Kvalitet eller kvantitet?
En studie i potentiella morfologiska begränsningar när svenska verb blir starka
Therese Landh
Institutionen för svenska och flerspråkighet Examensarbete 15 hp
Svenska
Masterprogram i språkvetenskap med inriktning mot svenska (120 hp) Vårterminen 2019
Handledare: Johan Brandtler & Tomas Riad
English title: Quality or quantity? Examining potential morphological constraints when Swedish weak verbs become strong
Kvalitet eller kvantitet?
En studie i potentiella morfologiska begränsningar när svenska verb blir starka
Therese Landh
Abstract
This essay examines the development of Swedish weak verbs into strong verbs. In Swedish, weak verbs make up a group of regular, non ablauting paradigms. Swedish strong verbs, on the other hand, frequently undergo vowel shift in the past tense and occasionally in the supine. Thus, when a Swedish weak verb becomes strong it does so by acquiring a stem alternant in one or more form. This study shows that the past tense form regularly gets its own stem alternant before the supine form does. This is compatible with a previously proposed restriction on stem alternation, the Stem Alternation
Constraint (Enger 2004), which for Norwegian, and presumably also for Swedish, poses that the supine cannot have a stem alternant of its own unless the past tense has one as well. However, there are some Swedish verbs which cannot be explained by way of the Stem Alternation Constraint. This prompts the suggestion of a new constraint, which may operate on Swedish verbal paradigms. The new constraint suggested in this study concerns only vowel length, as opposed to the Stem Alternation Constraint’s focus on quality as well as quantity, and poses that a Swedish supine form cannot have a long vowel unless the past tense form has a long vowel as well.
Keywords
Morphology, allomorphy, verbal paradigms, strong verbs, Stem Alternation Constraint.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
2. Bakgrund ... 2
2.1. Svenskans verbkonjugationer ... 2
2.1.1. Svaga och starka verb ... 2
2.1.2. Ablaut och umlaut ... 3
2.2. Diakrona utvecklingsgångar ... 4
2.2.1. Starka verb blir svaga ... 4
2.2.2. Svaga verb blir starka ... 4
2.3. Stamalternering ... 5
2.4. Syfte och hypotes ... 6
3. Metod och material ... 7
4. Resultat ... 9
4.1. Verb med vokalväxling i preteritum och supinum ... 9
4.2. Verb med vokalväxling endast i preteritum...14
4.3. Resultatdiskussion ...18
5. Vokallängdsmönster ... 19
6. Avslutande diskussion ... 22
Litteratur ... 24
1
1. Inledning
Denna uppsats utgår från ett fenomen som fått förhållandevis lite uppmärksamhet i tidigare litteratur, nämligen när svenska svaga verb blir starka. Skillnaden mellan svenskans svaga och starka verb kan främst hänföras till stamvokalen: svaga verb behåller normalt sin stamvokal i samtliga former, medan starka former uppvisar stamalternering, dvs. en växling av stamvokal i en eller flera former.
Exempelvis blir det svaga verbet titta i preteritum tittade och i supinum tittat och den grammatiska informationen ’preteritum’ respektive ’supinum’ uttrycks således i suffixen (-de respektive –t). Å andra sidan blir det starka verbet springa i preteritum sprang och inte *springde och ’preteritum’
uttrycks därmed genom vokalväxling i verbets stam. Supinum blir sprungit och uttrycks genom både vokalväxling och suffix. Det empiriska syftet med denna studie är att undersöka vilken form som först uppvisar vokalväxling när ett svagt verb blir starkt: preteritum eller supinum. Det teoretiska syftet är att på svensk data testa en tidigare föreslagen begränsning på det morfologiska fenomenet
stamalternering.
Enger (2004) tar fasta på glappet i kunskapen om stamalterneringens restriktioner. Där presenteras ett förslag på en restriktion på stamalternering i olika paradigm, främst verbparadigm, som Enger kallar för The Stem Alternation Constraint.
Stem Alternation Constraint (härefter även SAC) gäller relativ autonomi två former emellan och kan kort beskrivas så här: om två former i ett paradigm ibland delar en stamallomorf som skiljer sig från resten av paradigmet, medan det för vissa ord endast är en av formerna som har en egen stamallomorf, så är den sistnämnda den mer autonoma formen (Enger 2004:66). För norska, och rimligtvis då även för svenska, ser man detta i relationen mellan vokalväxlande preteritum- och supinumformer, där preteritumformen visar sig vara mer autonom än supinumformen. Detta innebär att vi kan ha böjningsmönster där preteritumformen och supinumformen delar en stamvokal som skiljer sig från resten av paradigmet (tro-tror-trodde-trott) och mönster där endast preteritumformen har en egen stamvokal (svika-sviker-svek-svikit). Dessutom kan vi ha mönster där både preteritum och supinum har egna stamvokaler (vinna-vinner-vann-vunnit). Det enda som egentligen undviks är mönster där
supinumformen är den enda med en egen stamvokal, eftersom att det skulle innebära, enligt SACs definition, att supinumformen är mer autonom än preteritumformen samtidigt som preteritumformen är mer autonom än supinumformen.
Stem Alternation Constraint fungerar med ytterst få undantag som en synkron beskrivning av såväl norska som svenska vokalväxlande verb. Huruvida SAC är relevant även ur ett diakront perspektiv är dock högst oklart.
“Vissa delar av morfologin observeras bäst när den är i förändring” skriver Bowern (2015:233, min översättning). “Det är genom sådana förändringar”, fortsätter hon, “som vi exempelvis kan få insikt i hur ordformer organiseras”. Håller man med Bowern är det således rimligt att försöka finna diakron data som stödjer SAC. Då skulle man kunna utröna huruvida SAC endast är en synkron beskrivning av hur språket ser ut just nu, eller om det är en viktig restriktion även när språket förändras.
Detta har Enger (2004) till viss del tagit fasta på, då han lutar sig mot tidigare data som visar på att supinumformen förändras före preteritumformen när ett verb blir svagt, alltså när det förlorar sin vokalväxling (se Enger 1998, Venås 1967, samt Karlsson & Sahlquist 1974 för svenska). Om supinumformen alltid blir svag först innebär detta att vi aldrig lämnas med ett paradigm där endast supinumformen är vokalväxlande, men att vi däremot ganska ofta får paradigm där endast
preteritumformen är vokalväxlande, vilket är kompatibelt med SAC.
Emellertid kan man fråga sig vad som gäller när ett svagt verb blir starkt, och på så vis tillskansar sig vokalväxling. Enligt Stem Alternation Constraint borde det vara preteritumformen som förändras först. Om supinumformen antar en vokalväxlande form före preteritumformen skulle det innebära ett paradigm med vokalväxling endast i supinum, vilket alltså går emot SAC. Intressant är att Enger
2
tidigare, i brist på data om verb som blir starka, faktiskt hypotiserat det motsatta: när ett verb blir starkt, och får vokalväxling, torde det även här vara supinumformen som ändras först (1998:124).
Här är det värt att belysa två saker. Dels är det tydligt att vi inte vet tillräckligt om svaga verb som blir starka, något som också betonas av Bloch (2001). Dels utgör Engers konstaterande, att supinumformen genomgående är mest föränderlig (se även Enger 2009:369–70), ett potentiellt problem för SAC.
I denna studie undersöks svenska svaga verb som blir starka, och då framför allt de former som får vokalväxling, för att utröna huruvida supinumformen eller preteritumformen får vokalväxling först.
Resultaten visar dels att supinumformen inte är den mest föränderliga formen när svaga verb blir starka, dels att Stem Alternation Constraint inte alltid räcker till för att förklara den diakrona
utvecklingsgången. Därför ges ett nytt förslag på ytterligare en potentiell restriktion på stamalternering i böjningsparadigm.
I kapitel 2. ges en kort sammanfattning av svenskans verbkonjugationer samt en forskningsöverblick, varpå uppsatsens syfte presenteras mer utförligt. Kapitel 3. täcker metod och material och i kapitel 4.
presenteras studiens resultat. Värt att notera är också att Stem Alternation Constraint hittills antagits gälla huruvida en viss form kan ha en egen vokal, med fokus på såväl vokalkvalitet som –kvantitet. I den nya restriktion som föreslås i kapitel 5. ligger fokus uteslutande på formernas vokalkvantitet i förhållande till varandra.
2. Bakgrund
Detta kapitel disponeras enligt följande: först ges en övergripande beskrivning av svenska
verbkonjugationer (2.1.), därefter följer en genomgång av vad som tidigare sagts om verbs diakrona utvecklingsgång (2.2.) samt om stamalternering (2.3.), varpå studiens syfte presenteras (2.4.).
2.1. Svenskans verbkonjugationer
I detta avsnitt ges en övergripande beskrivning av svenskans verbkonjugationer. Först görs en distinktion mellan svaga och starka verb, varpå en kort förklaring av ablaut och umlaut (eller avljud respektive omljud) ges.
2.1.1. Svaga och starka verb
I svenskans beskrivning delar man vanligtvis in verben i fyra konjugationer. Av dessa innefattar de första tre svaga, tämligen regelbundna verb, medan den sista innefattar starka, mindre regelbundna verb. Detta innebär att de verb som ingår i den första, andra och tredje konjugationen i regel böjs uniformt inom respektive konjugation, medan verben i den fjärde konjugationen uppvisar mycket större variation (se t.ex. Hultman 2003:156). De första tre konjugationernas böjningsmönster kan illustreras på följande vis:
Infinitiv Presens Preteritum Supinum
Konjugation 1 Titta-Ø Titta-r Titta-de Titta-t
Konjugation 2 Ring-a Ring-(e)r Ring-de Ring-t
Konjugation 3 Tro-Ø Tro- r Tro-(d)de Tro-(t)t
Tabell 1: Svenskans svaga verb indelade i 3 konjugationer. Epentetiska segment i parentes.
De svaga verben i de första tre konjugationerna har alltså suffixen –r, -de (-te), och –t i presens, preteritum respektive supinum. Infinitiven har antingen nollsuffix eller –a.
3
Den fjärde konjugationen innefattar som sagt en mängd mindre regelbundna verb som ofta kallas starka verb. De karaktäriseras av vokalväxling i preteritum och supinumsuffixet –it eller –tt beroende på om stammen slutar på konsonant eller vokal. Flera starka verb har dessutom vokalväxling till u i supinum (Teleman et al., härefter SAG 2). Ett tydligt exempel utgörs av springa-springer-sprang- sprungit. Stammen är spring-, preteritumformen bildas genom vokalväxling till a och supinumformen bildas genom vokalväxling till u och suffixet –it.
Notera dock att många starka supinumformer inte alls är vokalväxlande. Exempelvis får verbet gnida supinumformen gnidit snarare än *gnudit. Formen räknas dock fortfarande som stark, då den har det starka suffixet –it. I huvudsak är det verb med ä, långt y eller kort i i infinitivstammen som får en särskild supinumstam (SAG 2:566-567). Det finns vissa undantag (slå blir t.ex. slagit i supinum, med vokalväxling till a), men detta utgör inte något större problem för föreliggande studie. Däremot är förekomsten av vokalväxlande kontra icke-vokalväxlande supinumformer viktig att notera. En
supinumform som blir stark behöver inte nödvändigtvis få vokalväxling, och eftersom denna studie rör just vokalväxlande former är det i första hand verb som kan få både vokalväxlande preteritum och supinum som är av intresse. Former som endast får vokalväxling i preteritum är dock potentiellt intressanta, om de skulle uppvisa ett annat beteende än de dubbelt vokalväxlande verben.
Huruvida ett verb skall räknas som svagt eller starkt är inte alltid helt självklart, då vissa verbparadigm består av både starka och svaga former (Karlsson & Sahlquist 1974:45–46). Dessutom finns
vokalväxlande preteritumformer som tar svagt suffix (-de/-te), t.ex. kunde, vilka ofta kallas för halvsvaga (SAG 2:557). För den här studiens syfte spelar det dock inte särskilt stor roll var man drar gränsen mellan svaga och starka verb. Tvärtom är de verb som går mellan konjugationer, och därför har både starka och svaga former, speciellt intressanta, då det här finns möjlighet att observera om de svaga formernas tillskansande av vokalväxling verkar begränsas på något vis, och om detta i sin tur är kompatibelt med Stem Alternation Constraint. Hädanefter talas det i huvudsak om vokalväxlande former snarare än starka former, med undantag för avsnitten om tidigare forskning, då den tidigare forskning som presenteras utgått från samtliga starka former snarare än endast vokalväxlande former.
2.1.2. Ablaut och umlaut
Ablaut och umlaut, eller avljud respektive omljud, är två språkförändringsprocesser som båda kan ligga till grund för att ett verb får en ny stamvokal.
Ablaut kan beskrivas som en regelbunden vokalalternering i rötter eller affix hos etymologiskt och morfologiskt relaterade ord (Mailhammer 2008:15–16). Ibland görs också skillnad mellan kvantitativt och kvalitativt ablaut, vilket precis som det låter har att göra med huruvida det är vokalkvalitet eller vokalkvantitet som växlar (Mailhammer:16). För denna uppsats är båda typerna av intresse, och en vokalväxling som endast är kvantitativ kommer alltjämt att räknas som en typ av vokalväxling.
Umlaut, å andra sidan, är en förändring i stamvokalen som beror på omkringliggande ljud. Exempelvis får flera verb med infinitiv som slutar på -ja (t.ex. svälja och välja) ett långt a i preteritum (svalde respektive valde). Dessa verb räknas inte nödvändigtvis som starka: såväl svälja som välja brukar räknas till den andra konjugationen (Hultman 2003).
Viktigt att notera är att ablaut, till skillnad från umlaut, är ett i huvudsak morfologiskt fenomen.
Visserligen beror ablaut inte nödvändigtvis till en början på morfologiska principer, utan på exempelvis fonologiska, men principerna har sedan generaliserats till delar av språket där de inte längre är motiverade på annat vis än just morfologiskt (se t.ex. Mailhammer 2008:17–19, 32, 53).
Detta innebär att de verb som på senare tid fått en ny stamvokal genom ablautering inte självklart kan förklaras utifrån fonologiska principer, till skillnad från de verb som får vokalväxling genom umlaut.
Fokus för denna studie är just morfologisk förändring, vilket innebär att det är de nybildade starka verb som bildats genom ablaut som är av intresse, snarare än de som bildats via umlaut.
4
2.2. Diakrona utvecklingsgångar
I följande avsnitt görs en kort genomgång av vad som tidigare sagts om verbs diakrona
utvecklingsgångar, uppdelat i processerna starkt verb blir svagt respektive svagt verb blir starkt.
2.2.1. Starka verb blir svaga
Det är ett välkänt faktum att starka, oregelbundna verb gärna regulariseras, i svenska och i många andra språk. Vi vet till exempel att svenska starka verb med ä i infinitiv är överrepresenterade bland verb som fått svag böjning (Wessén 1968) och att förändringen ofta börjar i supinum (Karlsson &
Sahlquist 1974). Processen starkt verb blir svagt verkar till och med vara så vedertagen att den ibland tillåts överskugga det faktum att motsatt process också förekommer, ett förbiseende som kritiserats av Bloch (2001).
För denna studie är det framför allt intressant att notera vad som sagts om de olika verbformernas utvecklingsgång i förhållande till varandra. För såväl svenska som norska vet vi att en förändring från stark till svag böjning tenderar att börja i supinumformen, varpå preteritum följer efter (se Karlsson &
Sahlquist 1974 för svenska, Enger 1998 för norska). Detta förefaller högst rimligt i relation till Stem Alternation Constraint, då en regularisering av supinumformen före preteritumformen innebär att supinumformen, i de fall där den haft vokalväxling, ansluter till infinitiv- och presensformens stamvokal medan preteritumformen under en viss tid behåller sin vokalväxling.
2.2.2. Svaga verb blir starka
Gällande svaga verb som blir starka finns inte en lika gedigen kunskapsgrund som för den motsatta processen. Karlsson & Sahlquist (1974) tar inte ens upp det faktum att svaga verb kan bli starka, vilket kritiseras av Bloch (2001). Enger (1998) ägnar mindre än en halv sida åt detta fenomen, vilket kan jämföras med tre sidor för den motsatta processen. Anmärkningsvärt är framför allt att det som sägs om processen svag → stark uteslutande är spekulativt, då materialet uppges vara alltför skralt (se Enger 1998:123–24).
Processen svag → stark är dock inte helt outforskad. Tidigare har noterats att det i huvudsak är verb ur Konjugation 2 som blir starka (Bloch 2001:42, se även Lundberg 1921, Ståhle 1965). Vidare drar Bloch (2001:46) slutsatsen att infinitivvokalen är avgörande för huruvida verbet byter klass eller ej, då hon iakttar att de svaga verb som blir starka oftast har en av de infinitivvokaler som är vanligast förekommande bland starka verb, ofta /y:/.
Bloch nämner, likt Karlsson & Sahlquist (1974), att en förändring från stark till svag tenderar att börja i supinum. Dock noteras inte vilken form som är först att förändras när ett svagt verb blir starkt, trots uppsatsens fokus på processer i båda riktningarna. Inte heller Enger gör några vidare observationer angående detta. I Enger (1998) spekuleras dock om att en förändring från svag till stark böjning även den skulle börja i supinum. Denna hypotes verkar leva kvar även hos Enger (2009), som visserligen inte innehåller något specifikt uttalande om just svaga verb som blir starka, men där följande ändå konstateras:
The present tense appears to stand out as the most ‘conservative’ member of the paradigm (2.2.1).
Conversely, the supine (past participle) is the least conservative one. Within the past tense subparadigm (2.1), there is an interesting difference between the supine and the past tense, in that the latter tends to retain the old conjugation longer than the former. […] Indeed, it is an utterly traditional observation that the supine is more prone to change than any other member of the paradigm (Enger 2009:369–370).
Som sagt rör inte Engers uttalande uttryckligen verb som blir starka, men det är ändå värt att notera att varken Enger (1998) eller Enger (2009) förutsäger att processen svag → stark skulle kunna se
annorlunda ut än den stark → svag. Tvärtom verkar utgångspunkten vara att processen kommer att se likadan ut. I följande avsnitt påvisas hur denna hypotes inte är helt förenlig med Engers andra hypotes, Stem Alternation Constraint (2004).
5
2.3. Stamalternering
“Inom morfologisk teori finns ett stort behov av en teori gällande de begränsningar och den variation som gäller för böjningsparadigm” skriver Maiden (1996:196, min översättning). Tidigare forskning, som Paradigm Economy Principle (Carstairs 1983) och No-Blur Constraint (Carstairs-McCarthy 1994) har dessutom nästan uteslutande handlat om begränsningar på affix (Blevins 2015:97, 104).
Flera studier har poängterat det glapp som utgörs av just stamalterneringens begränsningar (se Carstairs-McCarthy 2000, Enger 2004). Carstairs-McCarthy går så långt att han tillskriver stamalternering Askungenstatus, och det inom ett ämne, morfologi, som han menar redan har Askungenstatus i sig självt (2000:55). Visserligen verkar Carstairs-McCarthy framför allt mena att många lingvister sett stamalternering som ett ointressant hopkok av oregelbundna former, men ordvalet antyder ändå att det under det värdelösa anletet gömmer sig något som är värt att studera närmare.
Detta innebär dock inte att föreslagna restriktioner på stamalternering inte existerar. Här kan
framförallt Stem Alternation Constraint (Enger 2004) lyftas fram, då den tillkommit just som ett svar på avsaknaden av paradigmrestriktioner för stamalternering. Stem Alternation Constraint, eller SAC, formuleras på följande vis:
If two cells in a paradigm, A and B, share in some lexemes a peculiar stem allomorph distinct from stem allomorphs found elsewhere in the paradigm, while in other lexemes only B has a peculiar stem allomorph and A shares a stem allomorph with some or all other cells in the paradigm, then B is more autonomous than A. (Enger 2004:66)
Stem Alternation Constraint handlar om relativ autonomi mellan former, uppdelade i par. För norska applicerar Enger detta på relationen mellan preteritum och supinum och menar att supinum i det här fallet är A och preteritum är B. Detta innebär att preteritum är mer autonom än supinum och kan ha en egen stamvokal utan att supinum har det. Supinum kan däremot inte ha en egen stamvokal utan att preteritum har det, då detta enligt definitionen ovan skulle innebära att supinum också är mer autonom än preteritum, vilket vore motsägelsefullt – båda formerna kan ju inte vara mer autonoma än den andra.
Enger visar att den stamalterneringsrestriktion som han föreslår är tydlig i norska, trots vissa undantag.
Tittar vi istället på de svenska oregelbundna verb som anges i Hultman (2003:316–320) finner vi bland de 172 listade endast 3 som inte stämmer överens med SAC: förlöpa-förlöpte-förlupit, vilja- ville-velat och växa-växte-vuxit(växt). Vilja är dessutom ett verb som får stamalternering av fonologiska skäl (formen *viljde undviks på grund av konsonantklustret ljd). Det kan således konstateras att SAC mycket väl kan utgöra en del av en beskrivning av de svenska verbens synkrona morfologi.
De mönster som enligt Stem Alternation Constraint tillåts bland svenska verb är alltså följande:
Infinitiv Presens Preteritum Supinum
Samma
stamvokal X
hoppa
X hoppar
X hoppade
X hoppat
Vokalväxling i
preteritum X
svida
X svider
Y sved
X svidit
Vokalväxling till samma vokal i preteritum och supinum
X tro
X tror
Y trodde
Y trott
Vokalväxling till olika vokaler i preteritum och supinum
X springa
X springer
Y sprang
Z sprungit
Tabell 2: Schema över svenska verbs stamvokalsalternering med ett exempel per mönster.
6
För såväl svensk som norsk stamalternering är det stamvokalen som alternerar. Det rör sig alltså om vokalväxling. I andra språk kan stamalternering se annorlunda ut (se Enger 2004), men då denna undersökning i första hand berör svenska används termerna vokalväxling och stamalternering hädanefter synonymt om inget annat specificeras.
Det bör uppmärksammas att SAC inte gör särskilt stora diakrona anspråk. I Enger (2004) framhålls snarare att stamalternering är i stort behov av en synkron beskrivning. Dock åberopas den diakrona utvecklingsgång som påvisats i Venås (1967), och som även framhålls i Enger (1998), som stöd för observationen att supinumformen inte har vokalväxling om inte preteritumformen också har det. Där har nämligen påvisats att när ett verb blir svagt, och alltså tappar sina vokalväxlande former, är det supinum som förändras först. Karlsson & Sahlquist (1974) har noterat samma utvecklingsgång när svenska starka verb blir svaga. Detta stärker alltså Stem Alternation Constraint ytterligare, då den här typen av utvecklingsgång resulterar i böjningsparadigm där endast preteritum har kvar en
vokalväxlande form; paradigm där endast supinum har kvar en vokalväxlande form förekommer inte.
Som Enger själv skriver: “diachronic change should be able to produce counter-examples fairly easily–but it does not” (2004:64).
Detta resonemang fungerar bra för starka verb som blir svaga, men frågan är hur motsatt utvecklingsgång ser ut. För att den diakrona utvecklingsgången skall vara kompatibel med Stem Alternation Constraint torde svaga verb som blir starka utvecklas precis tvärtemot starka verb som blir svaga. När svaga verb blir starka och på sådant vis tillskansar sig vokalväxling, borde istället den mest autonoma formen, dvs. preteritum, förändras först – annars skulle vi få böjningsparadigm med
vokalväxling endast i supinum.
Här är det intressant att notera att det förekommer en del formuleringar som antyder att supinum generellt skulle vara mer föränderlig än preteritum. I Enger (1998:124) hypotiseras att supinum ändras först även när svaga verb blir starka, och i Enger (2009:369–370) konstateras, som nämnts i avsnitt 2.2.2., att den traditionella synen är att supinum är den mest föränderliga formen i ett paradigm.
Antagandet om en mer föränderlig supinumform är inte helt förenligt med Stem Alternation Constraint ur ett diakront perspektiv. Förutsatt att SAC är en restriktion på verbs diakrona utvecklingsgång borde supinum bara förändras först när starka verb blir svaga, medan preteritum borde föregå supinum när svaga verb blir starka. Om supinumformen inte kan ha en egen vokal om inte preteritumformen också har det, borde preteritumformen vara tvungen att bli stark före supinumformen i de fall där en stark supinumform skulle innebära vokalväxling.
Detta lämnar oss med ett par intressanta alternativ. Antingen stämmer inte Stem Alternation Constraint annat än som en synkron beskrivning, eller så stämmer det inte att supinumformen alltid är mer
föränderlig än preteritumformen. Tyngdpunkten för denna uppsats ligger just vid att undersöka detta.
Oavsett om det visar sig att Stem Alternation Constraint i sin nuvarande form fungerar som restriktion på svaga verb som blir starka eller inte, är det dessutom möjligt att det finns andra intressanta
restriktioner att iaktta. Det är värt att notera att Stem Alternation Constraint innefattar all typ av stamalternering, inte bara vokalväxling, men att den i norska och svenska visar sig som en restriktion på supinumformens stamvokal i förhållande till preteritumformens. Hos Enger (2004) ligger fokus för norska på vokalens kvalitet såväl som dess kvantitet. En intressant utgångspunkt är därför också att undersöka mönster hos verbparadigmens stamalternering med utgångspunkt endast i vokalkvantitet, istället för vokalväxling i stort.
2.4. Syfte och hypotes
Syftet med den här studien är att undersöka svenska svaga verb som blir starka och kartlägga huruvida förändringen i regel sker först i preteritumformen eller supinumformen. Ett delsyfte är att jämföra detta resultat med det resultat som kan förväntas utifrån Stem Alternation Constraint, och ett annat delsyfte är att ta fasta på andra mönster som dyker upp i resultatet. Det andra mönster som undersöks tar fasta på förhållandet mellan preteritum- och supinumformernas vokalkvantitet, till skillnad från det vokalväxlingsberoende som tidigare lyfts fram utifrån SAC.
7
Studien utgår från en huvudsaklig hypotes, som i sin tur utgår från SAC. SAC innebär för svenskan att en supinumform inte har vokalväxling om inte samma lexems preteritumform också har vokalväxling.
Därmed blir den första hypotesen följande:
Hypotes 1: När ett verb får vokalväxling, kommer preteritumformen att få vokalväxling innan supinumformen får det.
Den första hypotesen rör således endast de verb som får vokalväxling i både preteritum och supinum.
Huruvida Hypotes 1 stämmer eller inte är avgörande för att SAC överhuvudtaget skall anses relevant ur ett diakront perspektiv.
Som tidigare nämnts finns dock starka supinumformer utan vokalväxling. För SACs räkning vore det intressant om de verb som behåller stamvokalen i supinum även när de blir starka, inte beter sig på samma sätt som de som får vokalväxlande supinum. Om starka supinumformer som får vokalväxling inte kan föregå vokalväxlande preteritum, medan starka supinumformer som inte får vokalväxling kan föregå vokalväxlande preteritum stärks SAC. Därmed utgår studien också från en andra hypotes:
Hypotes 2: När ett svagt verb blir starkt, och en stark supinumform inte medför någon vokalväxling, förändras supinumformen före preteritumformen i större utsträckning jämfört med de verb där en stark supinumform medför vokalväxling.
Visar sig både Hypotes 1 och 2 stämma stärks SAC betydligt. Visar det sig att endast Hypotes 1 stämmer, och att preteritumformen alltså alltid förändras först när verb blir starka, är detta visserligen inte en falsifiering av SAC, men det är i ett sådant fall svårare att motivera att det just är SAC som styr utvecklingsgången, snarare än någon annan princip som säger att preteritum har lättare för att bli starkt.
3. Metod och material
För att studera utvecklingsgången från svagt verb till starkt har jag totalt undersökt 44 verb. De verb som undersökts har hämtats från Wessén (1968) och Lundberg (1921). Båda verken listar verb som tidigare varit svaga men numera blivit, eller är på väg att bli, starka. Listorna inkluderar även dialektal variation, och när så är fallet specificeras detta.
Lundberg (1921) uppger dessutom ofta när de olika starka formerna trätt in i språket samt när de eventuellt tagit över som huvudformer. Denna data har inkluderats i resultatet. Lundberg har med andra ord använts i två syften: dels för att utröna vilka verb som är intressanta att undersöka och dels för att samla in data om dessa verb. Notera dock att Lundberg (1921) är författad för nästan 100 år sedan, varför verbens utvecklingsgång därefter behövt kartläggas med hjälp av senare tillkomna ordböcker och ordlistor.
Wessén (1968) innefattar en lista över verb som har blivit, eller eventuellt är på väg att bli, starka men ger inte, som Lundberg, någon utförlig information kring vilka former som innefattas av förändringen.
Därmed har Wessén i huvudsak använts för att finna ytterligare verb med utvecklingsgång svag → stark. Då Wessén inkluderar flera verb som Lundberg inte listar (då Lundberg endast undersöker den andra avljudsklassens verb) har Wessén varit en viktig källa.
De verb som listats i Lundberg och/eller Wessén har sedan undersökts i följande ordböcker och ordlistor: Svenska Akademiens Ordbok (SAOB), Dalins Ordbok öfver svenska språket (1850–3), Svenska Akademiens Ordlista 1 (1874, härefter SAOL), SAOL 6 (1889), SAOL 7 (1990), SAOL 8 (1923), SAOL 9 (1950), SAOL 10 (1973), SAOL 11 (1986), SAOL 12 (1998), SAOL 13 (2006) och SAOL 14 (2015). Artiklarna i SAOB har olika datum, vilka alltid anges vid referens till SAOB.
8
Där verbets utvecklingsgång är möjlig att utröna utifrån Dalin samt olika utgåvor av SAOL är det i första hand denna data som utgör resultatet. Då en ny verbform, till exempel en ny preteritumform, dyker upp i ordlistan samtidigt som det inte dyker upp någon ny supinumform, har detta tolkats som att den ordform som tagit sig in i ordlistan är acceptabel i högre grad än den som uteblivit. Exempelvis har verbet strida länge i huvudsak svag böjning med ett starkt alternativ för preteritum, stred. Starkt alternativ för supinum, stridit, dyker inte upp förrän i senare utgåvor av SAOL, varpå starkt preteritum stred har antagits föregå starkt supinum stridit. När det utifrån de olika ordlistorna inte varit möjligt att se vilken form som föregår den andra, antingen för att de kommer in i ordlistan samtidigt eller för att förändringen skett innan den första ordlistans publicering, har SAOB konsulterats. Där uppges datum för första belägg på olika verbformer. Utifrån denna datering är det möjligt att göra vissa antaganden kring vilken form som först inträtt i skriftspråken. Ligger formerna allt för nära varandra i tiden kan det dock vara svårt att anta att den ena föregått den andra. Här har gränsen dragits vid 10 år, vilket också är den ungefärliga skillnaden i publiceringsår mellan de senaste utgåvorna av SAOL. För de flesta verb skiljer det dock betydligt mer än 10 år mellan de olika formernas första belägg.
Utöver de verb som enligt Lundberg eller Wessén gått från svag till stark böjning har ytterligare ett par verb tillkommit. Dessa har antingen stötts på i genomgången av de andra verben, eller
uppmärksammats av andra som varit i kontakt med föreliggande uppsats, som uppgett att de har en stark form för ett visst svagt verb. Dessa verb har då också undersökts i Dalin, SAOL och SAOB. Ett sådant exempel är svälta i transitiv bemärkelse, vilket varken listas hos Lundberg eller Wessén men som enligt senare utgåvor av SAOL visat sig ha starka alternativa former. Här har dessutom ett verb tillkommit som visserligen inte gått från svag till stark böjning, men som gått från starkt, icke- vokalväxlande supinum till vokalväxlande supinum. Detta verb är ryta och har i resultatlistan markerats med en asterisk.
I resultatredovisningen framgår för respektive verb om de förekommer i Lundberg eller Wessén.
Uppges ingendera skall detta tolkas som att verbet inte finns med i deras respektive listor.
Ett verb ur Lundbergs lista, knysa, har exkluderats då det utifrån materialet är svårt att avgöra huruvida detta verb verkligen gått från helt svag till helt stark böjning, eller om preteritumformen alltid varit stark. Inga svaga former finns nämligen belagda i SAOB (1936), och ur Lundbergs lista framkommer endast att supinumformen varit svag.
Att utgå från ordböcker och ordlistor är på sätt och vis inte optimalt, då de inte nödvändigtvis representerar autentiskt språkbruk. Risken finns att det som representeras snarare är den variant som lexikografen uppfattar som önskvärd, då SAOL tenderar att ha normativ karaktär. Exempelvis lyfter SAOL 14 (2015) inte fram preteritumformen ?skärde, trots att många onekligen brukar den svaga formen. Då studien ämnat undersöka verbs diakrona utvecklingsgång är det dock inte möjligt att konsultera språkbrukare på ett tillfredställande sätt, varpå materialet utgörs av ordböcker och -listor, som ändå är det bästa tillgängliga alternativet.
Det har på naturlig väg blivit så att verb som ansluter till den andra avljudsklassen är
överrepresenterade i materialet. Det beror dels på att det är den avljudsklass som undersöks av Lundberg (1921), men också på att det verkar vara den avljudsklass som har lättast att dra till sig nya starka verb, vilket noterats av Bloch (2001). Den andra avljudsklassen utgörs av verb som får
vokalväxling till ö i preteritum och u i supinum, till exempel ryta-röt-rutit.
I resultatdelen som följer har verben delats in utifrån huruvida vokalväxling påträffats i preteritum och supinum eller endast i preteritum. Indelningen utgår från huruvida en vokalväxlande form någon gång dykt upp i materialet. Man hade kunnat tänka sig ett annat tillvägagångssätt, där man tagit hänsyn till vilka former, oavsett om de påträffats eller inte, som kan tänkas vara teoretiskt möjliga. I sådana fall hade till exempel de icke belagda formerna ?musit och ?rusit kunnat anses teoretiskt möjliga
analogismer till frusit och fnusit. Ett sådant angreppssätt hade dock inneburit många frågetecken, då det inte alltid är självklart vad som faktiskt är teoretiskt möjliga analogismer. Bara utifrån detta exempel kan man tänka sig att ?musit och ?rusit inte alls är möjliga utifrån frusit eller fnusit då de sistnämnda har initiala konsonantkluster medan de förstnämnda inte har det, vilket eventuellt utgör ett hinder för analogismen. Var gränsen för teoretiskt möjliga former skall dras är alldeles för diskutabelt
9
för att behandlas på ett rättvist sätt inom ramen för denna uppsats. Därför är utgångspunkten former som finns belagda i materialet, snarare än de som kanske skulle kunna vara möjliga.
I kapitel 5 förs en diskussion om vokallängdsmönster utifrån det data som presenteras i kapitel 4 samt den lista över oregelbundna verb som finns i Hultman (2003:316–320).
4. Resultat
Nedan presenteras undersökningens resultat. Verben delas in i två avsnitt, baserat på huruvida de har vokalväxlande preteritum och supinum eller endast vokalväxlande preteritum, varpå en
resultatdiskussion följer.
I både 4.1. och 4.2. listas verben först utifrån vilken form som får vokalväxling först, därefter utifrån stamvokal utan hänsyn till vokallängd, slutligen i bokstavsordning. Verben presenteras först i en enklare tabell, där syftet är att ge en överblick över de vokalväxlande formernas uppkomst. Därefter följer en mer genomgående förklaring. I denna förklaring listas för varje verb först de former som uppges i den senaste utgåva av SAOL som verbet finns med i, där former som anges i parentes är alternativa former till den form som anges som huvudform, medan former som separeras med / anses likvärdiga. Information från samtliga källor ges inte nödvändigtvis för samtliga verb, dels för att vissa verb inte finns med i vissa källor och dels för att informationen källorna emellan ofta överlappar.
I tabellen presenteras verben utifrån vilken form som får vokalväxling först. Oklara är de verb där tidsbestämmelse varit svår eller där informationen i olika källor varit motstridig. De verb som avviker från Hypotes 1 diskuteras mer ingående i resultatdiskussionen. Där diskuteras också verben i avsnitt 4.1. och 4.2. utifrån Hypotes 2.
Gällande indelningen, 4.1. Verb med vokalväxling i preteritum och supinum respektive 4.2. Verb med vokalväxling endast i preteritum, skall noteras att denna indelning gjorts utifrån huruvida en
vokalväxlande form någon gång dykt upp i materialet. Detta innebär att de verb som någon gång uppvisat en vokalväxlande form i supinum sorterats in i avsnitt 4.1. oavsett om formen levt kvar eller ej. Resterande verb återfinns i 4.2.
För verb med flera olika betydelser specificeras för varje verb vilken innebörd som åsyftas.
4.1. Verb med vokalväxling i preteritum och supinum
Här presenteras först en tabell över de verb som fått vokalväxlande former i preteritum och supinum.
Tabellen följs av en mer genomgående förklaring för respektive verb.
Utvecklingsgång Verb Kommentar
Preteritum föregår supinum (14 st)
hinna Tidigare hinde/hinte-hint. Preteritum hann (1657), supinum hundit/hunnit (1712/1778).
klinga I huvudsak klingade-klingat med starka alternativa former. Preteritum klang (1732), supinum klungit (1886).
ringa I huvudsak ringde-ringt med starka alternativa former. Preteritum rang (1862), supinum rungit (1909).
skrinna Dialektalt starkt. Preteritum skrann (1771), supinum skrunnit (1886).
10
dyka Tidigare svagt, först efter Konjugation 1, därefter Konjugation 2. Preteritum dök stabiliseras sent 1800, varpå supinum dukit dyker upp.
fnysa Tidigare fnyste-fnyst. Dalin (1850-3) har preteritum fnös, ej supinum fnusit.
knyta Tidigare knytte-knytt. Preteritum knöt (1664), supinum knutit (1696).
ryta* Tidigare starkt, dock ej vokalväxlande supinum (röt-rytit). Supinum rutit (1889) numera norm.
skryta Svagt inpå 1700-talet, ibland preteritum skröt.
Preteritum skröt huvudform 1720, supinum skrutit huvudform 1750.
snyta Tidigare snytte-snytt. Preteritum snöt sent 1600, därefter supinum snytit/snutit.
gnälla I huvudsak gnällde-gnällt. Preteritumalternativet gnall (1600), supinumalternativen gnullit och gnullet dateras senare.
hänga I huvudsak hängde-hängt med starka alternativa former. SAOL 1-7 preteritumalternativet hang, ej supinum hungit.
svälla I huvudsak svälle-svällt med starka alternativa former. Preteritum svall (1555), supinum svullit (1688).
svälta I transitiv bemärkelse. SAOL 9–14 har
preteritumalternativet svalt, ej supinum svultit.
Supinum föregår preteritum
(3 st)
springa Nu starkt, dock tidigare svagt preteritum springde (1704).
krympa SAOL 1–8 har supinumalternativet krumpit, ej preteritum krömp.
skrympa SAOL 1–10 har supinumalternativet skrumpit, ej preteritum skrömp.
Oklar utvecklingsgång klippa Se klippa nedan.
(4 st) tiga Se tiga nedan.
klyva Se klyva nedan.
Totalt 21 st rymma Se rymma nedan.
Tabell 3: Verb med vokalväxling i preteritum och supinum, sorterade utifrån huruvida preteritum- eller supinumformen får stark böjning först.
Hinna-hann-hunnit (SAOL 14)
Uppges ej i Lundberg (1921), dock i Wessén (1968). I Dalin (1850–3) och i samtliga band av SAOL är verbet oavbrutet starkt, men i SAOB (1931) uppges de tidigare svaga formerna hinde/hinte och hint.
Vokalväxlande preteritum hann dateras tidigare än vokalväxlande supinum hunnit/hundit (1657 respektive 1778/1712).
Klinga-klingade-klingat (SAOL 14)
I huvudsak svagt, med de starka, vokalväxlande formerna klang och klungit som alternativ, framför allt poetiskt. Dalin (1850–3) och SAOL 1 (1874) har klang som alternativ till klingade, dock uppges klungit vara föga brukligt, vilket kan tyda på att den vokalväxlande preteritumformer etableras först.
Därefter, fram till och med SAOL 11 (1986) uppges både klang och klungit som skönlitterära/poetiska alternativ. SAOB (1936) daterar klang tidigare än klungit (1732 respektive 1886).
11 Ringa-ringde-ringt (SAOL 14)
I den ungefärliga betydelsen ’producera klingande ljud’. Uppges i Wessén vara dialektalt starkt.
Genomgående svag böjning i Dalin (1850–3) och SAOL. SAOB (1958) anger dock rang och rungit i vissa trakter. Vokalväxlande preteritum rang dateras tidigare än vokalväxlande supinum rungit (1862 respektive 1909).
Skrinna-skrinnade-skrinnat (SAOL 14)
Enligt Wessén dialektalt starkt. Finns ej listat i Dalin (1850–3). SAOL 1 (1874) och SAOL 6 (1889) uppger endast stark böjning (skrann, skrunnit) medan resterande SAOL-band anger de svaga formerna som huvudformer. I SAOL 7 (1900) till och med SAOL 11 (1986) uppges fortfarande de
vokalväxlande starka formerna som provinsiella, i huvudsak i finlandssvenskan. Även SAOB uppger skrann och skrunnit som provinsiella former, och daterar skrann tidigare än skrunnit (1771 respektive 1886).
Dyka-dök-dykt (SAOL 14)
Lågtyskt låneord som i svenska böjdes svagt enligt Konjugation 1 in på 1700-talet (dykar, dykade, dykat), varpå svag böjning efter Konjugation 2 blir allt vanligare: dyker-dykte-dykt (Lundberg: 25).
Under mitten av 1800-talet förekommer även den vokalväxlande formen dök. Vid 1800-talets slut har dök stabiliserats och vokalväxlande dukit förekommer i supinum (ibid.). Dalin uppger dykte och dök, dykit och mera sällan dukit, medan SAOL 1 (1874) har böjning efter Konjugation 1 och 2 samt den alternativa formen dök. Fram till 1950-talet uppges olika former i samtliga band, dök listas dock genomgående medan dukit endast stundom dyker upp.
Fnysa-fnös/fnyste-fnyst (SAOL 14)
Regelbundet svag böjning till slutet av 1600-talet då vokalväxlande preteritum fnös påträffas
(Lundberg: 26). Enligt Lundberg föredras under tidigt 1900-tal preteritumformen fnös medan supinum böjs fnyst och vokalväxlande fnusit ej ens har påträffats. Dalin (1850–3) uppger fnös, fnysit men i SAOL 1 (1874) listas vokalväxlande fnusit som föredragen form, i motsats till vad Lundberg påstår.
Fnusit lever sedan kvar till och med SAOL 7 (1900) varpå det försvinner ur ordboken. Efter detta, fram till och med idag, listas för preteritum både fnös och fnyste medan fnyst är ensam supinumform.
Verbet fnysa verkar alltså ha gått från att vara regelbundet svagt till att först få en stark, vokalväxlande preteritumform och därefter även en vokalväxlande supinumform. Supinumformen har dock återgått till svag, icke-vokalväxlande böjning medan preteritum fortsatt kan böjas såväl svagt som starkt.
Knyta-knöt-knutit (SAOL 14)
Lundberg (1921:15–16) beskriver verbet som svagt fram till mitten av 1600-talet, och noterar starkt preteritum knöt tidigare än starkt supinum knutit (1664 respektive 1696). De starka formerna lever kvar utan några svaga alternativ genom Dalin och samtliga utgåvor av SAOL.
*Ryta-röt-rutit (SAOL 14)
Stark böjning (ryta-röt-rytit) fram till sent 1600-tal, men de svaga alternativen rytt, rytte förekommer (Lundberg: 11). Dalin (1850–3) och SAOL 1 (1874) har röt, rytit. Rutit tillkommer som alternativ i SAOL 6 (1889) och blir sedan ensam supinumform (SAOL 9, 1950 och framåt). Vokalväxlingen i preteritum, röt, stabiliseras med andra ord långt före vokalväxlingen i supinum, rutit.
Skryta-skröt-skrutit (SAOL 14)
Lågtyskt låneord som i svenska böjs svagt, alltså utan vokalväxling, in på 1700-talet, dock med något undantag för vokalväxlande preteritum skröt (Lundberg). Omkring 1720 stabiliseras vokalväxlande skröt medan supinum i huvudsak böjs skrytt fram till 1750 varpå skrutit blir huvudform. Dalin och SAOL 1-15 behåller skröt, skrutit.
Snyta-snöt-snutit (SAOL 14)
Lundberg uppger snyter-snytte-snytt som tidigare standardparadigm. Vokalväxlande preteritum snöt dyker upp under sent 1600-tal, men supinum är regelbundet snytt en bit in på 1700-talet där dock alternativen snytit och snutit båda förekommer. I huvudsak blir snytit normerande (Lundberg: 18–19).
Dalin uppger för preteritum endast snöt, dock både snytit och snutit för supinum. Från SAOL 1 (1874) och framåt är vokalväxlande snutit den enda supinumformen.
12 Gnälla-gnällde-gnällt (SAOL 14)
Uppges i Wessén vara dialektalt starkt. Dalin och SAOL listar genomgående endast svaga former, men i SAOB (1929) anges gnall som alternativ form i provinsiell, skämtsam eller vitter stil. De
vokalväxlande supinumformerna gnullit och gnullet finns belagda 1696, 1730, 1732 och 1927.
Vokalväxlande supinum påträffas dock först efter vokalväxlande preteritum (som förekommer redan år 1600).
Hänga-hängde-hängt (SAOL 14)
Uppges som dialektalt starkt i Wessén (1968). I SAOL är böjningen regelbundet svag, med undantag för SAOL 1 (1874) och SAOL 6 (1889) som uppger vokalväxlande preteritum hang, dock
huvudsakligen i vers. SAOB (1932) uppger också preteritumformen hang som poetiskt eller
bygdemålsfärgad form. SAOB uppger även vokalväxlande supinum hungit, vilken dyker upp senare och försvinner tidigare än den vokalväxlande preteritumformen.
Svälla-svällde-svällt (SAOL 14)
Regelbundet svag genom Dalin och SAOL. De dialektala formerna svall och svullit uppges i SAOB (1999) som alternativa, provinsiella former. Preteritum sval(l) dyker upp tidigare än supinum svullit (1555/1580 respektive 1688).
Svälta-svälte/svalt-svält (SAOL 14)
I transitiv bemärkelse. Fram till och med SAOL 8 (1923) listas endast de svaga formerna svälte och svält. Från SAOL 9 (1950) till SAOL 14 (2015) listas för preteritum även det starka alternativet svalt.
Inget starkt alternativ för supinum uppges för transitivt svälta, trots att intransitivt svälta har vokalväxlande former både för preteritum och supinum (svalt och svultit).
Springa-sprang-sprungit (SAOL 14)
Uppges ej i Lundberg eller Wessén. Genomgående stark böjning i Dalin och samtliga utgåvor av SAOL. Dock uppges i SAOB (1985) en tidigare svag preteritumform, springde (daterat 1704), men inte någon tidigare icke-vokalväxlande supinumform, vilket kan innebära att springa-springde- sprungit varit ett godtagbart böjningsmönster.
Krympa-krympte-krympt (SAOL 14)
Har gått fram och tillbaka mellan stark och svag böjning under längre tid. Krympa är enligt Lundberg till en början starkt varpå det blivit svagt. Från det svaga krympa-krympte-krympt som är norm runt 1730 vänder dock utvecklingen igen och vokalväxlande supinum krumpit tar över i ca. ett århundrade framöver (Lundberg: 24). Här uppges inget vokalväxlande preteritum (krömp), varpå krympa-krympte- krumpit får antas ha varit ett fullt godtagbart paradigm.
I Dalin uppges endast krympte, krympt men i SAOL 1 (1874) till SAOL 8 (1923) uppges krumpit som alternativ när betydelsen är intransitiv. Inte heller här finns krömp som alternativ och återigen måste krympa-krympte-krumpit tolkas som godtagbart.
SAOB (1938) har krympte och krympt som huvudformer men i transitiv betydelse även krömp, krumpit.
Skrympa-skrympte-skrympt/skrumpit (SAOL 10, 1973)
Uppges vara ett ovanligt verb med i huvudsak svag böjning, stundom med undantag för de starka, vokalväxlande formerna skrömp och skrumpit (Lundberg: 28). Även SAOB (1973) listar alternativen skrömp, skrumpit.
Verbet förekommer i 6 utgåvor av SAOL; SAOL 1 (1874) till och med SAOL 10 (1973). I samtliga utgåvor uppges svag böjning samt starkt, vokalväxlande alternativ för supinum, skrumpit. Inget starkt alternativ listas för preteritum, varpå man får anta att skrympa-skrympte-skrumpit här ansetts
godtagbart.
13 Klippa-klippte-klippt (SAOL 14)
Ett knepigt verb, då Lundberg menar att den vokalväxlande supinumformen kluppit hör till infinitivet klippa medan den vokalväxlande preteritumformen klöpp hör till infinitivet klyppa (1921:27). I Lundberg framgår inte huruvida även klippa har stark preteritumform och utifrån Lundberg är det således svårt att säga någonting om vokalväxlingarnas förhållande till varandra.
Varken Dalin eller SAOL har klyppa och SAOB (1936) hänvisar till klippa. För klippa har Dalin de alternativa formerna klapp och kluppit vilka beskrivs som landskapsmål. Inga av dessa finns med i någon SAOL-utgåva. SAOB daterar belägg för vokalväxlande preteritum 1833 (klöpp) och 1845 (klapp) medan vokalväxlande supinum kluppit dyker upp först 1898. Med anledning av den motstridiga informationen i Lundberg har verbet till slut ändå räknats som oklart, men att anta att samma verb, klippa, har fått vokalväxling i preteritum innan supinum är ändå inte helt orimligt.
Tiga-teg-tigit (SAOL 14)
Har enligt Wessén (1968) gått från svag till stark böjning. Dalin (1850–3) till och med SAOL 7 (1900) har preteritumformen teg och den något underliga supinumformen tegat, en svag form som visserligen växlar vokal utifrån infinitivformen, men som ändå kanske får ses som bildad utifrån
preteritumformen teg. I SAOL 8 (1923) dyker icke-vokalväxlande starkt supinum tigit upp och i SAOL 12 (1998) har vokalväxlande tegat helt fasats ut. Det är dock oklart om Wessén menar att den förändring från svag till stark som skett är den där tegat blivit tigat, eller om hela paradigmet till en början varit svagt. I SAOB (2004) finns inga belägg för någon annan supinumform som föregår tegat.
Visserligen finns belägg för den tidigare formen tigde (SAOB 2004), men det är oklart huruvida denna form tidigare var standardformen eller om den snarast var en alternativ böjning till teg. Rimligtvis har teg alltid varit huvudformen, då ingen äldre supinumform än tegat går att finna och tegat förefaller svårt att bilda utifrån något annat än just preteritumformen teg.
Klyva-klöv-kluvit(klyvt) (SAOL 14)
Enligt Lundberg starkt till omkring 1750, varpå svag böjning tagit över. Därefter verkar processen vänt, då Dalin (1850–3) och samtliga band av SAOL endast listar den starka böjningen klöv/klöf, kluvit/klufvit. I SAOL 14 finns den svaga varianten klyvt återigen med. Med andra ord verkar klyva ha varit starkt, blivit svagt och därefter blivit starkt igen. Då verbet verkar ha gått fram och tillbaka mellan stark och svag böjning, men ändå från början varit starkt, är det utifrån materialet svårt att avgöra huruvida preteritum- eller supinumformen någon gång stått ensamt med vokalväxling.
Rymma-rymde-rymt (SAOL 14)
Uppges i Lundberg vara i huvudsak svag med alternativa vokalväxlande former, röm och rummit. Det enda belägg som listas för rummit uppges dock vara som rim till vunnit (1921:28). Dalin och SAOL uppger genomgående endast svag böjning. SAOB (1960) uppger både vokalväxlande preteritum och supinum, med en datering som antyder att supinum föregått preteritum (rummit 1588 respektive röm 1621). Huruvida de vokalväxlande formerna gäller för verbets samtliga betydelser är utifrån materialet oklart.
14
4.2. Verb med vokalväxling endast i preteritum
Här presenteras de verb som fått vokalväxling i preteritum men inte i supinum. Vissa av verben har dessutom fått starka supinumformer, men dessa är alltså inte vokalväxlande. De verb som inte har någon stark supinumform i materialet har också sorterats under rubriken Preteritum föregår supinum, då en potentiellt stark supinumform ju skulle föregås av en stark preteritumform även för dessa verb.
Tabellen följs av en mer genomgående förklaring för respektive verb.
Utvecklingsgång Verb Kommentar
Preteritum föregår supinum (19 st)
sprida Tidigare spridde-spritt. Preteritumalternativet spred fr.o.m. Dalin (1850-3). Supinumalternativet spridit från SAOL 11 (1986).
strida Tidigare stridde-stritt. Preteritumalternativet stred fr.o.m. Dalin (1850-3). Supinumalternativet stridit från SAOL 9 (1950).
duga Tidigare dugde-dugt. Preteritum dög numera standard. Supinum dugit ej standard.
ljuda Tidigare ljudade-ljudat. Preteritum ljöd tar över tidigt 1800, varpå supinum ljudit följer efter.
sluka I huvudsak slukade-slukat med alternativa starka former. Preteritum slök i Dalin (1850-3), supinum slukit först i SAOL 6 (1889).
stupa Tidigare stupade-stupat. Preteritumalternativet stöp fr.o.m. SAOL 1 (1874).
betyda I huvudsak betydde-betytt. Alternativt preteritum betöd, inget starkt supinumalternativ.
byta I huvudsak bytte-bytt. Preteritumalternativet böt (1787), supinumalternativet bytit (1847).
knycka I huvudsak knyckte-knyckt. Dialektalt preteritum knöck, ingen stark supinumform.
lyda Tidigare lydde-lytt. Från SAOL 9 (1950) uppges preteritumalternativet löd, numera likställt med lydde.
lyfta I huvudsak lyfte-lyft. Alternativt preteritum löft, ej starkt supinum.
lysa I huvudsak lyste-lyst. Preteritumalternativet lös fr.o.m. SAOL 11 (1986), ej starkt supinum.
mysa I huvudsak myste-myst. Preteritumalternativet mös fr.o.m. SAOL 12 (1998), ej starkt supinum.
rycka I huvudsak ryckte-ryckt. Alternativt preteritum röck, ej starkt supinum.
rysa I huvudsak ryste-ryst. Preteritumalternativet rös fr.o.m. SAOL 9 (1950), numera liktställt med ryste. Ej starkt supinum.
strypa Tidigare strypte-strypt. Preteritumalternativ ströp fr.o.m. SAOL 9 (1950), numera den föredragna formen. Ej starkt supinum.
trycka I huvudsak tryckte-tryckt. Alternativt preteritum tröck, ej starkt supinum.
skrälla I huvudsak skrällde-skrällt. Alternativt preteritum skrall, ej starkt supinum.
slänga I huvudsak slängde-slängt. Alternativt preteritum slang, ej starkt supinum.
15
Supinum föregår preteritum (2 st)
pipa Tidigare svagt, numera i huvudsak pep-pipit.
SAOB anger även preteritum pipade.
smida I huvudsak smidde-smidt. Supinumalternativet smidit (1621), preteritumalternativet smed (1824).
Oklar utvecklingsgång skriva Se skriva nedan.
(2 st) knäppa Se knäppa nedan.
Totalt 23 st
Tabell 4: Verb med vokalväxling endast i preteritum, sorterade utifrån huruvida preteritum- eller supinumformen får stark böjning först.
Sprida-spred(spridde)-spridit/spritt (SAOL 14)
Uppges ej i Lundberg, men har enligt Wessén möjligen blivit (eller är på väg att bli) starkt. Från Dalin (1850–3) till och med SAOL 10 (1973), är spritt ensam supinumform medan både spridde och spred finns listade för preteritum. I SAOL 11 (1986) dyker det starka supinumalternativet spridit upp. I SAOL 14 (2015) föredras spred över spridde, dock listas spridit och spritt som likvärdiga alternativ.
Strida-stred-stridit (SAOL 14)
Uppges ej i Lundberg, men har enligt Wessén möjligen blivit (eller är på väg att bli) starkt. Dalin uppger svag böjning, med starkt preteritum stred som alternativ. I SAOL 8 (1923) har stred tagit över som huvudform och i SAOL 12 (1998) är stridde helt borta. Svagt supinum stridt står ensamt genom SAOL 1 till SAOL 8 och stridit dyker upp först i SAOL 9 (1950). Stritt ersätts helt av stridit i SAOL 12 (1998).
Duga-dög-dugt (SAOL 14)
Lundberg uppger dög som alternativ under sent 1800-tal, men uppger inget starkt supinum. SAOB (1922) listar dock tidigare förekommande starkt supinum, dugit och daterar detta 1774 samt 1886, medan starkt preteritum dög dateras 1855, vilket skulle kunna indikera att starkt supinum faktiskt föregår starkt preteritum. Detta bör dock jämföras med Dalin (1850–3) till och med SAOL 7 (1900) som endast har svag böjning, medan SAOL 8 (1923) uppger dög men inte dugit, vilket istället indikerar att preteritum blir starkt först. Svagt preteritum dugde lever kvar till och med SAOL 13 (2006) och har i SAOL 14 (2015) helt ersatts av dög. Supinum är alltjämt dugt. Rimligen tolkas detta data som att den starka supinumformen dugit visserligen daterats tidigare än den starka
preteritumformen, men att den starka preteritumformen ändå standardiserats och vunnit kraft medan den starka supinumformen försvunnit.
Ljuda-ljöd-ljudit (SAOL 14)
I den ungefärliga betydelsen ’höras, klinga’. Från början svagt (ljuda-ljudade-ljudat), men starkt preteritum ljöd tar över under 1800-talets första hälft. Då är supinum ljudat fortfarande standardform.
Starkt supinum blir norm först kring 1860 (Lundberg:17).
Endast stark böjning rakt igenom Dalin och SAOL, dock uppges i Dalin (1850–3) samt SAOL 1 (1874) ljudade och ljudat som alternativ i poesi. Intressant är att SAOB (1941) och SAOL 6 (1889) endast uppger svag böjning som poetiskt alternativ för preteritum och inte för supinum. Dock bör man nog inte föreställa sig böjningsparadigmet ljuda-ljudade-ljudit endast utifrån vad som är poetiskt brukbart.
Sluka-slukade(slök)-slukat (SAOL 14)
Svagt verb med en alternativ, stark preteritumform slök som blir vanligare under 1800-talet
(Lundberg). Slök listas som alternativ i Dalin (1850–3) och SAOL 1 (1874). I SAOL 6 (1889) till och med SAOL 8 (1923) finns starka slukit som alternativ till slukat, därefter endast svagt supinum.
Preteritumformen slök finns kvar genom samtliga band men i SAOL 14 (2015) uppges den svaga formen slukade som föredragen form. Detta verb har med andra ord först fått en stark, alternativ
16
preteritumform, varpå det fått ett starkt alternativ i supinum. Supinumalternativet försvinner sedan och möjligen är även den starka preteritumformen på väg bort.
Stupa-stupade/stöp-stupat (SAOL 14)
Svagt verb där preteritum stöp dyker upp under mitten av 1800-talet (Lundberg). Stöp finns som alternativ till stupade rakt igenom SAOL. I SAOL 14 (2015) specificeras att böjningsvarianten stöp är vanligare i betydelsen ’snava’, men inte särskilt vanlig i betydelsen ’falla i strid’ eller ’sänka sig’.
Någon stark variant till stupat listas ej i Lundberg, Dalin eller SAOL, men i SAOB (1993) listas stupit, dock utan datering.
Betyda-betydde-betytt (SAOL 14)
Wessén uppger dialektalt stark böjning. Dalin och SAOL uppger genomgående endast svag böjning.
SAOB (1908) uppger vokalväxlande preteritum betöd, dock inget vokalväxlande supinum (?betudit), ej heller ?betydit.
Byta-bytte(böt)-bytt (SAOL 14)
Enligt Lundberg finns dialektalt starkt, vokalväxlande preteritum, böt, dock ej vokalväxlande supinum
?butit. Dalin och SAOL 1-10 har endast svaga former. I SAOL 11 (1986) dyker böt och bytit upp som provinsiella former, dock med vokalväxling endast i preteritum. Starkt supinum, bytit, försvinner till nästa band (SAOL 12, 1998) medan böt lever kvar som provinsiell form till och med den senaste utgåvan av SAOL (2015).
Starkt, vokalväxlande preteritum böt dateras i SAOB (1924) till 1787 medan den starka, icke- vokalväxlande supinumformen bytit dateras 1847.
Knycka-knyckte-knyckt (SAOL 14)
Lundberg uppger knöck som lokalt förekommande, så även SAOB (1936) och SAOL 11 (1986).
Vokalväxlande supinum (?knuckit) finns inte belagt i materialet, ej heller ?knyckit.
Lyda-lydde/löd-lytt (SAOL 14)
Både i betydelsen ’lyssna till’ och ’ha viss ordalydelse’ böjs detta verb länge svagt, stundom med undantag för preteritum löd (Lundberg: 20). Dalin (1850–3) till och med SAOL 8 (1923) uppger endast svag böjning. Därefter uppges även preteritum löd genomgående, vilken numera är ett likvärdigt alternativ till lydde (SAOL 14, 2015). SAOB (1941) uppger starkt alternativ även för supinum, lydit, vilket dateras senare än löd, dock påträffas inget vokalväxlande ?ludit.
Lyfta-lyfte-lyft (SAOL 14)
Enligt Lundberg svagt med starkt alternativ för preteritum, löft. Har tidigare böjts både enligt första och andra konjugationen (Dalin 1850–3), men sedan SAOL 9 (1950) har böjning enligt Konjugation 1 helt försvunnit ur ordboken. Ingen stark supinumform (?lyftit, ?luftit) har påträffats. Möjligen är den starka preteritumformen löft inte bildad genom avljud utan utifrån den gamla verbvarianten löfta (se SAOB 1941). Med utgångspunkt i löfta torde dock om så var fallet supinumformen, snarare än preteritumformen, bli löft.
Lysa-lyste(lös)-lyst (SAOL 14)
Inga starka former uppges i Lundberg eller Wessén. Regelbundet svag böjning i Dalin, SAOB (1941) och SAOL fram till och med SAOL 10 (1973). Därefter uppges lös som provinsiell form. Ingen stark supinumform (?lusit, ?lysit) har påträffats i materialet.
Mysa-myste(mös)-myst (SAOL 14)
Regelbundet svag förutom någon gång preteritum mös i talspråk eller skämtsam stil (Lundberg: 27). I SAOL 12 (1998) och 13 (2006) upptas mös som alternativ till myste. I SAOL 14 (2015) föredras myste över mös, som ändock finns med. Ingen vokalväxlande supinumform, (?musit) hittas i materialet, ej heller ?mysit.
17 Rycka-ryckte-ryckt (SAOL 14)
Lundberg, SAOB (1960) och SAOL 11 (1986) uppger röck som alternativ preteritumform, i övrigt endast icke vokalväxlande former. Ingen vokalväxlande supinumform (?ruckit) påträffas i materialet, inte heller icke vokalväxlande ?ryckit.
Rysa-rös/ryste-ryst (SAOL 14)
Enligt Lundberg (1921:15) regelbundet svagt i nysvenska, dock menar Wessén (1968) att rysa kan vara på väg att bli starkt. Från Dalin (1850–3) till SAOL 8 (1923) är icke-vokalväxlande ryste och ryst ensamt listade, men från SAOL 9 (1950) listas vokalväxlande rös som alternativ till ryste. I SAOL 11 (1986) fram till och med idag likställs rös och ryste. Någon stark supinumform (?rusit, ?rysit)
påträffas ej.
Strypa-ströp(strypte)-strypt (SAOL 14)
Regelbundet svagt men ibland preteritum ströp (Lundberg: 21). Från Dalin (1850–3) till SAOL 8 (1923) är strypte och strypt ensamma former. I SAOL 9 (1950) dyker ströp upp som alternativ och i SAOL 14 (2015) uppges ströp vara den föredragna formen. Vokalväxlande supinum strupit dyker inte upp i varken Dalin, SAOL eller SAOB, ej heller ?strypit.
Trycka-tryckte-tryckt (SAOL 14)
Lundberg (1921) och SAOB (2008) uppger tröck som dialektal, vardaglig preteritumform. Dalin och SAOL uppger endast svag böjning. Inget ?truckit påträffas i materialet, ej heller ?tryckit.
Skrälla-skrällde-skrällt (SAOL 14)
I den ungefärliga betydelsen ’ge ifrån sig ljud’. Listas i Wessén som dialektalt starkt. Genomgående svag i Dalin (1850–3) och SAOL, dock uppges vokalväxlande preteritum skrall som dialektal form i SAOB (1973), första belägg 1620. Inget starkt supinum (?skrullit, ?skrällit) syns till i materialet.
Slänga-slängde-slängt (SAOL 14)
Dialektalt starkt enligt Wessén. I SAOL är böjningen regelbundet svag, med undantag för SAOL 1 (1874) och SAOL 6 (1889) där vokalväxlande preteritum slang uppges förekomma. SAOB (1978) uppger också slang, dock som föga brukligt. Något vokalväxlande supinum, (?slungit) finns ej i materialet, ej heller ?slängit.
Pipa-pep-pipit (SAOL 14)
I den ungefärliga betydelsen ’låta som en fågelunge’. Uppges i Wessén (1968) som tidigare svagt verb som blivit starkt. I Dalin och samtliga utgåvor av SAOL uppges endast de starka formerna pep och pipit. SAOB (1953) uppger dock pipade som svagt preteritumalternativ, men ger inget svagt supinumalternativ. Därmed bör böjningen pipa-pipade-pipit anses gångbar.
Smida-smidde-smidt (SAOL 14)
Uppges ej i Lundberg, dock i Wessén som dialektalt starkt. Dalin (1850–3) och SAOL har svag böjning (smidde, smidt) rakt igenom. SAOB (1979) anger de alternativa formerna smed och smidit, där smidit dateras tidigare än smed (1621 respektive 1824, 1908).
Skriva-skrev-skrivit (SAOL 14)
Enligt Wessén tidigare svagt verb som blivit starkt. Dalin och samtliga band av SAOL uppger endast stark böjning. Både skrev och skrivit dateras enligt SAOB (1973) till tidigt 1500-tal, 1523 respektive 1521, varför det får anses oklart huruvida preteritum eller supinum blivit starkt först.
Knäppa-knäppte-knäppt (SAOL 14)
Wessén listar detta som dialektalt starkt, dock endast i preteritum (knapp). Oklart i vilken betydelse.
Inga starka preteritumformer uppges i varken Dalin, SAOL eller SAOB. SAOB (1936) uppger dock
