I den gemensamma delen av denna antologi presenteras en socialkonstruktivistisk teori kring den kollektiva femstegsprocess som gör att ett avvikande beteende klassificeras som ett socialt problem. Jag placerar diagnosen DAMP någonstans i mitten av denna process.54 Diagnosen har passerat steg två i utvecklingen att bli identifierat som ett socialt problem, då det erkänts på offentliga arenor så som skolan, och flera intresseorganisationer har bildats. Kontroversen kring DAMP blossar emellertid och Sverige är uppdelat i två läger vilka debatterar kring huruvida den ska erkännas som diagnos eller inte. Jag anser således att DAMP inte kommit längre än till mitten av den process som konstruerar samhällsproblem, då det i dagsläget löper risk att, så som begreppet MBD, förvisas till bokstavsdiagnosernas papperskorg. Om dess förespråkare emellertid är skickliga nog att hålla diagnosen aktuell och argumentera mot dem som kritiserar den, har den dock chans att rota sig.
Analys
I texten som följer presenteras en sammanställning av hur jag tolkat det som framkommit ur intervjuerna. Först framställs analysen av intervjuerna med de anställda. Sedan läggs analysen av elevernas utsagor fram.
Slaskdiagnoser
Då jag talade med personalen om DAMP fick jag konstant svar som även inbegrep diagnosen ADHD och jag har därför valt att bifoga båda termerna texten. Till en början hade jag en teori om att dessa för pedagogerna och elevassistenten är liktydiga och i princip synonymer. Enligt Kärve har DAMP-begreppet under 90-talet allt mer knutits samman med ADHD då dessa diagnoser är näst intill identiska, vilket stödjer min tes.55 Senare förstod jag emellertid att Olga och Gurli även är aningen ovilliga att använda sig av begreppet DAMP då ingen av dem känner tillförsikt till diagnosen, de talar hellre om ADHD. Anledningen till att DAMP kommer upp beror mestadels på att jag för termen på tal. Gurli säger:
DAMP e ett svenskt påhitt, låter slaskigt men det är Christopher Gillberg som använder sig av begreppet DAMP men internationellt så finns det inte. Ja e väl inte så positivt inställd till Christopher Gillberg och hans forskning, han skriver mycket bra men gör enligt mitt sätt att se mycket konstiga saker.
54
Se vidare resonemang s. 2
55
Pedagogerna har inte någon tilltro till diagnosen på grund av att den inte är internationellt erkänd och att dess upphovsman agerat märkligt. Gurli och Olga förklarar att Gillberg först vägrat lämna ut forskningsmaterial och sedan förintat det. Bakom dessa gärningar menar de att akademisk prestige ligger och att man ju kan undra om Gillbergs forskning verkligen är att hysa tillit till. De frågar sig varför han annars inte vill att någon ska syna materialet och menar att inför det påstående om att han ur forskningsetiskt perspektiv hade för avsikt att värna om de individer som deltagit i hans studie, står de tveksamma. Olga säger:
Förstört material och domstolsfrågor och då undrar man ju va hans forskning egentligen står för när man förstör forskningsmaterial. Ja menar det var ju avpersonifierat så det va ju inte farligt för nån
När jag frågar Gurli och Olga vad DAMP egentligen är, tittar de menande på varandra och Gurli svarar att de lärde tvistar i denna fråga. Olga berättar att forskarna i dag är oense om vad som är det ena och vad som är det andra och hon har svårt att ta ställning. Hon har emellertid en övertygelse om att det är så att rent medicinska saker och social pålagring tillsammans formar diagnosen. Gurli håller till fullo med om detta uttalande och förtäljer att hon känner sig tveksam inför ADHD/DAMP-diagnosen då den är så allomfattande. Det går nämligen inte att sätta fingret på vad problemet egentligen är och då är det i sin tur svårt att veta vilka åtgärder som ska tillsättas. Olga inflikar att DAMP och ADHD är slaskdiagnoser och med det menar hon att de innehåller så stor problematik, allt från koncentrationssvårigheter och aggressivitet, till inbundenhet och läsproblem. Då ett barn är svårhanterligt och det är ett krux att finna orsak eller hjälp åt stötestenarna, är det lätt att bara säga att ungen har DAMP, hävdar Gurli och Olga. De hyser emellertid tilltro till forskningen och menar att frågorna rörande DAMP och ADHD utvecklas konstant. De berättar om en föreläsning som nyligen gick av stapeln och behandlade bokstavsdiagnoser. Där informerades om utvecklandet av en underdiagnos till DAMP/ADHD vilken skulle innefatta barn med passivitet och initiativlöshet som ADHD-problematik och att dessa symptom kanske även kommer bli en helt egen diagnos. Detta menar Olga och Gurli är positivt ur fler aspekter, dels minskar ADHD/DAMP-spektrat samtidigt som gruppen flickor med ADHD/DAMP-problematik, vilka i de flesta fall är just inaktiva och handlingslösa, får en egen diagnos med särskilda behandlingsföreskrifter och det ökar deras möjligheter till rätt hjälp. Zetterqvist Nelson har i sin studie kunnat röja att skolpersonal har skilda förväntningar på flickor och pojkar, vad gäller dessas insatser i skolan. Flickor diagnostiseras betydligt mer sällan med dyslexi då dessas inlärningsproblematik ses som brister i den egna inställningen till skolarbetet. Pojkar får däremot hjälp i mycket högre grad, då deras tillkortakommanden ses som frukten av otillräckligt stöd. Den goda eleven anses vara flicka och hon får därför oftast stanna kvar i ordinarie undervisning och förväntas själv lösa sina problem via attitydförändring gentemot
skolarbetet.56 Det är uppenbart att Gurli och Olga är medvetna om att DAMP/ADHD hos flickor allt som oftast yttrar sig via en så att säga ickestörande problematik i förhållande till den sociala ordningen och att DAMP/ADHD generellt sett särskiljer sig beroende på om den diagnostiserade är flicka eller pojke. Detta utesluter emellertid inte att de är opåverkade av den gängse syn på flickor som de goda eleverna och vad det i sin tur har för inverkan på hur de behandlar dessa innan eller under själva diagnosutredningen. Denna studie fokuserar emellertid inte på själva diagnosprocessen, utan på föreställningar om DAMP och individer som redan diagnostiserats och vad gäller flickor med DAMP uppfattar Gurli och Olga alltså att de är inaktiva och handlingslösa i flertalet fall.
Även pojkar med DAMP/ADHD drabbas av den problematik som inbegriper initiativlöshet och passivitet, inflikar Gurli och pekar mot en grabb som jag kallar för Ove och som sitter vid sin bänk och skriver. Hon exemplifierar det hela med att förtälja att Ove vid ett tidigare tillfälle satt och stirrade rakt framför sig och när hon frågade om det var något som inte stod rätt till sa han försiktigt att han glömt skolboken i skåpet. Olga inflikar att han alltså inte hade förmågan att komma på att han då kunde springa och hämta boken. Detta vittnar om att pedagogerna är noga med att inte generalisera vad gäller de diagnostiserade och de har tidigare redogjort för att detta heller inte får ske då barn med DAMP/ADHD-problematik är väldigt olika jämförelsevis. Ove kom senare fram till oss och uppvisade vad han åstadkommit. Han gav intrycket av att vara ängslig, blyg och försiktig och han talade tyst och tittade ner i golvet. Olga och Gurli säger att den här gruppen DAMP/ADHD-barn inte stämmer in på den gängse syn allmänheten har av ungar med dessa diagnoser. De är inte hyperaktiva, högljudda eller aggressiva. Genom att klassificera dem som DAMP/ADHD-barn tillskrivs de egenskaper som de inte innehar och omgivningen förväntar sig att de ska vara på ett särskilt sätt.
(Olga) Det är bra om DAMP och ADHD benas upp. Som det ser ut nu är det lätt att barn med ADHD och DAMP klumpas ihop och beskrivs på ett sätt, man måste sortera mer noggrant.
(Gurli) Människor får stämplar om att va på ett visst sätt trots att de inte är det.
Då jag talar med Rolf om diagnosen DAMP framträder han osäker om begreppet. Han beskriver DAMP/ADHD-diagnoserna som luddiga och krångliga med flera underdiagnoser som alla möjliga problem får plats i. Han konstaterar att de är relativt nya men fanns redan för tjugo år sedan och kallades då för MBD. I arbetet med Sivert har han prövat sig fram utifrån dennes förutsättningar och beteende. Rolf fick experimentera för att komma fram till den bästa metoden att nå Sivert på, utan hjälp av någon annan på skolan. Det tyckte han var påfrestande och att han samtidigt kände krav från den övriga skolpersonalen i sitt arbete med Sivert, gjorde inte det hela bättre.
56
Man förväntas göra underverk med ungen på två dar men så funkar det ju aldrig
Excerpten ovan vittnar om att Rolf upplever en attityd hos den övriga personalen om att barn med Siverts problematik är lätta att leda in i den sociala ordningen. Rolf är däremot av en annan åsikt och berättar att det inte finns någon manual för hur en elev med DAMP/ADHD ska hanteras, alla har olika problem och svårigheter och de går knappt att jämföra med varandra. Därför är det svårt att från början veta vad som är felet och vilket det bästa sättet att få bukt med det är, säger han. Rolf har kommit fram till att det viktigaste i bemötandet av Sivert har varit att stå på sig och inte ge vika och beskriver sin första tid med honom som fruktansvärt jobbig:
Ja satt i ett rum och såg på när Sivert försökte ta sig ut. Han slängde stolar och ja stod för dörren. Ja fick bita ihop och visa vem som bestämde. Så länge han inte vann blev det bra till slut. Nu vet Sivert att det är ja som bestämmer.
Rolf berättar att Sivert har en diagnos som heter Trots Syndrom och är en underdiagnos till ADHD. Rolf säger att en individ egentligen inte kan ha en sådan underdiagnos utan att också ha ADHD och det är enligt honom märkligt att Sivert diagnostiserats med endast Trots Syndrom. Ibland frågar sig Rolf om Sivert verkligen har en diagnos över huvud taget och om hans problem inte egentligen enbart har att göra med hans dysfunktionella familjeförhållande. Jag uppfattar detta som att Rolf känner misstro inför det faktum att Sivert har diagnostiserats då han inte har ADHD, utan enbart någon av dess underdiagnoser. Rolf är av den uppfattningen att en person inte kan ha en underdiagnos till ADHD utan att samtidigt ha ADHD. Jag tolkar denna företeelse i kombination med Siverts familjeproblematik vara orsaken till att Rolf överväger om Sivert egentligen enbart haft en dysfunktionell primär socialisation och därför har svårt att anamma de regler och normer som upprätthåller den sociala ordningen.