B ARRIÄRER

5.1.1. Reaktioner på forskningens barriärer

När informanterna intervjuades informerades de om fem barriärer som forskningen påvisat. Dessa var: begränsad förståelse för våld inom HBTQ, stigmatisering av HBTQ, systematisk ojämlikhet, heterosexuella normer och attityder, samt insatsers brist på kunskap om stöd för HBTQ-offer. Samtliga informanter kände igen sig i dessa barriärer och upplevde att de var generaliserbara till en svensk kontext. Alla framhöll även att kunskapsbrist kring HBTQ och ett automatiskt cis- och

heteronormativt tänk, var det mest framträdande och synliga inom deras

verksamheter. Alla informanter visade också en medvetenhet kring det faktum att HBTQ-personer löper risk att uppleva svårigheter i relation till sin HBTQ-identitet när det kommer till att söka hjälp. Informant fyra framhäver normernas påtaglighet inom såväl målgruppen HBTQ som inom verksamheter:

Vi märker i mötet med målgruppen att det finns hetero- och cisnormer. Att starka samhällsnormer bidrar till att personer upplever att tröskeln för att söka hjälp är otroligt hög, och också kunskapsbrist hos organisationer. Att man har förutfattade meningar om vad för bemötande man kommer få, vilket tyvärr många gånger stämmer. (Informant fyra)

Citatet lyfter att cis och heterosexuella normer gör att tröskeln för att söka hjälp blir högre ur minst två vinklar: organisationers kunskapsbrist som kan spegla av sig i yrkesverksammas bemötande, samt HBTQ-personers förväntningar om ett dåligt bemötande. När en norm är så pass samhällsförankrad som cis- och heterosexuella normer är, blir det inte heller långsökt att påstå att normerna också påverkar hur en verksamhets utformning och bemötande kommer att bli. I citatet ovan syns spår av hur det också påverkar individer utanför den rådande normen. En informant menar att dessa normer finns med hela tiden och att tanken om en kärnfamilj bestående av en mamma och pappa är kännetecknande för verksamheten. Vidare menar en annan informant att det kan upplevas komplicerat när det inte handlar om ett cis- och heteronormativt par, vilket hen menar kan vara komplicerat nog. Även informant fyra framhäver normernas påtaglighet inom såväl målgruppen HBTQ som verksamheter.

Samtidigt skildrar en informant nedan en upplevelse som påvisar starka cis- och

26 heteronormativa attityder inom verksamheten:

Vi hade ett fall med en ganska ung person som var uttalat homosexuell som experimenterade ganska mycket i sin sexualitet och det får man ju göra tänker jag, men som också hamnade väldigt snett i det och blev våldsutsatt. Där man i

diskussionen både i arbetsgruppen och tyvärr upplevde jag det även på ledningsnivå, att man kunde möta lite sådär “ska man vara med i leken får man leken tåla”. Lite som att “ja men om du är så utåtagerande i din sexualitet då kanske du också får ta att du får så äckliga gubbar efter dig”, eller vad man ska säga. Det tänker jag är lite samma logik som kvinnor som utsätts för våld kan få höra “ja fast du hade ju väldigt kort kjol”. Jag tänker att den retoriken finns även kring HBTQ-personer och kanske ännu mer för att det är mer provocerande för normen. (Informant två)

Citatet påvisar existensen av en tankegång om att våldet i vissa fall anses vara

självförvållat, vilket informanten finner problematiskt. Förhållningssättet till synen på våld ihop med sexuell praktik förflyttar skulden och ansvaret från förövaren till offret.

Detta eftersom fokus läggs på offrets eget beteende och ansvar över situationen.

Tankegången i citatet ovan skulle kunna förklaras utifrån en bristande förståelse för våldets mekanismer och fördomar gällande sexuell praktik. Isdal (2017) skriver att detta beteende kan tolkas som ett sätt att minimalisera eller bagatellisera våldet, vilket gör att det inte längre ses som ett problem som kan eller behöver lösas. För

yrkesverksamma kan detta innebära att de indirekt lägger över ansvaret på offret istället för förövaren, vilket såklart riskerar att påverka den hjälp och det bemötande som offret får. Två informanter lyfter även vikten av verksamheters sätt att

kommunicera till medborgarna om vilka målgrupper de är till för. De menar att detta kan ske via exempelvis hemsidor och informationsblad. Samma informanter påpekar att benämningen “relationsvåldsteam” istället för “kvinnofridsteam” ihop med formuleringen “oavsett kön och läggning” är mer inkluderande och signalerar öppenhet till omgivningen. På strukturell nivå sticker en informant ut och resonerar att den politiska nivån medverkar i att osynliggöra grupper utanför hetero- och cisnormen:

Mäns våld mot kvinnor heter ju strategiområdet som regeringen har döpt området

27 till. Så alla som inte är kvinnor som blir utsatta av män försvinner ju i den

beskrivningen. (Informant fem)

Citatet visar hur informanten ställer sig kritisk till huruvida benämningen för strategiområdet är inkluderande. Genom att benämna det som “mäns våld mot kvinnor” exkluderas andra könsidentiteter och läggningar i både förövar- och offerrollen. Detta segmenterar en bild av att det är en heterosexuell problematik.

Bristen på inkludering och representation kan medverka till att offer som inte är cis-heterosexuella ifrågasätter sin egen utsatthet och därmed riskerar leva dolt med sin utsatthet och inte söka hjälp. Även om våld mot kvinnor är ett utbrett problem, finns dock ingen anledning att förhålla strategiområdets namn till mäns våld mot kvinnor exklusivt. Detta eftersom det kan upplevas som signalerande att vissa gruppers utsatthet är högre värderad än andra. Informant fem lyfter dessutom att eftersom HBTQ-personers utsatthet för våld i nära relationer procentuellt är lika hög eller högre än cis-kvinnors utsatthet, borde HBTQ-personers utsatthet uppmärksammas mer än vad det gör i dagsläget.

5.1.2. Ytterligare barriärer

När det kommer till ytterligare barriärer nämner tre av fem informanter tidsbrist och stress på arbetsplatsen som en barriär för att tillförskansa sig kunskap och att låta den nya kunskapen tränas in. Tre av fem informanter nämner rädsla för kritik inom arbetsplatsen och/eller som yrkesverksam ihop med brist på ödmjukhet inför sin egen okunskap och ärligheten om detta inför målgruppen HBTQ. Vidare nämner fyra av fem informanter att storlek på stad och utbud av tjänster kan ses som en ytterligare barriär, t.ex. för att en större stad har större möjlighet till anpassad kunskap och tjänster än en mindre stad. En mindre stad kan även innebära en större risk för personen att komma ut mot sin vilja. Nedan beskriver en informant denna risk:

Det var en person en gång som sa att ”jag kan inte gå till vårdcentralen för alla läkare är från samma land som jag och alla känner alla, jag vill inte berätta om det här”. Och det är ju en sådan begränsning. Att just ja, vårdval hur var det nu då, kan man åka till en annan stad och välja liksom? (Informant fem)

28 Citatet ovan beskriver riskerna med att i en mindre stad tvingas komma ut mot sin vilja. Faran med detta kan vara att en HBTQ-person som utsätts för partnervåld inte heller vågar berätta om vem utövaren är eller vad som hänt, vilket kan påverka personen till att inte våga söka hjälp hos socialtjänst eller liknande verksamhet. Detta skapar således en ytterligare barriär för målgruppen i hjälpsökandet. Vidare påpekar en informant att det råder bristande kunskaper kring hur man talar om sex och intimitet i relation till våld, som hen anser är viktigt att kunna prata om oavsett kön och läggning. Ett annat problem som lyfts fram av två informanter är bristen på skyddat boende för målgruppen, då det i dagsläget enbart finns ett uttalat skyddat boende med två platser för HBTQ-personer. I dagsläget saknar flertalet potentiella boenden anpassning för målgruppen eller är cis-separatistiska. Detta menar

informanterna tillför svårigheter att placera HBTQ-personer när behovet uppstår. En informant lyfter även att yrkesverksamma upplever svårigheter att ha flertal

perspektiv i åtanke samtidigt, t.ex. klienters funktionsvariationer, etnicitet och

härkomst utöver HBTQ-begreppen, vilket hen kallar för “perspektivträngsel”. Genom att innefatta flera perspektiv och ha dessa i åtanke samtidigt ger det en förutsättning för att upptäcka flera olika sorters utsatthet. Detta menar informanten att ett

intersektionellt perspektiv kan underlätta med. Viktig information riskerar annars att gå förlorad och situationen kan bli svårare att lösa, exempelvis kan en bisexuell kvinnas utsatthet i en heterosexuell relation grunda sig i att våldsutövaren hyser bifobi. Om detta aldrig kommer på tal finns därmed fortfarande utrymme för våldet att ta plats. Nedan beskriver en informant vad hen anser är en barriär:

Det är väl över- och underfokusering på sexuella läggningen och könsidentiteten, att man antingen går in alldeles för lite men måste nämna det och går runt det som en het potatis, att det blir obehagligt. Eller att det blir andra hållet, man bara fokuserar på det. Det är en tydlig barriär. (Informant fyra)

Citatet visar på att fokus på den sexuella läggningen eller könsidentiteten antingen över- eller underfokuseras i det sociala arbetet. Detta kan tolkas som problematiskt då problemen HBTQ-personer upplever i hjälpsökandet antingen inte blir synliga alls, eller så blir det istället enbart fokus på vem de attraheras eller blir kära i. Våldet kan då riskera att bli sekundärt eller osynligt. Mattsson (2015) menar att samhällets

29 normer skapar detta så kallade fokus på sexualitet och könsidentitet, där det vore önskvärt att istället diskutera hur dessa införlivade normer kan motverkas. Genom att HBTQ-communityt upplevs som icke erkänt riskerar det enligt våra informanter att skapa en brist på förståelse för communityt, som då ses som en mångfacetterad och heterogen grupp. Stereotypisering av HBTQ-gruppen riskerar att klienter och deras variationer osynliggörs. Flera informanter påtalar att HBTQ-communityt redan är hårt ansatt av övriga samhället på grund av cis- och heteronormer, som historiskt inneburit sjukdomsförklaring av HBTQ-identiteter. Detta kan innebära att HBTQ-personer inte vill ge omvärlden mer saker att kritisera communityt för och därför inte vill erkänna att det förekommer våld i dessa relationer också.

5.1.3. Hur barriärer kan nedmonteras

För att kunna minska de barriärer som är synliga uppger samtliga informanter att utbildning för såväl den enskilde som för organisation och andra samhällsaktörer upplevs vara en nyckel. En informant lyfter tingsrätter och nämndemän som exempel.

Två informanter beskriver att hela samhället behöver stärkas upp och vara med i arbetet. De uttrycker att fokus främst borde vara på inkludering, med start från politiken och ner till verksamheter, som exempelvis skolor, vårdcentrale r och

arbetsplatser. Vidare lyfter två informanter socialtjänsten och liknande verksamheters roll och menar att en grundutbildning för alla nyanställda, med information om utsatta grupper inom olika områden där HBTQ-målgruppen inkluderas skulle gynna arbetet.

Andra förslag berör verksamheter där processutbildning löpande under längre tid kan förankra arbetet bättre, eller förankring genom punktinsatser med HBTQ -målgruppen som återkommande ämne på arbetsplatsträffar. Informant ett påpekar att det inte behöver vara omfattande och menar att en timme en gång i veckan eller månaden med diskussioner inom arbetsgruppen eller kunskapsutbyte från andra aktörer skulle få arbetet att bli mer intressant. Nedan beskriver en informant övergripande hur en verksamhet skulle kunna bli mer välkomnande:

Så om man bara säger oavsett kön och läggning, vi finns för dig, välkommen till oss.

Då spelar det ingen roll i hur folk identifierar sig egentligen. För då vet man att hit ska jag, om jag blir utsatt för våld är det hit jag ska. (Informant fem)

30 Citatet visar att en lösning skulle kunna vara om alla verksamheter blev mer

inkluderande och var en plats där alla kände sig välkomna. Genom att tydligt markera att alla är välkomna riskerar det inte att bli att vissa grupper utesluts eller känner sig exkluderade. Vilket känslan idag kan bli då många verksamheter ofta hänvisar

grupper utanför normen vidare till andra verksamheter, eller enbart har fokus på mäns våld mot kvinnor. Enligt Mattsson (2015) påverkar ens sexuella relationer inte bara ens egen situation, utan även ens möjligheter i samhället. Därför är det av vikt att både verksamheter och samhället följer med i att utveckla sin tillgänglighet, detta eftersom att alla system påverkas av varandra. Även om de flesta verksamheter inom socialt arbete styrs av politiska beslut i större system så betyder det inte att mindre system där verksamheter och yrkesverksamma ingår inte kan vara en del av

förändringsarbetet. Risken finns annars att systemen som olika verksamheter ingår i sluter sig och därmed förstärker de rådande normerna i samhället som indirekt exkluderar bland annat HBTQ-personer som är i behov av stöd och hjälp.