I denna uppsats har jag studerat utvecklingsgången för svenska svaga verb som blir starka.
Undersökningen visar att Stem Alternation Constraint förblir en rimlig restriktion för svenska, vokalväxlande verbs morfologi, då ett vokalväxlande preteritum nästan alltid uppstår innan ett vokalväxlande supinum gör det. Detta står i kontrast till vad som tidigare konstaterats om supinums föränderlighet, där bland annat Enger (1998) hypotiserat att supinum förändras först även när svaga verb blir starka. Dock innebär resultatet, som innefattar att nästan alla verb får en stark preteritumform innan de får en stark supinumform, att det inte säkert går att säga att det är just SAC som styr
utvecklingen. SACs relevans för verbs diakrona utvecklingsgång hade stärkts ytterligare om de verb som får vokalväxling i såväl preteritum som supinum alltid får en stark preteritumform först, medan verb vars starka supinumformer inte innebär någon vokalväxling i större utsträckning får starkt supinum först. Så är emellertid inte fallet.
Undersökningen visar dessutom att det finns ett par verb som inte verkar styras av SAC. De
problematiska fallen innefattar både synkrona verbböjningar samt diakrona utvecklingsgångar. Nästan alla dessa verb kan dock förklaras utifrån en restriktion som inte lika strikt styr både vokalkvalitet och –kvantitet, utan endast begränsar vokalkvantitetsmönster. Den restriktion som här förespråkas är framför allt en där supinum inte kan ha en lång vokal om inte preteritum också har det, dels för att denna restriktion stöter på lägst antal problematiska fall, dels för att de problematiska fall som stöts på utgörs av en grupp homogena verb som sedan tidigare är kända som avvikande i andra aspekter.
Möjligen kan förbudet av vokallängdsmönstret KL dessutom generaliseras till svenskans adjektivkomparationer, och då framför allt till relationen mellan komparativ och superlativ. Hos många adjektiv, framför allt hos de regelbundna, återfinns mönster där komparativ och superlativ har samma vokallängd (kort eller lång, exempelvis god-godare-godast (LLL) eller billig-billigare-billigast (KKK)). Detta mönster finns även bland de oregelbundna adjektiven, t.ex. bra-bättre-bäst (LKK). Hos de oregelbundna adjektiven finner vi också mönster med lång vokal i komparativ och kort vokal i superlativ, t.ex. mycket-mer-mest och många-fler-flest (KLK), men vi finner, så vitt jag vet, inga mönster där komparativ är kort och superlativ långt. Likt vad vi sett i relationen mellan preteritum och supinum, verkar det för adjektiven kunna vara så att superlativformen inte kan ha en lång vokal om komparativformen inte också har det.
Studien har inte ämnat kartlägga vilka principer som driver en förändring från svag till stark böjning.
Fokus har snarare legat på vad som begränsar vilken utvecklingsgång som är möjlig.
Studien har utgått från ordlistor och ordböcker, vilka inte nödvändigtvis representerar autentiskt språkbruk. Då studien är av diakron karaktär hade det dock varit omöjligt att konsultera språkbrukare för att ta fasta på utvecklingsgången för samtliga 44 verb över så pass lång tid.
Det hade dock varit möjligt att undersöka om de vokalväxlande supinumformer som antagits vara omöjliga på grund av brist på belägg i Dalin, SAOL och SAOB ändå dyker upp vid en korpussökning.
I sådana fall hade sorteringen av verben i resultatkapitlet kanske sett något annorlunda ut. Detta hade dock inte gjort någon vidare skillnad för själva resultatet, då en äldre förekomst av en avvikande form bör finnas representerad i SAOB. Vid korpusbelagda vokalväxlande supinumformer daterade senare än motsvarande SAOB-artikel, där SAOB-artikeln har en stark preteritumform men ingen stark supinumform, skulle preteritumformen ändå fått antas ha föregått supinumformen. Därmed skulle en sådan undersökning inte gjort någon vidare skillnad för en undersökning av SAC.
Då denna studie endast omfattat verbböjningar så som de presenteras i ordböcker och ordlistor vore det intressant att jämföra detta resultat med acceptabilitetsomdömen hos fler språkbrukare. Framför allt vore det intressant att se om fabricerade verbparadigm med mönstret kort preteritum och långt supinum (KL) accepteras i lägre mån än andra mönster.
Dessutom är en jämförelse mellan utvecklingsgången hos svaga verb som blir starka och
utvecklingsgången hos starka verb som blir svaga i sin ordning. Visserligen kan det utifrån tidigare
23
studier konstateras att när ett verb blir svagt är det supinumformen som förändras först, och utifrån den här studien kan konstateras att när ett verb blir starkt är det istället preteritumformen som förändras först, men vissa andra saker är fortsatt oklara. Framför allt vore det intressant att se huruvida
utvecklingsgången stark → svag i samma mån som utvecklingsgången svag → stark undviker mönster där preteritumformen är kort och supinumformen lång. Det är också av intresse att undersöka huruvida KL-mönster är de enda som undviks, eller om LK-mönster också till stor del håller på att försvinna till fördel för mönster där preteritum och supinum har samma vokallängd. Så torde vara fallet för de starka verb som blir svaga, då preteritum och supinum, mig veterligen, alltid har samma vokallängd i de första tre konjugationerna.
Vidare behövs ytterligare kartläggning av vokallängdsmönster i andra delar av språket än just i
verbparadigmen. Framför allt är adjektivkomparation av intresse, då adjektiven och verben åtminstone tentativt uppvisar liknande tendenser.
Slutligen uppmanas till jämförande studier av vokalväxlings- och vokallängdsmönster i andra språk än svenskan. Precis som SAC generaliserats för att gälla fler språk än bara norska, kan principen om vokallängdsmönster förhoppningsvis ligga till grund för upptäckten av liknande relationer mellan former i ett paradigm i andra språk än i svenskan.
24
Litteratur
Blevins, James P., 2015: “Inflectional Paradigms”. I Matthew Baerman (Ed.), The Oxford Handbook of Inflection. Oxford. 87–112.
Bloch, Josefin, 2001: “Trafik i båda riktningarna – om starka och svaga verb”. I Strövtåg i nordisk språkvetenskap, föredrag från det 6:e studentkollokviet i nordisk språkvetenskap. 36–47.
Bowern, Claire, 2015: “Diachrony”. I Matthew Baerman (Ed.), The Oxford Handbook of Inflection. Oxford.
233–250.
Carstairs, Andrew, 1983: “Paradigm economy”. I Journal of Linguistics 19. 115–28.
Carstairs-McCarthy, Andrew, 1994: “Inflection classes, gender and the principle of contrast”. I Language 70.
737–88.
Carstairs-McCarthy, Andrew, 2000: “How stems and affixes interact: stem alternants as morphological signata”.
I Benjaballah, S., Dressler, W.U., Pfeiffer, O.E., Voeikova, M.D. (Eds.), Morphology 2000).
Amsterdam/Philadelphia. 49–58.
Dalin, Anders F., 1850–1853: Ordbok öfver svenska språket. Stockholm.
Enger, Hans-Olav, 1998: The Classification of Strong Verbs in Norwegian with Special Reference to the Oslo Dialect. A Study in Inflectional Morphology. Oslo.
Enger, Hans-Olav, 2004: “A possible constraint on non-affixal inflection”. I Lingua 114. 59–75.
Enger, Hans-Olav, 2009: “How do words change inflection class? Diachronic evidence from Norwegian”. I Language Sciences 32. 366–379.
Hultman, Tor G., 2003: Svenska Akademiens språklära. Stockholm.
Karlsson, Fred; Sahlquist, Åsa, 1974: “Starka verb i förvandling”. I Nysvenska studier 54. 44–84.
Lundberg, Justus, 1921: Studier över andra starka verbalklassen i nysvenskan med hänsyn tagen även till övriga starka verbalklasser. Lund.
Maiden, Martin, 1996: “The romance gerund and ‘system dependent naturalness’ in morphology. I Transactions of the Philological Society 94. 167–201.
Mailhammer, Robert, 2008: The Germanic Strong Verbs: Foundations and Developments of a New System.
Berlin.
Ordlista öfver svenska språket utgifven af Svenska Akademien, 1874. Hämtad 2019-05-05 från http://spraakdata.gu.se/saolhist/ [SAOL 1]
Ordlista öfver svenska språket utgifven af Svenska Akademien 1889. Hämtad 2019-05-05 från http://spraakdata.gu.se/saolhist/ [SAOL 6]
Ståhle, Carl-Ivar, 1965: “Verbböjningstyper och verbfrekvens i stockholmskt berättarspråk”. I Svenskans beskrivning, bd. 3. Göteborg. 5–27.
Svenska Akademiens ordbok, 1898–. Hämtad 2019-05-05 från https://svenska.se/ [SAOB]
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket, 1900. Hämtad 2019-05-05 från http://spraakdata.gu.se/saolhist/ [SAOL 7]
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket, 1923. Hämtad 2019-05-05 från http://spraakdata.gu.se/saolhist/ [SAOL 8]
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket, 1950. Hämtad 2019-05-05 från http://spraakdata.gu.se/saolhist/ [SAOL 9]
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket, 1973. Hämtad 2019-05-05 från http://spraakdata.gu.se/saolhist/ [SAOL 10]
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket, 1986. Hämtad 2019-05-05 från http://spraakdata.gu.se/saolhist/ [SAOL 11]
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket, 1998. Hämtad 2019-05-05 från http://spraakdata.gu.se/saolhist/ [SAOL 12]
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket, 2006. Hämtad 2019-05-05 från http://spraakdata.gu.se/saolhist/ [SAOL 13]
25
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket, 2015. Hämtad 2019-05-05 från http://spraakdata.gu.se/saolhist/ [SAOL 14]
Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan, Andersson, Erik, 1999: Svenska Akademiens grammatik: Ord. Hämtad 2019-05-05 från https://svenska.se/grammatik/
Venås, Kjell, 1967: Sterke verb i norske målføre. Oslo.
Wessén, Elias, 1968: Svensk Språkhistoria I: Ljudlära och Ordböjningslära. Åttonde upplagan. Uppsala.
Stockholms universitet SE-106 91 Stockholm Telefon 08 – 16 20 00 www.su.se