5.1 Inledning
I det här avsnittet avses alltså konflikten mellan en förvärvare och den rättmätige ägaren till ett patent. Den rättmätige ägaren kommer i dessa situationer typiskt sett även att vara uppfinnaren. Detta för att patent i regel inte överlåts i någon större utsträckning och längre överlåtelsekedjor torde vara ovanliga. Vidare så sjunker patentets värde i takt med att ensamrättens upphörande närmar sig. Ett patent som är nittonårigt har inget större värde då ensamrätten upphör vid år tjugo enligt 40 § PL. Konflikten gäller därmed allt som oftast intresseavvägningen mellan att skydda uppfinnarens rätt till patentet å ena sidan och intresset av att förvärvaren inte ska behöva tveka om denne verkligen förvärvar äganderätten till patentet vid ett förvärv, å andra sidan.
5.2 Fördelar
Avsaknaden av möjlighet till godtrosförvärv reflekterar den grundläggande immaterialrättsliga principen om att den som har det äldsta grunden för sitt anspråk ska ha företräde.103 Det är i sig inte nödvändigtvis en fördel men ett uttryck för den systematik avseende ensamrätter och exklusivitet som präglar immaterialrätten och nuvarande ordning ligger alltså mer i linje med den.
Vidare slipper man som rättmätig ägare oroa sig för att någon obehörig kan överlåta patentet till en tredje man med sakrättslig verkan. Motsatt ordning skulle
innebära att patent var behäftade med en latent risk innebärande att de närsomhelst kunde frånhändas ägaren. En sådan ordning accepteras ju förvisso angående lösöre. Där kan ju ett giltigt godtrosförvärv från rättmätig ägare ske. En viktig skillnad är emellertid att det då fordras legitimation vilket höjer tröskeln betydligt för när ett giltigt godtrosförvärv anses ha skett. Den latenta risken att någon annan med sakrättslig giltighet godtrosförvärvar lösöre är alltså avsevärt lägre än den som skulle behöva accepteras om godtrosförvärv av immaterialrätter tilläts eftersom legitimationsgrundande moment för immaterialrätter saknas. Det är denna ståndpunkt som framförallt framförts i doktrin.104 Den ordningen har enligt mig goda skäl för sig. Det kan tänkas att en immaterialrätts värde drastiskt skulle minska på grund av den inneboende risken att den när som helst kan gå förlorad genom ett godtrosförvärv. För uppfinnare finns inte den osäkerheten med nuvarande system utan den är istället överflyttad på förvärvare. Betraktas detta i termer av transaktionskostnader kan det konstateras att man som innehavare av lösöre får bära kontrollkostnader för att se till att någon annan inte får legitimation och således kan överlåta ens lösöre med sakrättslig verkan. Till exempel se till att ha saken i sin besittning och på så sätt omöjliggöra annans legitimation. Avseende patent går ju inte detta, så kontrollkostnaderna med motsatt ordning skulle riskera att bli enorma, man kan ju inte hela tiden kontrollera att någon annan inte förfogar över ens patent.
Ett annat tänkbart skäl är att immaterialrätter är subjektiva till sin karaktär, de har typiskt sett en betydande anknytning till sin upphovsman. Den ståndpunkten har även gett upphov till vissa bestämmelser, till exempel att upphovsrätt inte kan utmätas enligt 42 § URL. Utbytbarheten av immaterialrätter är betydligt lägre än vad som kan sägas gälla avseende lösöre. Inte avgörande i sig men måhända bidragande är även faktumet att immaterialrätternas karaktär medför att de inte kan vara fungibla, det rör ju sig om ensamrätter, vad kan man ersätta något med som ansetts så unikt att det kan erhålla skydd? Det ovan anförda skulle alltså vara ett uttryck för att det är en allvarligare förlust att bli av med en egenhändigt framtagen ”unik” immaterialrätt än till exempel någon form av lösöre som typiskt sett inte är unikt och enklare kan ersättas på annat sätt.
5.3 Nackdelar
Den mest uppenbara nackdelen är att detta ålägger förvärvaren en utökad undersökningsbörda. Detta eftersom vid ett förvärv av ett patent är ju ägandefrågan central då förvärvaren vid en senare tidpunkt kan bli av med patentet denne förvärvat på grund av att det vid förvärvet fanns en osynlig ägare med bättre rätt. Förvärvaren kan emellertid undersöka överlåtarens behörighet att förfoga över patentet. Det fordrar dock resurser och en vetskap om systemets uppbyggnad. Inom transaktionskostnadsteorin skulle detta alltså innebära höga kostnader för kontakt för förvärvaren. Detta eftersom en brist på information föreligger och förvärvaren måste nedlägga kostnader för att ta reda på informationen om överlåtarens behörighet. Blir denna undersökningsbörda för betungande, och alltså för dyr, riskerar det att hämma omsättningen av patent. Det förklaras av att om undersökningen blir så dyr att den förtar mervärdet som förvärvaren hoppas uppnå genom förvärvet, finns det ju ingen anledning att genomföra förvärvet. Enligt min mening kan det alltså argumenteras för att nuvarande system missgynnar förvärvare, och framförallt resurssvaga oinformerade sådana.
Ett annat argument är det om värdeförstöring som även har extra bäring avseende patent. Ofta nedläggs stora investeringar med anledning av ett patents användande och att då förlora patentet när dessa investeringar nedlagts skulle ur ett värdeförstöringsperspektiv vara förödande för förvärvaren. Återigen kan man återkomma till immaterialrätternas karaktär som unika, det kan även användas som ett argument till varför det borde vara möjligt att godtrosförvärva immaterialrätter. Detta eftersom att immaterialrätternas karaktär som unika gör att de är närmast omöjliga att ersätta. Värdeförstöringen blir därför än allvarligare om man i god tro förvärvat en immaterialrätt och inrättat sin verksamhet efter den, och sen tvingas frånhändas den.
Ser man vidare till immaterialrätternas subjektiva karaktär och starka anknytning till upphovsmannen måste också frågan ställas om det argumentet har samma tyngd avseende alla immaterialrätter. Är ett patent verkligen av lika stort personligt- och affektionsmässigt värde som ett konstnärligt verk som erhållit upphovs- eller mönsterskydd? Frågan ställdes i utredningen om panträtt i patent och där konstaterades följande:
”Det upphovsrättsliga verket är i princip unikt, medan det patenträttsliga objektet – uppfinningen - är resultatet av en objektiv tillämpning av naturlagar och tekniska principer, en teknisk problemlösning till vilken olika
uppfinnare kan nå fram självständigt och utan samband med varandra.”105
Argumentet att det är allvarligare att förlora en unik immaterialrätt har alltså rimligen mindre tyngd avseende patent än de mer konstnärliga immaterialrätterna.
Kapitalanskaffningen genom kredit för förvärvare försvåras även genom att så fort en immaterialrätt förvärvas så sjunker dess värde som pantobjekt eftersom kreditgivaren vet att äldre anspråk kan finnas och behöver därför vidta fördyrande undersökningar för att undersöka pantsättarens behörighet. Hade det varit möjligt att godtrosförvärva patent hade en kreditgivare med större säkerhet kunnat lita på att en förvärvare faktiskt ägde behörighet att förfoga över patentet. Saknar pantsättaren behörighet är ju panträtten ogiltig enligt 98 § PL. När en panträtt i patent registreras utför PRV ingen prövning av behörigheten ex officio varför risken att patentet faktiskt inte ägs av den som vill pantsätta det får bäras av panthavaren.
5.4 Sammanfattning
De huvudsakliga argumenten för nuvarande ordning är:
a) Motsatt ordning skulle leda till att patent blev oerhört volatila. De kan närsomhelst frånhändas den rättmätige ägaren, som dessutom ofta är uppfinnaren. Med denna ordning blir de volatila först när de överlåtits. b) Immaterialrätter är ett subjektivt resursslag och mer anknutna till den som skapat dem än andra resursslag där godtrosförvärvsmöjlighet finns. Det är måhända allvarligare att bli av med en immaterialrätt än exempelvis lösöre.
De huvudsakliga argumenten mot nuvarande ordning är:
a) Undersökningsbördan för förvärvare riskerar att bli oerhört betungande och dyr i termer av transaktionskostnader.
b) Värdeförstöring för en godtroende förvärvare riskerar att bli omfattande.
c) Immaterialrättens värde som pantsäkerhet minskar om den är förvärvad.
5.5 Bör ordningen ändras så att giltigt godtrosförvärv från rättmätig
ägare möjliggörs?
Nej. Att konstruera en regel som gör det möjligt att godtrosförvärva en immaterialrätt, och framförallt ett patent från rättmätig ägare utan att koppla legitimationen för överlåtaren till ett sakrättsligt moment skulle medföra en alltför vidsträckt regel, vilket framförts flertalet gånger i doktrin.106
Jag håller med och anser att resonemanget kan utvecklas ytterligare genom att se till hur väl ett sådant omsättningsskydd skulle korrespondera med patentsystemets uppbyggnad och syfte. Enligt dagens ordning är äganderätten till ett patent helt odiskutabel så länge det ägs av uppfinnaren. Det är först när patentet överlåtits en gång som osäkerheten inträder, det är ju då en utomstående inte kan garantera att den nya ägaren har gjort ett godtrosförvärv. Det är då som till exempel en kreditgivare kan känna osäkerhet om vem som faktiskt äger patentet och därmed värdera det lägre så som en säkerhet. Som ovan nämnt syftar patentsystemet till att genom ensamrätterna skapa incitament för forskning och utveckling, det ska löna sig att ta fram nya tekniska patenterbara idéer, och i utbyte blir de allmänt tillgängliga och publika efter en tid. Att låta en sådan ensamrätt kunna bli föremål för godtrosförvärv när den ägs av den som skapade uppfinningen undergräver ensamrätterna och solkar ner incitamentsstrukturen som patentsystemet bygger på. Det skulle skapa en situation där ensamrätter förvisso garanterade en immaterialrättslig ensamrätt, men äganderätten till ensamrätten kan gå förlorad genom annans godtrosförvärv och då blir den ju inget värd för uppfinnaren.
Den ovan förda diskussionen bygger på antagandet att den rättmätige ägaren typiskt sett är uppfinnaren och utifrån sin funktion som just uppfinnare erhåller denne ett särskilt skyddsvärde. Jag är medveten om att den rättmätige ägaren inte alltid kommer att vara uppfinnaren. Man kan till exempel tänka sig att uppfinnaren, D frivilligt och gladeligen överlåtit patentet till någon, A. A har i sin tur senare blivit bedragen av någon, B som överlåter patentet till en godtroende tredje man, C. Konflikten uppstår därmed mellan A som rättmätig ägare och C som senare godtroende
förvärvare. I den konflikten är ju ingen uppfinnare. Denna situation borde mot bakgrund av ovan fört resonemang dock vara ovanlig men A får måhända ett omotiverat starkt skydd. Enligt min mening kanske det dock får accepteras med hänsyn till motivet att erbjuda uppfinnaren ett starkt skydd. Sammanfattningsvis sällar jag mig till den rådande uppfattningen i doktrin som innebär att det vore mycket olämpligt att införa en möjlighet till godtrosförvärv utan att kräva ett sakrättsligt moment att knyta legitimationen till.