KJELL ÖSTBERG
Den 25 maj 1968 ockuperade några hundra studenter sitt eget kårhus. Ett möte hade sammankallats för att diskutera den ut-bildningsreform som gick under namnet UKAS. Den innebar att så kallade fasta studiegångar skulle genomföras och studenterna protesterade mot att det skulle minska deras valfrihet.
Maj 68, det var ju kulmen på en vår av stegrad social kamp, studentockupationer och revolutionsdrömmar. I början på året hade Tet-offensiven i Vietnam gett förhoppningar om att FNL verkligen kunde segra. Vietnamdemonstrationer svepte över världen och allra mäktigast var de som hölls i USA. Studenter ockuperade sina universitet. I Japan i flera månader, på Colum-biauniversitet i New York låste studenterna in sin dekan. I Tjec-koslovakien väckte Pragvåren förhoppningar om en socialism med mänskligt ansikte. Och naturligtvis Paris. Studentkampen lamslog undervisningen över hela landet. Och när oroligheterna spred sig till samhället utanför universiteten och tio miljoner arbetare den 22 maj gick ut i en generalstrejk fruktade Charles de Gaulle att revolutionen kunde stå för dörren och flög till sina trupper i Tyskland för att försäkra sig om militärens stöd om det skulle behövas. I Sverige samlades tusentals demonstranter från hela landet i början på maj i Båstad för att stoppa en Davis
Cup-match mot den vita rasistregimen i Rhodesia.1
Så steget för de svenska studenterna att ockupera, om än blott sitt eget kårhus, var inte så långt. Samtidigt krävde de att den an-svarige politikern, utbildningsminister Olof Palme, skulle infin-1 För referenser till 1968 i internationellt perspektiv, se Kjell Östberg, 1968 – när
na sig. Palme satt denna ljumma vårkväll kvar på utbildnings-departementet för att lägga sista handen vid några tal han skulle
hålla den kommande veckan.2 Det säger något om Palmes roll i
svensk samtid att han med kort varsel dök upp och med stor in-tensitet kastade sig in i diskussionen med de upprörda student-erna. I inget annat land hade en sådan direkt konfrontation varit tänkbar.
Den internationella studentkampen hade definitivt kommit till Sverige. I en spektakulär demonstration försökte för övrig studenterna att hitta nya lokaler att ockupera, bland annat, in-spirerade av händelserna i Paris, Operan. Aktionen ledde emel-lertid ingenstans, och demonstrationståget återvände efter några timmar till kårhuset, som övergavs efter ett par dagars intensiva diskussioner.
Kårhusockupationen har gärna, inte minst av dem som del-tog, framställts som 68-radikaliseringens höjdpunkt. I ett längre perspektiv är det lätt att peka ut andra händelser och fenomen från denna tid av större betydelse och med mer genomgripande följder: Gruvstrejken, Grupp 8, kampen mot kärnkraft till exem-pel. Men händelsen blev en massmedial händelse av stora mått. Till detta bidrog den febriga internationella bakgrunden, men också Olof Palmes roll.
Konfrontationen med studenterna, och framför allt med ockupanternas ledare Anders Carlberg är ett av de mest belys-ande vittnesbörden vi har från ett möte mellan 68-generationen och den svenska modellens förespråkare. Till saken hör att både Palme och Carlberg var skickliga debattörer, några av de få inom svensk vänster med karismatiska drag. Låt oss ta del av några höjdpunkter.
Palme inledde med att försvara förslaget om fasta studie-gångar. Carlberg replikerar:
2 Benkt Konnander, ”Departementet i skuggan av U 68”. Rapport om
Vi har ett samhälle som dirigeras av 15 familjer. Vi har låglöne-grupper som idag är större än vad de var 1948. Vi har ett sam-hälle där inkomstolikheterna växer. Vi har ett samsam-hälle, där de stora förmögenheterna på grund av kapitalackumulationen väx-er. Då är det intressant ... att diskutera genomströmningshastig-heten.
Palme: Den högre utbildningens målsättning, det är inte en
ex-klusivitet för akademiker – det är en gemensam angelägenhet för alla samhällets medborgare. Därav följer att ett väsentligt mål för den högre undervisningen måste vara att tillgodose sam-hällets i vidaste mening behov av utbildat folk av olika kate-gorier ...
Carlberg: Samhället kräver ... vilket jävla samhälle? Är det dom
samhällen som sammanträder på Harpsund? Är det Wallenberg och Tage Erlander som då sammanträder? Sedan var det passningen. Det är svårt att anpassa sig. Ja, vem fan vill bli an-passad till det här samhället alltså? Det frågar man sig.
Palme: UKAS ska vi resonera om, men det har framstått en
väs-entlig skiljelinje här. Min grundläggande övertygelse är att detta samhälle har nått en utvecklingsnivå och har, trots alla brister, uppnått sådana konkreta resultat i människornas sociala verk-lighet, att den fredliga samhällsomdaningens metod har visat sin slagkraft /rop från publiken/ och när det gäller demokrati /någon: sluta/ som förutsätter en ... Det står en kille här och skriker sluta. Jag har varit i den situationen förr /rop: fatta dig kort/. En gång när jag försökte ta till orda på studentkongressen i Prag skrek dom ner mig och ropade ”Stalin” i stället, därför att dom inte ville att jag skulle få framföra dom synpunkter, som jag hade att göra på dom svenska studenternas vägnar. Men på den punkten alltså kommer ni aldrig att få mig att ändra mig en millimeter, och jag är övertygad om att jag på den punkten, ni må tala om makt och sånt hur mycket som helst, när det gäller
vakthållningen.3
Samtalet innehåller två teman. Det handlar om UKAS och utbild-ningsreformer. Men det handlar också i högsta grad om
demo-3 Kjell Östberg, I takt med tiden. Olof Palme 1927–1969 (Stockholm: Leopard förlag, 2008), s. 362ff.
krati, både vem som bestämmer över utbildningen och demo-kratin i samhället över huvud taget. Här ska dessa teman följas.