Begreppsförståelse

En annan åsikt som framkommer från vissa informanter är att de som har en intellektuell funktionsnedsättning inte alltid har förmåga att förstå vad begrepp som homosexuell, bisexuell eller hbtq innebär och att det därför kan vara svårt att identifiera sig med någon av de identiteterna. Detta talar emot Löfgren-Mårtensons (2009a) studie där informanterna visste vad de olika begreppen innebar. Charlottas citat blir återigen aktuellt: ”Men om man ser inom gruppen tror jag inte att man

kan se att det skulle vara norm att vara heterosexuell eller homosexuell. Jag tror inte att dom begreppen finns på samma sätt”.

40

Amy uttalar sig om alla de sammanhang hon uppfattar att personer med intellektuella funktionsnedsättningar står utanför och som kan vara en förklaring till att begrepp som hbtq inte alltid förstås av personer med intellektuella funktionsnedsättningar:

”jag tror att det finns många personer med intellektuella funktionsnedsättningar som inte vet vad homosexualitet är, att det existerar som begrepp. Jag tror att den

eventuella undervisning eller information som har kommit i deras väg, eftersom dom står så otroligt mycket utanför alla sammanhang. Dom får kanske inte alls på

rätt sätt i skolan, dom kan inte läsa tidningar, dom kan inte få det genom media på något som helst sätt. Dom får inte lära sig av sina kompisar, det är jättemånga

sammanhang som dom står utanför. Jag är inte säker på att så många får, ja det beror ju på nivån av intellektuell funktionsnedsättning man har, som får reda på att det finns något som heter homosexualitet eller bisexualitet eller hbtq. Då blir

det ju jättesvårt” (Amy).

Hur kan då informanternas uttalanden kring bristen på begreppsförståelse förstås utifrån cripteorin? Deras sexualitet pratas om som avvikande men det faktum att de identifierar sig som hbtq-person förnekas och förklaras bort med att de inte har förmåga att förstå begrepp som homo- eller bisexuell. Därför läggs det heller ingen vikt vid att stötta de personer som ändå inte ingår i normatmakten. De anses befinna sig långt ifrån den normerande sexualiteten vilket gör att de förnekas i sin begreppsförståelse. Omgivningen kan också förneka en hbtq-identitet hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar, bland annat på grund av den ökade utsattheten de kan utsättas för, men också på grund av brist på partners att välja mellan (Abbott & Howarth 2006, Noonan & Taylor Gomez 2010). Löfgren- Mårtenson (2009a) menar också att det kan bero på att hbtq-identiteter istället ses som vänskap och inte som sexuella uttryck, men också som ett sexuellt experimenterande som slutligen övergår till en heterosexuell identitet.

En förutsättning för att kunna utveckla sin sexualitet är att få information. Anhöriga upplevde vissa svårigheter med att ge information kring sexualitet till sina barn, vilket berodde på att de inte alltid riktigt vet vilken nivå informationen ska ligga på. De är osäkra på hur mycket deras barn förstår, och vill därför inte lägga informationen på en för svår nivå vilket då kan skapa förvirring. Användbart informationsmaterial lyfte en anhörig upp som ett problem, då hon anser att det inte finns så mycket anpassad information tillgängligt. Ytterligare en aspekt som två

anhöriga talade om var problematiken kring hur informationen förmedlas, då de menar att deras barn behöver visuell information. Där ligger problematiken i vem som ska förmedla den. Båda anhöriga känner obehag inför att själva visa sina barn onaniteknik och de tycker även att det blir problematiskt att assistenter ska visa då de tror att det kan upplevas som kränkande för barnen. Cissi har flera gånger upplevt ett dilemma kring hur information ska förmedlas till hennes son:

”Och det är ju så hårfint det där också, vad är informativt och visa vad det finns och vad är ett övergrepp? För alla saker man ska lära, i alla fall vår son och flera

som inte är så talbara, dom måste man ju visa och det vill jag ju inte, jag vill ju inte vara den som visar. Det känns ju som ett övergrepp, att visa på mig känns ju

inte rätt faktiskt. Det är ju svårt, då måste det ju vara på lika villkor och jag kan ju inte ha den relationen med min son ju. Och assistenterna ska ju inte ha det så, dom ska ju vara den delen av han som han inte kan själv, så det vet jag inte hur

det skulle gå till”.

Även Amy upplever samma dilemma:

”Och det där har jag grunnat jättemycket på också, kommer han kunna lära sig onanera själv, om han inte kan lära sig onanera själv, för det vill jag verkligen att han ska kunna, hur ska vi kunna lära honom det? Vem ska kunna lära honom det?

På vilket sätt ska det gå till när någon lär honom det? Ska det vara någon som handfast tar hans hand och visar honom i duschen eller hur fan ska det gå till? Och jag har ju förstått att självklart kan ju inte vi föräldrar vara behjälpliga mer

än att jobba med saken, men inte med honom direkt. Det känns ju helt fel liksom. Jag har ju känt att min roll får ju vara att jobba med personal som i sin tur får

hjälpa honom på något sätt”.

Informationssökandet kring hbtq kan vara svårt för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Främst beroende på föreställningen om att de inte har förmågan att särskilja mellan olika sexuella praktiker, vilket oundvikligen leder till utebliven information, men också på grund av den utsatthet som informanter vittnar om. Eftersom omgivningen inte alltid uppfattar att personer med intellektuella funktionsnedsättningar kan eller bör identifiera sig som hbtq-person filtreras också informationen de får kring olika sexuella livsstilar (Grönvik 2008), vilket gör att deras möjligheter till att utveckla en sexuell identitet går förlorad. Genom att istället ge information om sexualiteten utifrån ett friskperspektiv, ligger tyngden på

42

självkänsla, jämställdhet och handlingsutrymme vilket gör att individen har makt att själv ta kontroll över sin sexualitet (Skolverket 2014).

Cissi har inte gett någon information om olika sexuella läggningar till sin son, främst för att hon tror att han inte kan tänka att det skulle finnas olika sexualiteter samt att hon tror sig redan ha sett att han är kär i tjejer, då han ”tittar” på ett speciellt sätt på de tjejer han gillar. Hon uttrycker samtidigt att det är utifrån hennes egna föreställningar hon förutsätter att sonen är heterosexuell, inget han själv uttryckt. Hon är rädd att den sortens information skulle bli för svår för honom. Återigen blir det aktuellt att se till föräldrarnas roll i barnets sexualitet. Amys tidigare nämnda citat: Det är väl också så att man som förälder till ett barn som är funktionsnedsatt

på det sättet min son är att jag tvingas ju tänka på hans sexualitet på ett sätt som jag inte hade behövt göra med ett annat barn eller en annan ungdom så”, är ett bra

exempel på hur stor roll föräldrarna har i sitt barns sexualitet. Är det möjligt för föräldrar i den roll de har att undvika att förmedla egna sexuella normer till sina barn, normer som kanske inte speglar barnets egna uppfattningar om sig själv som sexuell individ? Cissi uttrycker själv att hennes föreställningar om sin sons heterosexualitet grundar sig på hennes egna uppfattningar kring sonens sexualitet. Samtidigt påtalar både Amy och Cissi de svårigheter som uppstår i samband med förmedling av information, risk för kränkning och gränsöverskridning, vilket gör att egna sexuella normer lättare färgar den information som faktiskt ges.