Ingen sexualitet?

I min empiri framkommer det mycket tankar kring de sexuella normer som finns gällande personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Överlag ger informanterna uttryck för att det finns en föreställning i samhället om att personer med intellektuella funktionsnedsättningar inte har någon sexualitet. Till exempel säger en intervjuad personal, Anna-Carin: ”det känns lite grann som att folk inte

inser att personer med funktionsnedsättning, säg utvecklingsstörning, inte… jaa… har något sexliv eller… ja, jag vet inte”. Liknande resonemang uttrycker en intervjuad chef, Karolin: ”Jag tänker att man tänker kring brukarna som att dom

inte har någon sexualitet alls. Att man inte pratar om det, att man nästan tänker att dom inte kan ha den sortens relationer eller relation till sig själv”. Amy, förälder

34

”För att jag tror att man många gånger kan känna om man ser en person i rullstol till exempel, jag tror att det är rätt så vanligt att man ganska snabbt tänker: kan den här personen ha sex? Och sen tänker man nog: nä, det kan hen

nog inte… åh gud vad hemskt”.

Att personer med intellektuella funktionsnedsättningar inte skulle ha någon sexualitet kan förklaras av de historiska kontexter som har funnits om personer med funktionsnedsättningar, pendeln har skiftat mellan att de anses vara barn och därigenom automatiskt avsexualiserade till att deras sexualitet är okontrollerbar och farlig för allmänheten (Grönvik 2008, Folkesson & Kollberg 2000, Helmius 2004, Löfgren-Mårtenson 2009). Risken med sådana föreställningar, uppger Teodor som arbetar på ett gruppboende, är att den bemöts på samma sätt som hos en tonåring som inte har någon sexuell erfarenhet och därför också är i behov av skydd:

”det är ganska lätt att personal och anhöriga får en, eller skapar en roll där dom ser dom här personerna med funktionsnedsättning lite som tonåringar. Ha det förhållningssättet lite som att det är en 14-åring som ska träffa sin pojkvän eller

flickvän för första gången och är väldigt överbeskyddande och ser inte deras sexualitet som något dom haft väldigt länge, utan något som är väldigt nytt och

där man behöver vägleda och lägga sig i onödigt mycket kanske” (Teodor).

Att personer med intellektuella funktionsnedsättningar ses som barn utifrån ett sexuellt perspektiv kan leda till att det finns en tendens till överbeskydd från omgivningen (Helmius 2004). Teodor lyfter en intressant aspekt i ovanstående citat, ”ser inte deras sexualitet som något dom haft väldigt länge”, vilket tydligt exemplifierar föreställningen om att personer med intellektuella funktionsnedsättningar saknar förmåga att uppleva en sexualitet. Citatet belyser också föreställningen om att deras sexualitet inte ingår i normatmakten (Rydström 2009), vilket gör det okej att ”vägleda och lägga sig i onödigt mycket”. Enligt cripteorin avviker de från den normerande identiteten ”compulsory able- bodiedness” (McRuer 2006) vilket i sig gör att deras sexualitet ses som avvikande och på så sätt också öppen för värderingar och hjälpinsatser.

Amy, anhörig, menar att brist på tid kan göra att hennes barns sexualitet hamnar långt ner på prioritetslistan. Det är mycket att förhålla sig till när ett barn har en intellektuell funktionsnedsättning och sexualiteten kan då hamna efter, vilket även Lewin (1987) påtalar. Ett barn som föds med en intellektuell funktionsnedsättning

riskerar att definieras utifrån just detta, individen kan glömmas bort i all sjukvård och anpassning till samhället. Amy menar att:

”Det är väl också så att man som förälder till ett barn som är funktionsnedsatt på det sättet min son är att jag tvingas ju tänka på hans sexualitet på ett sätt som jag

inte hade behövt göra med ett annat barn eller en annan ungdom så”.

Att vara förälder till ett barn med omfattande omvårdnadsbehov kan göra det svårare att släppa taget och förlita sig på att någon annan ska upprätthålla samma omvårdnad. Den komplexa situationen gör det också svårt för barnet att bli självständigt i den mån hen klarar av samt att frigöra sig från föräldrarna (Löfgren- Mårtenson 2005).

Att sexuella normer ser annorlunda ut för personer med intellektuella funktionsnedsättningar verkar de flesta informanter vara överens om, de tror inte att det finns lika mycket eller lika starka normer inom gruppen. Det framkommer i intervjuerna att anledningen till detta kan vara att de redan befinner sig i ett utanförskap, vilket kan göra att de inte behöver förhålla sig till sexuella normer i samma utsträckning som de utan en intellektuell funktionsnedsättning. Charlotta, som arbetar som chef, säger:

”jag vet inte, spontant känner väl jag att det är mindre normer hos den här gruppen. Någonstans står man ju redan i ett utanförskap och minoritet och jag

hör väldigt sällan att det skulle vara en norm att vara det ena eller det andra”

Vanja, som är förälder till en person med intellektuell funktionsnedsättning tror att

”dom lever mer här och nu. Jag tror ändå att… dom tar ju inte in alltihopa, rädslor och sånt här som vi har. Dom ser mer helheten”. Föreställningen bekräftas också

av Ann-Kristin som arbetar inom LSS-verksamheten: ”Min erfarenhet är att det

kan vara väldigt direkt, när du inte har, inte är så påverkad av normer, det sociala, människor som är mer direkta i sina känslor när det gäller det mesta”. Att personer

med intellektuella funktionsnedsättningar skulle omfattas av andra sexuella normer än de utan intellektuella funktionsnedsättningar kan förstås som att deras sexualitet inte passar in i normatmakten (Rydström 2009), vilket innebär att den istället förnekas. Deras kroppar ses inte som funktionsfullkomliga och deras sexualitet räknas som något annat än det ”normala”. Eftersom förställningar om bristen på sexuella normer hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar bekräftas, fortsätter normativa föreställningar kring sexualiteten att vara allmängiltiga. Den

36

historiska kontexten som präglat synen på sexualiteten hos personer med intellektuella funktionsnedsättningar har i omgångar belyst frånvaron av sexualitet, vilket då också påverkar synen vi har idag vilket också kan förklara respondenternas antaganden om bristen av sexuella normer.

Charlotta påtalar i ovanstående citat att personer med intellektuella funktionsnedsättningar redan befinner sig i ett utanförskap, vilket då bör innebära att de inte färgas av samma sexuella normer som personer utan intellektuella funktionsnedsättningar lever med. Ann-Kristin menar att de inte är så påverkade av det sociala, ett antagande om att de heller inte ingår i samma sociala sammanhang som personer utan intellektuella funktionsnedsättningar. På ett sätt kan detta ses som en positiv konsekvens då de inte blir styrda av de normer som ibland kan upplevas som begränsande. Å andra sidan visar forskning och litteratur att de som står utanför sociala sammanhang; så som kompisar, skola och arbete, också missar mycket av den information som faktiskt ger en makt att göra aktiva val över sin egen person och sexualitet (Folkesson & Kollberg 2000, Lewin 1987, Helmius 2004, Östnäs 2007, Löfgren-Mårtenson 2005, Skolverket 2014).

Cripteorin ifrågasätter varför alla individer måste ingå i samma normalisering och varför mångfalden istället inte bejakas (Löfgren-Mårtenson 2012, Rydström 2009, McRuer 2006). Personer med funktionsnedsättningar anpassas och normaliseras in i ett samhälle som är skapat av personer med full kroppsduglighet och vi lever i ett samhälle där vi alla är lika värda som samhällsdeltagare, så varför skapas det en ram för vad samhällsdeltagarna ska klara av? Normerna är skapta för att låta individer veta vad som krävs av dem som samhällsdeltagare och individer i en social kontext, om personer med intellektuella funktionsnedsättningar inte ”behöver” förhålla sig till normerna, innebär inte också det att de är uteslutna ur det sociala samhället? Då de heller inte ”ingår” i den sociala kontexten blir det lättare att förneka och bortse från vissa sexuella uttryck som är svåra att handskas med.