Jag kommer nu att presentera hur jag tolkar ungdomarnas, som jag benämnt Solbritt, Rut, Violetta, Östen, Ture och Leif, utsagor. Jag vill påminna om att tjejerna går på ett annat högstadium och har inte intervjuats vid samma tillfälle som grabbarna.
Ungdomarna är enhälligt osäkra på vad DAMP är men de ger en mängd olika förslag. Idéer om att det är en form av störning i hjärnan, en ärftlig sjukdom, något som uppkommer vid födseln eller bryter ut på grund av att individen i fråga haft turbulenta första levnadsår, vädras.
(Solbritt) Det kanske va mycket omkring en när man va liten, under ens uppväxt, det gissar ja på.
(Violetta) Ja tror att det är om man är väldigt, väldigt liten som det kan bli så, asså om det är nånting.
Violetta, Rut och Solbritt lägger tyngdpunkten på att personer med DAMP har svårt med koncentrationen medan Ture, Leif och Östen menar att individer som diagnostiserats i första hand inte klarar av att behärska sig när de blir arga. Grabbarna tycker att Sivert, killen som Rolf är elevassistent åt, är ett typexempel på en person med DAMP. De berättar att han inte kan kontrollera sin ilska och har till och med blivit polisanmäld flera gånger då han bråkat, slagits och haft sönder saker. Andra symptom är enligt tjejerna att personen i fråga inte kan sitta stilla, är rastlös och livlig och inte klarar av att styra över det beteendet.
(Violetta) Det märks att nån har DAMP när den inte kan koncentrera sig, liksom spritter omkring. Är allmänt störig vild och galen.
(Rut) Man får lite så här spel. (Solbritt) aaaaa
Rut frågar sig om DAMP är något som går över eller om man har det hela livet, hon har nämligen hört talas om något som kallas för vuxen-DAMP. Solbritt och Violetta blir då förvånade över detta begrepp då de inte hade en blekaste aning om att det existerade. Rut blir då än mer osäker och säger att hon egentligen inte vet om det finns något som heter vuxen-DAMP eller inte. I detta skede funderade jag på om jag skulle inflika att termen vuxen-DAMP existerar och berätta något om att personer vars beteende under uppväxten som stämmer överens med beskrivningen av hur en DAMP-diagnos yttrar sig, i dag uppsöker psykologer för att utreda om de eventuellt bör diagnostiseras. Intervjun skulle eventuellt kunna breddas på det sättet. Jag valde emellertid att avstå från det på grund av att jag var intresserad av tjejernas spontana utsagor om DAMP. Jag befarade att en av mig utförd föreläsning i ämnet kan ha kommit att påverka deras reflekterande i allt för stor mån.
När jag frågar om ungdomarna känner någon som har DAMP eller brukar umgås med någon som har DAMP, svarar de alla nej. Ture vet inte riktigt varför han inte brukar vara med någon som diagnostiserats och Violetta tillägger att hon i alla fall inte är medveten om ifall någon i hennes umgängeskrets har DAMP. Solbritt berättar att hon träffat ett barn med DAMP en gång men att det inte märktes då han åt medicin, något lugnande medel. I detta skede tar en genomgång av ungdomarnas alla bekanta som enligt dem ligger i riskzonen för en diagnos vid och det spekuleras vitt och brett. Östen funderar på om inte hans klasskamrat Gusten har DAMP då han är väldigt glömsk. Leif menar då att glömskhet minsann inte har något med diagnosen att göra. Han håller med om att Gusten är både lite dum och konstig men att det beror på att hans tvillingsyster låg på hans nacke innan de föddes, men därför har han inte DAMP. En elev på tjejernas skola har under en tid kallats för DAMP-Astrid. Det berodde på att hon varken kunde vara tyst eller sitta still, dessutom var hon nervös och brast lätt ut i gråt. Solbritt menar att Astrid själv sagt att hon hade DAMP och inte tog illa vid sig då någon kallade henne DAMP-Astrid. Rut och Violetta opponerade sig då kraftigt mot
detta och berättade att hon många gånger varit riktigt ledsen och gråtit på grund av tillmälet. Violetta hävdar bestämt att Astrids bror har DAMP och Solbritt funderar på om en gemensam bekants lillebror har diagnosen men kommer fram till att denne i stället har något syndrom. DAMP är med andra ord inget syndrom enligt Solbritt. En annan som tjejerna känner, Orvar, kan ha DAMP men Rut bestämmer sig för att det nog inte är så. Violetta kontrar då med att hon hört sägas då hon var liten att Orvar faktiskt hade DAMP, men att det förmodligen inte var något så pass allvarligt.
(Rut) Orvar kanske? Nej inte DAMP direkt.
(Violetta) Orvar har ja för mig hade det, de sa det när vi va små, men ja tror inte de va det, ja tror inte liksom de va nåt stort.
Elevernas delar inte enbart med sig av sina egna tankar om vem som har DAMP och vem som inte har det, utan återger även andra personers spekulationer. Rut berättar exempelvis att hennes mamma misstänker att en femårig släkting till familjen har DAMP.
Min mamma brukar säga att Lennart vår kusin har nån lättare form av det, han är så här så han slår sin lillasyster och har svårt att förstå när han har gjort fel och när han ska sluta och så. Det kan ju va nån lättare form av det…Han är djävligt konstig!
Ture förtäljer att också hans mamma har vissa aningar om att ett barn i släkten har DAMP.
Mitt kusinbarn har nånting, morsan säger att han har DAMP eller nåt, han kan få så här epilepsi tror ja, bara slockna.
Violetta berättar att hennes mamma arbetar på ett daghem och att det där enligt hennes utsagor finns ett flertal barn som har DAMP och de andra tjejerna håller med om detta.
(Violetta) Mamma jobbar på dagis och hon säger att det finns barn som har det där, hon säger det rätt ofta.
(Solbritt, Rut) JAAAA, det säger hon ofta.
Detta visar prov på att DAMP är ett brukat yttryck då ett barn aktivt bryter mot den sociala ordningen. Det ter sig även synnerligen lätt för eleverna att tillskriva någon en diagnos då denne agerar antisocialt. Denna företeelse är emellertid inte särskilt märklig då föräldrar och andra vuxna i deras närhet gör det samma.