Jag har kunnat urskilja att informanterna refererar till två kontexter då de reflekterar över DAMP i skolsammanhang. Dessa är klassrummet och skolmiljön utanför klassrummet. Med detta menar jag för det första att eleverna tvingas förhålla sig till två olika sociala ordningar då regler och normer för klassrummet skiljer sig från dem som råder bland eleverna utanför dess dörr. Då Sivert kommer på tal då jag intervjuar grabbarna, framkommer det att de finner det riktigt att han tillåts bryta mot den sociala ordningens normer och regler, i större utsträckning än en elev utan diagnos. De skulle
emellertid aldrig godkänna att någon gjorde det i deras kontext och Sivert är där stigmatiserad på grund av att han bråkar, skriker och slåss. För det andra menar jag att det framkommit ur intervjuerna med personalen att de är medvetna om de olika kontexterna och att de skiljer sig. Utifrån det gör de aktiva val rörande Borgenbesökarna. Enligt Gurli och Olga är kontexten utanför klassrummet hård och kall och där återfinns ingen acceptans för avvikare. Därför anser de att det inte ska vara någon allmän kännedom att eleverna som hänvisas till Borgen, har diagnostiserats. De är säkra på att en elev i den kontexten blir stigmatiserad på grund av sin diagnos. Grabbarna vittnar emellertid om att Sivert redan är stigmatiserad vilket Rolf bekräftar då han menar att Sivert inte har så särskilt många vänner på grund av att de andra eleverna relativt fort tröttnar på hans beteende. Det är med andra ord enligt både Rolf och grabbarna Siverts asociala agerande som är roten till hans utanförskap. Denna aspekt är emellertid inget Olga och Gurli berör. Samtidigt florerar ett rykte på skolan om att Sivert ska ha ”DAMP på riktigt”. Varför och hur detta rykte uppkommit är ovisst. Kanske har Sivert eller någon lärare berättat att han har en form av diagnos eller så har hans bråkighet och utbrott av omgivningen måhända tolkats som symptom på DAMP. Både tjejerna och killarna vittnar om att det bland både barn och vuxna spekuleras kring om individer som aktivt bryter mot den sociala ordningen, har DAMP. Hävdandet att Sivert skulle ha DAMP, fungerade för en av grabbarna som ett bekräftelse- och legitimitetsverktyg för att han stigmatiserat honom. Det tål emellertid att upprepas att Sivert ju på grund av att han aktivt bryter mot den sociala ordningen, var stigmatiserad redan innan.
Rut, Solbritt och Violetta har en skolkamrat som kallas för DAMP-Astrid på grund av att hon inte kan koncentrera sig, är sprallig och aldrig kan vara tyst. Jag ser en parallell mellan detta faktum och att huvudproblematiken med DAMP enligt tjejerna är koncentrationssvårigheter. Detta mönster kan även urskiljas ur intervjuerna med killarna. Det spekuleras i om Sivert har DAMP då han är bråkig och stökig och inte kan kontrollera sin ilska. Samtidigt som grabbarna anser att grundsymptomet vad gäller DAMP är att inte kunna behärska sig då man blir arg. Eleverna ter sig osäkra vad gäller diagnosens ursprung och symptom. Det är därför svårt att fastställa om Sivert och DAMP-Astrid av sina skolkamrater fått sina diagnoser tillskrivna på grund av att de beter sig så som tjejerna och killarna förväntar sig att personer med diagnosen ska göra. Det kan samtidigt vara så att det är Sivert och Astrid som uppvisat för killarna respektive tjejerna, hur en DAMP-diagnos ter sig.
Gurli och Olga uppfattar att eleverna på skolan använder sig av DAMP som ett skällsord och att det betyder att någon är ”puckad”. Rolf ser emellertid termen mer komplex än så, då han hävdar att eleverna även nyttjar ordet om sig själva vid sammanhang då de blir irriterade eller arga eller får utbrott. Tjejerna och killarna bekräftar båda dessa yttranden, men tjejerna tillägger att då de blir upprymda och spralliga får de DAMP och att termen då inte är negativ. DAMP-unge och DAMP-barn är synonymt i tjejernas och killarnas språk, med idiot. Grabbarnas användande av
termen DAMP måste inte nödvändigtvis syfta på att personen i fråga verkligen har diagnosen DAMP eller ens stämmer överens med omgivningens föreställningar om en person som har DAMP. Detta visar på att termen i deras tal är väldigt komplext.
Gurli och Olga är skeptiska till diagnosen DAMP och det på grund av att de tagit ställning i den forskartvist diagnosen är föremål för. De kallar både DAMP och ADHD för slaskdiagnoser då de kan liknas vid en slaskhink där all möjlig problematik placeras. De ter sig pålästa om diagnoserna och deras underdiagnoser. Pedagogernas arbete med eleverna går ut på att se till individens särskilda behov. För Gurli och Olga handlar det inte om diagnoser, det handlar om elever med specifik problematik och som är unik i jämförelse med de andra. Detta gör att stort ansvar vilar på pedagogernas axlar vid framställandet av elevernas specifika undervisningsfomer. Jag kan emellertid se detta som något positivt då Gurli och Olga verkligen tvingas vara lyhörda för varje elevs särskilda behov, då risken att delar av en individs problematik förbises, då minskar.
Elevassistenten Rolf anser att DAMP och ADHD är svårbestämda då alla former av problem hos en elev kan stuvas in där eller sägas vara en underdiagnos till någon av dem. Rolf är inte medveten om forskarnas strid om DAMP och refererar inte heller till fakta på samma sätt som pedagogerna gör. Det är uppenbart att elevassistenten fått sin kunskap från erfarenheter i arbetet, medan pedagogerna också är boksynta. För Rolf har det som för Gurli och Olga, handlat om att pröva sig fram i sitt arbete med Sivert och utgå från hans behov och problem. Rolf definierar barn med DAMP och ADHD utifrån Sivert då han fått sin erfarenhet om diagnoserna i arbetet med honom. Därför pratar Rolf om effekten av diagnoserna som antisocialt beteende. Barn med DAMP har enligt Rolf inte inhämtat de normer och regler som upprätthåller den sociala ordningen och de kan inte förstå att något helt enkelt inte är socialt accepterat, så som att cykla inomhus. De måste uppleva eller få följden av cyklandet inomhus förklarat för sig, innan de förstår varför man inte får göra så. Rolf resonerar på detta sätt om barn med DAMP/ADHD, då det förhåller sig så med Sivert. Denne har emellertid en dysfunktionell familjesituation vilket har stört hans primära socialisation. Detta kan vara orsaken till att han misslyckats med att anamma den sociala ordningen. Rolf misstänker att det förhåller sig på detta sätt, kanske på grund av att Siverts utbrott bara försvunnit, men han måste utgå från att Sivert har en diagnos och ha extra mycket tålamod med honom då han hittar på ofog.
I tjejernas ögon är DAMP något stort. Rut vittnar om att hennes kusin är ”djävligt konstig” men misstänks det till trots enbart lida av någon ”lättare form” av DAMP. Både Rut och Violetta har funderingar kring om Orvar, en gemensam bekant, har DAMP men båda bestämmer sig till slut för att det inte är så. Violetta tror inte att det var något så pass stort. Gemensamt för tjejerna och killarna är att de med enkelhet kommer upp med namn på personer som kan ha DAMP. De vittnar också om att vuxna i deras närhet gör precis det samma. Jag kan inte urskilja att Borgen gjort grabbarna mer uppmärksamma på diagnoser så som DAMP. Detta kan ha att göra med att det som
sagt inte informeras på skolan om att eleverna som hänvisas till Borgen har diagnostiserats.
På Borgen upplever eleverna att de blir sedda och att det tas hänsyn till deras särskilda behov. Det är dessutom socialt och mysigt att sitta i hörnsoffa och dricka kaffe och småprata med de vuxna. De diagnostiserade eleverna kan där vara sig själva, enligt pedagogerna. Jag ser emellertid en fara i denna sorts tillrättaläggande och form av segregering. Borgen fungerar som ett skydd mot den hårda världen utanför dess murar och jag frågar mig hur elever kommer tackla den om ingen där uppmärksammar deras nya skor eller lovordar deras små framsteg?