6.1 Inledning
Här avses alltså situationen när någon förvärvar ett patent som redan har överlåtits till en tidigare förvärvare. Vissa intressen som redogjordes för ovan blir desamma i denna situation men det finns skillnader. Den primära skillnaden är att ingen av de som har konkurrerande anspråk i en dubbeldispositionssituation kommer att vara uppfinnaren eftersom det här rör två förvärvares konkurrerande anspråk. Uppfinnaren kommer alltså regelmässigt vara B och ”boven i dramat”, det vill säga den som överlåter patentet två gånger.
6.2 Fördelar
Det primära skälet för nuvarande ordning som angetts i doktrin är att den förste förvärvaren inte kan vidta några åtgärder för att sakrättsligt skydda sitt förvärv, denne kan ju inte ta det i besittning, denuntiera någon eller registrera det. Det är alltså ett uttryck för en viss typ av omsättningsintresse. Detta eftersom att om en förvärvare är förvissad om att denne är förste förvärvare av patentet behöver denne inte tveka om att den förvärvar äganderätten. Att ta reda på att man är förste förvärvare fordrar dock mer eller mindre utförlig undersökning av överlåtarens tidigare dispositioner med patentet.
Ett annat skäl är vikten av exklusivitet som värdeskapande element. Det skulle gå att låta två konkurrerande förvärvare båda utnyttja immaterialrätten, men det har lyfts
fram som olämpligt på grund av vikten av exklusivitet som värdeskapande moment inom användningen av patent.107
Vidare är nuvarande prioritetsprincip systematiskt lämplig. Den gamla maximen i 1 kap 5 § HB stadgar att vid överlåtelse vinner äldst rätt. Undantag ges i specialreglering så som GFL där senare rätt även kan vinna, förutsatt att den senare förvärvaren varit i god tro. Som ovan nämnt kan godtrosförvärv av immaterialrätter enligt nuvarande systematik inte ske på grund av avsaknaden av legitimerande sakrättsligt moment. Man nödgas alltså falla tillbaka till 1 kap 5 § HB och enligt den vinner ju alltså äldst rätt, det vill säga den förste förvärvaren.
6.3 Nackdelar
Även avseende avsaknaden av möjlighet till godtrosförvärv vid dubbeldispositioner är det undersökningsbördan för förvärvaren som riskerar att bli betungande. Förvärvaren kan dock vidta undersökningar om överlåtarens tidigare dispositioner men det fordrar resurser och det är inte säkert att det går, förvärvaren kan ju inte fråga hela världen om de måhända förvärvat just det patentet. Återigen aktualiseras diskussionen om transaktionskostnader i formen av kostnader för kontakt. Undersökningen av om överlåtaren tidigare sålt patentet till någon annan riskerar att bli mycket dyr eftersom teoretiskt sett kan vem som helst tidigare förvärvat patentet.
6.4 Sammanfattning
De huvudsakliga argumenten för nuvarande ordning är;
c) Förste förvärvare kan inte skydda sig på något sätt eftersom sakrättsligt moment saknas.
d) Systematiskt lämplig.
Det huvudsakliga argumentet mot nuvarande ordning är;
d) Undersökningsbördan för förvärvare riskerar att bli oerhört betungande och dyr i termer av transaktionskostnader.
6.5 Bör ordningen ändras så att giltigt godtrosförvärv vid
dubbeldisposition möjliggörs?
Ja (så länge det inte går att godtrosförvärva från rättmätig ägare). Det skulle nämligen skapa en situation som jag menar är mer förutsebar. Det skulle ske genom att om man som förvärvare i en transaktion visste att den man förhandlade med var uppfinnaren (och den rättmätige ägaren) av patentet kan man känna sig fullständigt trygg avseende uppfinnarens behörighet med denna ordning. För en förvärvare skulle alltså följande stå klart inför en överlåtelsetransaktion av en immaterialrätt:
a) Patent kan inte godtrosförvärvas från rättmätig ägare (som ju oftast är uppfinnaren). Förvärvaren behöver därför inte oroa sig för att någon annan bedragit uppfinnaren och överlåtit dennes patent till en tredje man eller att någon på annat sätt obehörigen överlåtit det till tredje man. Förvärvaren kan därmed utgå från att uppfinnaren äger behörighet att förfoga över patentet, så länge uppfinnaren inte överlåtit det tidigare till någon annan…
b) … Men det löses genom att förvärvaren nu vet att denne kan göra ett godtrosförvärv gentemot tidigare förvärvare förutsatt att förvärvaren är i god tro. c) Det skapar alltså en situation där faktumet att man förhandlar med uppfinnaren innebär att man kan känna sig trygg om att man kommer att förvärva äganderätten. Funktionen som uppfinnare blir alltså en form av legitimation. På detta sätt tillvaratas den patentsystematiska incitamentsstrukturen på ett bra sätt. Uppfinnaren, som oftast är den rättmätige ägaren, är enligt det patenträttsliga systemet typiskt sett mer skyddsvärd än vad förvärvare som verkar på marknaden är. Av de tre sätt som patent vanligen exploateras på, licensiering, pantsättning och överlåtelse så kan man argumentera för att uppfinnaren av ett patent med ovan beskriven ordning kan använda sig av samtliga på ett tryggt sätt. Detta eftersom när uppfinnaren pantsätter, licensierar ut eller överlåter patentet finns ingen tvekan om ägarfrågan så länge denne kan styrka att den är uppfinnare. Den enda tvekan som kan råda gäller alltså tidigare överlåtelser, men den osäkerheten kan med denna ordning läkas genom att godtrosförvärv tillåts i förhållande till tidigare förvärvare. Att ge uppfinnarna en starkt skyddad äganderätt ges uttryck genom att godtrosförvärv från rättmätig ägare omöjliggörs. En första förvärvare, som eventuellt kan få stå tillbaka här på grund av ett
senare godtrosförvärv, har enligt det patenträttsliga systemet inte samma skyddsvärde och har inte samma betydelse för incitamentsstrukturen som uppfinnaren själv. Sakrättsreglerna på området bör enligt min mening helt enkelt motiveras utifrån resursslagets natur och då kan man inte bortse från det regelverk som reglerar egendomen, i förevarande fall patenträtten och dess incitamentsstruktur.
Problemet med den här lösningen vore givetvis att uppfinnaren skulle kunna överlåta patentet hur många gånger som helst till ett obegränsat antal förvärvare. Svaret på frågan om ordningen bör ändras så att godtrosförvärv blir möjligt, i vart fall avseende dubbeldispositioner blir därför: Ja, den bör ändras, så länge ett publicitetsskapande moment kan finnas att koppla överlåtarens legitimation till, se vidare nedan.