det viktigt att se att den gällde yngre barn mellan ett halvt och sex år, barn som vid denna tid företrädesvis och idealt vistades i hemmet, hos modern. Därför måste man också vända blicken från de skolkritiska upproren mot staten och dess institutioner och leta i de ”familjeproblem” som drivit fram Barnstugeutred-ningen och dess dialogpedagogik. Legitimiteten måste sökas i rörelser och idéer som sökte befrielse ur den familj eller det hem som nu kritiserades för att vara ett fängelse, för instängdhet,
underordning, sårbarhet.37
Till skillnad från kritiken mot skolan fanns inte någon betyd-ande vänsterrörelse som kritiserade förskolan som institution eller dess pedagogik under 1960- och 70-talen. Förhållandet var närmast det omvända, det vill säga att det kom allt starkare krav på att staten skulle lösa problemen och att staten skulle erbjuda
mer förskola och snabbare utbyggnad.38 Det ”klagades” till och med i en ledare i tidskriften Barnträdgården 1968 över att
för-skolans pedagogik alltid får uppmuntran och beröm.39
Ur ett könspolitiskt perspektiv hängde alltså kvinnans och barnets befrielse samman genom att familjen och hemmet var ett gemensamt problem. Ett sådant problem utgjordes av föreställ-ningen om att barnets rätta plats var hos modern i hemmet, något 37
Se bl.a. Eva Moberg om familjen som fängelse i artikeln ”Kvinnans villkorliga fri-givning”, i Hans Hederberg (red.), Unga liberaler. Nio inlägg i idédebatten (Stock-holm: Bonniers, 1961).
38
Förskolans utbyggnad blev under 1960-talet allt tydligare en fråga om kvinnors rättighet, rätt till arbete och utbildning, men i skiftet till 1970-talet allt mer också som en fråga om barnens rätt.
39
som på 1960-talet fungerade som en närmast hegemonisk tanke-figur och understöddes av medicinsk och psykologisk expertis. ”Psykologisk erfarenhet” slog fast att ”den nära kontakten mellan mor och barn i det egna hemmet har avgörande betydelse för en
harmonisk utveckling”.40 Yvonne Hirdman talar om ett
”husmors-kontrakt”, men det kan lika gärna sägas handla om ett moders-kontrakt menar Lena Wiorek om den inflytelserika synen på
moderns roll och plats under 1940- till 1960-talen.41
Ett problem var också den starka position som den patri-arkala familjen fortfarande innehade under 1960-talet och de hierarkiska normer om barns uppfostran som spreds utifrån denna. Det är dessa normer som nu kom att utmanas. Rita Liljeström var den av alla könsrollsfeminister på 1960- och 1970-talen som tydligast kritiserade kvinnans och barnets gemen-samma underkastelse under fadersrollen som hon menade
repre-senterade kontroll, straff och patriarkal auktoritet.42
Historikern Ann Taylor Allen ser denna fadersmakt som normsättande för kvinnans och barnets underordning i sam-hället men en fadersmakt som successivt försvagats. Den har för-svagats från att familjen och hemmet i stort sett varit faderns pri-vata egendom där ”faderns lag” rådde, via statliga reformer när
det gäller kvinnor och barn.43 Hon är en av flera forskare som
väger fadersmakten mot statsmakten och ser ”faderns lag” som tyngre vägande makt än staten vars reformer kunnat innebära
befrielse för både kvinnan och barnet.44 Staten hade dock under
45 K. G. Hammarlund, Barnet och barnomsorgen. Bilden av barnet i ett
socialpo-litiskt projekt (Göteborg: Historiska institutionen i Göteborg, 1989), s. 150
41
Yvonne Hirdman, Genus. Om det stabilas föränderliga former (Malmö: Liber, 2003); Lena Wiorek, ”Barnets behov av modern. Om uppmärksammandet av den tidiga mor-barn-relationen i 1940- och 50-talens barnpsykologi”, utkast till ett avhandlingsavsnitt. Avdelningen för idéhistoria, Stockholms universitet, 1999. Privat ägo.
42 Rita Liljeström, Uppväxtvillkor. Samspelet mellan vuxna och barn i en föränderlig
värld (Stockholm: Allmänna förlaget 1973).
43 Ann Taylor Allen, Feminism and Motherhood in Western Europe 1890–1970 (New York: Palgrave Macmillan, 2005).
44
1900-talet en dubbel roll i detta. Ty staten hade lika ofta fungerat som upprätthållare av ”faderns lag” i familjen och av denna lag som normsättare för skuldbeläggning av kvinnans sexualitet, kvinnans brist på rörelsefrihet och den patriarkala uppfostran av barnen.
Under 1960-talet organiserades hemmet och familjen fort-farande i lagstiftningen utifrån tanken om fadern som eko-nomisk beskyddare och dess samhälleliga försvarare. Familjens inre skulle upprätthållas som en skyddad plats av oskuldsfullhet, emotionalitet och trygghet med modern som verkställande organ. Samtidigt var hemmet fortfarande en privat och i mycket fortfarande rättslös plats där våld också var legitimt. Som Maria Wendt Höjer visat såg lagstiftningen fortfarande på 1960- och 1970-talen våldtäkt av gift kvinna som naturligt och motiverat av familjelivets privata karaktär samt av att det ansågs naturligt att
mannen i normala fall använder våld i sexualakten.45 Likaså var
våld mot barn i form av aga i det privata hemmet lagligt fram till 1979 och på 1960-talet uppgav 90 procent av intervjuade för-äldrar att de slagit sina barn och 55 procent att de regelbundet
använde detta som metod i barnuppfostran.46
Den avgörande poängen är att det på 1960-talet fortfarande handlade om en patriarkal hierarki där en allians skapades mellan faderlig makt, våld och beskydd. Det är denna allians som normerar idealen kring barns uppfostran. Barnet skulle omfattas av beskydd och underkastas våld, beskyddas från upplysning, bevaras opolitiskt, undanhållas världens problem och oro, be-straffas, agas och formas i uppfostringssyfte, inte se, inte röra,
inte höra.47 I denna hierarkiska familjestruktur blev barnets
45 Maria Wendt Höjer, Rädslans politik. Våld och sexualitet i den svenska
demokra-tin (Malmö: Liber, 2002), s. 79.
46 Cecilia Modig, Aldrig mer våld – 30 år av svensk lagstiftning mot aga (Stockholm: Regeringskansliet och Rädda Barnen, 2009).
47
Under 1960-talet hade synen på barnets underkastelse ifrågasatts med psyko-analysens intåg.Men fortfarande var den patriarkala barnuppfostran normsättare och upprätthölls inte minst av barnläkarkåren som uttalat understödde både moderns underkastelse under sina plikter som mor och den hierarkiska synen på
hjälplöshet en dygd och kunde vara ett bevis på att det verkligen
behövde beskyddas.48
Det var ett väldigt uppror som startade under 1960-talet mot hela detta paket av föreställningar. Det gällde barnen och det gällde kvinnorna. Kvinnokraven i 1960-talets könsrollsdebatter, inom fackföreningsrörelsen, de politiska partierna etc. hade alla riktningen ut ur familjen, ut ur moderligheten, ut ur underord-ningen.
Upproren för barnens befrielse kom först att i slutet av 1960-talet formuleras inom kulturen, av kulturarbetarna. Det var för-fattare, dramatiker, konstnärer som gick i spetsen för att om-vandla synen på det lilla barnet, menar litteraturvetaren Olle
Widhe.49
Nu skulle de yngre barnen i motsats till den patriarkala barn-uppfostran inte ses som oskuldsfulla, i behov av att skyddas från världen, i behov av att kunna lyda, lyssna på vuxna etc. I barn-böcker, i barnteatern, i barnteve framställdes barn i nya sam-manhang och med egna röster. Widhe menar att det var en ex-ceptionell tid i den svenska barnkulturen där barns röst, rättig-heter, deras plats i samhället, inflytande och tilltro till barns
för-måga att bli upplysta kom att dominera barnlitteraturen.50
Det handlade också om byte av plats – ut ur familjen och in i offentliga rum, om att i upplysningstankens anda lära om och möta världen. Kulturarbetare drog nu ut barn i tidigare barnför-bjudna offentliga rum i fiktiv form som till lidandet i världen, till död, sexualitet, realistiska skildringar av förlossningar etc. Rent fysiskt fick barn överta det vuxna rummet i Moderna Museets ”Modellen” hösten 1968 där hundratals barn under några veckor barns fostran och som troligen var de som via barnavårdscentralerna hade störst inflytande över modern i familjen. Se Lee Gleichmann, Föräldraskap mellan
styr-ning och samhällsomvandling. en studie av syn på föräldrar och relation mellan familj och samhälle under perioden 1957–1997 (Stockholm: HLS Förlag, 2004)
49 Olle Widhe, ”Introduktion till temat Den nordiska barnboken runt 1968”,
Barn-boken, 41, 2018.
50