Skolsjuksköterskan står för en helhetssyn

I denna huvudkategori kommer skolsjuksköterskans roll i arbetet med de nyanlända barnen fram. Skolsjuksköterskan arbetar på olika nivåer när det gäller de nyanlända barnen. Hon är en viktig profession när det gäller barnets hälsa. Synen på vad som är skolsjuksköterskans hälsofrämjande arbete var lika när det gällde de nyanlända barnen.

6.2.1 Vaccinationer

Det mest tidkrävande för alla skolsjuksköterskorna när det gällde nyanlända barn var

vaccinering, vilket gav upphov till stor frustration. Alla tyckte att administrationsbördan var stor när det gällde att hålla reda på vilken vaccination barnet skulle ha, och när den skulle ges. Man fick ständigt söka efter ordinationer på vaccinering. Ordinationsvägarna såg olika ut i kommunerna om det var skolläkaren eller distriktsläkaren som ordinerade. Ofta stämde inte vaccinationsordinationen och fick göras om. Det var inte lätt att ta vaccinationsanamnes av barnet då de flesta blev, precis som i Sverige, vaccinerade när de var små och inte kom ihåg vad de hade fått. Det var också ett tidkrävande detektivarbete att ta reda på om barnet hade fått vaccin i andra kommuner i Sverige. Utan de fyra sista siffrorna kunde det nyanlända barnet inte registreras i den nationella databasen utan vaccinationerna registrerades lokalt i skolhälsovårdens patientjournal.

”Dom träffar dom på mottagningen och gör ett hälsosamtal, men så har dom liksom inte rett nånting i vaccinationerna. Sen nu har vi löst det så att vi har en läkare på vårdcentralen som sitter och ordinerar som inte jobbar på asylmottagningen också får vi dom här

ordinationerna, också tittar vi på dom också tycker vi: Nej, det stämmer ju inte. Också får våran skolläkare titta på det här också gör hon om ordinationen. Ja ha när vi har kommit så långt då skall vi informera föräldrarna att nu är det dags med det här. Då har vi skickat hem ett papper och då hör dom i bästa fall av sig, nämen vi förstår ingenting. Våra barn är vaccinerade. Och då blir det en diskussion där…… ”

35 Den medicinska kommunikationen mellan kommunerna var dåliga och några önskade

nationell samordning av vaccinationerna. Det behövs tydliga regler nationellt då det var godtyckligt vem som gjorde vad och vilka vaccinationer barnet skulle ha. Kommunerna gjorde olika och skolsjuksköterskan kunde få lägga tid på att ta reda på vem som skulle göra vad, vem som skulle ordinera och vem som skulle betala för vaccinet. Detta gjorde att andra arbetsuppgifter fick stå tillbaka. En annan oro var att det medförde medicinska risker för barn som flyttar runt i kommuner med avbrutet vaccinationsprogram eller dubbelvaccinering. Det kunde också hända att barnet fick vaccin hos landstinget och kommun samma vecka, vilket inte var bra. Några var oroliga för att barnet skulle få för mycket vaccin, medan andra tyckte att det inte var farligt att vaccinera för mycket. Det såg olika ut hur man försökte att

kvalitetssäkra vaccineringar. Några delade ut vaccinationskort till barnet, andra tyckte att det var viktigast med skriftligt godkännande från- och information till vårdnadshavare. Någon hade muntligt godkännande från vårdnadshavare. Det positiva med vaccinationerna var att de gav skydd mot farliga sjukdomar och flera tillfällen till möten. Skolsjuksköterskan kunde under mötet följa upp hälsofrågor och samtala om hur barnet trivdes i skolan. Det fanns därför möjlighet att påverka barnens hälsa i en positiv riktning.

6.2.2 Samtal om hälsa

Majoriteten av skolsjuksköterskorna tyckte att i tillägg till vaccinering, var

skolsjuksköterskans roll i mottagande av nyanlända samtal om hälsa. Skolsjuksköterskan har ett informerade och utbildande ansvar i hälsofrågor. Livsstilsfrågorna var viktiga för alla. Att prata om sömn, motion, mat och pubertet. Samtalen om hälsa var lika dom som man gör för svenska barn, men på ett lite annorlunda sätt. Värdegrundsfrågor och hur man var mot varandra var återkommande teman. Vilka normer och värderingar som det svenska samhället vilade på. Fokus på barnets friskhetsfaktorer var viktigt genom att fråga om barnets intressen och vad det gillade att göra. Skolsjuksköterskan försökte också att ta reda på hur barnet hade det i skolan.

De nyanlända barnen kom olika vägar till skolsjuksköterskan. Alla skolsjuksköterskor hade öppen mottagning för eleverna på skolorna och var en fast punkt. Det fanns också en möjlighet till samtal när barnet kom och fick sina vaccinationer. Några skolsjuksköterskor hade en hälsokontroll ganska snabbt efter att barnet hade börjat på skolan, medan andra kände att de inte hade den tiden. Andra kallade till ett hälsosamtal när hela skolklasser skulle ha enligt basprogrammet, medan andra hade ett eget hälsosamtal inlagt för nyanlända. Att följa

36 basprogrammet för skolhälsovård med de nyanlända barnen tyckte de flesta var svårt, utan man fick känna in och individanpassa hälsosamtalet efter vad den nyanlända behövde. Barnet var oftast inte mottagligt för hälsosamtal efter bara några månader i Sverige. Många visste inte vad hälsa var eller hur kroppen såg ut. Flera använde hälsosamtalet, när vårdnadshavare var med, till att påverka hela familjen till en bättre hälsa. Skolsjuksköterskan pratade med föräldrarna om bra levnadsvanor och om skolsituationen. Det fanns barn som aldrig hade varit på hälsokontroll och det kunde hittas syn- och hörselnedsättningar.

”Så min roll som skolsköterska där det är å vara tycker jag uppfångande, lyssnande, stödjande, att vara den som ser ut över ramarna liksom. En person man kan lita på.”

Kunskap om barnets ursprungsland och flyktrutter ansågs viktigt för ett bra samtal. Skolsjuksköterskan skulle vara beredd på alla frågor och rollen var att vara uppfångande, lyssnande och en trygg vuxen. Att ha en helhetssyn om barnets situation. Tystnadsplikten var suverän för att barnet skulle våga fråga känsliga frågor och berätta. Samtidig kunde

tystnadsplikten göra att man kände sig ensam i sitt arbete. Några skolsjuksköterskor upplevde också att möten med de nyanlända barnen tog kraft, då kunskapen om människors utsatthet på flykt var tung att bära. De nyanlända barnen var utsatta och ibland tog några

skolsjuksköterskor med sig tankarna om barnen hem. Rollen som skolsköterska fick inte bli för stor, och man var tvungen att begränsa sig. Men de flesta tyckte att det var intressant att arbetet med nyanlända barn, möjligheten att lära känna människor från olika kulturer och hur de hade det i sitt hemland gav perspektiv. Alla trodde att samtalen hos skolsjuksköterskan bidrog till en bättre hälsa för de nyanlända barnen.

6.2.3 Psykisk ohälsa

Majoriteten var överens om att den psykiska ohälsan var den största hälsorisken hos de nyanlända barnen. Flera barn var väldigt utsatta och hade trauma med sig från hemlandet och flyktrutten. Barnen fick bära mycket sorg och smärta. Många var trasiga och hade varit utsatt för övergrepp. Skolsjuksköterskan kände sig maktlös och frustrerad när tiden inte räckte till att ha samtal. Problemet var också att det saknades beredskap hos landstinget att möta den psykiska ohälsan. Det var svårt att få till ett samarbete med vårdcentralen och BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) i de flesta kommuner. Vårdcentralen fungerade något bättre för några. Flera skolsköterskor upplevde att barnen hamnade mellan stolarna och att ansvaret för hälsan hela tiden gick tillbaka till skolan.

37 ”De orkar inte gå till skolan. BUP kan inte ta emot för dom har inga tider.

Samtalsmottagningen, jag tror dom har en personal kvar. Ungdomsmottagningen är så överbelastad så dom håller på att gå på knäna. Så det här är inte bara skolans problem, det här är ett samhällsproblem alltså.”

Upplevelsen var att alla instanser var underdimensionerade för att arbeta med den psykiska ohälsan hos nyanlända barn. Skolsjuksköterskor hade kunskap om vilken vårdnivå det

nyanlända barnet behövde, men ingen att hänvisa till. Detta gjorde att flera skolsjuksköterskor upplevde sig ensamma i jobbet. Uppdraget som skolsjuksköterska blev otydligt och stressen ökade. Önskan var att det fanns en central barnpsykiatrisk enhet som tog emot nyanlända barn, framförallt ensamkommande barn, som psykiskt inte orkade med. I några kulturer pratas det inte om psykisk ohälsa och det kunde vara svårt att få förståelse från vårdnadshavare om att barnet mådde dåligt. Det fanns ett motstånd till att prata om sin oro och rädsla. De flesta var överens om att den psykiska ohälsan hos de nyanlända barnen på sikt kommer att bli ett samhällsproblem om barnen inte får hjälp.

6.2.4 Samordningsansvar

”Jag tycker ju att jag är en viktig kugge i teamet. Där finns lärare och föräldrar och skolhälsovård. Det är bra att finnas som samarbetspartner.”

Majoriteten av skolsjuksköterskor upplevde att de hade ett bra samarbete på skolan med pedagogerna och i elevhälsoteamet. Skolsjuksköterskan var en trygg punkt för pedagoger, en samarbetspartner och en viktig kugge i teamet. På alla skolor var det elevhälsoteam som samarbetade kring elever i behov av särskilt stöd. Skolsjuksköterskan var oftast den första person i elevhälsoteamet som det nyanlända barnet träffade på skolan. Flera upplevde att de var den i elevhälsoteamet som var mest engagerad i de nyanlända barnen och kände ett samordningsansvar. På en skola hade de ett särskilt elevhälsoteam för nyanlända barn något som andra skolsjuksköterskor önskade. Detta för att öka kunskapen, och göra de nyanlända barnen till en prioriterad grupp. När barnet inte lärde sig svenska språket, saknades kompetens att bedöma detta. Därför tyckte flera att det behövdes en specialpedagog som arbetade

specifikt mot nyanlända barn. En stor svårighet var att det kom så många barn att det blev svårt att ha kontroll på vilka som behövde hjälp. Klasslistor ändrades ofta, och tiden räckte inte till för samarbete på skolan. Det fanns också en utmattning i att barn flyttade hela tiden vilket gjorde det svårt att få till en stabilitet i klasserna. Informationsbrist gjorde att några

38 skolsjuksköterskor inte fick reda på att det hade börjat nyanlända barn på skolan. Detta gav upphov till oro för att tappa bort barn. Det kunde på några skolor vara svårt att få förståelse för skolsjuksköterskerollen och hur elevhälsoteamet bäst skulle samarbeta för att underlätta för varandra.

”Jag tror att risken hälsomässigt är väldigt stor. Inte för dom som blir kvar utan för dom som flyttar. Vi får ju aldrig nån överlämning….. vi kan aldrig göra något…… vi vet ingenting eller så går dom under jorden eller vi har dom som har bytt hur mycket som helst.”

Ett stort flöde av nyanlända krävde en organisation som fungerade och majoriteten ansåg att skolan behövdes i planeringsarbete i kommunen för att det skulle bli bra för barnet. I några kommuner fanns det periodvis bra samarbete kring integrationsfrågor, men tidsbrist gjorde att det inte alltid fungerade. Skolans uppdrag var ofta för stort. I alla kommuner fanns det en handlingsplan kring de nyanlända. Tre skolsjuksköterskor var delaktiga i handlingsplanen och de andra var inte insatta i vad som stod där eller vem som hade gjort den. De tre som var delaktiga använde handlingsplanen för att strukturera arbetet.

Alla skolsjuksköterskor önskade samarbete mellan kommuner och med landstinget. Det var skolsjuksköterskan som hade den medicinska kompetensen på skolan och ansvaret för att samordna. Hon stod för kontakten med vårdcentral och sjukhus och fick själv vara aktiv för att få journalkopior. En skolsjuksköterska upplevde att barn och familjer fick svara på samma frågor hos olika myndigheter och att ett bättre samarbete skulle kunna samordna frågorna. Ett ökat samarbete med Migrationsverket var också önskat för att få information om vilka barn som befann sig i kommunen. Det öppnades ständigt nya boende för asylsökande i några kommuner utan att skolan var involverad. Det gjorde det svårt att förbereda för de nyanlända barnen och belastningen blev stor på skolan. Men upplevelsen var att Migrationsverket var svåra att samarbete med. De fanns ofta långt bort och informationen om nya barn eller vart de som flyttat tagit vägen kom inte fram till skolsjuksköterskan.