Arbetsplatsernas lokaliseringsmönster

Kvinnors och mäns arbetsplatser har olika lokaliseringsmönster, något som ofta nämns som en orsak till att kvinnor relativt sett har kortare arbetsresor (se t.ex.

Sandow 2008; Friberg 2006; Frändberg et al 2005; SIKA 2002b). Kvinnors arbetsplatser anses ha en jämnare spridning än mäns, eftersom kvinnor ofta arbetar i kundorienterade yrken inom offentlig sektor, såsom vård, omsorg och skola, vilka är lokaliserade nära bostadsområden. Mäns arbetsplatser är istället mer koncentrerade till vissa delar av staden, t.ex. industriområden. Detta argument, eller teori, kan tyckas utgöra allmän kunskap, samtidigt som den inte har studerats i omfattande grad, särkilt inte under senare tid och i en svensk kontext. Några få studier har dock berört frågan (Hanson och Johnston 1985;

Hanson & Pratt 1988, 1991), och bygger på statistik från folkräkningsområden.

Hanson och Pratt (1988a) visar i sin studie från Worcester, USA, att kvinno- respektive mansdominerade arbetsplatser har olika lokaliseringar i staden.

Kvinnor i kvinnodominerade yrken arbetar oftare än kvinnor i mansdominerade yrken i förorter, vilket betyder att det inte bara är kvinnors relation till hemmet som påverkar var gruppen arbetar, utan även den typ av arbete som kvinnorna

En intuitiv förklaring till att lokaliseringen för kvinnors och mäns arbetsplatser till viss del skiljer sig, är att de olika verksamheterna i olika hög grad styrs av närhet till kunder, hyreskostnader, strävan efter närhet till liknande typer av företag, etc. Studier genomförda i USA (Hanson & Prat 1992; Nelson 1986 i Mitchell 2000) visar dock att var den efterfrågade arbetskraften bor ibland påverkar var arbetsgivaren väljer att lokalisera verksamheten. I Nelsons studie valde företag som erbjöd kontorsjobb att lokalisera verksamheten nära bostads-områden med eftertraktade arbetstagare, dvs. relativt välutbildade kvinnor med liknande klassbakgrund och etnisk bakgrund som arbetsgivarna (med andra ord

vit medelklass)(Nelson 1986 i Mitchell 2000). Av Hanson och Pratts (1992) intervjustudie framkom samma resultat, dvs. att arbetsgivare lokaliserade sin verksamhet vid förorter där en högutbildad vit medelklass bodde. Närheten mellan arbetsplats och bostad orsakas därför, enligt dessa resultat, inte bara av att kvinnor kan söka och söker arbeten nära hemmet, utan även av att arbetsgivaren aktivt söker närhet till arbetstagaren. Det är dock oklart om en sådan anpassning även är aktuell i Sverige, då klasskillnader i Sverige inte är lika markerade som i USA, och att bostadssegregationen ser annorlunda ut.

Samtidigt som den genuspräglade arbetsmarknadens lokaliseringsmönster ofta anges som orsak till att kvinnor gör kortare arbetsresor än män, kan dess betydelse ifrågasättas. Lokaliseringsmönstren måste sättas i relation till aspekter såsom individens etniska bakgrund, färdigheter och inkomst (MacDonald 1999).

I enlighet med ett intersektionalistiskt tänkande, kan man därför säga att betydelsen av arbetsplatsernas lokalisering beror på vilken grupp av kvinnor eller män som studeras. Ett sådant tankesätt speglas i studier som fokuserar på specifika grupper av kvinnor (med olika utbildningsnivåer, social bakgrund, etnisk tillhörighet, och därmed även bostadslokalisering) och deras arbetsresor.

Dessa undersökningar härrör från två olika hypoteser: hypotesen om rumslig inlåsning respektive rumslig felmatchning.

De studier som använder hypotesen om rumslig inlåsning fokuserar på det faktum att kvinnor kan ha mer lokala arbetsmarknader än män. Dessa studier analyserar (ofta inte uttalat) till stor del kvinnor från en vit, relativt högutbildad medelklass boende i nordamerikanska förorter (se t.ex. Johnston-Anumonwo 1997; Hanson & Pratt 1992; Nelson 1986 i MacDonald 1999).

Hypotesens formulering skiftar dock något från studie till studie, och det är oklart om de korta arbetsresorna betraktas som ett resultat av restriktioner eller fritt val. MacDonald beskriver i sin översikt hypotesen som ”The idea that women‟s shorter work trips are a symptom of women‟s segmentation in local labor markets” (1999:275), med andra ord att kvinnors kortare arbetsresor beror på att de har mer lokala arbetsmarknader. Hanson och Pratt, som hänvisar till hypotesen i flera studier, formulerar den i en av sina versioner som “[Women‟s]

ability or reluctance to travel long times or distances to work and their subsequent reliance on perhaps limited local employment opportunities”

(1988a:184f).

Kritiken mot hypotesen om rumslig inlåsning kommer från två olika håll. Dels kritiseras hypotesens förenkling av förståelsen för processer och individuella strategier (England 1993). England stöder sitt argument bl.a. på det faktum att de kvinnor som i allmänhet anses vara mest rumsligt inlåsta, gifta kvinnor med barn, i hennes studie pendlar längre än ogifta kvinnor utan barn (England 1993).

41

En annan typ av kritik går ut på att hypotesen endast stämmer för vissa grupper av kvinnor, dvs. de inom den vita medelklassen (Gilbert 1998). Gilbert menar att olika faktorer påverkar vita och svarta kvinnors pendlingsmönster, liksom kvinnor med latinamerikansk bakgrund. Hanson och Pratt (1994) påpekar dock även själva att hypotesen bäst stämmer på vita medelklasskvinnor i USA.

En annan typ av studier fokuserar på lågutbildade minoritetsgrupper (främst färgade) som bor i segregerade områden i centrala delar av staden. Att dessa grupper har långa pendlingsavstånd förklaras genom hypotesen om rumslig felmatchning, vilken menar att vissa grupper tvingas göra långa arbetsresor eftersom de bor lång ifrån sin potentiella arbetsmarknad (Gobillon et al 2007).

Hypotesen formulerades först av Kain (år 1968), och en mängd studier som lyfter fram den har följt sedan dess (Gobillon et al 2007; Blumenberg 2004;

Preston & McLafferty 1999; Johnston-Anumonwo 1997). Tesen tar ursprungligen varken hänsyn till kön eller till kvinnors och mäns olika arbets-marknader, utan har tvärt om kritiserats för att enbart fokusera på män (Blumenberg 2004; Preston & McLafferty 1999). Dock används argumenta-tionen i flera studier som berör kvinnors arbetsresor (Blumenberg 2004; Gilbert 1998; Preston & McLafferty 1999; McLafferty & Preston 1991).

Hypotesen om rumslig felmatchning är starkt präglad av den nordamerikanska kontext som den har utvecklats i. Där har man kunnat se att en stor del av arbetstillfällena av olika anledningar har flyttat ut från centrum till förorterna (Gobillon et al 2007). Detta utgör ett problem för de segregerade grupper som bor i stadens centrala delar och som inte har råd att flytta närmare jobben. Det är dock inte bara bostadens och arbetsplatsens lokalisering som skiljer t.ex. vita medelklasskvinnor åt från kvinnor i minoritetsgrupper. Även kvinnans roll i hushållet skiljer sig då kvinnor i minoritetsgrupper historiskt sett ofta har varit hushållets primära inkomsttagare (Amott & Matthei 1991 i Preston &

McLafferty 1999).

Hypoteserna om rumslig inlåsning respektive rumslig felmatchning är därför starkt präglade av den kontext som de utvecklats i, med andra ord genussystem, segregering och verksamhetslokalisering som finns i USA. De bör därför inte förväntas anta samma form i den svenska eller europeiska kontexten.

Förklaringshypoteserna är dock intressanta i den bemärkelsen att de belyser hur olika gruppers skiftande förutsättningar och livssituationer, segregation, och olika näringars lokaliseringsmönster skapar olika villkor för olika gruppers arbetsresor. Hypotesen om rumslig felmatchning är även intressant i det avseendet att den visar att långa arbetsresor inte enbart ska anses spegla positiva aspekter för individen (motiverat av ökande löner). Den koppling som ofta görs mellan mobilitet och makt kan därför kritiseras då den bygger på en förenklad bild av mobilitetsbegreppet (Gilbert 1998).