Den verklighet du hamnar i när du tar första steget ur fängelset eller har fattat beslutet att sluta droga är kall och bister. Många i denna situation har varken någonstans att bo eller någon inkomstbringande sysselsättning. Dessa förhållanden komplicerar givetvis klivet in i det etablerade samhället och många klarar inte denna första prövning. Rigmor belyser dilemmat:
Man e ganska utlämnad när man tar tag i sitt så kallade nya liv då… för ofta har man ju bränt sitt ljus i båda ändar…
Rigmor menar att när man levt i missbruk och kriminalitet har mycket av det sociala liv man hade sedan tidigare gått förlorat. Det finns ingen som är beredd att ställa upp med sovplats eller låna ut pengar. En ökad individualisering och nedmontering av välfärden genomsyrar hela västvärlden och får konsekvenser i alla samhällsklasser, vilket kan förstärka ”skyll-dig-själv”-attityden.142
Jag upplever det som att medlemmarna i KRIS tillsammans har skapat ett socialt nätverk, föreningens fyra hedersord lyder hederlighet, drogfrihet, kamratskap och
solidaritet. Det är en daglig utmaning att leva upp till begreppens innebörd och
representanterna från föreningen försöker vara förebilder för medlemmarna. De ställer upp och finns som stöd, framförallt för de nya medlemmarna som ofta kan få hjälp direkt från frigivningstillfället:
Rigmor: Vi kan hämta dom när dom friges då, så tar vi med dom ut på lokalen här eller går ut o käkar eller vi kan gå på ett NA-möte eller AA-möte eller vad dom vill då […] det kan va tungt på kvällar o så här när man inte vet vad man ska göra… då kanske man kan ringa till oss o ”nu är de lite akut, kan jag prata med er eller kan du kanske komma eller kan vi göra nåt?” Då ställer vi upp på det, det är sånt här faddersystem då liksom…
Rigmor illustrerar hur föreningen kan hjälpa till genom att finnas till hands och stötta under de första kritiska dygnen i frihet. Ofta har de nyrekryterade medlemmarna överhängande bekymmer vad gäller bostad och försörjningsmöjligheter. Detta är något
142
alla informanter nämner som de största bekymren när vi diskuterar vad som väntar de nyss frisläppta eller drogfria. De menar att det i detta läge är lätt att ge upp hoppet om en vardag fri från missbruk och kriminalitet, det är svårt att se någon utväg. När man dessutom kanske brottas med abstinens eller försöker värja sig från gamla bekanta kan det kännas omöjligt att se några alternativ:
Rigmor: Muckar man o vare sej har boende eller jobb, man har två-tre hundra spänn i fickan… o dom gamla kompisarna som tittar över … det e klart, innan du har hunnit till XXX så har du i alla fall hunnit fyllna till på tåget eller nånting på vägen hit […] har man ingenting som väntar på en, då…
Niklas: … det första är ju att man tar bort drogen, vilket inte var det värsta, det värsta rent tankemässigt i det läget var vänner, alla jag kände knarka o begick brott […] jag kände liksom jag har inga vänner kvar, jag måste bryta med dom som tar droger.
Niklas beskriver att det första tunga steget när han bestämde sig för att sluta sin kriminella bana var att bryta med sitt umgänge. Det som räddade Niklas var öppenvårdsbehandlingen han fick och att regelbundet delta vid NA-möten. Vera konstaterar dock att denna metod inte fungerar för alla:
Öppenvården kan va jättebra men den passar inte för alla, o dom det inte passar för, dom faller ju oftast tillbaka på grund av att dom måste gå på öppenvård som inte funkar
Vera anser att det finns behov av fler alternativ till den behandling som idag erbjuds. Hon menar att det viktigaste vid ett tillfrisknande från missbruk och kriminalitet är att få de berörda att återfå självförtroendet. Hennes erfarenhet säger henne att de individer som fastnar i missbruk och kriminalitet i grunden är godhjärtade och omtänksamma personer som blivit sårade och kränkta upprepade gånger och som därmed sätter upp en ”jag-skiter-i-allt”-fasad för att orka leva.
Rigmor berättar att KRIS i viss utsträckning kan hjälpa till med sysselsättning:
[…] vi på KRIS talar om att ”börja på KRIS, gå på KRIS tre månader så kanske du kan få ett lönebidrag vart eftersom” […] man har ju drogfriheten gratis här.
Rigmor berättar att medlemmar kan få möjlighet att praktisera på KRIS, vilket kan leda till att de kan bli berättigade till lönebidrag (ersättning personer med olika former av medicinsk-sociala arbetshinder kan erhålla, författarens amn). Annars ser arbetsutsikterna något mörkare ut:
Niklas: Det är lite svårare att få ett arbete med min bakgrund, dom vill gärna veta vad jag jobbat med dom senaste tio åren, jag har inte arbetat, jag har knarkat… eller suttit inne.
Att ha knarkat eller varit frihetsberövad under flera år av sitt liv är oftast ingen merit hos arbetsgivarna, säger Niklas. Det kan dock vara, och har i Niklas fall blivit, en merit för att arbeta inom missbruksvården.
KRIS har ingen befogenhet och därmed ingen möjlighet att hjälpa till med boendebiten. Vera, Niklas och Rigmor förklarar att KRIS medlemmar i nio fall av tio
har en skuld hos kronofogden. Detta i kombination med ett förflutet som kriminell och missbrukare drar ner oddsen för att, på egen hand, kunna införskaffa ett eget boende:
Niklas: … alla som slutar droga, nästan alla, har skulder och får därmed inga egna kontrakt. Jag har mina föräldrar, jag hade ju slutat att droga men förra kontraktet fick jag inte ens stå på kontraktet utan det fick farsan ta rent kontrakt, han fick aldrig stå som borgenär utan han fick stå för kontraktet.
Niklas redogör för att han inte ens var betrodd att med borgenär stå som hyresgäst på kontraktet till sin bostad, han blev beroende av sin pappas välvilja. Att hamna i en sådan beroendesituation är givetvis frustrerande men Niklas väljer att inta en positiv inställning där han kan se att saker och ting oftast löser sig med tiden. Återigen handlar det om att under tid skapa ett förtroende mellan den f d missbrukaren och olika samhällsaktörer, i detta fall en hyresvärd.