Chefen, internaliseringen och insikten

Att som servitör kunna dra en gräns för vad som är ett okej beteende är inte alltid helt enkelt.

Det blev tydligt att chefernas inställning till vad som är acceptabel behandling var av stor vikt för informanterna:

Men det är ju väldigt olika, där får man nästan alltid fråga ägarna och cheferna, ”Hur ställer ni er inför en sån här situation? Vad har jag för rättigheter? När får jag säga ifrån, hur mycket förväntar ni er att jag ska stå ut med? Innan jag… innan jag ber gästen att betala och gå liksom”. […] Och det kan ju variera extremt mycket.

(Anna)

24 Här bekräftar Anna att det är cheferna som mer eller mindre sätter ramen för vad en förväntas stå ut med inom restaurangbranschen. Som hon även säger kan chefernas syn variera väldigt mycket, hon berättar om två chefer som är totalt olika i tankesättet:

Första restaurangen jag jobbade på, […] du fick fan inte komma till jobbet utan att ha sminkat dig och fixat håret och ju tightare tröja och kortare kjol desto bättre. […] Och sen när folk, typ tafsade på dig eller liksom…

kunde ställa sig väldigt nära och ba ”Äääh” och hålla på, då [var responsen från cheferna] typ såhär ”Pfft, vad tror du? Asså varför tror du vi har anställt dig för? Det får du ta.”… Så jag trodde faktiskt väldigt länge att

”Okej, såhär är restaurangbranschen, såhär är det överallt. Det är självklarheter, det här ingår i mina arbetsuppgifter, take it or leave it” lite. (Anna)

Den här restaurangen drog nytta av objektifieringen av de kvinnliga servitörerna, för att de bland annat krävde att de var sminkade och fixade i håret, samt uppmuntrade till tighta och korta kläder för gästernas skull. Hagman (1988: 48–49) förklarar detta med att ju högre andel av ett kön som finns i ett yrke, desto mer präglas yrkesrollen av könsroller kopplade till det aktuella könet. Hagman berättar själv om hur en servitris vittnat om hur hennes chef uppmanade henne att ha kortare kjol och höga strumpor med söm, med förklaringen att det skulle behaga de manliga gästerna. Att Anna sedan förväntas utstå sexuella trakasserier på arbetsplatsen, och därmed få sina egna gränser ignorerade, kan förklaras med hjälp av Yagil (2008: 144). Hon menar att (sexuella) trakasserier bland servicearbetare är ett påtvingat fenomen, vilket kan leda till att de börjar förneka att de blivit utsatta. Det är således även rutinmässigt förbjudet för de anställda att se sig som offer, och de förväntas istället enbart ignorera trakasserier av dessa slag.

Yagil skriver även att sexuell attraktion och flörtande ofta är en institutionaliserad del av arbetsbeskrivningen. Att vägra flörta med gäster och uttryckliga invändningar mot att bli sexuellt trakasserad kan ge konsekvenser i form av socialt misslyckande från chefer och kollegor.

Med detta som underlag är det inte konstigt att det tog Anna två år innan hon insåg att detta inte är normen för hur restaurangbranschen ser ut. Hon berättar om hur hon kom till den insikten:

Jag blev jätteförvånad när jag hade en ägare som… såg att jag blev typ tafsad på och han ba ”Anna vafan, varför gör du ingenting? Vad håller du på med? Varför låter du [honom] hålla på sådär? Vill du eller, för i sådana fall då backar jag, men, vafan. […] Det här ska inte du behöva stå ut med. Asså jag kommer be [honom]

gå. Vafan liksom. Nästa gång nåt sånt här händer, då säger du till, om du inte känner dig bekväm med att göra det själv. Du har all rätt att be dem dra åt helvete”, jag ba ”Oj! Oj!” och det tog ju jättelång tid innan jag hade anpassat mig till det, ba ”Gud törs [jag]? … är det här den situationen? Tafsade de tillräckligt mycket för att jag ska kunna säga till? Hur pass grovt var det? Kommer han säga ’Nej det har jag inte gjort!’” och vem är det som kommer dömas till att ha rätt då? Lite, lite så. (Anna)

Här beskriver Anna hur chefen fick henne att inse hur hennes tidigare chefer har internaliserat sexuella trakasserier som något som ingick i hennes arbetsuppgifter, vilket märks i de ifrågasättande frågor hon ställer. Insikten att sexuella trakasserier inte är något hon ska behöva utstå, är uppenbarligen en stor omställning för Anna. Hon beskriver även svårigheten med att

25 säga ifrån, då gästen kan svara att hen inte alls har utsatt henne, vilket är en strategi som Hite (1999: 75–76) menar är ett effektivt sätt att tysta kvinnor. Trots att hon har arbetat i branschen i nio år, sitter lite av denna internalisering och alienering kvar:

Jag tycker fortfarande att det ibland kan jag vara såhära… Typ kan bli lite frustrerad, eller typ såhär uppgiven på mig själv […] Samtidigt som man såhär ba andra gånger typ kommer du på dig själv att typ nån tafsar på dig och du typ reagerar inte ens… Du, du är så van vid det att ”nej men jag orkar inte bry mig”. Det är liksom

”Nån får väl nypa mig i rumpan då. […] Man bara, du har blivit så avtrubbad av att jobba i den här branschen så pass länge, att du till sist bara… nånstans så har jag nog accepterat att det är sånt man får ta. […] När jag tänker på det. För… är det typ… Jag kan ibland ställa frågan såhär ba ”Har jag självrespekt kvar? Eller… är det här liksom, är jag bara en goodie som nån bara kan ta när de vill?” […] (Anna)

Jasmine och Lena har liknande erfarenheter om hur chefernas synsätt sätter ramverket för vad en som anställd kan förväntas stå ut med från kunder. Jasmine berättar att cheferna vad väldigt liberala med när de fick säga ifrån:

Men alltså, vi hade ju väktare som kunde kasta ut [gästerna]. Då sa man ifrån och om man kände sin gräns så kunde man alltid ropa på väktarna. (Jasmine)

Att få dra sin egen gräns var något som Lena också gav intrycket av att hennes chefer ansåg:

[I]bland är det värt [att säga ifrån] och det har min butikschef sagt […] att ibland är det värt att förlora kunder, asså om de beter sig såhär emot vår personal. För det är också att vår, hälsa och välmående också ska komma först. (Lena)

Här berättar Lena att det största fokuset i slutändan ligger på de anställdas välmående, snarare än på att kunderna ska komma tillbaka. Att chefen kan ha större empati och förståelse för vad unga tjejer i café kan få höra från gäster, i egenskap av kvinna, kan ge en förklaring på hur företaget resonerar som det gör.

Trots att Jasmine har den goda uppbackningen av cheferna, har hon ändå tankar om en internaliserad bild av vad kvinnliga servitörer får utstå:

Ja men asså det är på riktigt, vad får [männen] att tro att de kan göra såhär mot unga tjejer? Det är deras, det är det värsta, det är deras första jobb… och det blir en normalsak att… amen det är såhär det är. ”Jag jobbar natt, de får säga såhär till mig. Det är så livet, det är så det är. De är fulla, ta det med en nypa salt” […] Det är en väldigt tråkig utveckling. Jag har ju inte tänkt på det förens nu, du vet, riktigt såhär ”Ah, ta det med en nypa salt” *uppgivet skratt* Såhär varför ska jag behöva ta det med en nypa salt? (Jasmine)

Även här ger Jasmine samma tankesätt som i Annas fall på sin första restaurang, att sexuella trakasserier bagatelliseras av ledningen. Hon nämner även att på grund av att gästerna är fulla ges de frikort, vilket går i linje med Carstensens (2005: 171) informanter om hur de tolkar gränsdragningsproblematiken angående alkoholpåverkan av trakasseraren. De menar att

”sexuella trakasserier blir ett ogiltigt problem när mannen som trakasserar är alkoholpåverkad”

(ibid). Carstenstens informanter menar alltså att om en man är alkoholpåverkad, ursäktar det hans sexuella trakasserier, då han vid det tillfället inte är vid sina sinnes fulla bruk och antagligen inte ämnar kränka den utsatta. Trots att detta är ett uttalande om ett fåtal individers

26 tankesätt, är jag övertygad om att det finns en större samhällsmentalitet angående detta, då denna mentalitet är långt ifrån okänd för mig. Jasmine berättar även i slutet på detta citat att hon inte har tänkt på detta som ett problem förrän vi pratade om det, vilket Hagman (1988: 53) förklarar med att kvinnliga arbetare, inom (främst) mansdominerade yrken, ofta förtränger sin rädsla och förtvivlan runt de sexuella trakasserier de får utstå. Först när de får möjlighet att tala med andra kvinnor och förstår det oacceptabla beteendet de utstår kan de förmå sig att släppa fram de undanträngda känslorna kring trakasserierna.

Jag har ovan beskrivit hur chefernas tankesätt har en stor inverkan på vad en servitör har för möjligheter att säga emot en otrevlig gäst, här berättar Anna däremot om en händelse på en tidigare arbetsplats där de på grund av nya miljölagar valde att ta bort sin salladsbar, där chefernas agerande kan ha en helt annan förklaring:

[J]ag hade en gäst som kom in… och… typ börjar… För när jag börjar informera […] varför vi inte har salladsbar, då blir han så förbannad, han ba ”Men är du fan helt tappat? Har du precis trillat ner från månen?

Är du dum i huvudet? Hur fan kan du inte ha salladsbar? Nu är det du som går och fixar sallad till mig och jag vill välja den själv!”, jag ba ”Men…” Jag blev liksom helt ställd och han, det här var en medelålders man som var ute och käkade med sin typ 8–9 år gamla son. […] Och det fick jag bara stå där typ och skämmas inför hela restaurangen som hör. Hur han beter sig och vad han säger. […] och sen gick jag tillbaka till mina chefer och sa att ”Han sa precis såhär till mig, jätteotrevlig. Får jag säga nånting tillbaka?”. […] Men, det fick man ju typ bara finna sig i. ”Han var sån, han kommer käka sen kommer han gå. Förhoppningsvis behöver du aldrig mer se honom igen […]”. (Anna)

Här beskriver Anna hur gästen har börjat skrika på och förolämpa henne, för att restaurangen inte hade kvar sin salladsbar, och att hon inte kunde säga någonting. Detta för att hon påstår:

Det är, ingen gäst är ju på något sätt beroende av en god relation till the local restaurant som de går och käkar på nån gång ibland. Och de vet ju att man vill ju och behöver ju ta vara på dem. […] Det och det är ju det folk säger, det räcker ju med en bad review liksom så har du förlorat typ 20–30 gäster minst. (Anna)

Anledningen till att hon inte kan säga ifrån alla gånger är för att restaurangen behöver ta vara på varje gäst som besöker dem, för att inte få några allvarliga konsekvenser i form av dåliga omdömen. För att då undvika dessa måste Anna lägga sig för det maktövertag som Ben-Zur &

Yagil (2005) pratar om, att servitörer är beroende av att gästerna trivs för att återkomma till restaurangen. Lena känner däremot inte alls igen det maktövertag som Anna nämner:

L: Jag vet inte, det är jobbigt att man är så himla trevligt, like you go out of your way for people all the time to make them so comfortable. Så sen så är de bara såhär, ”Skit på dig”, man ba men det där är okontrollerbart, jag kan inte kontrollera hur mycket de här typ, muggarna kostar. Det kommer inte ändras för att du klagar och är elak mot mig. […] *skratt* och sen ba ”Ah, då går jag nån annanstans!” man ba okej, gör det. Jättegärna, du får gärna gå.

M: Är det ofta de använder den här att ”Ah, men då går jag någon annanstans!”?

L: Mmm. Eller så säger de typ såhär ”Men på [ett konkurrerande företag] så gör de inte såhär!”. Såhär… ”Gud vad jobbigt det är här, allt kostar så jävla mycket!” man ba men då behöver du inte vara här, då kan du gå ut!

(Lena)

27 Jag förstår detta som att Lena naturligtvis inte säger till kunderna att de kan gå till ett annat café om de inte är nöjda, däremot finns en helt annan mentalitet hos Lena jämfört med Anna. För Lena verkar pressen på att inte tappa några kunder inte alls finnas på samma vis som för Anna.

Detta tolkar jag det som att Lena arbetade för ett stort internationellt företag, som finns på en plats där det rör sig tusentals människor och turister varje dag, som kommer in för att de känner igen företaget. På det sättet har Lena kanske fler unika kunder varje dag, medan Anna jobbar på restauranger som inte är lika etablerade och därför är mer beroende av att gästerna återkommer. Detta kan förklara Lenas mer avslappnade mentalitet till att eventuellt förlora en och annan kund, medan det för Anna, som jobbar i mindre etablerade restauranger, skulle ge förödande konsekvenser.

Anna fick i ovanstående fall inte säga till gästen att hans beteende var oacceptabelt, utan fick tänka att ”Han var sån, han kommer käka sen kommer han gå. Förhoppningsvis behöver du aldrig mer se honom igen”. Detta är en vanlig strategi att ta till för att upprätthålla restaurangens feeling rules, enligt Hochschild (2012: 25). Hon menar att en kan fokusera på varför gästerna är arga, genom att exempelvis låtsas att något tragiskt har hänt i deras liv. Då flyttas fokus från en själv och då kommer en inte att känna sig lika arg längre. Andra taktiker om denna inte fungerar är att andas djupt, prata för sig själv och påminna sig om att en inte behöver gå hem med personen.