Hur omgivningen pratar om sexualitet

Genom intervjuerna uppfattar jag att en stor fråga handlar om vems ansvar det är att prata om sexualiteten med målgruppen. Hur mycket är det personalens ansvar att implementera pratet om sexualitet i vardagen på boenden och hur mycket ansvar har föräldrar och anhöriga att förmedla information till sina barn? Hur hanterar personalen och anhöriga frågor kring sexualitet och ges information kring sådant som är väsentligt för att personen med en intellektuell funktionsnedsättning ska kunna utöva sin sexualitet? Både personal och anhöriga vittnar om att information ibland inte ges förrän den efterfrågas. Har personen i fråga inte förmåga att själv lyfta ämnet, blir konsekvensen att viktig information inte berörs. Liknande skriver Abbot & Burns (2007) om i sin forskningsöversikt som menar att den intervjuade personal som arbetade med personer med intellektuella funktionsnedsättningar såg det som stärkande att individen själv efterfrågar information. Abbot & Burns menar då att detta kan leda till att ingen pratar om sexualiteten, då många av de som har

en intellektuell funktionsnedsättning inte har makt att själva lyfta diskussionen. Birgitta som arbetar på ett boende anser att en lösning kan vara:

”

kunna hänvisa”.

Flera forskare och författare (Löfgren-Mårtenson 2013, 2012, 2005; Lewin 1987, Helmius 2004, Grönvik 2008) menar att personer med intellektuella funktionsnedsättningar på ett eller annat sätt står utanför den socialiseringsprocess som andra personer utan intellektuella funktionsnedsättningar går igenom, i vilken de skaffar sig förebilder för vidare sexuell utveckling. Skolan är en plats där en del av socialisationsprocessen äger rum, och forskning visar på att sex- och samlevnadsundervisningen på särskolan är bristfällig (Löfgren-Mårtenson 2012; Noonan & Taylor Gomez 2010). Bristen på relevant och tydlig information leder till att personer med intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma chans som de utan intellektuell funktionsnedsättning att söka passande förebilder kring sexuella identiteter eller att ta till sig information som kan vara viktig i deras sexuella utveckling.

De anhöriga jag intervjuat upplever i samma utsträckning som personal och chefer att sexualiteten hos sina unga vuxna och vuxna barn är viktig att tala om, och de upplever att det inte talas tillräckligt om det. Cissi har en öppen dialog med sin sons assistenter, där sexualitet är ett av många ämnen som diskuteras kring sin son, då hon anser att sexualiteten är en självklar del honom och det är också viktigt för henne att den utförs av honom själv. Cissi:

”Med assistenterna vi har idag, dom är ju i vårt hem så vi ser ju när allt sker och

så har vi arbetsplatsträffar en gång i månaden och då tar vi ju upp allt möjligt, och det är klart att det (sexualiteten) och så är en grej och det är som jag sa att det är ju en grej när det kommer någon ny, för sen vet ju dom hur (namn) brukar

göra, vad han verkar må bra av”.

Cissi påtalar dock att det är först när det dyker upp en situation som kräver diskussion som det tas upp på arbetsplatsträffarna, vilket flera vittnar om under tidigare avsnitt, men att det då görs utifrån ett oproblematiskt perspektiv.

44

Den intervjuade personalen talade mycket om hur viktigt det är hur de själva pratar om och beter sig kring sexualiteten, vilket sänder ut budskap om vilka normer som gäller. Allt från att ge kommentarer när boende ska ut och träffa någon till hur personer på tv ser ut. Staffan, som arbetar på ett boende, reflekterar över hur lätt normer överförs till andra: ”Jag tror också det är alla såna här små och stora

sociala sammanhang i vardagen, som du sa, bara att sitta och kolla på idol… små kommentarer, man delar den upplevelsen”.

En svårighet som en personalgrupp vittnade om var den balans som de försöker upprätthålla, å ena sidan vara förebild och modell inför boende, å andra sidan sända ut neutrala normer. Lukkerz (2011) belyser det när han menar att det i ett professionellt sätt att hantera sexuella frågeställningar är viktigt att särskilja mellan sin egen och de boendes sexualitet. Hur personalen pratar om sexualitet påverkar hur sexuella normer förmedlas till den boende, vilket påtalas av den intervjuade personalen. Samma personalgrupp pratade mycket om den spegling av normer som många gånger oundvikligen sker i det dagliga arbetet med personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Det kan å ena sidan vara positivt att som personal tala om sitt egna privatliv, då det kan ge en spegling över olika levnadssätt, å andra sidan finns risken att det blir en homogen bild om arbetsgruppen i sig är homogen. Linnéa pratar om sina erfarenheter kring detta:

”Det svåra är när den (arbetsgruppen) blir så himla homogen, det är ju då man får ganska ensidig bild av vad som finns utanför. Men det kan man ju alltid jobba

med, man kan ju inte, man är ju den personal man är, men då kan man ju jobba med det på ett annat sätt”.

Genom att som personal ha kunskap och information kring sexualitet är det lättare att bemöta boenden i deras sexualitet på ett icke-normativt sätt, och på så sätt ge information om andra levnadssätt än det heterosexuella (Löfgren-Mårtenson 2012). Staffan reflekterar över hur det normkritiska synsättet ibland stannar av:”jag tänker också det här med att aktivt jobba för, att det finns en sorts heteronormativ acceptans, att det stannar i att: det är okej, man får vara hur man vill, men vi gör inget aktivt för att uppmuntra olika uttryck”.

Cissi påtalar att det är svårt att komma ifrån de gällande normerna som finns i samhället och här uttalar hon sig om hur svårt det kan vara i relation till hennes son:

”Jag säger inte att något är rätt eller fel, men vi måste ju ändå rätta in oss bland den normen som finns i den gruppen vi är i nu, man kan ju inte heller vara hur som helst heller. Varken du eller jag eller dom som har funktionshinder, vi rättar ju in oss men kanske inte dom som inte kan läsa situationen, då måste vi ju hjälpa

till ju”.

Utifrån hennes position som förälder är det förståeligt att hon vill skydda sin son från ett fördömande från andra människor, i de situationer han inte beter sig enligt rådande normer: ”jaha, nu är vi här och hur ska vi lösa det smidigt så att han inte

sticker ut mera än han behöver, för det vill man ju inte, man vill ju skydda hans person lite så, så att det inte bli ”det är han som bor där, det är han som beter sig så”. Genom att ”rätta” in honom i de normer som finns värnar hon om hans person.

Risken med detta är att hon kan förmedla vidare normer som begränsar honom i hans möjlighet att utveckla en självständig identitet. Detta bekräftas av Löfgren- Mårtenson (2013) som menar att omgivningen har stor inverkan när det gäller sexualiteten hos personer med intellektuell funktionsnedsättning, på så sätt att det är omgivningens synsätt och normer som gör sig gällande i olika frågor. På grund av detta finns det risk för att en restriktiv syn på personer med intellektuella funktionsnedsättningar stannar kvar.