv där personalen och chefer är normen. Konsekvensen blir också att sexualiteten kopplas samman med den intellektuella funktionsnedsättningen.