Att bli utsatt för kränkande behandling är vanligt förekommande i restaurangbranschen, det är inte en fråga om de kommer bli utsatta, utan snarare hur många gånger de kommer att bli utsatta. Att bli utsatt beror delvis på vem som besöker restaurangen/caféet, men det beror även på den yrkesroll som servitörerna tvingas inta.
I denna uppsats har mina frågeställningar varit ”Vilka kränkningar utsätts kvinnliga restaurangbiträden för på arbetsplatsen?”, ”Vilken typ av gäster är det som kränker dessa restaurangbiträden?”, ”Vad anser restaurangbiträdena är ett acceptabelt, respektive oacceptabelt beteende?”, samt ”Vad är möjligt för dessa restaurangbiträden att göra vid kränkande behandling?”.
Sexuella trakasserier är enligt Anna vanligare än otrevligt beteende från gästerna, och det är till största delen män som står för de sexuella trakasserierna. Detta beror på en maktobalans mellan de manliga gästerna och de kvinnliga servitörerna. Sexuella trakasserier kan utspela sig både små- och storskaligt, från en kommentar med sexuella anspelningar, till att verkligen ta sig handgripliga friheter som även en utomstående skulle reagera på. Övrig kränkande behandling kan te sig på liknande sätt: antingen sker de i tystnad i form av silent servant treatment med
30 vägran att svara på tilltal eller se servitören i ögonen, eller att kränkningen sker i ett uttalat verbalt sådant med kränkande ord och rop.
Mina informanter har vittnat om medelålders män som de vanligaste kränkarna, vilket kan förklaras med våra könsroller som säger åt oss att män är rationella och dominanta, vilket medför ett behov för dessa män att hävda sig och utöva makt gentemot kvinnor. Det framkommer även att kvinnor kan vara potentiella kränkare, däremot menar informanterna att dessa är betydligt ovanligare, samt att kvinnor ofta har en mer saklig kritik att framföra, än de män som utsätter dem för kränkande behandling. Klasstillhörighet är en annan faktor som har diskuterats i texten, då pengar och social status spelar in som en ursäkt att bete sig illa.
Det emotionella arbetet som krävs av den som väljer att arbeta inom restaurangbranschen verkar somliga kunna uppnå med relativt små medel, medan det för andra krävs en betydligt större ansträngning för att frammana positiva känslor och förtränga de negativa känslor som kan uppkomma via arbetet. Genom det emotionella arbetet riskerar de dock att bli mer låsta för att kunna säga ifrån, då det kräver att servitören alienerar sig från sina egna känslor som de annars skulle ha tillåtit. De tvingas inta en mer avskalad arbetsroll än vad deras privata roll innefattar.
Möjligheterna att som servitör kunna säga ifrån vid kränkande behandling är till stor del beroende av chefernas inställning. Det som har kunnat observerats är att enskilda restauranger utan en större matkedja bakom sig, tenderar att ha en mer åtdragen frihet att kunna säga emot vid kränkande behandling. Detta kan bero på att dessa restauranger är beroende av att gästerna ska vilja återkomma och rekommendera stället till andra i sin umgängeskrets. Därför kan inte gästernas upplevelse äventyras genom att påpeka att de har behandlat personalen felaktigt, detta blir då en fråga om makt där gästen bestämmer och servitören är den som får lyda. På nationella och internationella restauranger och caféer verkar detta problem inte vara lika tydligt, då dessa sannolikt kommer att få andra gäster oavsett om en gäst förloras. Empati och förståelse för sina anställda är också anledningar till hur cheferna drar gränsen för vad de anser är lämplig behandling av sina anställda. Även genus har en inverkan på möjligheten att säga ifrån, då sexism har tendenser att vara en del av ett emotionellt arbete i serviceyrken, vilket oftast slår hårdast mot kvinnliga servicearbetare.
Var servitörerna själva drar gränsen, eller snarare önskar att de kunde dra gränsen, är främst vid de mer osynliga kränkningarna, vare sig de är av sexuellt slag eller inte, oavsett antalet kränkningar de utsätts för. Gemensamt för informanterna är att de vill kunna dra gränsen när det inte längre handlar om själva servicen, utan då det blir ett personligt påhopp.
31 Något som skulle underlätta för servitörer och restaurangbiträden med kundkontakt är att cheferna kontinuerligt underrättar sina anställda om vad de förväntas utstå i branschen och när de har rätt att säga ifrån till en gäst. Årliga workshops och föreläsningar på temat personlig integritet och (sexuella) kränkningar kan även vara en god idé för en bättre arbetsmiljö och trygga anställda.
Jag anser att det största problemet här grundar sig i att det inte finns någon tydlig lagstiftning angående kränkande behandling av arbetstagare från gäster. Det som det finns lagstiftat om är kränkningar från andra anställda, däremot innefattas inte kränkande behandling från gäster och leverantörer (Diskrimineringsombudsmannen, 2019). DO nämner dock att det senare kan vara en arbetsmiljöfråga enligt arbetsmiljölagen (ibid). Bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160) är dock allmänt hållna och det framkommer inte tydligt vilka situationer som omfattas. Detta kan göra att arbetstagare, i detta fall servitörer, har svårt att veta vad de har för rättigheter vid kränkande behandling av gäster. Utan en tydlig lagstiftning blir det därmed mer fokus på den enskilde arbetsgivarens bestämmelser om vad som anses vara ett acceptabelt beteende, vilket kan leda till ett bagatelliserande av kränkningar mot anställda, utförda av gäster. Därför menar jag att det bör ske en lagändring som tydligt inkluderar dessa typer av kränkningar, samt att dessa kontinuerligt uppföljs på arbetsplatsen, likt min beskrivning ovan.
Utöver detta bör det även ske en förändring i vad som ingår i det emotionella arbetet, så att inte kvinnors sexuella integritet inskränks genom att kränkande behandling från gäster ursäktas och legitimeras.
32