Att kunna bli en del av svenska samhället

Alla skolsjuksköterskor önskade samarbete mellan kommuner och med landstinget. Det var skolsjuksköterskan som hade den medicinska kompetensen på skolan och ansvaret för att samordna. Hon stod för kontakten med vårdcentral och sjukhus och fick själv vara aktiv för att få journalkopior. En skolsjuksköterska upplevde att barn och familjer fick svara på samma frågor hos olika myndigheter och att ett bättre samarbete skulle kunna samordna frågorna. Ett ökat samarbete med Migrationsverket var också önskat för att få information om vilka barn som befann sig i kommunen. Det öppnades ständigt nya boende för asylsökande i några kommuner utan att skolan var involverad. Det gjorde det svårt att förbereda för de nyanlända barnen och belastningen blev stor på skolan. Men upplevelsen var att Migrationsverket var svåra att samarbete med. De fanns ofta långt bort och informationen om nya barn eller vart de som flyttat tagit vägen kom inte fram till skolsjuksköterskan.

6.3 Att kunna bli en del av svenska samhället

Huvudkategorin att kunna bli en del av svenska samhället handlar om integration. Vilka hälsofrämjande åtgärder som bäst integrerar barnet i den svenska skolan. På frågor om integration och segregering blev det klart att det inte var begrepp som det ofta reflekterades

39 kring i det dagliga arbetet, utan skolsjuksköterskans profession vilade på en grund om allas lika värde, vilken alla skolsjuksköterskor arbetade utifrån. Kunskapen om hälsofrämjande faktorer för integration var stor hos skolsjuksköterskorna.

6.3.1 Tillhörighet till en skolklass

Alla skolsjuksköterskor var överens om att det mest positiva för integrationen var att barnet fick en skolklasstillhörighet. Klassen skulle bestå av svenska och nyanlända barn och det var viktigt med den blandningen. En bredd hos eleverna med en spridning i olika klasser på olika skolor i kommunen var det bästa. Då kunde man också uppnå en bra socioekonomisk

blandning av elever på skolan.

”Vi är ju väldigt mycket för integration, så vi försöker att väldigt snabbt, man läser praktisk- estetiska ämnena, får man snabbt klasstillhörighet för att skapa då kamratrelationer.”

Svårigheten med integrations arbete var att i flera kommuner var många skolor fulla och det fanns inte plats för nyanlända barn. Segregerade bostadsområden i en kommun gjorde att vissa skolor endast hade elever med utländsk bakgrund. På skolor med hög andel utländska elever blev det en ökad kompetens kring de nyanlända barnen genom att lärare i svenska som andraspråk och studiehandledare i hemspråk samlades på de skolorna, vilket gjorde det svårt för barnet att välja andra skolor. På några skolor var pedagogerna överarbetade då de flesta nyanlända barn kom i samma klass, vilket ökade arbetsbelastningen för den pedagogen. Det stora flödet av nyanlända gjorde att även de mest entusiastiska pedagogerna inte orkade genomföra sitt uppdrag och då ökade risken för att de nyanlända barnen hamnade utanför gemenskapen.

En central placering av förberedelseklassen och senare svenska som andra språk på skolan gjorde det lättare för svenska och nyanlända barn att mötas. Fem skolsjuksköterskor lyfte fram detta som viktigt på deras skolor. Den fysiska miljön på skolan hade betydelse för integrationen. Alla elever skulle ha samma rätt att delta i alla aktiviteter med klassen och det var viktigt med ett likvärdigt synsätt. Men det saknades ofta resurser för att kunna bedriva en skola tillgänglig för alla. Mera personal behövdes för att lotsa de nyanlända barnen i början. Undervisningen behövde anpassas i klassen, och barnet behövde studiehandledning på modersmål. På flera skolor saknades studiehandledare, mindre kommuner hade svårt att få studiehandledare i hemspråk på alla språk. Personal och lokalbrist gav på en skola för korta

40 skoldagar. Barn utan skolgång i hemlandet hade det svårast. Om det fanns

inlärningssvårigheter hos barnet tog det lång tid att upptäcka. Majoriteten av

skolsjuksköterskorna var överens om att en skola för alla kräver resurser. En bra skola för alla är en skola där alla får plats oansett inlärningssvårigheter. Strävan är alltid att barnet ska ha en chans att hamna på rätt nivå i skolan från början och därmed få möjlighet att lyckas i skolan.

6.3.2 Integration av flickor

Den grupp som var svårast att integrera var flickorna. Många flickor var hårt hållna hemifrån och fick gå hem direkt efter att skolan var slut. Mera resurser och ökade aktiviteter i skolan skulle hålla kvar flickorna. En öppen skola med längre dagar skulle öka integrationen. En skola hade anställt en projektperson för detta, vilket hade haft positivt utfall på flickornas självkänsla.

”Där är flickorna otroligt hårt hållna, utan rättigheter, bara skyldigheter. Det tycker jag är tufft jobb.”

Flera skolsjuksköterskor tyckte att det var viktigt att strida för likvärdighet mellan könen i skolan. Att flickor skulle vara med på idrotten, lära sig simma och ha en frizon i skolan. Det var de demokratiska reglerna i Sverige som skulle gälla med allas lika värde. Respekten för att kvinna och man är likvärdiga. Flera skolsjuksköterskor önskade utbildning i kultur och tradition om olika länder. Det var viktigt att våga prata om fördomar och att kunna diskutera heder och könsstympning. Skolsjuksköterskan skulle kunna öppna för diskussioner om detta, och till exempel ha undervisning tillsammans med pedagog.

Samtal med flickorna och vårdnadshavare, om hur det är att vara kvinna i ett land som har demokrati och likaberättigandet, var viktigt. Flickorna behövde utbildning i vilka rättigheter de har. De flesta upplevde att killarna hade en större frihet att röra sig. På en skola såg skolsjuksköterskan att flickorna var med sina landsmän i sin grupp, medan pojkarna lättare integrerade sig med de svenska barnen. Det fanns flera exempel på att flickorna inte fick vara med på någon fritidsaktivitet, utan dom skulle vara hemma och hjälpa till. Detta påverkade flickornas språkutveckling.

41

6.3.3 Språket- nyckeln till framtiden

Språket lyftes fram som det viktigaste av flera skolsjuksköterskor. Att få lära sig svenska eftersom språket är nyckeln till framtiden. Det blev lättare en segregering på skolan med olika grupperingar när den nyanlända inte behärskade svenskan. Barn umgicks med de som kom från samma land och hade samma språk. Flera skolsjuksköterskor såg sällan svenska barn och nyanlända barn tillsammans i skolan medan en skolsjuksköterska tyckte att eleverna var blandade på hennes skola. På en skola provade man fasta rastaktiviteter ledd av pedagog för att integrera eleverna och för att prata svenska på rasterna, vilket upplevdes positivt. Det var också svårt att få föräldrar delaktiga eller att olika föräldragrupper pratade med varandra när de inte behärskade svenska språket. Att föräldrarna fick plats på SFI (Svenska för invandrare) var viktigt för barnens integration.

”Jag tror att det är nyckeln till framtiden. Språket och att dom blir delaktig i samhället. Vi skolsköterskor är ett viktigt kort, men vi är inte dom viktigaste. Egentligen är det språket.”

Majoriteten upplevde att nyanlända barn oftast var hemma med familjen på sin fritid och pratade sitt hemspråk. De flesta ansåg att det inte räckte med att prata svenska i skolan utan det behövdes på fritiden också. Skolan blev annars den enda arena där barnet var i kontakt med svenska språket. Det fanns delade meningar om skolan skulle hjälpa till att lotsa till sport- och musikklubbar eller om detta var samhällets ansvar. Flera skolsjuksköterskor tyckte att det var viktigt att de nyanlända barnen fick möjlighet att vara med på fritidsaktiviteter tillsammans med svenska barn. Det kunde då behövas ekonomiskt stöd. Ett förslag var att det skulle finnas en nyanländkvot i sport- och musikklubbar där man gratis fick delta och ett annat förslag var att barnen skulle vara kvar i skolan längre dagar och ha olika aktiviteter i skolan. Alla skolsjuksköterskor hade kunskap om vad som var främjande för integrationen, men möjligheten att påverka upplevdes ofta begränsad.