KAJSA OHRLANDER
En av de mer märkliga och spektakulära konflikterna i 1970-talets pedagogiska landskap i Sverige pågick när den så kallade dialogpedagogiken, som uppfunnits och föreslagits av 1968 års Barnstugeutredning, kom att bli häftigt kritiserad av några
marx-istiska utbildningssociologer.1 Jag menar att det är en strid som
förtjänar en viss uppmärksamhet dels eftersom den fick effekter för framtida pedagogiska idéer i Sverige, dels eftersom den berät-tar om en tid då inflytandet från olika marxistiska uttolkningar var stort även inom pedagogikens sfär och då således drömmen om människans befrielse och vägen dit kunde uttolkas på väldigt olika sätt och orsaka stormiga strider.
Dialogpedagogikens antiauktoritära budskap om att befria barn från att ”straffas, formas, styras, kontrolleras” och ersätta detta med jämlikhet, lyssnande och respekt för barn var inspirer-at av den marxistiske kinspirer-atolske pedagogen Paulo Freires bok
Pedagogik för förtryckta.2 Dessa idéer var uppenbart i samklang
1 SOU 1972:26 Förskolan del 1. Betänkande avgivet av 1968 års barnstugeutredning (Stockholm: Socialdepartementet, 1972), s. 41ff. Barnstugeutredningen arbetade mellan 1968 och 1972 och kom att ge underlag för lagstiftning 1975 om en allmän utbyggnad och inte minst omvandling av förskolan. Den föreslog också för första gången att förskolan skulle ha en både jämlikhets-och jämställdhetsskapande, kom-pensatorisk och integrerande roll med speciell förtur för barn till ensamstående mödrar, familjer med ekonomiska eller språkliga problem. Se Birgitta Hammar-ström-Lewenhagen, Den unika möjligheten – den svenska förskolemodellen 1968–
1998 (Stockholms universitet, 2013), s. 61ff.
2 Gertrud Schyl-Bjurman & Karin Strömberg-Lind, Dialogpedagogik (Stockholm: LiberLäromedel, 1976), s. 18. Denna skrift utgavs fyra år efter BU:s publicering 1972 i syfte att ”fördjupa och samtidigt konkretisera innebörden i dialogpedagogiken”, s. 5.
med de intensiva debatter, uppror och uppgörelser kring peda-gogik som pågick under 68-radikaliseringens tid.
Kritiken mot skolan som institution, mot socialdemokratisk skolpolitik, mot auktoritär pedagogik etc. tog från 1968 och framåt röst i lokala skolaktioner, skolstrejker, skolbojkotter eller bojkotter av vissa lärare. Skolkritiken organiserades också i nät-verk som sökte större effekt och fick plats i den våg av skolkritisk litteratur som gavs ut och i debatter i lärartidningar, vänstertid-skrifter och dagstidningar.
Kritiken riktades ofta mot elevers maktlöshet, lärares makt-fullkomlighet, meningslös undervisning, konkurrens och betygs-hets i skolan. Skolan kunde också kritiseras för att upprätthålla klassamhället, försvara kapitalismen, västimperialismen med
mera.3 Som inspiration för denna spridning av kapitalistkritiska
idéer och aktivism var den av elevorganisationen SECO:s organi-serade Indoktrineringskampanjen 1969 där cirka 200 skolor in-gick viktig. Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige som gavs ut 1968 gav en impuls till denna kampanj.
Dialogpedagogiken låg på många sätt rätt i tiden.
Kritiken slår till
Men efter några år av utspridd entusiasm för dialogpedagogikens idéer publicerades två artiklar och en bok som enligt en av författarna sökte ”slå” mot det man kallade ”den rosa vågen” som dialogpedagogiken var en del av. Den första artikeln kom 1976 och var skriven av utbildningssociologerna Staf Callewaert och Daniel Kallós med titeln ”Den rosa vågen i svensk peda-gogik”. Den andra artikeln kom 1977 och var skriven av Staffan Selander med titeln ”Dialogpedagogiken i den svenska skolan”. 3 Sökning Dagen Nyheters arkiv med sökord ”skolstrejk” och ”skolbojkott” 1965– 1975. Skola i klassamhälle (Wahlström & Widstrand, 1969); Skola i fosterland. En
bok om skolan av socialistiska skolarbetare (Stockholm: Gidlunds förlag, 1970); Skol-handboken (Stockholm: Ordfront, 1976); Gunilla Härnsten, Ett decennium av SOL i Sverige. Socialistisk lärarorganisering på 1970-talet i Sverige, med jämförande exem-pel från några andra länder (Lund: Lunds Universitet 1988).
Den mest teoretiskt genomarbetade kritiken var författad av Daniel Kallós i boken Den nya pedagogiken. En analys av den s k
dialogpedagogiken som svenskt samhällsfenomen. Den omfattade
280 sidor, gavs ut 1978 och i ny upplaga 1979.4
Utifrån marxistiskt inspirerad utbildningssociologi ”slog” man här till både mot den allmänna entusiasmen för alternativ pedagogik och förhoppningar om att man med pedagogik skulle kunna nå förändring inom rådande samhällsstruktur. Men främst riktades kritiken mot dialogpedagogiken. Dialogpeda-gogikens problem var enligt kritikerna inte bara att den hopp-ades på omöjliga förbättringar i det rådande kapitalistiska sam-hället utan att den var uttryck för en ny, mer raffinerad form av förtryck. Kritikerna beskrev dialogpedagogiken som ”borgerlig”, ”mellanskiktsupplevelse”, ”förförisk manipulation”, ”maskerad maktutövning” etc. Det var en ”rosa pedagogik”, det vill säga inte tillräckligt revolutionär utan uttryck för klassamarbete och den anklagades för att sprida en tro om att klassmotsättningarna skulle upphöra bara ”alla äntligen skulle få lov att krama
var-andra”.5
Förutom de manipulerande drag som kritiken frammanade fick dialogpedagogiken ett lite småttigt drag av både urblekt, inte tillräckligt röd, rosa reformism och något kvinnligt, förföriskt, emotionellt. Ett slående drag är hårdheten och kraften i kritiken. I en intervju på 1980-talet menade Staf Callewaert att artikeln från 1976 skrivits i ett anfall av raseri: ”En vacker dag bestämde
vi oss i ett raseriutbrott för att slå mot den här rosa vågen”.6
4
Staf Callewaert & Daniel Kallós, ”Den rosa vågen i svensk pedagogik”, Forskning
om utbildning, 1976; Staffan Selander, ”Dialogpedagogiken i den svenska skolan”, Krut, 2, 1977; Daniel Kallós, Den nya pedagogiken. En analys av den s k dialogpeda-gogiken som svenskt samhällsfenomen (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979).
5Callewaert & Kallós, ”Den rosa vågen i svensk pedagogik”, s. 32ff.; Selander, ”Dialogpedagogiken i den svenska skolan”, s. 34ff.; Kallós, Den nya pedagogiken, s. 46ff., 204ff.
6 Intervju med Staf Callevaert gjord av Mikael Palme och Donald Broady 1982 http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-broady-820530-palme-samtal-callewaert. htm.
Kritiken fick ett omedelbart och stort inflytande, och under senare hälften av sjuttiotalet försvann intresset allmänt för dia-logpedagogik. Staffan Selander, en av kritikerna, skrev 1978 att närmast triumferande att ”dialogpedagogiken rusade som en vilsen komet genom våra tankerymder, kastade ströblixtar kring
sig och falnade slutligen i kylan”.7 Den försvann ur det statliga
reformarbetet och ”skulle snart förpassas till glömskan”.8
Tillsammans med de nya pedagogiska vindar som blåste i slutet på 1970-talet och 1980-talet slutade det hela med att dialogpedagogiken försvann som pedagogisk modell för för-skolan. Socialstyrelsen förklarade 1981 att man tagit intryck av
kritiken och att dialogpedagogiken har förlorat i aktualitet.9
Likaså försvann dess inspiratörs, Paulo Freires, idéer om
fri-görande pedagogik ur svensk pedagogisk debatt och forskning.10