O RGANISATION

5.4.1. Handlingsplaner, riktlinjer & handledning

När det kommer till om det finns handlingsplaner, riktlinjer eller handledning på verksamheterna för de yrkesverksamma som handlar om kön och sexualitet så svarar de flesta att det inte finns någon enskild handlingsplan/riktlinjer som handlar om detta. Flera informanter berättar att de riktlinjer som finns, generellt handlar om hur de ska bemöta alla klienter utifrån en antidiskrimineringspolicy. Vidare uppger flera informanter att om det finns någon form av handlingsplan så handlar den oftast om mäns våld mot kvinnor. Informant fem berättar att de inom hens verksamhet arbetar utifrån de etiska riktlinjer som gäller för socionomer. Furman et al. (2017) nämner i sin forskning att policys och riktlinjer som stödjer inkludering av HBTQ-personer är en främjande faktor för att minska diskriminering och heteronormativitet inom verksamheterna. Detta ställningstagande får stöd av informant fyra som på sin arbetsplats har det inskrivet i sina stadgar att specifikt arbeta med HBTQ -frågor.

Samma informant menar att detta ger möjlighet till att utforma riktlinjer och

39 styrdokument för målgruppen, samt öppnar upp för segmentering genom utbildning inom verksamheten. Detta skulle kunna tolkas som en faktor till varför verksamheten som informant fyra arbetar inom har återkommande kunskapshöjande insatser i jämförelse med vissa andra informanternas verksamheter. De informanter som arbetar i verksamheter inriktade på HBTQ-gruppen uppger att det förväntas att verksamma inom deras organisationer ska besitta viss grundkunskap om ämnet HBTQ och om bland annat ett normkritiskt perspektiv. Vidare uppges det att anställda borde ha vetskap om att trans-, homo- och bifobi inte tolereras. Nedan beskriver två informanter hur de arbetar med HBTQ-frågor i deras verksamheter:

Jag upplever nog att det ligger ganska mycket upp till handläggarna att lyfta det perspektivet i diskussioner och, ja men lite så att det ligger på eget intresse, tyvärr.

(Informant två)

Vi jobbar från ett normkritiskt perspektiv, ett intersektionellt perspektiv att beroende på dina övriga livsvillkor så behöver inte HBTQI-identiteten vara problemet utan det är oftast våldet eller samhällets heteronormativa utformning i alla stödinsatser.

(Informant fem)

Informant fem lyfter att de på hens arbetsplats jobbar från ett normkritiskt perspektiv vilket hen inte går djupare in på än vad citatet ger. Däremot är informant fems

organisation särskilt HBTQ-målgruppsinriktad, vars stadgar uppger att organisationen är feministisk och antirasistisk. Ihop med HBTQ-fokuseringen kan det i detta fall antas att organisationen arbetar utifrån förhållningssättet att samhället kategoriserar personer och där normanpassade individer gynnas mer än andra. Genom att

stödinsatserna är heteronormativt utformade, där offret för partnervåld förutsätts vara en heterosexuell kvinna och våldsutövaren en man, påverkar det således utbudet av insatser som ges och förutsättningarna för att söka stöd och hjälp. Detta menar flera informanter är problematiskt då de regelbundet för diskussioner om t.ex. vart en man som blivit utsatt för partnervåld ska placeras då det inte finns jourer för män på samma sätt som för kvinnor. Det framkommer således av citaten att de

yrkesverksamma som arbetar inom verksamheter som inriktar sig på HBTQ -frågor generellt sett möjliggör och/eller gör det enklare för klienter att söka hjälp. Detta då

40 verksamheterna de arbetar på redan har riktlinjer och övriga arbetssätt som indirekt gör det lättare för klienterna att känna sig välkomna när de ska söka hjälp. Klienterna behöver då inte förklara sig eller komma ut ytterligare en gång, då de genom att söka sig till dessa verksamheter redan är öppna med sin HBTQ-identitet.

5.4.2. Samverkan med andra aktörer

Samverkan med andra aktörer beskrivs fungera både bra och dåligt. Exempelvis bra när samverkanspartners har mycket kunskap eller HBTQ-utbildning av något slag och där ett kunskapsutbyte kan ske och hjälp erbjudas från flera håll. Majoriteten av informanterna menar att samverkan fungerar bra. En informant berättar att hen mött åsikter hos andra samverkanspartners som upplevts problematiska, vilket hen inte går djupare in på än så. Det som anses fungera dåligt är bristen på insatser och hjälp som andra aktörer specifikt kan erbjuda HBTQ-gruppen. Det upplevs också svårt att veta hur behovet ser ut för hjälpinsatser eftersom mörkertalet antas vara mycket stort då barriärerna också kan bidra till att färre söker hjälp. Detta gör att hjälp och

stödinsatser inte heller kan utformas eller finnas tillgängliga eftersom det är svårt att kartlägga hur behoven ser ut. Det som kan göra att samverkan fungerar sämre är enligt informant fem när samverkanspartners drabbas av resursbrist. Även samverkan menar informant fem drabbas av det tidigare nämnda begreppet perspektivträngsel, vilket kan uppstå när verksamheter arbetar med olika problematiker och utsatta grupper samtidigt, som exempelvis socialtjänst och polis. En informant beskriver nedan sin upplevelse och erfarenhet av samverkan:

Det vi märkt generellt är att attityden blir såhär ”ja. men alla är klart välkomna men om man inte hör av sig får man ju lite skylla sig själv”. Det här är mina egna åsikter och som jag märker i vår samverkan med andra. (Informant fyra)

Citatet kan tolkas som att aktören som uttryckte detta inte anser att denne själv och verksamheten har något ansvar i hur folk upplever tillgängligheten. Istället läggs ansvaret över på klienten/offret, vilket kan tolkas som att den yrkesverksamma ignorerar de barriärer som involverar organisationen och dess arbetare, som HBTQ -personer som utsätts för partnervåld upplever. Detta försvårar samverkan i form av att andra aktörer kan uppleva att de förhållningssätt som organisationen har till barriärer

41 och målgrupper gör den mindre lämplig att involvera trots dess potentiella värdefulla insatser. Följderna av detta kan bli att de olika systemen påverkar varandra, där attityder och beslut fattade av enskilda yrkesverksamma direkt riskerar att påverka verksamhetens bemötande och tillgänglighet för olika grupper i samhället. Indirekt riskerar HBTQ-personer att drabbas av strukturell exkludering då de utesluts från att söka hjälp och stöd från dessa verksamheter, där ansvaret läggs på personen att anpassa sig till de rådande systemen eller helt enkelt inte få någon hjälp. Vidare problematiserar informant fyra uttrycket “alla är välkomna” och “alla är lika för mig”

i relation till HBTQ-identiteter och drar en parallell till rasism och uttrycket “jag ser inte färger”. Hen menar att en person som inte ser färger inte heller förmår se strukturell rasism och att det är samma problematik med HBTQ-identiteters strukturella utsatthet och acceptans. Informant fyra påpekar att detta är ett sätt att förminska människor och att relativisera hat och homo- bi och transfobi.